Wthin our mind this child form is with us all the time. It is part of what we are. And he or she, is the one to bring us to the source of our being. To handle its messages. This is its true function after adolescence.
In this place we can also sense its absence in all directions, everywhere and in everywhen. We cannot disregard its mental form when we sense it without severe punishment from its objection to our ways, and a constant feeling of it being a disturbance to our normal patterns of behavior when we are not paying attention to its activity.
In its externalised form our senses constantly bring repulsive evidence of how the relation to it works in the world. Don´t take my word for it, words are always insufficient to experience. They can never describe the absolute immediacy of this relationship.
But true to this pre-formed beingness, I am deeply convinced that it is by a loss of this relationship we have come to shape the present day world around us.
Kategori: Demokrati
The world we live in
We all have a unique and individual expression of our being embedded in our dna. And some part of it is also inherited from a cultural conditioning behaving as a connection to a cultural past. When it unfolds in our spontaneous expression of being it will have its own pre-established way of presenting itself as imagination.
Its in our blood. And it is really not in the physical world. The struggle we have with this are within ourselves.
It also constitutes an individual form of danger when we by a collective, by corporations or governments, without a connection to our being allow ourselves to live out all kinds of interior worlds of imaginative self interest onto other people. We will then become a danger both to people, and to the world.
What we are doing to each other then, to this otherness, is trying to mirror and replace the within in other people, with that of our own, and then try to morally justify our actions by the submission of other people. As if a loud voice or forcefulness was an argument in itself.
And if they do not agree to this. We bring our war to them.
This will now become our world.
Inequality creates crime, not poverty
And if you look at it the other way around, this will show that where crime rate is high, there is a lot of inequality.
About good and evil
If we are lucky with our parents we get to grow up in the garden of eden. We will get close to earth.
But at some point we have to leave it. And we have to bring some of it with us because it is us.
Again, if we are lucky, we get initiated by our parents or some other elder when its time.
To be initiated will make us bring eden with us, that which have been given to us before we got dressed up in the generalisations of a collective personality and become that narrowness of a cultivated ideal.
Even without luck we have to find eden anew. It is not a question of good and evil.
It is both. A condition of life.
Everyday we can watch what happens when some part is preferred for the other. Our ego loose sight of right and wrong, and starts looking after itself in a forced, one sided and opinionated way. What once was eden has now turned against us.
Our moral sense is lost and we become num to the views of others and to life. We will try to force our one sidedness onto others, and pride ourself of becoming insensitive, primitive and ugly.
Without this moral conditioning from life itself, we will become a danger to life.
And believe me,
by being that person, we will also make ourselves a bloody bore.
Democracy and how to go about it.
Maybe it is our parliament, and our gouvernment itself who need some adjustment.
What we see right now is that one part is missing in that equation. When considering the present situation, it is obvious something in our gouverning is not there, the parliament do not really answer to no one. The people they are responsible for is not really there, so they don’t have any real counterpart.
Just think about that for a moment.
Because right now they just answer to themselves. And this is not good democracy.
Who is taking care of our wealth. Were is our leadership of wealth. Who is taking care of our water. Our nature. Who is looking after our common good. Obviously, wealth is very much dependent on how new money first should be spent into the economy. But there is no true counterpart in parliament for that.
Our leaders badly need this. They should have to answer before the leader of wealth to be able to make good decisions for the people.
Right now, our parliament here in Sweden, as in many other countries, are divided among themselves, and arguing full time about who should be its leader. How parliament should be led, and in what direction. And with our media fully occupied by reporting on this disagreement, good decisions going out the window.
And this is currently built into the system by the absence of a real working counterpart.
For that to change, we need them to answer to someone on the basis of a working democracy, and that should be accomplished through a leadership of wealth.
With such a counterpart, our parliament then have to change its priorities to be only of concern to the wealth and wellbeing of its people.
We should even consider having a pre election on candidates where only women can vote. And after that we can all vote on the outcome of their election.
Our ambassador on Island suffered heavy criticism for it, but he is not too far from the truth, intuitively thinking democracy is being ”dismantled” by its current constitution in Sweden.
By thinking about it anew, we may actually adjust our parliament closer to its original vision, and maybe, we can then make our parlament the true working heart of democracy we want it to be.
About the tranference of rights and responsibility with CETA
So we are now to allow big companies and global corporations to circumvent individual countries laws, rights and resourses by EU trade deals like CETA and with ISDS clauses.
Don´t we like to have the final saying on our waters, or how we should protect and use our rich natural resources. Who and how we should access them? What about our domestic agreements on labour? Protection against dangerous products? Usage of chemicals in consumer products? Ingredients in food? Medicine?
Should we really transfer these rights?
By using economic distrust as means to countries and their gouvernments, you make them agree to something that has nothing to do with trade deals.
What are they thinking of?
Artificial states of the market
If our banks are allowed to create the money supply and use this in a way that drives investors and entrepreneurs, and if this money at the same time is spent into the economy outside the real demand in a market economy, it is going to create an economic state of the market that depends on artificial demand, and thus an artificial price will then follow where this money is first spent into the economy. The housing market is one example.
We will have economic cycles that do not always depend on were the market economy pricing and demand truly is by its own means, and it will not be based on its own regulating mechanisms.
It will instead reflect were the banks believe that their interest on capital management is best served, and this will run an artificial economic upturn in those parts of the economy. But in the end, reality catches up with these artificially inflated economic upturns and we get a recession with less money in circulation instead, because of the banks now reduced ability to lend, but with the cost of the money created as debt by the private sector to the banks, remaining in the economy.
In this way, businesses and individuals are together paying for our banks speculation on the financial markets using our gouvernments main asset having the right to create and spend new money into the economy for its own purposes.
Should not money be spent into our economy to be used for the society as a whole first, and for our common good as a priority, and as payment for real goods and services in the real economy?
This is actually the case when the gouvernment spend money into the economy to be used in the private sector by individuals and business, it constitutes our total asset of paper and coin money, and this supply is regulated by taxes.
We do not want inflation, do we?
So what about bankmoney ..
Do our government really have to borrow money to spend?
Banks buy government securities by offering the reserves they already hold on accounts at the ”Riksgälden”. ”Riksgälden” then debit the banks deposits with government securities.
A sale of government bonds is something quite different from ”government loans”.
What we call ”borrowing” is more akin to a transfer of deposits from a transaction account to a savings account were banks get a better interest on their reserves.
When the arrangement expires the deposits is then brought back along with the interest rate or they are put up for a new period of time.
This is rightly considered as a good safety for the banks, because the state’s main asset is to create and give out new money when spending.
A government who owns its own currency cannot ”run out of money”. Which is more than evident if you are a member of the eurozone. Ask Greece, Finland , Portugal, Spain , Ireland what they have to give up not to run out.
Government securities are therefore nothing more than an interest-bearing savings account. They can always print new money. Or start issuing digital money.
Members of the eurozone like Finland, Greece, Portugal and Spain are being forced to give up valuable resources to not run out. Which is likely to put them into even more dependency to the currency issuer. Since these countrys are loosing their ability to be self sufficient and self-supporting, and to make decisions on their own resources.
They are tranfered to someone else to take advantage of.
To become public property
It can differ quite a lot between one person and another intellectually, in terms of knowledge and skills, and to be able to draw conclusions from rational arguments rather than rhetorical.
But in terms of our character, the differences are much smaller.
It is with our character we share our public opinion with others. It is were it gets its outlet.
All our differences are smoothed out.
We act anonymously on public opinion with rhetorical conclusions in the protection of the majority to justify our views and our actions.
We will then become public property.
Its not about the media, its about you and me.
The feeling tone news media deliver to us is designed to function as a short circuit, to prevent us from making thought through rational considerations when it comes to our own situation. That’s why they always seems to aim to destroy our rational defences, so that we come to conclusions immediately, without reflection and in emotional distress by rhetorics instead of solid well made arguments.
Media always try to stimulate our feelings on an unconscious level,
to make people respond with automatic behaviours, and collectively instead of individually.
That is why they are so effective when we are made uncertain, in crisis, follow opinion polls, an ideology, an -ism, trends or is in shock.
We agree on things, think or act in a way we would not accept if we were given time to consider it properly.
The fact that we have a tendency to stand by the opinion in order to belong and to get recognition from our surroundings, to be consistent although the reasons for our opinions may be questionable.
That fear is something that is expected.
Unconsciously we then inflict terrible hardship on each other rather than change the beliefs we have that are created for us, to those that is created by us.
Whats all this talk about a budget?
A balanced budget means no new injection of money into the economy.
The financial year looks the same at the end as it looked at the beginning.
No change has occurred.
There is only one reason to have such a limitation of wealth, that is if inflation threatens the economy as our gouvernment has charged too little tax out of it.
A budget surplus means that the government has managed to spend less money in to the private sector than they have taken out in tax.
This means that the private sector now has a deficit of money in it.
The financial year ends with the fact that there is less money in the private sector than there was in the start of the year.
This means that households and firms has to borrow or use their savings to maintain their consumption of goods and services in order to maintain the existing level of revenues and living standards.
This is also occurs when our banks are aloud to control the money supply.
If the surpluses are retained for a long time the whole of the private sector has to reduce their expectations and their economic activity, and we get a recession with unemployment as a consequence, or it has to try to compensate by putting itself into (more) debt. Which was the case leading up to the bank crisis in 2008.
A follow up to this happens when loans cannot be repaid, which later turned out to accelerate and spread the banking crisis.
With a budget deficit the state has charged less tax out of the economy than it has spent into what we use in the economy. There is a general financial prosperity and employment increase because the supply of money increases to come in line with the existing resources.
The macroeconomic terminology thus have an opposite impact on the real economy than household thinking because households and firms use the money. Gouvernments have the constitutional right to create and spend them for us to be able use them in the economy.
A budget then has nothing to do with ideology, an -ism or any doctrin. But it has all to do with who controls the money supply.
movements is a public opinion
We have the perception that it is the corporate economy itself that is the “broker” of the money that’s available to be used in the world. And it is projected and reinforced by the global stock and financial markets which in themselves seems to believe that they are the exclusive decision-makers about who gets to spend money, and for what purpose, even up to the point of establishing and reinforcing the belief that sovereign governments themselves must borrow their money from the corporate economy’s ”financial industry”.
We seem to have forgot the simple fact that a sovereign government like the one here in Sweden, is the monopoly issuer of the currency, and it is by mishandling this, our sovereign rights to our currency that creates the difficult conditions for our domestic companies, our common domestic economy, and for the people in the thinly populated areas of our country.
Om ISDS och TTIP
Ska rätten att fatta egna beslut lämnas över till världsbanken?
Genom att använda ekonomiskt misstroende som ett medel mot stater och deras regeringar kan man få dem att gå med på något som inte har med handelsavtal att göra. Som ett extremfall kan vi fråga oss om det är världsbankens uppgift att fälla avgöranden om t.ex. barnslaveri? Är det deras sak att fatta beslut om vår fjällmiljö?
Dokumentären finns på svtplay under Frihandelns pris »
Den finns också på YouTube TTIP: Might is Right »
Medieanalys
Jag får alltid intrycket av att media idag hamnat i en allt tydligare samexistens med partipolitiken och ekonomin hos våra största exportföretag.
Detta intryck förstärks ytterligare när nyhetskällan allt oftare består av enkla opinionsundersökningar där man driver populära åsikter i än den ena, än den andra politiska riktningen då opinionen också styr mediernas ekonomi.
Den statliga ekonomin kommer på det här sättet att beskrivas uteslutande ur våra globala exportföretags perspektiv utan förankring i makroekonomin som i sin tur styrs på ett fundamentalt sätt av hur vårt monetära system är beskaffat. Dessa företag har till skillnad mot staten inte någon rätt att ge ut några nya pengar och inte heller någon konstitutionell rättighet att styra över penningmängden.
Det går därför inte alls att ur nyhetskällornas uppblåsta kallprat och opinionsundersökningar dra några allmängiltiga slutsatser om de processer som styr den gemensamma ekonomin för de människor i vilkas intresse vår media tror sig föra sin talan.
Flertalet kommer på det här sättet att förlita sig på att en viss åsikt är den rätta åsikten. Och dom kommer att äga åsikter som då av nödvändighet följer ur ett visst allmänt accepterat åsiktssammanhang, utan att veta varifrån den ursprungligen kommer, eller på vilka antaganden den egentligen grundar sig.
Inte heller hur de i verkligheten relaterar till nationalekonomin.
Nyhetsförmedlingen befinner sig i en upprepning som inte längre ger en saklig återgivning till folk i allmänhet. Den kommer istället att spegla det politiska spelet, och våra globala exportföretags ekonomiska intressen i en symbios med gemensamma föreställningar om den verklighet man tror sig kunna beskriva inifrån denna.
Undantagen är få, och den uppenbara följden av det här är att man på detta sätt bara försöker stimulera våra känslor på en omedveten nivå så att vi ska reagera på ett av andra överlagt och förutbestämt sätt.
Våra medier och våra beslutsfattare hamnar på det här sättet bara i en sluten inbördes nytta av upprepat gemensamt innehåll.
Om att tvinga fram politiska förändringar
Ett scenario för att med finansiella medel ta kontrollen över demokratier.
Det här är också ganska precis tillvägagångssättet för hur skuldsättningen går till i eurozonen och orsaken till hur skuldsättningen i utvecklingsländerna har gått till historiskt.
Genom att låna i en annan valuta, eller att ersätta den egna valutan helt med någon annans(eller med digitala pengar från våra banker), tvingas länder att sälja ut och skuldsätta sig för att nya pengar ska tillföras ekonomierna av auktoriteten bakom valutan. Annars kommer inga nya pengar att utfärdas och nationen går omkull.
På det här sättet tvingas sedan länderna att undan för undan öka sitt beroende och skapa ytterligare förutsättningar för att kunna skuldsätta sig mer och mer.
Det är alltså en mall för att på ett ekonomiskt sätt kunna ta över en nation från dess befolkning.
Genom att tvinga dem att sälja ut sina tillgångar, dess råvaror och dess gemensamma statliga resurser och företag så tvingar man på detta sätt fram utförsäljningar och privatiseringar, för att ersätta den inhemska produktionen eller dom inhemska lokala företagen med globala företag, och på detta sätt ökar man också samtidigt behovet av att i fortsättningen kunna låna upp nya pengar att sätta in i ekonomin för att den ska tillföras nya betalningsmedel. Dom stora exportföretagen och deras ägare har en betydande roll i det här eftersom det är dom som uteslutande gynnas av detta förfarande.
Man tar helt enkelt kontrollen över en demokrati från dess folkvalda och från dess befolkning för att tvinga fram politiska förändringar som inte är i deras eget intresse och som dom kanske heller inte vill gå med på. Annars utfärdas inga nya pengar.
Vi ser samma scenario hända i Europa med Finland, Portugal, Grekland, Spanien, och Irland, som med länder tidigare i Afrika och Latinamerika.
Om en nation fortfarande äger och ger ut sin egen valuta är det här scenariot frivilligt och mycket självdestruktivt.
Whose economy are we talking about
We have given the banks the rights to shape our minds on the economy.
Despite the fact that we know that the people who run the banks are primarily concerned with increasing the profitability of the banks.
By unwittingly not knowing what we are doing, we then take key decisions on their behalf. We base our opinions, and how to wiew the economy on how the banks make up their wiews. We simply accept their truth. And we accept self injuries, privatising common assets and austerity plans by their advisory.
This is dangerous.
We are giving away our resources and our ability to decide and control our own policy. By doing this we are just supporting the conditions to further push up debt, house prices, inflate speculative financial bubbles, and starve small businesses of investment.
When our government talks about the economy, about their financial policies and funding, it is all to obvious that the decisions they are making about our economy are shaped by the interests of our banks.
They are not shaped by the interest of our common good.
How to Capture the minds of a Continent
Europe has become a ruled by neo-liberal economists and ideas who play with models that have no relation to the real world and when they are applied to the real world, they fail badly.
It is no less than a nightmare.
Austerity politics in Europe is not simply a short-term conflict between the surplus countries like Germany in the center and the deficit countries like Greece, Finland, Portugal, Spain and Ireland on the periphery.
Deficit countries is a balance effect in the eurozone, and at least one country must incur deficits for every other nation that runs a surplus. It is an unknown fact for these contries that this is simply a logical consequence of a macroeconomic balance sheet with sectoral balances, which applies to all nations, monetary sovereign or not.
But here it i used to inflict terrible hardship on people, and it is done in sovereign countries too.
For sovereign nations like Sweden this is an almost incomprehensible self inflicted injury.
Austerity is not how to bring new money into the economy, its about scarsity and more of a long-term political agenda that privileges lenders over debtors and capital over labor.
What this is doing is to create great difficulties for the local domestic markets, our domestic companies and our small cities in rural areas. All which are being replaced by global supply chains. And global corporations. Promoting export is being thought of as the “brokers” of all the money that’s available to us.
Its all about governments looking after themselves and allowing their citizens to go down the drain. Domestic companies will not invest when the domestic sales environments are weak, and investments are weak because companies do not see any substantial changes in monetary policy.
Right now, money in the current system is debt, and the only way that we can bring new money into the economy and to provide companies with cash is to borrow it from our banks.
We do not need austerity to create savings which we then can use to make investments to create wealth and restore our welfare.
This is household thinking. Households do not create any new money. Therefore we cannot actually save or make cutbacks if we also want to invest.
The money must first be spent into the economy before they can be saved!
And contrary to common belief, corporate economy itself is NOT the “broker” of the money that’s available to be used in the world.
The only way for our governments to deal with this in our current financial system, is either to create the conditions for everyone to be able to take on more debt, or to reclaim its constitutional control over the money supply including digital money or deposits.
The importance of the latter is that all new money is first spent for the interests of society as a whole, and first used for our common purposes.
This is why austerity is such a nightmare. Its an ideological choice, not an inevitability.
Sovereign Money Initiative
The Swiss population will be the first in the world to vote on their banking and monetary system, thanks to the tireless efforts of a pro-Sovereign Money campaign.
“In a nutshell, the proposal extends the Swiss Federation’s existing exclusive right to create coins and notes, to also include deposits.
With the full power of new money creation exclusively in the hands of the Swiss National Bank, the commercial banks would no longer have the power to create money through lending. The Swiss National Bank’s primary role becomes the management of the money supply relative to the productive economy, while the decision concerning how new money is introduced debt free into the economy would reside with the government”.
Heres a link to their website »
And here is Reuters report on it »
How to commit to real change
real change can only be achieved by a fundamental reform of our monetary system.
Members of the Icelandic Parliament have submitted a motion to review Iceland’s monetary system and look at alternative monetary systems.
The resolution comes six months after the release of a report commissioned by the Prime Minister of Iceland entitled Monetary Reform – A better monetary system for Iceland that outlined the need for a fundamental reform of Iceland’s monetary system.
This report emphasises the limits of the current monetary system and sets out the merits of a Sovereign Money system, as advocated by Positive Money.
Read more here »
Nu är det Finlands tur
Finlands sak är vår.
Nu är det Finlands tur att fundera på om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi faktiskt vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.
Det är alltså Finlands tur att tvingas till samma självdestruktiva åtstramningar som Grekland tvingades till.
Det är ingen skillnad mellan ett medlemskap i eurozonen, eller som vi gjort i Sverige, att överlåta vår konstitutionella rätt att skapa pengar och därigenom också kontrollen över penningmängden till våra privata banker. Vi har ju under dessa förhållanden ändå övergett riksdagens och regeringens rätt att i verkligheten kunna styra över finanspolitiken och därigenom också att bestämma hur pengar först ska användas, till någon annan.
”It will be as if each EMU member country were to attempt to operate fiscal policy in a foreign currency; deficit spending will require borrowing in that foreign currency according to the dictates of private markets.”
– L. Randall Wray in his 1998 book, Understanding Modern Money
Det är viktigt att notera att tanken bakom dessa åtstramningar är föreställningen att det kommer en dag då våra regeringar kommer att ”få slut på pengar”. Att en nation kommer att gå omkull om den inte skär ner på dom offentliga utgifterna och säljer ut sina tillgångar.
Men under nuvarande förhållanden kommer det här bara leda till att en Nation ökar sitt beroende, att ett land tvingas att skapa ytterligare förutsättningar att skuldsätta sig än mer.
En nation kan visst gå omkull, helt sant, men inte alla nationer.
En nation kan faktiskt bara bli oförmögen att betala sina utgifter om valutan som används ges ut av någon annan, svarar mot en myntfot(t.ex. guldet.), eller om landets skulder är i någon annans valuta än den egna.
Finland delar den här minsta gemensamma finanspolitiska nämnaren med många andra länder. Inte bara i västeuropa. Utan även med alla de länder som vi vanligtvis kallar ”utvecklingsländer”.
Vi kan ha hur många åsikter som helst om detta, men vad vi egentligen borde diskutera är grundläggande fakta.
En förändring kan faktiskt bara ske om vi först gör en grundläggande förändring av vårt monetära system.
Ekonomin behöver pengar, inte åtstramningar
Det sägs ofta att vi med vår välfärd lever över våra tillgångar. Att vi blivit beroende av skuld. Att vårt underskott gör att vi måste dra ner på våra utgifter.
Det är inte möjligt i den nuvarande ekonomin.
Anledningen till att vi skuldsätter oss är inte för att vi har lånat vårdslöst av någon annans insättningar.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld. 96% av alla pengar skapas när våra banker ger ut lån.
Så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse företagen med pengar är om vi lånar dem från våra banker.
Det här är alltså själva motsatsen till vad vi får höra från våra politiker. Att vi måste skapa besparingar, alltså överskott med vilka vi sedan kan göra investeringar i välfärden.
Här har våra politiker och ekonomer alldeles blandat ihop det med hur en hushållsekonomi fungerar. (Hushållen skapar inte eller ger ut nya pengar.)
Vi kan alltså inte spara eller göra åtstramningar om vi också vill investera. Pengarna måste först spenderas in i ekonomin innan dom kan sparas!
I verkligheten har pengar alltså inte skapats om inte skulden skapats före dom, och det är det här missförståndet som skapat den nuvarande situationen med våra spartankar och åtstramningar.
Så länge vi fortsätter att skuldsätta oss så kommer nya pengar att skapas i ekonomin. Om vi sparar eller gör åtstramningar så minskar pengarna. Vi får då en recession. En ekonomisk tillbakagång med mindre pengar.
Det enda sättet för våra regeringar att kunna hantera detta i vårt nuvarande finansiella system, är att antingen skapa förutsättningar för alla att kunna skuldsätta sig mer, eller att återta sin konstitutionella kontroll över penningmängden. Betydelsen av det senare skulle innebära att nya pengar först skulle komma att spenderas och användas för våra gemensamma ändamål.
2013 gav staten ut 85 miljarder ca 4% av den totala penningmängden. Samma år, 2013 gav våra banker ut 1700 miljarder. Dessa pengar är skuld.
Majoriteten av dom pengarna hamnar sedan på våra bostadsmarknader och i den finansiella sektorn.
Det är alltså inte konstigt att ekonomin i den privata sektorn upplever en recession.
Why austerity is not a good alternative
governments can go broke, but not all governments
Iceland suffered the worst banking crisis in history; all three of its biggest banks failed, its total debt jumped to 800% of GDP – far worse than what any European country faces today, relative to the size of its economy. And under pressure from public protests, its president put how to deal with the crisis to a vote. Some 93% of the population voted against paying for the bankers’ recklessness with large cuts to their health and social-protection systems.”
And what happened?
Under Iceland’s universal healthcare system, ”no one lost access to care. In fact more money went into the system.
Iceland now is booming; unemployment fell back to below 5% and GDP growth is above 4% – far exceeding any of other European countries that suffered major recessions.”
It is important to note that the neo-liberal thinking behind austerity plans envision that one day Governments will go broke unless we cut government spending.
Well, governments can go broke, but not all governments.
That thinking only applies to governments whose monetary systems are commodity-based, such as those on the gold standard, which most has left behind long ago.
It is also the case with governments using fiat money if that official fiat currency is issued by another authority, such as the eurozone, or if they owe debts in a fiat currency issued by another governmental authority.
Om Åtstramningar när ekonomin har för lite pengar
Det enda skälet till att vi tolererar de självdestruktiva åtstramningar som sker i Sverige och Europa nu under skenet av finanspolitiskt ansvar är att tillräckligt många ännu inte insett vad detta verkligen är för något.
I verkligheten har våra privata banker givits rätten att för eget vinstsyfte skapa våra pengar på bekostnad av våra regeringar, och de människor de representerar.
Om den monetära unionen
och den logiska konsekvensen av den makroekonomiska balansräkningen
Det är intressant att man i den monetära unionen har ett krav på att underskotten inte får överstiga 3% per år.
Inom unionen betyder det här att dom stora exportländerna med stora exportöverskott kan tillåta sig att ha budgetöverskott år efter år, precis som alla nationer inom unionen kan, om enskilda medlemsländer säljer mer varor till andra medlemsländer än vad de köper av dom.
Det här innebär samtidigt att minst ett land måste dra på sig underskott för varje annan nation som driver ett överskott.
Det är helt enkelt en logisk konsekvens av den makroekonomiska balansräkningen med sektorbalanser vilken är tillämplig på alla nationer och alla tidsperioder.
Starka producentländer kommer att driva överskott gentemot andra länder som har svårare att exportera sina varor och tjänster. Samtidigt ska dessa medlemsländer följa det strikta 3% kravet.
Hur går det här ihop?
Det gör det inte.
Men kanske går det om man kan införa en slags turordningslista där länderna emellan får turas om att driva överskott och underskott, samtidigt som man då inte heller påtvingar länderna en ekonomisk politik med åtstramningar under dom åren som man tvingas till underskott.
Länderna som driver överskotten är ju dessutom också så moraliskt övertygade om den hushållsekonomiska tanken att dom inte kan föreställa sig att det är möjligt för någon nation att nå full sysselsättning med ett underskott, samtidigt som man också har ett BNP som ökar. Ett tillkortakommande som är mycket försvårande.
Så vad gör ECB och dom starka exportländerna i den monetära unionen då?
Jo, dom driver hårda sparprogram och utförsäljningar mot medborgare i medlemsländerna med underskott, samtidigt som bankerna får stora lättnader som tillser att dom hamnar i balans igen, trots att dom hamnat där dom är på grund av osäkra finansiella produkter där dom tjänar pengar på förhållandet med överskottsländer och underskottsländer.
Hur räddas en bank?
Våra affärsbanker har konton hos Riksbanken precis som vi har konton hos våra banker. Så för att ändra på ett konto så använder man helt enkelt en dator och ändrar siffrorna på kontot som ska ändras. Det är likt, men inte samma sak som att trycka nya pengar eftersom dom här pengarna skapas digitalt.
Det är på det här sättet våra banker räddades. Det gjordes inte med skattemedel.
Vi kan skapa vår välfärd på exakt samma sätt.
Sovereignty-thieves and Democracy-killers
The “theft of democracy” contradicts the basic commitment of the EU to advance democracy.
The Eurozone is an instrument of the globalization process that is setting financial elites over all nations of the world, including the democracies. The situation in Greece exposes the true nature of the Eurozone institutions as a naked fact, beyond spinning, for all to see. They are popular sovereignty-thieves and democracy-killers, with the power necessary to shut democratic governments down.
Vad allt handlar om egentligen
Till slut handlar den pågående och utdragna finanskrisen om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.
Om våra pengar
Den monetära basen, alltså allmänhetens tillgångar hos Riksbanken är en balansräkning som motsvarar hur mycket pengar som Riksbanken givit ut.
2013 var det ca 85 miljarder. Det är detta våra politiker kallar vårt ”underskott”.
Dom här pengarna ökar genom att Riksbanken köper tillgångar i statspapper. (Man kan köpa utländsk valuta också men då undergräver man vår monetära suveränitet).
Staten ”hamnar i skuld hos sig själv” då Riksbanken betalar för dessa statspapper med nya pengar som ökar den monetära basen. Pengarna spenderas sedan in i ekonomin när staten köper varor och tjänster av hushållen och våra företag.
Pengarna blir en allmän tillgång då de spenderas in av staten. De kommer att motsvara hushållens och företagens samlade tillgångar på betalningsmedel.
Vill Riksbanken minska tillgången på pengar så säljer den tillgångar mot monetär bas som tas tillbaka och pengarna försvinner från Riksbankens balansräkning eftersom dom representerar en fordring på sig själv.
Det statliga ”underskottet” minskas med den motsvarande summan.
Staten gör också detta på ett dynamiskt sätt med skatteintäkter.
Bankernas andel av den monetära basen var 2013 ca 1700 miljarder tillsammans med ca 10 miljarder i reserver. Det är den del av den monetära basen som våra banker tillåts skapa och kontrollera för den finansiella sektorn genom skuld.
Det är alltså våra samlade tillgångar hos Riksbanken som våra politiker missvisande använder för att försöka övertala oss gå med på att göra åtstramningar och minska vårt allmänna välstånd, eller skära ned på vår välfärd. Detta har ingenting med bankernas och den finansiella sektorns andel av den monetära basen att göra.
Det är istället vårt ”underskott” som är så stort att vi måste stycka upp och sälja ut våra gemensamma tillgångar för att allt ska bli bättre.
Man använder här doktriner och ideologisk retorik istället för fakta om ekonomi för att få oss att gå med på saker vi inte tycker är bra.
Att sedan påstå att man genom att stycka upp den offentliga sektorn och sälja ut delar av den, eller genom att genomföra åtstramningar i den privata sektorn för att skapa nya jobb, det är i det här sammanhanget rent nonsens.
Varför?
det finns ju alternativ till hur krisen med en alltför stor finanssektor ska lösas
Varför höll man en folkomröstning i Grekland överhuvudtaget när man efteråt inte hörsammade folkets röst alls och till och med accepterade hårdare villkor i deras ställe efteråt?
Den grekiska regeringen gick alltså emot både vad dom gick till val på och den folkomröstning som den utlyste när man lät frågan gå vidare till folket för att fatta beslut.
Ändå valde regeringen att gå emot dem.
Varför?
Det handlade alltså aldrig om politiskt vidsynthet och att lyssna på sitt folk som islänningarna gjorde.
Alltså välja vilka delar av finanssektorn som måste regleras, begränsas eller tillåtas gå under för att den åter ska fungera som det är tänkt.
Islänningarna valde det senare.
Skuldavskrivningar hade varit ett alternativ till detta.
Coup d’etat
History has shown us two ways to accomplish this.
The most brutal way is submission by military force. It is by far the most horrible because of the suffering it induces on the people besides trying to short-circuit democracy ruling.
The other way is more subtle. Just like the monetary system and the euro is used by the central bank in Europe; In this way one takes over the currency and money supply of a country to make it completely dependent on the authority issuing the money, and then forcing it into submission by demanding them to sell out important domestic economic resources or privatize them by holding back money until resources are sold and political changes are done.
The country under austerity pressure is then taken over.
Inequality For All – Documentary
What really is happening in our societies. An economic model gone wrong.
Den här finns på svenska hos Netflix också.
https://www.youtube.com/watch?v=0NdDupITDv8
Åtstramningar är ingen bra policy
en defekt policy eller skadlig doktrin är inte att hjälpa till.
Vad som är tillräckligt mycket offentlig sektor har inget direkt samband med skatten eller statliga lån eftersom dom bara är finansiella verktyg för en viss policy.
Det är ju inte verktygen som avgör om regeringen ska spendera eller inte.
Dom statliga finanserna säger faktiskt ingenting om hur stor vi vill att den ska vara.
Den frågan är i själva verket helt oberoende av dess finanser.
De krav på Grekland som IMF ställer om reformer för privatiseringar verkar mer handla om att tvinga Grekland att införa och leva efter en ekonomisk doktrin än att verkligen hjälpa till.
Greklands ekonomi är helt kontrollerad och styrd av bankernas intressen och spekulation.
Hur kan man lägga en egen statsbudget med någon annans pengar? Dom äger ju varken sin egen valuta eller har någon kontroll över utgivningen av penningmängden.
Vi betalar ett högt pris för att överge vår konstitutionella rätt att skapa och ge ut pengar och åtstramningar är helt enkelt inte medlet när tillgången på pengar i ekonomin är för liten.
Funktionella finanser?
vad kan vi mena med verklig förändring.
Så länge vår regering och riksdag inte kontrollerar penningmängden så kan den heller inte påverka vårt välstånd eller vår sysselsättning i någon större utsträckning.
Ingen regering har någon finansiell kraft i sina beslut utan dess konstitutionella rätt att ge ut och styra hur våra pengar först ska användas.
Vi får som nu vänja oss vid att våra banker finansierar sin egen likviditet med större delen av penningmängden för att kunna fortsätta spekulera i en finansiell sektor som ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.
Vi kommer fortsatt att ha en liten gemensam penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna. Vi kommer att fortsätta skylla det på varandra, på våra partiåsikter, slåss om det, och munhuggas och ingenting kommer i förlängningen av detta att förändras.
Eller kanske ska vi överlåta någonting mer så att allt ska bli bra igen? EU,
Gå med i eurozonen? NATO? Acceptera TTIP, ISDS?
Vad mer?
Lösningen finns inte någon annanstans.
Vi har den helt i egna händer.
Vem ska få fatta besluten i vårat ställe?
om en regering inte längre har kontroll över penningmängden, för vem fattas då besluten hur pengarna först ska användas?
En nyckelroll för en centralbank är att tillhandahålla likviditet till sina banker.
ECB har som svar på att grekerna genomfört en demokratiskt folkomröstning om huruvida IMF, EU och ECB ska få bestämma hur en nation vill utforma sin politik och sitt självbestämmande dragit tillbaka stödet av likviditet till dom grekiska bankerna.
ECB har alltså medvetet vägrat att uppfylla sin skyldighet att tillföra likviditet.
Centralbankerna i Sverige och andra länder har tillfört enorma belopp till bankerna för att förhindra att krisen för dem skulle fördjupas, medan ECB av andra skäl istället bara ytterligare förvärrat en situation som egentligen skulle ha bidragit till att hjälpa Grekland.
IMF, EU och ECB används alltså på det här sättet indirekt för att kunna påverka enskilda länders politik i den riktning som bäst stämmer överens med bankernas intressen.
Ett lands politik och självbestämmande bestäms alltså ytterst av vilka som äger kontrollen över penningmängden.
Vad menar Carl Bildt?
Carl Bildt skriver på twitter: -Well, a clear majority in Greece doesn’t want the help that other Euro countries have offered. Their choice. But tragic.
Det finns inget tragiskt med att lyssna på vad folket man representerar önskar innan det fattas viktiga beslut i deras ställe. Det kallas demokrati.
Övriga Europa borde prova det innan de inför åtstramningar, nedskärningar och begränsningar för alla dom människor som besluten kommer att beröra direkt i deras vardag. I den meningen är medborgarnas vilja absolut.
Det handlar inte om att Grekland inte vill ha hjälp, utan hur den hjälpen skall ges.
Theodor Kallifatides uttryckte det på ett folkligt sätt såhär:
”Det här är en omröstning om det grekiska folket ska svälta med värdighet eller utan värdighet”.
Vi vet ju alltför väl vad som hände i Tyskland när den möjligheten inte gavs till dem. Men sedan fick stora skuldavskrivningar när man efteråt förstod hur viktigt detta var.
Island är ett annat föredöme för hur Europeiska demokratier bör agera i viktiga frågor.
Kanske borde Carl Bildt lyssna på vad President Ólafur Ragnar Grímsson har att säga:
Vad händer i Spanien?
istället för en finansiell reform går Spanien från att vara en demokrati till en polisstat med övriga medlemsländers tysta samtycke.
Vid sidan av händelseutvecklingen i Grekland tar Spanien istället itu med kraven på att förändra det finansiella systemet genom att anta lagar som gör att landet blir en diktatur.
Dom så kallade munkavlelagarna träder i kraft trots protester från Spaniens befolkning, hela den politiska oppositionen, Amnesty International och FN.
Det är till exempel olagligt från och med nu att samlas framför en offentlig byggnad eller att fritt delta i en oanmäld sammankomst på en allmän plats. Du får heller inte använda fotografier och videoupptagningar som inte först godkänts av polisen.
Polisens egen godtyckliga tolkning av ”respekt, samarbete och lydnad” kommer från och med nu att vara tillräckligt för att bötesbelägga en medborgare utan domstolsprocess.
I brottsbalken har artikeln om de medborgeliga rättigheterna rakt upp och ner ersatts av en beskrivning av den påföljd som gäller för ”störande av ordning på offentligt plats”.
En hel nation inom EU fråntas rätten till att fritt kritisera sin regering och påverka politiska beslut.
Den övriga unionens och medias reaktion på detta?
Ingenting. Det är helt tyst.
Grekland har en jättechans imorgon.
den Grekiska staten behöver inte vara beroende av kreditmarknaderna för att kunna fungera
Grekland har imorgon en jättechans att ta kontrollen över, och kunna forma sin egen framtid förutsatt att man med en egen valuta också denominerar skulderna i den.
Monetärt suveräna regeringar har ett mycket större och flexiblare politiskt utrymme.
Regeringar av det här slaget kan inte bara kan utfärda sin egen valuta och betala statsskulder i sin egen denominerade valuta, utan de begränsningar på budgettransaktioner som man själva skapat kan också dynamiskt anpassas mot förändringar genom att man själv kan ändra på dessa regler.
Därför blir den här typen av regeringar inte heller ekonomiskt begränsade på det sätt som icke suveräna regeringar är, och dom kan då helt fokusera på viktiga frågor som full sysselsättning och prisstabilitet.
Det finns aldrig någon risk för en suverän nation som ger ut sin egen fritt flytande valuta om skulderna är denominerade i den egna valutan.
I denna mening är staten inte heller beroende av kreditmarknaderna för att kunna fungera.
Under ett sådant finansiellt system skulle makten att skapa pengar tas bort från banksektorn och överföras till ett offentligt organ, som t.ex. Bank of Greece. Bank of Greece skulle då vara ensamt ansvarigt för att skapa nya pengar och kunna överföra dom till regeringen som sedan skulle kunna använda dem för dom offentliga utgifterna.
Nationer som gett upp sin suveränitet genom att uppgå i valutaområden( t.ex. eurozonen ); eller genom att dollarisera sina valutor, är uppenbarligen inte i kontroll av, eller styr sin egen valuta och står därför inför samma begränsningar som länder led av under eran med guldstandarden.
Greeks should find the nerve to outlaw fractional reserve banking
ogrundade föreställningar och propaganda skapar myter om Grekland.
”Greece must avoid replacing one myth with another – that returning to the drachma will be a panacea. If and when the drachma returns it will not be the notes and coins issued by the State free of debt which will be the problem, it will be the new drachma denominated debt issued by the privately controlled international banking system which will hobble Greece to its present masters.”
Read article on Positive Money »
BellaCaledonia article Greek Myths »
Tillväxt betyder inte åtstramningar
vems välstånd gynnas egentligen av alla åtstramningar?
Thomas Piketty har påvisat det. Både OECD och IMF har dragit samma slutsats.
Den del av penningmängden som våra affärsbanker har tillåtits kontrollera genom lån ökar 3 ggr snabbare än aktiviteten i den verkliga ekonomin, och det är det som bromsar tillväxten.
Det betyder i sin tur att vi med statens del av penningmängden, det som vi kallar vårt underskott, betalar för bankernas utlåning istället för att spendera dom på våra gemensamma resurser.
Vi subventionerar alltså våra affärsbankers spekulation och kapitalförvaltning med statliga medel.
Det är ganska enkelt att se dynamiken i detta.
96% av alla pengar skapas genom skuld av våra banker. Om vi skulle betala av alla skulder så försvinner också den delen penningmängden. Med ett undantag, skulden för pengarna kommer att finnas kvar att betala på grund av räntan när alla lån är betalda och pengarna försvunnit ur ekonomin.
När staten spenderar in pengar direkt i ekonomin genom sitt underskott bidrar det till, och ökar hushållens och företagens tillgångar i den privata sektorn. Vi får mer pengar att handla för och storleken på ekonomin växer för att komma i nivå med befintliga resurser.
Dessa pengar, 4% av penningmängden, är icke räntebärande skuld. Vi betalar tillbaka dem genom statlig inkomstskatt.
Alltså, vi använder oss av det statliga underskottet, av pengar som staten ger ut, för att kunna betala på den räntebärande och lånade delen av den samlade penningmängden eftersom mycket lite av dom pengarna till slut hamnar i den gemensamma ekonomin då de först filtreras genom våra bostads och finansmarknader.
Varifrån skulle pengarna till detta annars komma ifrån?
Ändå hävdar många av våra folkvalda politiker envist att det handlar om att välfärden blivit för kostsam, vår offentliga service för stor och att vi måste göra eftergifter i vårt välstånd för att det ska bli bra igen.
Samtidigt överstiger avkastningen på kapital ekonomins tillväxttakt över tid och detta leder till en ökad ojämlikhet med så stora skillnader att det påverkar tillväxten negativt.
Faktum är att dom statliga finanserna inte säger någonting om hur stor vi vill att den offentliga sektorn ska vara.
Den frågan är i själva verket helt oberoende av dess finanser.
Så vad pratar man om i Almedalen egentligen?
En äldre befolkning är inget problem
SEB oroar sig under Almedalsveckan för att en åldrande befolkning kommer att skapa välfärdsproblem. Det är naturligtvis helt befängt men det får nog många att fondspara eller teckna pensionsförsäkringar hos dem.
Den verkliga utmaningen med pensionerna är inte att våra pensionärer blir fler, utan att den övriga befolkningen måste kunna producera tillräckligt med resurser i form av varor och tjänster i ekonomin för våra pensionärer att kunna spendera pengarna på.
Om att skapa verklig förändring
hur kan vi utveckla vårt välstånd utan åtstramningar?
All ekonomisk utveckling kräver ett fortlöpande statligt underskott.
Staten finansierar sitt spenderande genom att den ger ut pengar. Detta sker inte genom skatteintäkter.
Med skatten ser regeringen sedan till att upprätthålla efterfrågan på de pengar som enbart staten har rätt att ge ut.
Våra svenska kronor och ören är alltså helt enkelt icke räntebärande statlig skuld som ges ut i form av det vi kallar pengar och är det betalningsmedel vi använder.
Det vi kallar ett budgetunderskott är alltså hushållens och våra företags samlade tillgångar på pengar, och är den statligt utgivna delen av våra pengar. Den delen är ca 4% av den totala mängden.
Våra banker tillåts sedan att ge ut och kontrollera resten, ca 96% av den samlade penningmängden. Bankerna får alltså skapa innehav dom inte har, ur ingenting på konton när dom lånar ut pengar.
Om vi verkligen vill åstadkomma någon förändring så är det detta vi måste ändra på. Det gör vi inte med politisk eller ideologisk retorik. Utan genom att ta tillbaka kontrollen över utgivningen av våra pengar och hur de först ska användas.
Varför ska våra affärsbanker få bestämma det?
Så vad gör alla i Almedalen egentligen…
Så här lämnar man eurozonen
Efter att ett parlamentet eller en riksdag har tagit ställning skickar regeringen in dokumenten till sina traktatkontrahenter, de övriga EU-länderna, där man ensidigt deklarerar att man lämnar eurosamarbetet. Och så inför man sin egen valuta igen.
Svårare än så är det inte.
The “Grexit” might be just around the corner
Greece In a Sovereign Money system?
Ultimately, Greece could have a much brighter future ahead, with money creation under democratic control.
In a Sovereign Money system, the power to create money would be removed from the banking sector and transferred to a public body, such as the Bank of Greece. The Bank of Greece would be solely responsible for creating new money, which would then be transferred to the government, who could use it for public spending, tax cuts, or direct transfers to citizens. Current account customers would hold the electronic money issued by the Bank of Greece, rather than holding the liabilities of the private banks.
Read more here »
Om boken The Psychology of Persuasion
vårt omdöme är svagast när vi imiterar för att anpassa oss socialt till olika grupper och sammanhang.
Det intressanta med Robert Cialdini´s utmärkta bok The Psychology of Persuasion är dess detaljstudie av vad som händer när vi omedvetet hamnar i de beteendemönster vi lärt oss att anpassa oss till genom att imitera när vi växer upp.
Han ger många exempel på den beroendeställning vi avsiktligt försätts i för att vi ska känna oss osäkra i olika situationer. Vilket gör att vi lätt faller offer för dess utnyttjande av människor, företag och politiska organisationer som vill att vi ska tycka och tänka på deras villkor genom att försöka utlösa våra automatiska beteendeen.
Vi tycker att vi lever i en demokrati. Eller tycker vi verkligen det?
När vi röstar, är vår åsikt verkligen vår egen?
Vad får oss att rösta på det vi röstar på egentligen?
Desinformation skapar osäkerhet. Kan vi lita på våra experter?
Vad är nyheter?
Vad vill vi veta egentligen?
Temat i boken är gruppsykologi och utgör en naturlig fortsättning på t.ex Gustave Le Bon´s The Crowd: A Study of the Popular Mind eller Edward Bernays Propaganda.
Den finns också på svenska. I översättningheter den: Påverkan
Varför har vi gett bort penningmängden?
vår gemensamma ekonomi har inte med vilka inre eller yttre egenskaper som skiljer oss åt att göra.
Kunskapen om problemen det innebär med att överlåta och privatisera penningmängden går långt tillbaka i tiden. Varför har vi gett bort vår konstitutionella rätt till penningmängden med ensamrätten att kunna skapa nya pengar, och samtidigt då också rätten att bestämma hur dom först ska användas?
Ändå var det precis vad som hände i Sverige den 21 november 1985. Ett beslut fattades då som bland annat innebar att bankerna fick låna ut obegränsat med pengar utan att Sveriges riksbank lade hinder i vägen. Ett beslut som gav bankerna och dess ägare kontrollen över den svenska penningmängden.
Så här sa t.ex Thomas Jefferson, USA´s tredje president.
”If the American people ever allow private banks to control the issue of their currency, first by inflation, then by deflation, the banks and corporations that will grow up around them will deprive the people of all property until their children wake up homeless on the continent their Fathers conquered…I believe that banking institutions are more dangerous to our liberties than standing armies… The issuing power should be taken from the banks and restored to the people, to whom it properly belongs.”
Istället för att ägna vår tid åt vad som skiljer människor åt och vilket ursprung vi har, borde vi lägga vår tid och energi att ändra på det finansiella system som är grunden till att problemen uppstår.
Cut out all the ravings of vested interests
The fact is that when the crisis hit these governments had no trouble getting cash.
It is always good to work with first principles as they will rarely lead you astray. They cut out all the humbug in the media, the statements by politicians and the ideological ravings of vested interests.
Sweden – sovereign issuer, freely convertible currency, some foreign currency debt.
”So those sovereign-issuing nations(among them Sweden) with no or negligible debt denominated in foreign currency have no default risk on their public debt associated with factors such as size of deficit, outstanding debt stocks etc. Their government’s can always meet their liabilities and would only default as an insane act of politics.
There are no financial risks associated with their debt.
I haven’t done a complete analysis of the proportions of debt that are denominated in foreign currency for the other currency-issuing nations. My feeling is (from old data) that the proportion varies but is small.
At any rate, these nations can always meet their domestic obligations (including servicing debt denominated in their own currency which is held by foreigners) but in some weird situation might find it hard to service their foreign-denominated debt. Highly unlikely but there is a smidgen of risk.”
For the non-sovereign in currency nations – all of which are ‘happily’ ensconced in the failed Eurozone, they all face public debt default risk. The risk varies but they all are exposed to it.
– Bill Mitchell
IMF och Att äga sin egen valuta
The IMF struts around the world bullying nations and partnering with other institutions to wreak havoc on the prosperity of citizens.
För vi vet ju att det ligger till såhär:
”A sovereign government is not revenue-constrained which means that fiscal space cannot be defined in financial terms.
The capacity of the sovereign government to mobilise resources depends only on the real resources available to the nation.
A currency-issuing government can always meet the liabilities it issues in its own currency.
Nations that have ceded their sovereignty by entering currency zones (such as the Eurozone); by dollarising their currencies; by running currency boards; and similar arrangements clearly are not sovereign and face the same constraints that a country suffered during the gold standard era.”
– Bill Mitchell
Om våra övertygelser
”Bara man tror på något behöver man inte tänka själv ..”
Den allmänna opinionen och beteendet
Informationen vi får styr våra instinkter.
Den allmänna opinionens osäkerhet leder till att den reagerar instinktivt och sätter tillfälligt författade meningar framför långsiktiga gemensamma mål.
Genom att påverka och förstärka opinionens beteendemönster kontrolleras vi av den när vi konsumerar informationen vi får från massmedia och i social media.
Vi får den information vi behöver när vårt beteende ska bestämmas.
Sedan följer vi den utan eftertanke. Vi kommer att reagera på den direkt och instinktivt.
Våra önskemål, åsikter och handlingar följer nu fogligt efter.
Budgetunderskott och sektorbalanser
Regeringens utmaning är inte om vi ”har råd” att spendera på det sätt som lovats väljarna, utan om vi kommer att vara tillräckligt produktiva som nation att vi tillåter vår regering att fullgöra sina vallöften utan att dom orsakar inflation.
Det offentliga underskottet är ju lika med det icke-offentliga överskottet.
Alltså själva källan till dom finansiella nettotillgångarna i den icke-statliga sektorn.
För ett land med relativt stora och ihållande handelsöverskott gäller samtidigt också att det kommer att lämna den inhemska privata sektorn med stora ohållbara underskott.
”Det är alltså önskvärt att ha det största och mest effektiva spenderandet av vår regering utan att detta skapar prisinflation. Detta i sin tur begränsas bara av att det finns verkliga och hållbara resurser i utbyte mot pengarna som spenderas.”