Democracy and how to go about it.

Maybe it is our parliament, and our gouvernment itself who need some adjustment.
What we see right now is that one part is missing in that equation. When considering the present situation, it is obvious something in our gouverning is not there, the parliament do not really answer to no one. The people they are responsible for is not really there, so they don’t have any real counterpart.
Just think about that for a moment.
Because right now they just answer to themselves. And this is not good democracy.
Who is taking care of our wealth. Were is our leadership of wealth. Who is taking care of our water. Our nature. Who is looking after our common good. Obviously, wealth is very much dependent on how new money first should be spent into the economy. But there is no true counterpart in parliament for that.
Our leaders badly need this. They should have to answer before the leader of wealth to be able to make good decisions for the people.
Right now, our parliament here in Sweden, as in many other countries, are divided among themselves, and arguing full time about who should be its leader. How parliament should be led, and in what direction. And with our media fully occupied by reporting on this disagreement, good decisions going out the window.
And this is currently built into the system by the absence of a real working counterpart.
For that to change, we need them to answer to someone on the basis of a working democracy, and that should be accomplished through a leadership of wealth.
With such a counterpart, our parliament then have to change its priorities to be only of concern to the wealth and wellbeing of its people.
We should even consider having a pre election on candidates where only women can vote. And after that we can all vote on the outcome of their election.

Our ambassador on Island suffered heavy criticism for it, but he is not too far from the truth, intuitively thinking democracy is being ”dismantled” by its current constitution in Sweden.

By thinking about it anew, we may actually adjust our parliament closer to its original vision, and maybe, we can then make our parlament the true working heart of democracy we want it to be.

The economic drumbeat regularity

The critical—and crippling—misunderstanding about money is embodied in a narrative that is echoed daily, hourly, weekly, yearly with drumbeat regularity, in the national media and spin-chambers.
The narrative will sound very familiar—it goes like this:

The financial wealth of a nation is, at any given time, a finite resource privately and individually held by the citizens; any and all government spending must, therefore, be funded by the collection of taxes. An “out-of-control,” “big government” spends more money than the citizens are willing (or able) to pay in taxes—and this lack of “fiscal responsibility” requires the government to borrow money from the financial markets to make up the difference. This borrowing places the “out-of-control” government in direct competition for the money resources with the business-financial class of citizens. Since all citizens are ultimately dependent upon the business-financial class to create jobs and pay wages, this competition for money resources by “big government” diminishes the overall prosperity of the citizens—a diminishing that is compounded by the burden of tax payments, and further compounded by the government’s debt which represents future tax burdens.

But any economist who makes this claim, either explicit or implicit, that a nation which issues and manages a sovereign fiat currency must either borrow or collect taxes in order to have currency to spend, should have his or her diploma revoked.

And any political leader in a sovereign nation which issues and manages its own fiat currency who claims the national government doesn’t have the “money” to pay for goods or services which are, in fact, available within the national borders—and which would greatly benefit the citizens—should be tarred and feathered and drummed out of office as an ignorant charlatan.

Also, any banker or financial leader who suggests that a sovereign nation which issues and manages its own fiat currency is dependent upon the bond market to “finance” its sovereign spending should be investigated and prosecuted for the financial frauds they are more than likely in the act of perpetrating.

And any journalist who makes his or her living counseling the public about economic matters, who fails to take the time to understand and explain to his or her audience how sovereign fiat currencies actually function, should be summarily stripped of their journalistic credentials and pushed out the door of the newsroom.

In other words, sovereign spending of money happens first and taxes are collected afterwards and the reason the taxes are collected at all is not so the government can spend further, but to ensure that the citizens will continue to want to sell goods and services in exchange for the money the government issues.

Second, sovereign spending which pays the citizens to create real goods and services is not the same as “printing” money in the sense of the alarm-bell description proclaimed by the drumbeat. As long as unused labor and unused resources are actually available, issuing money to marshal that labor and those resources to achieve collective goods will not create inflation but, instead, will expand the overall economy.

Read all of it @: New Economic Perspectives

Do our government really have to borrow money to spend?

Banks buy government securities by offering the reserves they already hold on accounts at the ”Riksgälden”. ”Riksgälden” then debit the banks deposits with government securities.
 
A sale of government bonds is something quite different from ”government loans”.

What we call ”borrowing” is more akin to a transfer of deposits from a transaction account to a savings account were banks get a better interest on their reserves.
When the arrangement expires the deposits is then brought back along with the interest rate or they are put up for a new period of time.

This is rightly considered as a good safety for the banks, because the state’s main asset is to create and give out new money when spending.
A government who owns its own currency cannot ”run out of money”. Which is more than evident if you are a member of the eurozone. Ask Greece, Finland , Portugal, Spain , Ireland what they have to give up not to run out.

Government securities are therefore nothing more than an interest-bearing savings account. They can always print new money. Or start issuing digital money.

Members of the eurozone like Finland, Greece, Portugal and Spain are being forced to give up valuable resources to not run out. Which is likely to put them into even more dependency to the currency issuer. Since these countrys are loosing their ability to be self sufficient and self-supporting, and to make decisions on their own resources.
They are tranfered to someone else to take advantage of.

Whats all this talk about a budget?

A balanced budget means no new injection of money into the economy.
The financial year looks the same at the end as it looked at the beginning.
No change has occurred.
There is only one reason to have such a limitation of wealth, that is if inflation threatens the economy as our gouvernment has charged too little tax out of it.

A budget surplus means that the government has managed to spend less money in to the private sector than they have taken out in tax.
This means that the private sector now has a deficit of money in it.
The financial year ends with the fact that there is less money in the private sector than there was in the start of the year.
This means that households and firms has to borrow or use their savings to maintain their consumption of goods and services in order to maintain the existing level of revenues and living standards.
This is also occurs when our banks are aloud to control the money supply.
If the surpluses are retained for a long time the whole of the private sector has to reduce their expectations and their economic activity, and we get a recession with unemployment as a consequence, or it has to try to compensate by putting itself into (more) debt. Which was the case leading up to the bank crisis in 2008.
A follow up to this happens when loans cannot be repaid, which later turned out to accelerate and spread the banking crisis.

With a budget deficit the state has charged less tax out of the economy than it has spent into what we use in the economy. There is a general financial prosperity and employment increase because the supply of money increases to come in line with the existing resources.

The macroeconomic terminology thus have an opposite impact on the real economy than household thinking because households and firms use the money. Gouvernments have the constitutional right to create and spend them for us to be able use them in the economy.

A budget then has nothing to do with ideology, an -ism or any doctrin. But it has all to do with who controls the money supply.

Who Needs Balanced Trade? Who Needs a Balanced Budget?

”Exports are real costs; and Imports are real benefits.”

The book analyzes and critiques: Free Trade Policy; Balanced Trade Policy (including Warren Buffett’s proposal); three types of Fair Trade Policy; Trade for Public Purpose Policy; Impact Assessment for Trade Policy; Balanced Budget Fiscal Policy; Deficit Neutrality in the Long Run Fiscal Policy; Budgeting for Public Purpose Fiscal Policy; A Holistic Approach to Trade and Fiscal Policy; and A Critique of the Current Trade Deals.

Who Needs Balanced Trade? Who Needs a Balanced Budget? e-book »

Om att tvinga fram politiska förändringar

Ett scenario för att med finansiella medel ta kontrollen över demokratier.

Det här är också ganska precis tillvägagångssättet för hur skuldsättningen går till i eurozonen och orsaken till hur skuldsättningen i utvecklingsländerna har gått till historiskt.

Genom att låna i en annan valuta, eller att ersätta den egna valutan helt med någon annans(eller med digitala pengar från våra banker), tvingas länder att sälja ut och skuldsätta sig för att nya pengar ska tillföras ekonomierna av auktoriteten bakom valutan. Annars kommer inga nya pengar att utfärdas och nationen går omkull.
På det här sättet tvingas sedan länderna att undan för undan öka sitt beroende och skapa ytterligare förutsättningar för att kunna skuldsätta sig mer och mer.

Det är alltså en mall för att på ett ekonomiskt sätt kunna ta över en nation från dess befolkning.

Genom att tvinga dem att sälja ut sina tillgångar, dess råvaror och dess gemensamma statliga resurser och företag så tvingar man på detta sätt fram utförsäljningar och privatiseringar, för att ersätta den inhemska produktionen eller dom inhemska lokala företagen med globala företag, och på detta sätt ökar man också samtidigt behovet av att i fortsättningen kunna låna upp nya pengar att sätta in i ekonomin för att den ska tillföras nya betalningsmedel. Dom stora exportföretagen och deras ägare har en betydande roll i det här eftersom det är dom som uteslutande gynnas av detta förfarande.
Man tar helt enkelt kontrollen över en demokrati från dess folkvalda och från dess befolkning för att tvinga fram politiska förändringar som inte är i deras eget intresse och som dom kanske heller inte vill gå med på. Annars utfärdas inga nya pengar.

Vi ser samma scenario hända i Europa med Finland, Portugal, Grekland, Spanien, och Irland, som med länder tidigare i Afrika och Latinamerika.

Om en nation fortfarande äger och ger ut sin egen valuta är det här scenariot frivilligt och mycket självdestruktivt.

Sovereign Money Initiative

The Swiss population will be the first in the world to vote on their banking and monetary system, thanks to the tireless efforts of a pro-Sovereign Money campaign.

“In a nutshell, the proposal extends the Swiss Federation’s existing exclusive right to create coins and notes, to also include deposits.
With the full power of new money creation exclusively in the hands of the Swiss National Bank, the commercial banks would no longer have the power to create money through lending. The Swiss National Bank’s primary role becomes the management of the money supply relative to the productive economy, while the decision concerning how new money is introduced debt free into the economy would reside with the government”.

Heres a link to their website »

And here is Reuters report on it »

How to commit to real change

real change can only be achieved by a fundamental reform of our monetary system.

Members of the Icelandic Parliament have submitted a motion to review Iceland’s monetary system and look at alternative monetary systems.

The resolution comes six months after the release of a report commissioned by the Prime Minister of Iceland entitled Monetary Reform – A better monetary system for Iceland that outlined the need for a fundamental reform of Iceland’s monetary system.

This report emphasises the limits of the current monetary system and sets out the merits of a Sovereign Money system, as advocated by Positive Money.

Read more here »

Neo-liberal myths constrain our understanding of poverty

Budget-makers need not cower before the bond-market vigilantes. In fact, they need not bother with bond markets at all.

1. A sovereign government is never revenue constrained because it is the monopoly issuer of the currency.

2. Tax revenue is not used to fund government spending. Governments tax for a number of reasons, which include creating a demand for its currency buy forcing the non-government sector to offer goods and services for sale in order to get access to that currency so that it can relinquish its tax obligations.

3. A sovereign government can always meet any of its liabilities which are denominated in its own currency.

4. A sovereign government does not have to issue debt in order to spend. In fact, governments just borrow back prior deficit spending. A government can always deficit spend without matching that net spending with debt-issi

5. A sovereign government is clearly able to spend freely to restore employment. It can always purchase any idle resources that are for sale in the currency that the government issues.

6. The government via its central bank sets the interest rate and can control interest rates along any segment of the maturity curve should it desire to do so. Bond markets do not have power over a sovereign government.

7. A corollary is that foreigners can never fund government spending. China investors do not issue the Swedish krona!

Read full article at Bill Mitchells Blog »

Budgetperspektiv

Ingenstans i åsiktsfloran om budgeten verkar det handla om vad pengarna en regering spenderar faktiskt gör med penningmängden i ekonomin.

Hur skapas den? Vem kontrollerar den? Hur stor är den? Vem bestämmer hur den först ska användas?

Pengar spenderade på ett funktionellt sätt får hela ekonomin att växa så länge det finns outnyttjad arbetskraft och outnyttjade resurser tillgängliga att utfärda pengar för. En ekonomi växer i takt med att penningmängden ökar i nivå med växande befintliga resurser.

Diskussionen borde handla om vår totala penningmängd, hur den bäst ska kunna nyttjas och vad som är effektivast möjliga sätt för våra gemensamma ändamål att använda den på.

När staten spenderar hamnar pengarna som tillgångar på privata konton hos företag och hushåll i den privata sektorn bland annat i form av lön, och köp av material och tjänster. Det är pengarna vi använder som betalningsmedel.

Om den delen verkligen förändrades så att den blev större skulle det få den samlade ekonomin att börja växa för att komma i nivå med outputen i den.

Det kan vi inte åstadkomma med skatter.

Nu är det Finlands tur

Finlands sak är vår.

Nu är det Finlands tur att fundera på om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi faktiskt vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.

Det är alltså Finlands tur att tvingas till samma självdestruktiva åtstramningar som Grekland tvingades till.

Det är ingen skillnad mellan ett medlemskap i eurozonen, eller som vi gjort i Sverige, att överlåta vår konstitutionella rätt att skapa pengar och därigenom också kontrollen över penningmängden till våra privata banker. Vi har ju under dessa förhållanden ändå övergett riksdagens och regeringens rätt att i verkligheten kunna styra över finanspolitiken och därigenom också att bestämma hur pengar först ska användas, till någon annan.

”It will be as if each EMU member country were to attempt to operate fiscal policy in a foreign currency; deficit spending will require borrowing in that foreign currency according to the dictates of private markets.”
– L. Randall Wray in his 1998 book, Understanding Modern Money

Det är viktigt att notera att tanken bakom dessa åtstramningar är föreställningen att det kommer en dag då våra regeringar kommer att ”få slut på pengar”. Att en nation kommer att gå omkull om den inte skär ner på dom offentliga utgifterna och säljer ut sina tillgångar.

Men under nuvarande förhållanden kommer det här bara leda till att en Nation ökar sitt beroende, att ett land tvingas att skapa ytterligare förutsättningar att skuldsätta sig än mer.

En nation kan visst gå omkull, helt sant, men inte alla nationer.

En nation kan faktiskt bara bli oförmögen att betala sina utgifter om valutan som används ges ut av någon annan, svarar mot en myntfot(t.ex. guldet.), eller om landets skulder är i någon annans valuta än den egna.

Finland delar den här minsta gemensamma finanspolitiska nämnaren med många andra länder. Inte bara i västeuropa. Utan även med alla de länder som vi vanligtvis kallar ”utvecklingsländer”.

Vi kan ha hur många åsikter som helst om detta, men vad vi egentligen borde diskutera är grundläggande fakta.

En förändring kan faktiskt bara ske om vi först gör en grundläggande förändring av vårt monetära system.

Till Artikel i SVD »

Sovereignty-thieves and Democracy-killers

The “theft of democracy” contradicts the basic commitment of the EU to advance democracy.

The Eurozone is an instrument of the globalization process that is setting financial elites over all nations of the world, including the democracies. The situation in Greece exposes the true nature of the Eurozone institutions as a naked fact, beyond spinning, for all to see. They are popular sovereignty-thieves and democracy-killers, with the power necessary to shut democratic governments down.

Get Kindle E-book here »

More at neweconomicperspectives »

Om höstbudgeten

pengar uppstår inte bara ”magiskt” ur ekonomisk aktivitet. Dom måste sättas in. Frågan är bara vem som ska göra det.

Idag ska regeringen överlägga om höstbudgeten. Men redan innan förhandlingarna inletts så talar man om att det inte finns något utrymme för ofinansierade reformer.

Vad är det för nonsens?

Ekonomin lider brist på pengar. Hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard och för att nya pengar ska kunna spenderas in i ekonomin.

Pengar i det nuvarande systemet är skuld. Pengar kan bara skapas när banker ger ut lån. Staten står bara för ca 4% av hela penningmängden.
Så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse företagen med pengar är om vi lånar dem från våra banker.

Vi har nu en recession med hög arbetslöshet, vilket innebär att det finns ett stort utrymme för staten att spendera in nya pengar på befintliga och outnyttjade resurser. Vi kan alltså inte spara eller göra åtstramningar om vi också vill investera i befintliga resurser och då också i vårt välstånd.

I verkligheten har pengar alltså inte skapats om inte skulden skapats före dom. Det är det här missförståndet som skapat den nuvarande situationen med våra spartankar och åtstramningar.

Under dom här förutsättningarna pratar man om en balanserad budget som inte innebär några nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ska se ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring ska ske i den gemensamma ekonomin. Allt är tydligen riktigt riktigt bra…
Det finns nu bara en anledning att införa en sådan begränsning av ekonomin och vår gemensamma levnadsstandard, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.

Men vi har ju deflation och ekonomin lider av för lite pengar. Vad menar regeringen?

Är det inte regeringens konstitutionella rätt att ge ut pengar och därigenom också bestämma hur dom först ska användas?
Och varför överlåter regeringen dom verkliga besluten till den finansiella sektorn att kunna styra över finanspolitiken?

Minusränta varför då?

det finns väl ett mer logiskt sätt att öka tillväxten på.

Med minusränta är det meningen att Riksbanken vill få in mer pengar i ekonomin.

Vår gemensamma ekonomi har alltså för lite pengar och på detta sätt vill alltså Riksbanken att bankerna skall sluta spara pengar hos dem och se till att pengarna spenderas istället.
Detta skall i sin tur sedan bidra till att öka tillväxten.

Samtidigt oroas man både i Sverige och i övriga EU över att den privata skuldsättningen är för hög. Denna i sin tur drivs på av att våra banker får skapa och kontrollera nästan hela penningmängden och hur de nya pengarna först ska användas.

Att hushållen fortsätter att skuldsätta sig mer kan bland annat förklaras med en avreglerad finansmarknad och helt andra skatte- och subventionssystem än tidigare. Detta i sin tur innebär att hushållen numera klarar av en högre skuldkvot än tidigare för att kunna upprätthålla en levnadsstandard som de annars inte skulle kunnat ha i den nuvarande ekonomin.
Men viktigast är att vår riksdag och regering överlåtit statens konstitutionella rätt att skapa nya pengar till våra banker.

Varför köper inte Riksbanken statspapper och ökar penningmängden för hushållen och den privata sektorn genom att staten spenderar in dem på outnyttjade resurser?

Genom att nya pengar skapas och spenderas på befintliga resurser, (t.ex personalbrist på våra sjukhus, äldrevården och våra skolor, underhåll av infrastruktur, försvaret mm, mm.), så finns det inte någon risk för inflation. Om risken för inflation trots allt skulle uppstå är det ju bara att sälja tillgångar(t.ex statspapper) mot valuta och pengarna försvinner ur Riksbankens balansräkning. De upphör att existera.

Inflation uppstår vanligtvis när penningmängden ökar snabbare än utbudet av varor och tjänster (t.ex bostadspriserna på grund av våra banker.), eller av att varor och tjänster minskar snabbare än penningmängden (t.ex sjuksköterskor eller lärare på grund av åtstramningar.).

Det märkliga är att det med Riksbankens åtgärd alltså är meningen att vi skall skuldsätta oss mer, sälja ut mer, och acceptera åtstramningar för att våra banker ska kunna låna ut mer, istället för att dom nya pengarna spenderas in i ekonomin för våra gemensamma ändamål.

Offentligt spenderande av nya pengar skulle öka tillväxten direkt och penningmängden skulle ökas utan skuld samtidigt som skulderna betalades av.

Detta skulle också undan för undan minska på den allmänna skuldsättningen.

Funktionella finanser?

vad kan vi mena med verklig förändring.

Så länge vår regering och riksdag inte kontrollerar penningmängden så kan den heller inte påverka vårt välstånd eller vår sysselsättning i någon större utsträckning.

Ingen regering har någon finansiell kraft i sina beslut utan dess konstitutionella rätt att ge ut och styra hur våra pengar först ska användas.

Vi får som nu vänja oss vid att våra banker finansierar sin egen likviditet med större delen av penningmängden för att kunna fortsätta spekulera i en finansiell sektor som ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.

Vi kommer fortsatt att ha en liten gemensam penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna. Vi kommer att fortsätta skylla det på varandra, på våra partiåsikter, slåss om det, och munhuggas och ingenting kommer i förlängningen av detta att förändras.

Eller kanske ska vi överlåta någonting mer så att allt ska bli bra igen? EU,
Gå med i eurozonen? NATO? Acceptera TTIP, ISDS?

Vad mer?

Lösningen finns inte någon annanstans.
Vi har den helt i egna händer.

Grekland har en jättechans imorgon.

den Grekiska staten behöver inte vara beroende av kreditmarknaderna för att kunna fungera

Grekland har imorgon en jättechans att ta kontrollen över, och kunna forma sin egen framtid förutsatt att man med en egen valuta också denominerar skulderna i den.

Monetärt suveräna regeringar har ett mycket större och flexiblare politiskt utrymme.

Regeringar av det här slaget kan inte bara kan utfärda sin egen valuta och betala statsskulder i sin egen denominerade valuta, utan de begränsningar på budgettransaktioner som man själva skapat kan också dynamiskt anpassas mot förändringar genom att man själv kan ändra på dessa regler.
Därför blir den här typen av regeringar inte heller ekonomiskt begränsade på det sätt som icke suveräna regeringar är, och dom kan då helt fokusera på viktiga frågor som full sysselsättning och prisstabilitet.

Det finns aldrig någon risk för en suverän nation som ger ut sin egen fritt flytande valuta om skulderna är denominerade i den egna valutan.
I denna mening är staten inte heller beroende av kreditmarknaderna för att kunna fungera.

Under ett sådant finansiellt system skulle makten att skapa pengar tas bort från banksektorn och överföras till ett offentligt organ, som t.ex. Bank of Greece. Bank of Greece skulle då vara ensamt ansvarigt för att skapa nya pengar och kunna överföra dom till regeringen som sedan skulle kunna använda dem för dom offentliga utgifterna.

Nationer som gett upp sin suveränitet genom att uppgå i valutaområden( t.ex. eurozonen ); eller genom att dollarisera sina valutor, är uppenbarligen inte i kontroll av, eller styr sin egen valuta och står därför inför samma begränsningar som länder led av under eran med guldstandarden.

Wikileaks (Trade in Services Agreement)

”TiSA Annex on Domestic Regulation

The goal of domestic regulation ‘disciplines’

The transnational corporate lobby wants TISA to remove domestic policies, laws and regulations that make it harder for them to sell their services in other countries (actually or virtually), dominate their local suppliers, maximise their profits and withdraw their investment, services and profits at will. To achieve this, governments cannot be allowed to regulate services as they see fit.

Det transnationella företags lobbyn vill att TISA ska avlägsna det nationella politiska bestämmandet. De lagar och regleringar som gör det svårare för dem att sälja sina tjänster i andra länder och kunna styra lokala leverantörer för att kunna maximera sina vinster och dra tillbaka sina investeringar, tjänster och vinster efter behag. För att uppnå detta kan regeringar inte tillåtas att reglera så som de finner det lämpligt. ”

Domestic Regulation »
Till wikileaks dokumenten »

Charges against Icelandic banks for money counterfeiting

”This kind of money creation is clearly in opposition to the sole right of the Central Bank of Iceland to issue bank notes and coins or any equivalent currency to be circulated as legal tender. Therefore it is inevitable to consider the electronic money creation of banks to effectively constitute money counterfeiting as defined by Article 150 of the General Penal Code No. 19/1940.”

I Sverige fick Riksbanken 1904 ensamrätt att ge ut sedlar (beslutet fattades 1897). Först i och med detta beslut kunde Riksbanken få en penningpolitisk betydelse i modern mening, eftersom monopol på sedelutgivningsrätten är en förutsättning för kontroll av de penningpolitiska medlen.
Varför får våra banker kontrollera 96% av dom då?

Länk till Artikeln »

Välfärden är en tillgång

den gynnar oss när vi spenderar på den.

Genom att staten spenderar in pengar för oss gemensamt kommer vi att gynnas genom att dom används på varor och tjänster inom välfärden.
Det är pengar som sedan kommer att sättas in på konton i den icke-statliga sektorn när vi betalar för dom. (Löner, material, mediciner mm.)

Vi kommer därför alltid att råd med välfärden så länge det handlar om att använda pengarna på verkliga och outnyttjade resurser, utan att detta skapar inflation.

Three Sector Balances

Vad innebär det egentligen när vi gör åtstramningar?

Det endast är möjligt för den privata sektorn att ackumulera ett överskott om regeringen driver ett budgetunderskott.

Vårt välstånd består av allt vi producerar och behåller själv, plus allt vi importerar, men minus allt vi exporterar.

 

Penningmängden och inflationen

Inflation är när staten eller våra banker orsakar högre priser genom att skapa för mycket pengar. Antingen skapas pengarna genom att staten spenderar in underskottet i ekonomin utan befintliga resurser, eller så skapar våra affärsbanker för mycket pengar där utbudet redan är begränsat.
Om utbudet nu redan är begränsat så ökas bara priserna med den ökade tillgången på pengar.
Det är det vi ser på våra bostadsmarknader.

På våra finansmarknader ser vi detta genom en ständigt ökad omsättning trots en minskad konsumtion, låga löner och hög arbetslöshet.

Pengarna i realekonomin minskar samtidigt som behovet av en ökad penningmängd hela tiden växer i takt med att antalet människor i ekonomin ökar. Varför är samtalsämnet då en balanserad budget?

Och varför är då andelen av den totala mängden pengar som staten spenderat in i den inhemska ekonomin bara 4% och andelen som våra affärsbanker tillåtits skapa genom skuld 96%?

Varför då?

Banker skapar insättningar när dom ger ut lån.
-Meh, de e ju rätt självklart. Lånar man måste man ju betala tillbaka lånet.

Banker skapar insättningarna innan någon har betalat för sitt lån.
-Meh vaddå? Var kommer pengarna ifrån då? Från ingenstans eller?

Exakt.

-Varför då?

We can keystroke our way to full employment.

”Like any banker, the Fed, or the Bank of England “keystrokes” money into existence. Central bank money takes the form of reserves or notes, created to make payments for customers (banks or the national treasury) or to make purchases for its own account (treasury securities or mortgage backed securities).

Bank and central bank money creation is limited by rules of thumb, underwriting standards, capital ratios and other imposed constraints. After abandoning the gold standard, there are no physical limits to money creation. We cannot run out of keystroke entries on bank balance sheets.”

Why Money Matters »

Vårbudgeten

newcollage_50sek_high_150210

Både regeringen och oppositionen utgår från att vi har en begränsad mängd pengar som alltid är densamma och på något sätt alltid är konstant, samtidigt som dom också föreställer sig en ständigt växande ekonomi.

Förvirrande för dom, och förvirrande för väljarna. Hur går det ihop?

Regeringen vill med vårbudgeten spendera in pengar i ekonomin genom mer pengar till utbildning, till järnvägen, omsorgen, och naturvården. Köpkraften ska också stärkas för dom som tjänar minst eller står utanför arbetslivet.

Det verkligt intressanta är att man genom balanskravet på budgeten föreställer sig att kunna spendera genom ”skatteintäkter” och på det sättet förhindra att underskottet ska öka. Men om skattekonton regleras ned och nollställs vid inbetalning hur kan pengar som inte finns vara en intäkt?
Om den totala penningmängden i själva verket alltså regleras med inbetalningen av skatt, hur ska man kunna finansiera en önskan att spendera för att öka vår välfärd när man samtidigt också minskar den?

Oppositionen å andra sidan vill skapa jobb genom att sänka skatten.
Men på grund av fixeringen på en balanserad budget och ”en finansiering krona för krona” så tar man inte hänsyn till underskottets betydelse för ekonomin som helhet. Inga nya pengar kommer att spenderas in i en ständigt växande ekonomi på grund av ”underskottet”.
Man föreställer sig här att underskottet är kopplat till en alltför omfattande offentlig service och en alldeles för vidlyftig välfärd. Inte till den utgivna penningmängden.
Bristen på pengar ska man lösa genom att sälja ut statliga resurser. Sedan tänker man sig att marknaden på något sätt får reglera och klara sig själv.

Tyvärr påverkar det här inte alls den totala tillgången på pengar. Staten ökar penningmängden genom att spendera in nya pengar i den. Det är alltså statens ”underskott” som är hushållens och företagens betalningsmedel och den privata sektorns sammanlagda tillgångar på pengar. Pengar som skapar efterfrågan på varor och tjänster.

Hur tänker man sig att staten ska spendera in nya pengar in i ekonomin om den inte ska ha några resurser att spendera in dem på?

Staten står för 4% av den samlade penningmängden, resten tillåts våra banker skapa på våra bostads och finansmarknader och tillhandahålls av våra banker genom skuld.
Det i sin tur skapar ett budgetöverskottsliknande tillstånd i ekonomin.

Samtidigt är den övergripande tanken alltså att ekonomin ska vara i ”balans”.

Nationalekonomiskt betyder det att tillgången på pengar i ekonomin ska lämnas oförändrad.
Trots en liten penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna.
Och trots riksbankens försök med att införa minusränta under budgetförhållanden som är vilseledande på grund av att våra banker får skapa nya pengar när dom lånar ut.

Eftersom både skatten och outputen i ekonomin nu är alldeles för hög i förhållande till den totala penningmängden måste vi alltså antingen både sänka skatten och produktionen eller öka tillgången på de pengar som staten skapar när den spenderar.

Ekonomin har alltså tillgång till för lite pengar i förhållande till våra resurser.

Den betyder att den inhemska ekonomin saknar medel för de varor och tjänster som produceras.
Arbetslösheten som uppstår kommer när den privata sektorn vill tjäna på arbetskraften och det inte är tillräckligt att dom spenderar allt av vad dom tjänar.
Vad som följer av detta är en krympande ekonomi och en minskad sysselsättning.

Ska vi då välja att satsa pengar på exporten?

Att producera varor och tjänster för någon annan gör oss ingen ekonomisk nytta alls. Det är en kostnad. Det är genom att låta någon annan göra det för oss som den nyttan ökas.

Vi kan istället välja mellan tre typer av budgetar tillsammans med en ökning av statligt skapade pengar och en minskning av de pengar bankerna skapar genom skuld och som garanteras av staten.

Tre typer av budgetar:

En balanserad budget innebär inga nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.

Ett budgetöverskott innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.

Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengar in i ekonomin. Det innebär generellt sett ett finansiellt välstånd och en ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar och försöker att komma i nivå med resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.

Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse för ekonomin generellt.

Den makroekonomiska terminologin har alltså ingenting att göra med ett hushållsekonomiskt tankesätt. Hushållen skapar inte pengar.

Budgetunderskottet är faktiskt den samlade tillgången på pengar för hushållen och företagen i den privata, icke statliga sektorn.

Verklig förändring kommer bara att ske när regeringen tar tillbaka sin konstitutionella rätt att skapa och kontrollera vår inhemska valuta samtidigt som statsskulden denomineras i den egna valutan.

What are Economists Saying About Iceland’s Sovereign Money Proposal?

”A study recently commissioned by the Icelandic prime minister, Sigmundur Gunnlaugsson, and written by Frosti Sigurjonsson, displays an accurate analysis of how banks create money and endorses Sovereign Money proposals. But what are people saying about the report?
Of course there are criticisms of the report and some of the usual misunderstandings, but most people think it’s a proposal that merits serious consideration.”

Till artikeln »

Iceland: Fundamental reform of the monetary system must be considered

Frosti Sigurjonsson, Member of the Parliament of Iceland and Chairman of the Committee for Economic Affairs and Trade, today published a report outlining the need for a fundamental reform of Iceland’s monetary system.

The report describes how commercial banks in Iceland created far more money than was needed for economic growth. The Central Bank failed to bring the money supply under control using conventional means.

The report considers various reform proposals and concludes that the Sovereign Money proposal could provide a sound basis for effective reform in Iceland.

Till positive money´s artikel »

Ladda ner rapporten »

Iceland looks at ending boom and bust with radical money plan.
Artikel i The Telegraph »

Investeringar och välstånd

För att den sammanlagda produktionen ska kunna säljas så måste dom totala utgifterna vara lika med dom totala intäkterna som genereras i produktionen.
Oavsett om den genererade inkomsten från produktionen spenderas eller inte.
Annars får vi ju ett överskott av varor och tjänster.

Kort sagt, om staten spenderar in för lite pengar i ekonomin, samtidigt som företagen vill tjäna pengar på arbetskraften genom att inte spendera vad den tjänar, så blir resultatet alltid en minskad ekonomi och en minskad sysselsättning då våra inhemska varor och tjänster inte blir sålda.

Och eftersom lönen alltid är en kostnad på utbudssidan men samtidigt också en inkomst på efterfrågesidan, så blir en minskning av lönerna också alltid en minskning av outputen.

Så med en felaktig finanspolitik som minskar den totala penningmängden då staten inte spenderar in tillräckligt med nya pengar genom rätt underskott i förhållande till våra inhemska befintliga resurser, så driver detta istället den sammanlagda skuldsättningen genom vårt behov av pengar för att hålla igång ekonomin, och för att kunna upprätthålla vårt välstånd.

Det ger samma resultat som svenskt näringsliv presenterar.

Outputen i ekonomin är för stor i förhållande till storleken på penningmängden.
Det finns alltså för lite pengar i den verkliga ekonomin i förhållande till våra resurser.

I och med detta så förefaller det som om problemet ligger i exporthinder istället för att det är att den inhemska tillgången på pengar i den privata sektorn som är för liten.
(Och en tro på att vi löser detta med TTIP avtalet och ISDS klausuler.)

Vårt offentliga underskott motsvarar hur mycket pengar som staten har utfärdat när den spenderat och är alltså ett tillskott för den inhemska ekonomin.

Den är dom tillgångarna som måste öka.

Svenskt näringsliv om Investeringar och välstånd »

Bakom BNP-siffrorna av Anna Dahlberg »

Lite historia

”Whoever controls the volume of money in our country is absolute master of all
industry and commerce…when you realize that the entire system is very easily
controlled, one way or another, by a few powerful men at the top, you will not
have to be told how periods of inflation and depression originate.”

― James A. Garfield

Offentliga utgifter

Offentliga utgifter har ingen direkt relation till hur mycket vi betalar i skatt.

Det som har betydelse är att det finns resurser tillgängliga i utbyte mot pengarna när dom ges ut.

Vårt offentliga underskott motsvarar hur mycket pengar som staten har utfärdat när den spenderat, och är alltså ett tillskott för den inhemska ekonomin.
Resten har våra banker tillåtits att skapa genom skuld.

Det är här vi hittar svaret på dom stora inkomstförskjutningarna vi ser, tillsammans med den oerhörda tillgången på pengar för spekulation som finns på våra bostads och finansmarknader.
Vi får alltså en liten penningmängd, låga löner, låg konsumtion, och nya omsättningsrekord på börsen.

Det beror på att väldigt lite av pengarna som skapas av våra banker kommer till någon nytta i den verkliga ekonomin.

Vi är inte alls beroende av exporten

Det är tvärtom så, att när vi köper importvaror och tjänster så finansierar det en utländsk önskan att äga tillgångar i form av sparande på svenska konton och i svenska kronor.

Det finns inget utländskt kapital här.
Att vi skulle vara beroende av utländskt kapital är faktiskt rent nonsens.

Det utländska sparandet är istället beroende av vår inhemska process att skapa krediter för att finansiera sparandet i svenska kronor.

Vad kan dom då göra med dom här pengarna?

Antingen kan dom fortsätta spara, eller så kan dom köpa finansiella tillgångar eller köpa verkliga varor och tjänster här som bidrar till vår gemensamma ekonomi.

Varför skulle någon ha anledning att vilja få oss att tro på annat? 😉

I själva verket finns det ingen obalans. Det existerar inte.

En analogi som luras

http://www.dreamstime.com/royalty-free-stock-photography-debt-image25471647

Det är helt felaktigt att jämföra vår nationalekonomi med hushållens ekonomi.
En sådan tanke har ingen tillämpning på dagens verklighet med fiat valuta.

Att prata om finansiering ”krona för krona” är faktiskt rent nonsens, och att använda denna analogi är att lura människor att gå med på saker som dom inte vill göra.

En stat som utfärdar sin egen valuta är inte som ett hushåll eller ett företag.

Pengar och efterfrågan

Om hela ekonomin genomför en lönesänkning, eller om penningmängden är för liten på ett sätt som totalt sett bidrar till att öka ojämnlikheten och underförstått då att om lönen är en kostnad på utbudssidan så är den också en inkomst på efterfrågesidan, då är en minskning av lönerna alltid en minskning av outputen.

Det här kommer alltså att minska efterfrågan eftersom den sammanlagda efterfrågan alltid äger ett ömsesidigt beroende till den sammanlagda outputen i ekonomin.

Efterfrågan styrs sedan av hur stor tillgången på pengar är.

Om outnyttjade resurser

Arbetslösa eller outnyttjade ickestatliga resurser kan utnyttjas via offentliga utgifter vilket kommer att skapa en överföring av verkliga varor och tjänster från den ickestatliga till den offentliga sektorn.
Detta i sin tur skapar finansiella tillgångar i den privata sektorn.

Budgetunderskottet är en tillgång

Det vi utan närmare eftertanke kallar statens budgetunderskott är egentligen statens mått på den samlade ekonomin.
En balansräkning på hur mycket pengar staten faktiskt har utfärdat.

Budgetunderskottet skulle exakt kunna beskriva storleken på våra gemensamma finansiella tillgångar om det inte vore för att våra banker får skapa pengar då dom ger ut lån.
Genom att våra banker tillåts göra detta hamnar en mycket liten del av dom nya pengarna till slut i den gemensamma ekonomin.
Pengarna hamnar istället på våra bostads och finansmarknader där dom driver bostadspriser och skapar tillfälliga konjunkturer som framför allt tjänar våra bankers affärsintressen och finansiella spekulation.
En låg tillväxt samtidigt som börsen slår nya rekord talar sitt tydliga språk.

Även om vi sänker inlåningsräntan så att den är lägre än tillväxttalet så kan detta inte under nuvarande förhållanden bidra till någon gynnsam ökning av tillgången på pengar för hushållen och företagen i den privata sektorn.

Välfärden och marknadsekonomin behöver tillgångar i form av pengar för att kunna fungera och växa i takt med ökade resurser.

Men med en andel av endast 4% av penningmängden i statligt spenderande, och hela 96% för pengar skapade av våra banker genom skuld så ”skriker” ekonomin efter mer pengar.

Budgetunderskott

Ett budgetunderskott betyder att staten tagit ut mindre i skatt än den har spenderat nya pengar in i ekonomin. Det innebär ett ökat finansiellt välstånd med en ökad sysselsättning eftersom penningmängden ökar och tillgången på pengar är på väg att hamna i nivå med utbudet och resurserna för företagen och hushållen i den privata sektorn.

Om verklig förändring

Om människor uppfattar det som att väldigt lite förändras mellan olika regeringar så är det en helt riktig uppfattning eftersom ingenting i vårt finansiella system förändras av dem.

Penningmängden ägs nu nästan helt av våra affärsbanker och ingen regering förefaller arbeta för att påverka detta sakförhållande.
Vi äger vår egen valuta och bara riksbanken på uppdrag av regeringen får skapa nya pengar och ändå tror många att vi måste ”låna” pengar som vi skapar själva för att staten sedan ska kunna spendera dem.

Så länge våra regeringar äger föreställningen om att skatten är en intäkt och inte ett medel för att kunna kontrollera inflationen, och att man faktiskt använder skatten för att minska pengarna i den totala penningmängden, så kommer detta att innebära att resurserna i den privata sektorn aldrig kommer att kunna utnyttjas fullt ut då man genom detta missförstånd begränsar, och till och med minskar på den privata sektorns totala tillgång på pengar i förhållande till ständigt ökande resurser.

Och så länge som ”underskottet” inte huvudsakligen ses som den politiska anpassningen mot vad staten ska tillhandahålla gentemot medborgarna, och att ”underskottet” faktiskt är den totala tillgången på pengar i den gemensamma ekonomin som staten spenderat in, så kommer väldigt lite att kunna förändras.

Vår ekonomi behöver mer pengar, och det är bara staten som kan spendera in nya pengar i den för att få penningmängden att öka.

Detta betyder att det faktiskt är staten och inte våra banker som bestämmer var nya pengar först ska sättas in i ekonomin, och till skillnad mot våra bankers affärsintressen kan då dom nya pengarna istället spenderas in direkt där dom behövs mest, och där dom gör mest gemensam nytta.

Nationalekonomi i fågelperspektiv

För att sätta vår samhällsekonomi i perspektiv ser vi den som ett ekvation där:
[balansen i den privata sektorn] + [balansen i den offentliga sektorn] + [balansen i utrikeshandeln] = 0.

Det här innebär att summan av alla pengar som staten skapar och spenderar in i ekonomin skall gå jämt upp på öret.
Ett underskott i en sektor skapar ett överskott i en annan.
Man kan säga att ett underskott i en sektor motsvarar sparandet i en annan. Och att skulder i en sektor motsvarar tillgångar i en annan.
Allt spenderande och allt sparande kommer någonstans ifrån och allt sparande och allt spenderande går sedan någon annanstans.
Storleken på den totala penningmängden bestäms av hur mycket staten spenderar och begränsas av hur mycket vi betalar i skatt.

Om ”insidan” av en sektor, t.ex. den offentliga har ett underskott, så innebär detta en tillgång på dess ”utsida” i en annan sektor, t.ex den privata med företag och hushåll.
För att pengar ska tillkomma i ekonomin överhuvudtaget måste staten först spendera dem och spendera dem i nivå med dom befintliga resurserna för att inte inflation ska uppstå. Skatten begränsar alltså penningmängden och därigenom inflationen och har ingenting med budgetunderskottet att göra.

När våra affärsbanker tillåts skapa pengar och spendera dem på det sätt som är gynnsammast för dem oaktat ekonomin som helhet, så kommer detta att skapa en obalans i den gemensamma ekonomin, eftersom ”bankpengarna” skapar egna skulder och tillgångar på ”insidan” av den privata sektorn, utanför dom andra. Detta skapar också tillfälliga överskott på enskilda marknader helt oberoende av balansen i ekonomin som helhet. Det i sin tur skapar sedan bubblor av inflation på t.ex våra bostads och finansmarknader utan att staten och riksbanken kan påverka den, låga räntor och minusräntor till trots.
Det är faktiskt tvärtom så, att dom gynnas av låga upplåningsräntor vilka gör det lättare för dom att låna ut och driva på inflationen ytterligare inom enskilda områden på insidan av den sektor dom verkar i.

Eftersom det bara är staten som får skapa pengar innebär det här också att det alltid måste finnas ett underskott som motsvarar vad det är tänkt att staten ska tillhandahålla. Budgetunderskottet måste per definition alltid vara en tillgång i den privata sektorn, och för att det ska finnas några pengar överhuvudtaget att handla för måste staten alltså spendera dom på något först.

Det kan inte vara meningen som nu att statens huvudsyfte ska vara att skapa nya pengar som spenderas enbart för att garantera bankernas fortsatta konvertering av ”bankpengar” till verkliga pengar, istället för att spendera in dom i den gemensamma ekonomin där dom kommer den offentliga servicen, företagen och hushållen till nytta direkt?

Varför tillåter vi att bankerna ensamt får äventyra inte bara balansen inom den privata sektorn, utan även från ”insidan” av den utöva påverkan på balansen i hela den samlade ekonomin oberoende av sektor?

Eftersom vi äger vår egen valuta och har ensamrätt att ge ut den, och eftersom vi kan styra hur den först ska spenderas så är det närmast obegripligt hur vi idag hanterar den svenska penningmängden.

ECB

Europeiska centralbanken menar alltså att dom ska lätta på den höga skuldsättningen inom EU genom att tillföra likviditet till bankerna och deras finansmarknader så att dom kan låna ut mer och skapa nya skulder?

Samtidigt står våra beslutsfattare och tittar på fast vår regering/riksdag ensamt faktiskt kan bestämma över hur stor den svenska penningmängden ska vara, vem som ska kontrollera den, och hur den ska spenderas.
Vi äger vår egen valuta och endast staten kan skapa nya pengar, men låter våra banker bestämma över den och hur pengarna ska användas.

Bankernas andel av den totala penningmängden är 96%. Dom pengarna skapas bara genom skuld.
Mängden pengar som staten skapar och investerar direkt in i vår gemensamma ekonomi är enbart 4%.
Det är förhållandet mellan pengar som skapas genom skuld av våra banker, och pengar som skapas genom statligt spenderande som behöver ändras.

Det är inte våra finansmarknader som stimulerar samhällsekonomin, det är den inhemska tillgången på pengar för varor och tjänster som gör det.
Alltså det statliga spenderandet av nya pengar för att den totala penningmängden ska komma i nivå med samhällsekonomins befintliga gemensamma resurser.

Kvantitativ lättnad

Detta betyder att europeiska riksbanken ska tillföra likviditet till det finansiella systemet.

Problemet är att när statsobligationer köps för att skapa centralbankspengar som bankerna använder dom emellan så ökar bara dessa pengar.
Inga nya pengar skapas av riksbanken som tillför och ökar penningmängden för personer och företag i den verkliga ekonomin.

Det är inte affärsbankerna som behöver tillskott av betalningsmedel. Det är realekonomin.

Vad får våra förtroendevalda att tro att kvantitativ lättnad skapar efterfrågan och arbetstillfällen när det är tillgången på pengar som skapar jobb.

En ”balanserad budget” är konstigt

Modeordet i svensk nationalekonomi är en ”balanserad budget”.
Med det har våra politiker abdikerat från sina möjligheter genom att välja att inte förändra något. Allt är bra. Vi behöver inte investera någonstans.
Samtidigt så ”skriker” ekonomin att det finns för lite pengar. Resurserna är ofantliga inom sjukvården, skolan och omsorgen. Infrastrukturen har jättelika resurser som behöver investeringar. Försvarsmakten, räddningstjänsten och polisen saknar viktig personal. Detta samtidigt som våra finansmarknader tillåts växa ohämmat på den gemensamma ekonomins bekostnad.
Överskottsmålet är här en helt galen hushållsekonomisk syn på ekonomin som saknar innebörd i en makroekonomi med fiat pengar. Den innebär bara en ytterligare minskning av tillgången på betalningsmedel i realekonomin.
Våra banker står nu för merparten av tillförseln av pengar i ekonomin genom skuld med 96% av penningmängden.

Det är bara staten som får skapa pengar. Att den skulle behöva låna eller spara för att kunna investera är helt enkelt ett befängt påstående.
Ett budgetunderskott är bara en balansräkning på innehavet hos den samlade ekonomin.
Hur mycket som pengar som utfärdats i den.

Faktum är ju att Staten måste spendera först innan det kan finnas något ”sparande” överhuvudtaget. Och alla dessa resurser behöver pengar för att ekonomin ska kunna komma i nivå med dom behov som finns i den.
Det är inte efterfrågan som skapar jobb det är tillgången på pengar.

Med sunda statsfinanser tänker vi fel

Abba Lerner (28 October 1903 – 27 October 1982) motsatte sig bestämt idéen om ”sunda statsfinanser” – alltså, att vi ska förstå och sköta nationalekonomin som vore det en hushållsekonomi eller ett företags ekonomi.
Han såg inget skäl för en regering att någonsin försöka balansera sin budget årligen över en budgetcykel.
Budgetbalansering ansåg han inte vara funktionellt. Det skulle i sig inte hjälpa till att nå våra gemensamma offentliga mål.
Det är det korrekta underskottet som åstadkommer detta.

Vad som är sant på hushållsnivå och individuellt gäller inte på makronivå för samhället som helhet. Det är en känd paradox. Individuellt kan vi spendera mindre och därigenom spara, men i en makroekonomi kan vi bara spara genom att spendera. Var ska pengarna komma ifrån om inte inte genom att vi gemensamt spenderar in dom i ekonomin genom staten?

*Mer om budgetar och ”Tre olika typer av budgetar” i ett tidigare inlägg.

Makroekonomi är inte hushållsekonomi

På makronivå är det inte sparande som skapar investeringar. Det är när staten investerar som sparande kan skapas. Genom att spara bromsas bara ekonomin upp och behovet av krediter ökar för alla för att försöka upprätthålla en fungerande ekonomi.

Vi behöver alltså inte spara för att kunna investera. Precis som lån skapar insättningar i banksystemet så är det statliga investeringar som skapar sparande i den privata och offentliga sektorn. Genom att spara hamnar bara nytillskottet av pengar i den finansiella sektorn iform av nya krediter istället för att de görs verkliga investeringar i den verkliga ekonomin för våra allmänna och gemensamma intressen.

Genom en analogi skulle man kunna säga att vi förlorar våra jobb för att vi sparar istället för att spendera vår inkomst, eftersom våra arbetsgivare inte säljer det vi producerar så kan han inte heller ge oss en inkomst.

Det som verkar så sunt och riktigt för ett hushåll har ingenting att göra med hur det fungerar på makronivå. Hushållen skapar inte sina egen valuta.