Både regeringen och oppositionen utgår från att vi har en begränsad mängd pengar som alltid är densamma och på något sätt alltid är konstant, samtidigt som dom också föreställer sig en ständigt växande ekonomi.
Förvirrande för dom, och förvirrande för väljarna. Hur går det ihop?
Regeringen vill med vårbudgeten spendera in pengar i ekonomin genom mer pengar till utbildning, till järnvägen, omsorgen, och naturvården. Köpkraften ska också stärkas för dom som tjänar minst eller står utanför arbetslivet.
Det verkligt intressanta är att man genom balanskravet på budgeten föreställer sig att kunna spendera genom ”skatteintäkter” och på det sättet förhindra att underskottet ska öka. Men om skattekonton regleras ned och nollställs vid inbetalning hur kan pengar som inte finns vara en intäkt?
Om den totala penningmängden i själva verket alltså regleras med inbetalningen av skatt, hur ska man kunna finansiera en önskan att spendera för att öka vår välfärd när man samtidigt också minskar den?
Oppositionen å andra sidan vill skapa jobb genom att sänka skatten.
Men på grund av fixeringen på en balanserad budget och ”en finansiering krona för krona” så tar man inte hänsyn till underskottets betydelse för ekonomin som helhet. Inga nya pengar kommer att spenderas in i en ständigt växande ekonomi på grund av ”underskottet”.
Man föreställer sig här att underskottet är kopplat till en alltför omfattande offentlig service och en alldeles för vidlyftig välfärd. Inte till den utgivna penningmängden.
Bristen på pengar ska man lösa genom att sälja ut statliga resurser. Sedan tänker man sig att marknaden på något sätt får reglera och klara sig själv.
Tyvärr påverkar det här inte alls den totala tillgången på pengar. Staten ökar penningmängden genom att spendera in nya pengar i den. Det är alltså statens ”underskott” som är hushållens och företagens betalningsmedel och den privata sektorns sammanlagda tillgångar på pengar. Pengar som skapar efterfrågan på varor och tjänster.
Hur tänker man sig att staten ska spendera in nya pengar in i ekonomin om den inte ska ha några resurser att spendera in dem på?
Staten står för 4% av den samlade penningmängden, resten tillåts våra banker skapa på våra bostads och finansmarknader och tillhandahålls av våra banker genom skuld.
Det i sin tur skapar ett budgetöverskottsliknande tillstånd i ekonomin.
Samtidigt är den övergripande tanken alltså att ekonomin ska vara i ”balans”.
Nationalekonomiskt betyder det att tillgången på pengar i ekonomin ska lämnas oförändrad.
Trots en liten penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna.
Och trots riksbankens försök med att införa minusränta under budgetförhållanden som är vilseledande på grund av att våra banker får skapa nya pengar när dom lånar ut.
Eftersom både skatten och outputen i ekonomin nu är alldeles för hög i förhållande till den totala penningmängden måste vi alltså antingen både sänka skatten och produktionen eller öka tillgången på de pengar som staten skapar när den spenderar.
Ekonomin har alltså tillgång till för lite pengar i förhållande till våra resurser.
Den betyder att den inhemska ekonomin saknar medel för de varor och tjänster som produceras.
Arbetslösheten som uppstår kommer när den privata sektorn vill tjäna på arbetskraften och det inte är tillräckligt att dom spenderar allt av vad dom tjänar.
Vad som följer av detta är en krympande ekonomi och en minskad sysselsättning.
Ska vi då välja att satsa pengar på exporten?
Att producera varor och tjänster för någon annan gör oss ingen ekonomisk nytta alls. Det är en kostnad. Det är genom att låta någon annan göra det för oss som den nyttan ökas.
Vi kan istället välja mellan tre typer av budgetar tillsammans med en ökning av statligt skapade pengar och en minskning av de pengar bankerna skapar genom skuld och som garanteras av staten.
Tre typer av budgetar:
En balanserad budget innebär inga nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.
Ett budgetöverskott innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.
Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengar in i ekonomin. Det innebär generellt sett ett finansiellt välstånd och en ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar och försöker att komma i nivå med resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.
Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse för ekonomin generellt.
Den makroekonomiska terminologin har alltså ingenting att göra med ett hushållsekonomiskt tankesätt. Hushållen skapar inte pengar.
Budgetunderskottet är faktiskt den samlade tillgången på pengar för hushållen och företagen i den privata, icke statliga sektorn.
Verklig förändring kommer bara att ske när regeringen tar tillbaka sin konstitutionella rätt att skapa och kontrollera vår inhemska valuta samtidigt som statsskulden denomineras i den egna valutan.
