Artificial states of the market

If our banks are allowed to create the money supply and use this in a way that drives investors and entrepreneurs, and if this money at the same time is spent into the economy outside the real demand in a market economy, it is going to create an economic state of the market that depends on artificial demand, and thus an artificial price will then follow where this money is first spent into the economy. The housing market is one example.

We will have economic cycles that do not always depend on were the market economy pricing and demand truly is by its own means, and it will not be based on its own regulating mechanisms.

It will instead reflect were the banks believe that their interest on capital management is best served, and this will run an artificial economic upturn in those parts of the economy. But in the end, reality catches up with these artificially inflated economic upturns and we get a recession with less money in circulation instead, because of the banks now reduced ability to lend, but with the cost of the money created as debt by the private sector to the banks, remaining in the economy.

In this way, businesses and individuals are together paying for our banks speculation on the financial markets using our gouvernments main asset having the right to create and spend new money into the economy for its own purposes.

Should not money be spent into our economy to be used for the society as a whole first, and for our common good as a priority, and as payment for real goods and services in the real economy?

This is actually the case when the gouvernment spend money into the economy to be used in the private sector by individuals and business, it constitutes our total asset of paper and coin money, and this supply is regulated by taxes.
We do not want inflation, do we?

So what about bankmoney ..

A questionable programme

Right now, 60 billion Euros are being created by the European Central Bank every month through its programme of Quantitative Easing (QE).

This money is flooding financial markets, inflating share and bond prices. This does little or next to nothing to help ordinary people and businesses.

Did you know that if the European bank gave this money directly to the people instead of flooding the financial markets, every citizen in the Eurozone would get 3,271 EUR to be used in the real economy.

This money would then be much better spent directly on our domestic markets and local businesses, creating jobs and economic growth.

How to Capture the minds of a Continent

Europe has become a ruled by neo-liberal economists and ideas who play with models that have no relation to the real world and when they are applied to the real world, they fail badly.

It is no less than a nightmare.

Austerity politics in Europe is not simply a short-term conflict between the surplus countries like Germany in the center and the deficit countries like Greece, Finland, Portugal, Spain and Ireland on the periphery.

Deficit countries is a balance effect in the eurozone, and at least one country must incur deficits for every other nation that runs a surplus. It is an unknown fact for these contries that this is simply a logical consequence of a macroeconomic balance sheet with sectoral balances, which applies to all nations, monetary sovereign or not.

But here it i used to inflict terrible hardship on people, and it is done in sovereign countries too.
For sovereign nations like Sweden this is an almost incomprehensible self inflicted injury.

Austerity is not how to bring new money into the economy, its about scarsity and more of a long-term political agenda that privileges lenders over debtors and capital over labor.

What this is doing is to create great difficulties for the local domestic markets, our domestic companies and our small cities in rural areas. All which are being replaced by global supply chains. And global corporations. Promoting export is being thought of as the “brokers” of all the money that’s available to us.

Its all about governments looking after themselves and allowing their citizens to go down the drain. Domestic companies will not invest when the domestic sales environments are weak, and investments are weak because companies do not see any substantial changes in monetary policy.

Right now, money in the current system is debt, and the only way that we can bring new money into the economy and to provide companies with cash is to borrow it from our banks.

We do not need austerity to create savings which we then can use to make investments to create wealth and restore our welfare.
This is household thinking. Households do not create any new money. Therefore we cannot actually save or make cutbacks if we also want to invest.
The money must first be spent into the economy before they can be saved!

And contrary to common belief, corporate economy itself is NOT the “broker” of the money that’s available to be used in the world.

The only way for our governments to deal with this in our current financial system, is either to create the conditions for everyone to be able to take on more debt, or to reclaim its constitutional control over the money supply including digital money or deposits.

The importance of the latter is that all new money is first spent for the interests of society as a whole, and first used for our common purposes.

This is why austerity is such a nightmare. Its an ideological choice, not an inevitability.

En grundläggande ekonomisk skillnad

om fler få lön, och om tillgången på nya pengar ökar, ökar inte den inhemska efterfrågan och tillväxten då?

En intressant sak som helt gått vår mainstream media förbi är det faktum att man med den nyliberala ekonomiska teorin här i Sverige har skapat nya differenser mellan reallönernas tillväxt och produktivitetstillväxten. Jag syftar alltså inte på det politiska spelet utan på den makroekonomiska funktionaliteten hos en teori.
Våra politiska beslutsfattare har genomfört ett grundläggande ekonomiskt skifte i vilket man har skapat ett nytt förhållandet mellan arbete och kapital. De har på detta sätt låtit våra finansmarknader få en allt större andel av nationalinkomsten och låtit bygga in en omsättning av kapital som pumpar in mer och mer pengar i de avreglerade finansmarknaderna istället för att de hamnar in i den gemensamma ekonomin.

Det här i sin tur leder till att våra företag och hushåll kommer att pressas hårt för att uppnå likviditet eftersom staten samtidigt ska bygga budgetöverskott. Budgetöverskott bidrar också till att minska tillgången på pengar.

Den ekonomiska styrningen och den ekonomiska teorin har mer eller mindre medvetet sett till att vi fallit offer för att skapa så mycket skuld som möjligt för så många människor som möjligt, för att därigenom säkerställa att företagens vinster växer och att produktionen säljs. Det här gynnar framför allt dom stora globala exportföretagen, inte dom inhemska.

Den minskade lönedelen av ekonomin har på det här sättet blivit en del av företagens vinstmarginal.
En lön som ju i sin tur omsätter den inhemska produktionen genom att den betalar för att förbruka den.

Ju mindre pengar som finns för att betala för den inhemska produktionen, ju mindre kommer vi att sälja av den och ju mer kommer detta att öka beroendet av globala exportföretag på bekostnad av våra inhemska företag.

Vi har hamnat i en ond cirkel. Så länge vi fortsätter att skuldsätta oss så kommer nya pengar att skapas i ekonomin. Om vi sparar, skapar överskott eller gör åtstramningar så minskar pengarna. Vi får en ekonomisk recession och hela ekonomin kommer att gå kräftgång och kön till arbetsförmedlingarna växer.

Vi kan faktiskt inte göra någonting åt detta med avregleringar eller åtstramningar. Det gör faktiskt bara saken värre eftersom nästan hela vår penningmängd(96%) tillåts vara privatiserad.

En ytterligare reflektion att göra här, är att det är precis tillvägagångssättet för hur skuldsättningen av utvecklingsländerna har gått till.
Genom att låna i en annan valuta eller ersätta den egna helt med en annan, tvingas länder sälja ut och skuldsätta sig för att nya pengar ska tillföras ekonomierna av auktoriteten bakom valutan. Annars kommer inga nya pengar att utfärdas och nationen kan gå omkull. På det här sättet tvingas länder att öka sitt beroende för att skapa ytterligare förutsättningar att kunna skuldsätta sig än mer.
Det här skulle alltså kunna vara mallen för att på ett ekonomiskt sätt ta över en nation. Genom att tvinga dem att sälja tillgångar, råvaror eller resurser, eller att tvinga fram privatiseringar, och att ersätta den inhemska produktionen eller dom inhemska lokala företagen med någon annans globala företag. Eller helt enkelt för att ta kontrollen över en demokrati från dess folkvalda och dess befolkning och tvinga fram politiska förändringar dom kanske inte vill gå med på.
Vi ser samma scenario hända i Europa med Finland, Portugal, Grekland, Spanien, och Irland, som med länder i Afrika och Latinamerika.

Om höstbudgeten

pengar uppstår inte bara ”magiskt” ur ekonomisk aktivitet. Dom måste sättas in. Frågan är bara vem som ska göra det.

Idag ska regeringen överlägga om höstbudgeten. Men redan innan förhandlingarna inletts så talar man om att det inte finns något utrymme för ofinansierade reformer.

Vad är det för nonsens?

Ekonomin lider brist på pengar. Hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard och för att nya pengar ska kunna spenderas in i ekonomin.

Pengar i det nuvarande systemet är skuld. Pengar kan bara skapas när banker ger ut lån. Staten står bara för ca 4% av hela penningmängden.
Så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse företagen med pengar är om vi lånar dem från våra banker.

Vi har nu en recession med hög arbetslöshet, vilket innebär att det finns ett stort utrymme för staten att spendera in nya pengar på befintliga och outnyttjade resurser. Vi kan alltså inte spara eller göra åtstramningar om vi också vill investera i befintliga resurser och då också i vårt välstånd.

I verkligheten har pengar alltså inte skapats om inte skulden skapats före dom. Det är det här missförståndet som skapat den nuvarande situationen med våra spartankar och åtstramningar.

Under dom här förutsättningarna pratar man om en balanserad budget som inte innebär några nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ska se ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring ska ske i den gemensamma ekonomin. Allt är tydligen riktigt riktigt bra…
Det finns nu bara en anledning att införa en sådan begränsning av ekonomin och vår gemensamma levnadsstandard, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.

Men vi har ju deflation och ekonomin lider av för lite pengar. Vad menar regeringen?

Är det inte regeringens konstitutionella rätt att ge ut pengar och därigenom också bestämma hur dom först ska användas?
Och varför överlåter regeringen dom verkliga besluten till den finansiella sektorn att kunna styra över finanspolitiken?

Om Överskottsmålet

Konjunkturinstitutet ger regeringen rätt i slopandet av överskottsmålet.

Det här är mycket viktigt för vårt generella välstånd därför att:

En balanserad budget innebär inga nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.

Ett budgetöverskott innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.

Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengar in i ekonomin. Det innebär generellt ett finansiellt välstånd och ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar för att komma i nivå med resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.
Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse i realekonomin.

Ett annat sätt att titta på phillipskurvan

vi behöver inte alls ensidigt gynna exporten och våra stora exportföretag

dreamstime_s_52176933

Phillips kurvan var tänkt att visa sambandet mellan inflationen och arbetslösheten. Låg arbetslöshet enligt denna betyder hög inflation och tvärtom. Konjunkturer tänkte man sig som rörelser längs kurvan.

Det är intressant att istället se den som en exportproduktionskurva.

Ju mer vi exporterar desto mindre av vad vi producerar behåller vi för oss själva. En ökad export kommer att skapa allt fler arbeten för handeln med utlandet, och det i sin tur betyder att allt fler kommer att ha pengar att konkurrera med om en begränsad mängd av det vi producerar själva för vår inhemska konsumtion i den privata sektorn.
Det här kommer naturligtvis att driva upp priserna och skapa inflation.

Ett alternativ till det här är att staten spenderar mer vilket också skulle höja sysselsättningen och öka omsättningen i ekonomin. Mer pengar skulle istället hamna i den inhemska ekonomin och komma den privata sektorn tillgodo. Vi producerar ju för vår egen konsumtion.

Att ensidigt driva den ekonomiska utvecklingen med exporten är i jämförelse med detta inte ett gynnsamt alternativ i ett långsiktigt perspektiv.

Om att skapa verklig förändring

hur kan vi utveckla vårt välstånd utan åtstramningar?

All ekonomisk utveckling kräver ett fortlöpande statligt underskott.
Staten finansierar sitt spenderande genom att den ger ut pengar. Detta sker inte genom skatteintäkter.

Med skatten ser regeringen sedan till att upprätthålla efterfrågan på de pengar som enbart staten har rätt att ge ut.

Våra svenska kronor och ören är alltså helt enkelt icke räntebärande statlig skuld som ges ut i form av det vi kallar pengar och är det betalningsmedel vi använder.

Det vi kallar ett budgetunderskott är alltså hushållens och våra företags samlade tillgångar på pengar, och är den statligt utgivna delen av våra pengar. Den delen är ca 4% av den totala mängden.

Våra banker tillåts sedan att ge ut och kontrollera resten, ca 96% av den samlade penningmängden. Bankerna får alltså skapa innehav dom inte har, ur ingenting på konton när dom lånar ut pengar.

Om vi verkligen vill åstadkomma någon förändring så är det detta vi måste ändra på. Det gör vi inte med politisk eller ideologisk retorik. Utan genom att ta tillbaka kontrollen över utgivningen av våra pengar och hur de först ska användas.

Varför ska våra affärsbanker få bestämma det?

Så vad gör alla i Almedalen egentligen…

Modern money illustrated

The “Unsolvable” Riddle of our National Budget.

We do NOT want a “balanced” budget—or, even worse, a budget “surplus”! What we want (as long as price inflation is under control) is the largest and most effective “National Spending Achievement” we can envision.

The “achievements” we can realize are limited ONLY by the real, sustainable resources (labor, materials, energy, technology) which are actually available in exchange for the Sovereign Spending.

As long as price inflation is under control, whatever Dollars are necessary can be allocated to the “National Spending Achievement.”

Modern money illustrated Del 1
Modern money illustrated Del 2

”as a collective society, working and cooperating together, we have all the financial resources necessary to pay ourselves to accomplish virtually anything we are capable of. This, in the end, is the astonishing “truth” that will solve the “unsolvable” dilemma of our National Budget.”

Vårbudgeten

newcollage_50sek_high_150210

Både regeringen och oppositionen utgår från att vi har en begränsad mängd pengar som alltid är densamma och på något sätt alltid är konstant, samtidigt som dom också föreställer sig en ständigt växande ekonomi.

Förvirrande för dom, och förvirrande för väljarna. Hur går det ihop?

Regeringen vill med vårbudgeten spendera in pengar i ekonomin genom mer pengar till utbildning, till järnvägen, omsorgen, och naturvården. Köpkraften ska också stärkas för dom som tjänar minst eller står utanför arbetslivet.

Det verkligt intressanta är att man genom balanskravet på budgeten föreställer sig att kunna spendera genom ”skatteintäkter” och på det sättet förhindra att underskottet ska öka. Men om skattekonton regleras ned och nollställs vid inbetalning hur kan pengar som inte finns vara en intäkt?
Om den totala penningmängden i själva verket alltså regleras med inbetalningen av skatt, hur ska man kunna finansiera en önskan att spendera för att öka vår välfärd när man samtidigt också minskar den?

Oppositionen å andra sidan vill skapa jobb genom att sänka skatten.
Men på grund av fixeringen på en balanserad budget och ”en finansiering krona för krona” så tar man inte hänsyn till underskottets betydelse för ekonomin som helhet. Inga nya pengar kommer att spenderas in i en ständigt växande ekonomi på grund av ”underskottet”.
Man föreställer sig här att underskottet är kopplat till en alltför omfattande offentlig service och en alldeles för vidlyftig välfärd. Inte till den utgivna penningmängden.
Bristen på pengar ska man lösa genom att sälja ut statliga resurser. Sedan tänker man sig att marknaden på något sätt får reglera och klara sig själv.

Tyvärr påverkar det här inte alls den totala tillgången på pengar. Staten ökar penningmängden genom att spendera in nya pengar i den. Det är alltså statens ”underskott” som är hushållens och företagens betalningsmedel och den privata sektorns sammanlagda tillgångar på pengar. Pengar som skapar efterfrågan på varor och tjänster.

Hur tänker man sig att staten ska spendera in nya pengar in i ekonomin om den inte ska ha några resurser att spendera in dem på?

Staten står för 4% av den samlade penningmängden, resten tillåts våra banker skapa på våra bostads och finansmarknader och tillhandahålls av våra banker genom skuld.
Det i sin tur skapar ett budgetöverskottsliknande tillstånd i ekonomin.

Samtidigt är den övergripande tanken alltså att ekonomin ska vara i ”balans”.

Nationalekonomiskt betyder det att tillgången på pengar i ekonomin ska lämnas oförändrad.
Trots en liten penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna.
Och trots riksbankens försök med att införa minusränta under budgetförhållanden som är vilseledande på grund av att våra banker får skapa nya pengar när dom lånar ut.

Eftersom både skatten och outputen i ekonomin nu är alldeles för hög i förhållande till den totala penningmängden måste vi alltså antingen både sänka skatten och produktionen eller öka tillgången på de pengar som staten skapar när den spenderar.

Ekonomin har alltså tillgång till för lite pengar i förhållande till våra resurser.

Den betyder att den inhemska ekonomin saknar medel för de varor och tjänster som produceras.
Arbetslösheten som uppstår kommer när den privata sektorn vill tjäna på arbetskraften och det inte är tillräckligt att dom spenderar allt av vad dom tjänar.
Vad som följer av detta är en krympande ekonomi och en minskad sysselsättning.

Ska vi då välja att satsa pengar på exporten?

Att producera varor och tjänster för någon annan gör oss ingen ekonomisk nytta alls. Det är en kostnad. Det är genom att låta någon annan göra det för oss som den nyttan ökas.

Vi kan istället välja mellan tre typer av budgetar tillsammans med en ökning av statligt skapade pengar och en minskning av de pengar bankerna skapar genom skuld och som garanteras av staten.

Tre typer av budgetar:

En balanserad budget innebär inga nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.

Ett budgetöverskott innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.

Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengar in i ekonomin. Det innebär generellt sett ett finansiellt välstånd och en ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar och försöker att komma i nivå med resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.

Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse för ekonomin generellt.

Den makroekonomiska terminologin har alltså ingenting att göra med ett hushållsekonomiskt tankesätt. Hushållen skapar inte pengar.

Budgetunderskottet är faktiskt den samlade tillgången på pengar för hushållen och företagen i den privata, icke statliga sektorn.

Verklig förändring kommer bara att ske när regeringen tar tillbaka sin konstitutionella rätt att skapa och kontrollera vår inhemska valuta samtidigt som statsskulden denomineras i den egna valutan.

Investeringar och välstånd

För att den sammanlagda produktionen ska kunna säljas så måste dom totala utgifterna vara lika med dom totala intäkterna som genereras i produktionen.
Oavsett om den genererade inkomsten från produktionen spenderas eller inte.
Annars får vi ju ett överskott av varor och tjänster.

Kort sagt, om staten spenderar in för lite pengar i ekonomin, samtidigt som företagen vill tjäna pengar på arbetskraften genom att inte spendera vad den tjänar, så blir resultatet alltid en minskad ekonomi och en minskad sysselsättning då våra inhemska varor och tjänster inte blir sålda.

Och eftersom lönen alltid är en kostnad på utbudssidan men samtidigt också en inkomst på efterfrågesidan, så blir en minskning av lönerna också alltid en minskning av outputen.

Så med en felaktig finanspolitik som minskar den totala penningmängden då staten inte spenderar in tillräckligt med nya pengar genom rätt underskott i förhållande till våra inhemska befintliga resurser, så driver detta istället den sammanlagda skuldsättningen genom vårt behov av pengar för att hålla igång ekonomin, och för att kunna upprätthålla vårt välstånd.

Det ger samma resultat som svenskt näringsliv presenterar.

Outputen i ekonomin är för stor i förhållande till storleken på penningmängden.
Det finns alltså för lite pengar i den verkliga ekonomin i förhållande till våra resurser.

I och med detta så förefaller det som om problemet ligger i exporthinder istället för att det är att den inhemska tillgången på pengar i den privata sektorn som är för liten.
(Och en tro på att vi löser detta med TTIP avtalet och ISDS klausuler.)

Vårt offentliga underskott motsvarar hur mycket pengar som staten har utfärdat när den spenderat och är alltså ett tillskott för den inhemska ekonomin.

Den är dom tillgångarna som måste öka.

Svenskt näringsliv om Investeringar och välstånd »

Bakom BNP-siffrorna av Anna Dahlberg »

En ekonomisk paradox

diminishing
Den ”riktiga” ekonomin behöver pengar för att fungera, och eftersom nästan alla pengar just nu bara skapas genom skuld måste också hela den privata sektorn betala ränta till bankerna för att kunna fungera.
Ju mer den privata skuldsättningen i ekonomin ökar från våra företag,
från tillverkningsindustrin, privatpersoner, våra affärer mm,
desto mer pengar ”töms” ut ur den verkliga ekonomin och in i finanssektorn,
och ju mer pengar som töms ut ur den gemensamma ekonomin, ju mer pengar måste vi låna för att hålla igång vår ekonomi och upprätthålla vårt välstånd.

Paradoxen här är att när vi betalar tillbaka våra skulder så försvinner pengarna ur cirkulation också. Vi måste alltså låna mer.

Offentliga utgifter

Offentliga utgifter har ingen direkt relation till hur mycket vi betalar i skatt.

Det som har betydelse är att det finns resurser tillgängliga i utbyte mot pengarna när dom ges ut.

Vårt offentliga underskott motsvarar hur mycket pengar som staten har utfärdat när den spenderat, och är alltså ett tillskott för den inhemska ekonomin.
Resten har våra banker tillåtits att skapa genom skuld.

Det är här vi hittar svaret på dom stora inkomstförskjutningarna vi ser, tillsammans med den oerhörda tillgången på pengar för spekulation som finns på våra bostads och finansmarknader.
Vi får alltså en liten penningmängd, låga löner, låg konsumtion, och nya omsättningsrekord på börsen.

Det beror på att väldigt lite av pengarna som skapas av våra banker kommer till någon nytta i den verkliga ekonomin.

Pengar och efterfrågan

Om hela ekonomin genomför en lönesänkning, eller om penningmängden är för liten på ett sätt som totalt sett bidrar till att öka ojämnlikheten och underförstått då att om lönen är en kostnad på utbudssidan så är den också en inkomst på efterfrågesidan, då är en minskning av lönerna alltid en minskning av outputen.

Det här kommer alltså att minska efterfrågan eftersom den sammanlagda efterfrågan alltid äger ett ömsesidigt beroende till den sammanlagda outputen i ekonomin.

Efterfrågan styrs sedan av hur stor tillgången på pengar är.

Makroekonomi är inte hushållsekonomi

På makronivå är det inte sparande som skapar investeringar. Det är när staten investerar som sparande kan skapas. Genom att spara bromsas bara ekonomin upp och behovet av krediter ökar för alla för att försöka upprätthålla en fungerande ekonomi.

Vi behöver alltså inte spara för att kunna investera. Precis som lån skapar insättningar i banksystemet så är det statliga investeringar som skapar sparande i den privata och offentliga sektorn. Genom att spara hamnar bara nytillskottet av pengar i den finansiella sektorn iform av nya krediter istället för att de görs verkliga investeringar i den verkliga ekonomin för våra allmänna och gemensamma intressen.

Genom en analogi skulle man kunna säga att vi förlorar våra jobb för att vi sparar istället för att spendera vår inkomst, eftersom våra arbetsgivare inte säljer det vi producerar så kan han inte heller ge oss en inkomst.

Det som verkar så sunt och riktigt för ett hushåll har ingenting att göra med hur det fungerar på makronivå. Hushållen skapar inte sina egen valuta.

Skatten i vår nuvarande ekonomi

På den nuvarande nivån av statligt spenderande där staten endast står för 4% av den totala penningmängden så är det alldeles uppenbart att ekonomin beskattas på en felaktig nivå.
Med så lite pengar att spendera krymper man bara ekonomin ytterligare, samtidigt som arbetslösheten ökar och efterfrågan minskar.

Vi skulle befinna oss i en helt annan samhällsekonomi om man istället för att felaktigt fokusera på skatten, såg till att öka procentsatsen för statens del av penningmängden och spenderade in mer pengar i ekonomin för att kunna ta tillvara alla outnyttjade resurser.

Pengar på olika sätt

När våra affärsbanker får skapa merparten av våra pengar gör räntan att det aldrig kommer att finnas tillräckligt med pengar i omlopp för at betala skulden för pengarna.
Någon måste per definition alltid bli utan pengar.

När merparten av våra pengar är svenska fiat pengar utfärdade av staten, tar skatten pengar ur omlopp och skapar utrymme för staten att spendera in mer pengar för oss att handla varor och tjänster för, samtidigt som inflationen hålls under kontoll.
Så länge det inte råder full sysselsättning och att det inte heller under dom omständigheterna skapas mer pengar än det finns varor och tjänster att handla för, finns det ingen gräns för hur mycket pengar staten kan spendera in i ekonomin.
Staten spenderar pengarna för att köpa tjänster vi alla behöver. Skola, försvar, sjukvård, pensioner m.m.

Ett intressant dilemma med pensionerna är inte att våra pensionärer blir fler, utan att att det måste produceras tillräckligt med resurser i form av varor och tjänster i ekonomin för dom att spendera pengarna på.

Betydelsen av ett budgetunderskott

Storleken på budgetunderskottet har väldigt liten betydelse i sig själv eftersom det bara är en balansräkning som talar om hur mycket pengar staten utfärdat och betalat ut till medborgarna.

Budgetunderskottet är statens utestående mått på den samlade ekonomin.
Alltså hur mycket pengar staten har utfärdat.
Det betyder i praktiken att ett budgetunderskott på öret beskriver storleken på våra gemensamma finansiella tillgångar.

Välfärden och marknadsekonomin behöver tillgångar i form av pengar för att kunna fungera och växa i takt med ökade resurser.

Om vi krymper budgetunderskottet för mycket, betyder detta att de pengar som staten måste spendera in i den gemensamma ekonomin för att vi ska få tillgång till betalningsmedel inte kommer att utfärdas för den.

Det är här media och våra politiker, och t.o.m våra främsta ekonomer misstar sig.
Ett budgetunderskott skapar finansiella tillgångar medan ett budgetöverskott drar bort exakt den summan från den icke statliga sektorns tillgångar.
Det är alltså tvärt om mot den gängse uppfattningen.

Ett synbart tecken på att ekonomin uppenbart saknar medel är ju att kön till våra arbetsförmedlingar växer sig allt längre.

Skatter och efterfrågan – monetaristernas och arbetslinjens dilemma

Skatter fungerar så att dom minskar den totala efterfrågan.
Efterfrågan sjunker i brist på pengar. Skatter minskar tillgången på pengar.

Staten ska utfärda och spendera nya fiat pengar(svenska kronor) in i ekonomin så länge det är i nivå med dom resurser som finns.
Skatten tar sedan pengar ur cirkulation och minskar penningmängden så att det skapas utrymme för staten att kunna spendera in nya pengar utan att detta leder till inflation.

Att tvinga en snickare att vara telefonist, en programmerare att köra tåg o.s.v. är inte att spendera in nya pengar i nivå med befintliga resurser. Detta skapar bara konstgjorda brister som inte får den totala ekonomin att växa eftersom man inte utnyttjar de resurser som finns tillgängliga på bästa sätt.
Inga nya pengar utfärdas som svarar mot någon tillgänglig outnyttjad resurs. Penningmängden förblir stabil och den gemensamma ekonomin får ingen stimulans.

Det är här dom nyliberala monetaristerna har så fel.

Nya pengar, inflation och Välfärd

Traditionellt sett betyder inflation att Riksbanken försöker jämföra penningmängden mot utbudet av varor och tjänster i ekonomin.
Men alla nya pengar som skapas får ju sitt värde av de pengar som redan finns i omlopp.

Betydelsefullt är att värdet på alla pengar styrs av hur mycket pengar det redan finns, och sedan hur mycket det finns mot ett visst utbud. Godtyckligt vilket.
Men det verkligt avgörande ligger i var alla nya pengar sätts in i den gemensamma ekonomin, och hur dom skapas.

För det är ju tillgången till pengar som styr efterfrågan.

4% av den totala penningmängden ges ut av riksbanken i form av sedlar och mynt.
96% av den totala mängden pengar skapas digitalt av våra banker genom lån.
Alltså genom skuld.

Om vi slutar betala för våra existerande pengar genom att sluta låna nya minskar tillgången på pengar och vår förmåga att ha en efterfrågan. Men Kostnaden för alla nya pengar kommer att kvarstå i vår samlade skuld.
Många tror att vi måste betala för detta med vår välfärd.

Det behöver inte vara så.
Varför ska vi betala för tillkomsten av nya pengar när vi kan skapa dom själva och sätta in dom direkt i samhällsekonomin där dom bäst behövs, utan skuld?

Och tvärtom mot vad en del verkar föreställa sig, så spelar det heller ingen roll för tillgången på pengar om vi ändrar våra immigrationsregler.
Genom detta grepp skapas inga nya pengar.

Bubblor och Konjunkturer

Prisbubblor uppstår när banker skapar nya pengar genom utlåning som de får största avkastningen på, t.ex. bostäder. För att upprätthålla levnadsstandarden när man står inför en ökning av kostnaden för t.ex. hyra, måste vi antingen arbeta mer för att kunna betala de högre priserna, höja våra löner eller låna mer för att kompensera för skillnaden. Men mycket lite av dom här nya pengarna bidrar till samhällsekonomin. Tillgången på pengar ökar inte. Och då inte heller efterfrågan på varor och tjänster eller ny arbetskraft. Tvärtom så minskar tillgången på pengar. Mer pengar går hela tiden åt för att betala för dom nya. Och fler och fler människor konkurrerar om allt mindre pengar. Efterfrågan på varor och tjänster sjunker i takt med att tillgången på pengar sjunker. Vi får konjunktursvängningar och bubblor som styrs av var nya pengar först sätts in i den gemensamma ekonomin.

Vi måste börja ställa oss grundläggande frågor som:
Varför får våra banker skapa pengar?
Och, varför ska vanliga människor och företag subventionera våra banker?

Instabilitet

Konjunkturer styrs av bankernas förmåga att godtyckligt kunna reglera tillgången på pengar som skapas ur ingenting genom lån. Detta är ingen stabil grund för god företagsamhet. Hela systemet vilar på hur övertygande det är att pengar kommer tillbaka.

Paradoxen är att skulden är större än det finns pengar i omlopp.