För att den sammanlagda produktionen ska kunna säljas så måste dom totala utgifterna vara lika med dom totala intäkterna som genereras i produktionen.
Oavsett om den genererade inkomsten från produktionen spenderas eller inte.
Annars får vi ju ett överskott av varor och tjänster.
Kort sagt, om staten spenderar in för lite pengar i ekonomin, samtidigt som företagen vill tjäna pengar på arbetskraften genom att inte spendera vad den tjänar, så blir resultatet alltid en minskad ekonomi och en minskad sysselsättning då våra inhemska varor och tjänster inte blir sålda.
Och eftersom lönen alltid är en kostnad på utbudssidan men samtidigt också en inkomst på efterfrågesidan, så blir en minskning av lönerna också alltid en minskning av outputen.
Så med en felaktig finanspolitik som minskar den totala penningmängden då staten inte spenderar in tillräckligt med nya pengar genom rätt underskott i förhållande till våra inhemska befintliga resurser, så driver detta istället den sammanlagda skuldsättningen genom vårt behov av pengar för att hålla igång ekonomin, och för att kunna upprätthålla vårt välstånd.
Det ger samma resultat som svenskt näringsliv presenterar.
Outputen i ekonomin är för stor i förhållande till storleken på penningmängden.
Det finns alltså för lite pengar i den verkliga ekonomin i förhållande till våra resurser.
I och med detta så förefaller det som om problemet ligger i exporthinder istället för att det är att den inhemska tillgången på pengar i den privata sektorn som är för liten.
(Och en tro på att vi löser detta med TTIP avtalet och ISDS klausuler.)
Vårt offentliga underskott motsvarar hur mycket pengar som staten har utfärdat när den spenderat och är alltså ett tillskott för den inhemska ekonomin.
Den är dom tillgångarna som måste öka.