About the voice of Greta Thunberg

The political and collective reaction to the phenomenon of the young girl Greta Thunberg often seems to me to be out of focus. For the most part, the reaction to her voice of inheritance is squabbling rhetorics of personal views and political ideology.
Here is a girl, soon to become a young woman about to enter into an inherited world that has lost its responsibility to this heritage. She uses her natural voice of this inheritance. And by staying true to that, she really shows what we have lost, what her generation is about to enter into. They do not see a world concerned about the responsibility of taking care of what is ours to protect and treat with care for the next generation to come.
Is this world really what we think our children want to inherit?
By now it should be apparent that what she also represents, is that non-conforming strength that most of us abandon at her age as we become completely anesthetizised by our adaption to a basically unhealthy society. A society with an often questionable and morally inferior decision making policy. Which is what we hand over as this world together with some of the responsibility that follows in just being that next generation.

The original flow of ethics

If you take the manifestation of a personal experience from its local and individual context and make it a truth applicable to all time and places, you have what politics and religious psychology have of trying to imprint experiences on people and cultures where it doesn’t make any sense.
This is feudalism of thought.
Instead of relying on the purity of expression as revelations within a living structure of recognitions, of relationships from people and their immediate environment, we endlessly repeat some historical significant dictates of past experiences with no connection to the present. And we try to permanent them. But universal time is something to be interpreted as a continuous communication with insights of additional knowledge about the nature of the world. And our ethics flow from that.
It does not flow from trying to permanent historical ideas or events.
The secularisation of any society is always this. The secular doctrine of permanency.

On the spirit of gender conversations

When i was listening to this discussion about differences in gender aggression it suddenly dawned on me what i was really listening to.
It was really not the subject at hand, or the statements made, it was the spirit of their arguments. How they confronted each other. It suddenly made sense to me what was happening.
Mr Peterson was not trying to relate any of his arguments to her. Or create a common ground of mutual interest between them. He was trying to make his point, no matter what. His arguments where non-relational and affected. They came out almost as he was being possessed. And if psychic connectivity is a feminine trait, it was clearly absent. It was not inspired as in a relation to her. To the external situation. There was no kindness or warmth in this discussion trying to bridge a connection by subject on to the other part. It was conditioned and he was opinionated and affected, and he was trying to force his arguments through without really relating them to her.
On the other hand she was trying to diminish his arguments and ridicule individual statements. She was not trying to process any of his arguments based on their own value, making this a discussion about the subject at hand. She was not into the spirit of the conversation. And if objective interest is a masculine trait, her masculinity was destroying her ability to relate with her masculinity to the arguments presented to her. She obviously sensed that she was pushed because the arguments was not aimed for her, but forced onto her. So she then appeared equally possessed, but by her masculinity, making them both have a go at each other with a kind of automatic and confrontational behaviour.
So, if it has ever been masculine traits in women, and female traits in men, this is how I imagine they would appear when they are compulsive. Animating men and creating animosity for women.
I just had to look at the spirit of a conversation to be able to see it.

Have a look.

The world we live in

We all have a unique and individual expression of our being embedded in our dna. And some part of it is also inherited from a cultural conditioning behaving as a connection to a cultural past. When it unfolds in our spontaneous expression of being it will have its own pre-established way of presenting itself as imagination.
Its in our blood. And it is really not in the physical world. The struggle we have with this are within ourselves.
It also constitutes an individual form of danger when we by a collective, by corporations or governments, without a connection to our being allow ourselves to live out all kinds of interior worlds of imaginative self interest onto other people. We will then become a danger both to people, and to the world.
What we are doing to each other then, to this otherness, is trying to mirror and replace the within in other people, with that of our own, and then try to morally justify our actions by the submission of other people. As if a loud voice or forcefulness was an argument in itself.
And if they do not agree to this. We bring our war to them.
This will now become our world.

Globalisation

Globalisation is the word we use with corporations and banks to get to exploit every local resource available at no cost, to maximise the profit where it is not responsible to no one, anywhere.
It is the ultimate disconnection from earth.

About good and evil

If we are lucky with our parents we get to grow up in the garden of eden. We will get close to earth.
But at some point we have to leave it. And we have to bring some of it with us because it is us.
Again, if we are lucky, we get initiated by our parents or some other elder when its time.
To be initiated will make us bring eden with us, that which have been given to us before we got dressed up in the generalisations of a collective personality and become that narrowness of a cultivated ideal.
Even without luck we have to find eden anew. It is not a question of good and evil.
It is both. A condition of life.
Everyday we can watch what happens when some part is preferred for the other. Our ego loose sight of right and wrong, and starts looking after itself in a forced, one sided and opinionated way. What once was eden has now turned against us.
Our moral sense is lost and we become num to the views of others and to life. We will try to force our one sidedness onto others, and pride ourself of becoming insensitive, primitive and ugly.
Without this moral conditioning from life itself, we will become a danger to life.
And believe me,
by being that person, we will also make ourselves a bloody bore.

Democracy and how to go about it.

Maybe it is our parliament, and our gouvernment itself who need some adjustment.
What we see right now is that one part is missing in that equation. When considering the present situation, it is obvious something in our gouverning is not there, the parliament do not really answer to no one. The people they are responsible for is not really there, so they don’t have any real counterpart.
Just think about that for a moment.
Because right now they just answer to themselves. And this is not good democracy.
Who is taking care of our wealth. Were is our leadership of wealth. Who is taking care of our water. Our nature. Who is looking after our common good. Obviously, wealth is very much dependent on how new money first should be spent into the economy. But there is no true counterpart in parliament for that.
Our leaders badly need this. They should have to answer before the leader of wealth to be able to make good decisions for the people.
Right now, our parliament here in Sweden, as in many other countries, are divided among themselves, and arguing full time about who should be its leader. How parliament should be led, and in what direction. And with our media fully occupied by reporting on this disagreement, good decisions going out the window.
And this is currently built into the system by the absence of a real working counterpart.
For that to change, we need them to answer to someone on the basis of a working democracy, and that should be accomplished through a leadership of wealth.
With such a counterpart, our parliament then have to change its priorities to be only of concern to the wealth and wellbeing of its people.
We should even consider having a pre election on candidates where only women can vote. And after that we can all vote on the outcome of their election.

Our ambassador on Island suffered heavy criticism for it, but he is not too far from the truth, intuitively thinking democracy is being “dismantled” by its current constitution in Sweden.

By thinking about it anew, we may actually adjust our parliament closer to its original vision, and maybe, we can then make our parlament the true working heart of democracy we want it to be.

About leadership today

Being directed by, and unaware of the patterns of behaviour that flow from the organizing structure of a certain collective itself, rather than the individuality of its members,
is getting us very close to how people have come to appreciate the political, financial and corporate leadership of today.

The inferiority complex game

Is Trump completely out of it playing the inferiority complex game helping his counterpart to strengthen his position by exchanging the threats he uses to drum up support for his sense of significance to his people.
No matter which version used. They are both working the same complex on their own people.
Are people really that stupid?

Victim addiction

It is almost too obvious that people like Trump and extremists of all kind, appears as childish victims to us. It is all about opposites, separating everything into either of two extremes. Unconscious about it they retaliate on everything they perceive as the threat they must provide themselves with. They have become addictive to the process of having aggressors. And by trying to turn others to agree with them by oppression, they create their aggressors if they do not agree. Everything in their world circles around this polarity. Victims and aggressors need each other to exist.

And this is what media exploits. Its not a healthy symbiosis.

To become public property

It can differ quite a lot between one person and another intellectually, in terms of knowledge and skills, and to be able to draw conclusions from rational arguments rather than rhetorical.

But in terms of our character, the differences are much smaller.
It is with our character we share our public opinion with others. It is were it gets its outlet.
All our differences are smoothed out.

We act anonymously on public opinion with rhetorical conclusions in the protection of the majority to justify our views and our actions.

We will then become public property.

Its not about the media, its about you and me.

The feeling tone news media deliver to us is designed to function as a short circuit, to prevent us from making thought through rational considerations when it comes to our own situation. That’s why they always seems to aim to destroy our rational defences, so that we come to conclusions immediately, without reflection and in emotional distress by rhetorics instead of solid well made arguments.
Media always try to stimulate our feelings on an unconscious level,
to make people respond with automatic behaviours, and collectively instead of individually.
That is why they are so effective when we are made uncertain, in crisis, follow opinion polls, an ideology, an -ism, trends or is in shock.

We agree on things, think or act in a way we would not accept if we were given time to consider it properly.

The fact that we have a tendency to stand by the opinion in order to belong and to get recognition from our surroundings, to be consistent although the reasons for our opinions may be questionable.
That fear is something that is expected.

Unconsciously we then inflict terrible hardship on each other rather than change the beliefs we have that are created for us, to those that is created by us.

Om ISDS och TTIP

Ska rätten att fatta egna beslut lämnas över till världsbanken?

sarek

Genom att använda ekonomiskt misstroende som ett medel mot stater och deras regeringar kan man få dem att gå med på något som inte har med handelsavtal att göra. Som ett extremfall kan vi fråga oss om det är världsbankens uppgift att fälla avgöranden om t.ex. barnslaveri? Är det deras sak att fatta beslut om vår fjällmiljö?

Dokumentären finns på svtplay under Frihandelns pris »

Den finns också på YouTube TTIP: Might is Right »

Information sedd genom Lamarckism

Den Lamarckianska evolutionstanken att förändringar av den inlärda informationen som existerar i miljön genom vanor, också kan skapa nya egenskaper i den befintliga populationen, är ett annat sätt att helt enkelt säga att informationsprocessen också kan gå betydligt fortare än den gör från en generation till en annan. Här överförs den istället genom att man i den aktuella miljön tillgodogör sig ny information genom att kopiera den och sedan tillämpar den direkt inom populationen.

Att använda Darwin på information

“The right information in the right place changes life”.

Evolution i det här sammanhanget är den process individer genomgår då ny information förändrar mellan olika generationer vilka successivt följer på varandra. Darwins evolutionsteori beskriver då hur processer av information kan förändra egenskaper i en hel population från en generation till en annan.

Naturligt urval innebär då att individer med förmågan att tillgodogöra sig informationsprocessen i den aktuella miljön genom att lära sig att använda den, tenderar att vara dom som kommer att sprida informationen vidare till kommande generationer.

Så långt är allting gott.

Naturligt urval kan på detta sätt verka både konserverande och förändrande.

I en stabil miljö då urvalet av information har fått verka tillräckligt länge utan att ny information tillkommit i den, kommer individernas evolution att uppnå ett jämviktsläge.

Det naturliga urvalet av informationsflödet kommer under dessa förhållanden att verka genom att individerna väljer bort den information som skiljer sig från genomsnittet, och populationen kommer att förbli oförändrad.

Det är en träffande slutsats av Darwin.

Vad är verklig förändring?

på vilket sätt förändrar vi något egentligen?

Det är inte genom att förhandla bort våra nationella och lokala rättigheter, eller rätten till våra egna resurser med mycket långtgående handelsavtal som vi skapar någon verklig förändring.
Vi gör det inte heller med en neo-liberal ekonomisk teoris självskadebeteende. Åtstramningar och utförsäljningar gynnar inte vår gemensamma ekonomi.
Inte heller gynnar det våra inhemska företag på något sätt.

Vi får heller inte vårt välstånd att växa generellt med detta, det är faktiskt tvärtom.

Staten sparar inte pengar för bättre tider genom åtstramningar. För att kunna spara pengar måste någon först skapa pengar som spenderas in i ekonomin.
Vart ska pengarna annars komma ifrån?
Säljer vi ut våra inhemska resurser blir vi ju beroende av andra när dom inte längre finns kvar.
Se vad som händer med Grekland, Finland, Spanien, Portugal, Irland när man överger kontrollen över den egna valutan.
Vad kommer inte dom att tvingas sälja ut för att få nya pengar?
Detta förhållandet gäller om vi ersätter vår egen valuta med någon annans, t.ex euron, eller om det är våra banker som får ge ut och bestämma hur våra pengar först ska användas.
Alla nya pengar kommer först att som nu användas på det sätt som gynnar våra bankers kapitalförvaltning bäst.

Nationalekonomiskt handlar det nu om en brist på pengar som skapats av en ekonomisk teori utan verklighetsförankring, och därför också om dess nuvarande långsiktiga politiska verkan som privilegierar långivare och kapital över arbetskraft.
Ett förhållande som naturligtvis inte är bra för våra inhemska företag, eftersom företagen och dess arbetskraft ju också är konsumenter av det som produceras i den lokala ekonomin.

Pengar i det nuvarande systemet är skuld, och pengar kan just nu bara tillföras ekonomin genom att hushållen och företagen lånar dem.

Så länge vi också föreställer oss att det är våra globala exportföretag som är “mäklare” av alla pengar som finns tillgängliga för oss, så gynnar vi bara dom globala exportföretagen eftersom dom på ett indirekt sätt får styra en omvandling av självförsörjande lokala marknader till beroende konsumenter av globala försörjningskedjor.

Detta i sin tur åstadkommer stora svårigheter för våra lokala ekonomier, och för dom inhemska företagen, för vår landsbygd och för våra mindre städer.

Skulle inte vi bättre gynnas av att skicka våra pengar till andra nationer och bidra till vår faktiska levnadsstandard genom att få varor i gengäld, hellre än att lägga till deras verkliga standard och erhålla andras pengar tillbaka i gengäld?
Det dom kan göra med våra pengar dom fått i utbyte, är ju att antingen köpa mera varor och tjänster, eller spara dom för att göra detta vid ett senare tillfälle.

Det enda sättet för våra regeringar att ändra på detta i vårt nuvarande finansiella system är att skapa förutsättningar för alla att antingen kunna ta på sig mer skuld, eller att återta den konstitutionella kontrollen över penningmängden.

Vi skulle faktisk kunna använda vår välfärd och våra outnyttjade inhemska resurser så, att när nya pengar spenderas in i ekonomin, istället för att först hamna på våra finansmarknader, först spenderas på våra allmänna och gemensamma behov.

Varför tillåta att våra banker får finansiera sin egen likviditet genom att skapa och kontrollera tillgången på pengar?
Ett första steg att ändra på detta är genom att först se till att våra banker inte får skapa insättningar på konton ur tomma intet när dom ger ut lån.

Vem ska få äga vår karaktär?

vi påverkas på ett sätt av våra medier som gör att vår karaktär blir allmän egendom.

Det kan skilja ganska mycket mellan en person och en annan intellektuellt, kunskapsmässigt och förmåga till att kunna dra slutsatser ur rationella argument istället för retoriska.

Men när det gäller vår karaktär är skillnaderna mycket mindre.
Det är med vår karaktär vi delar den allmänna opinionen med andra.
Hög blir låg och olikheter jämnas ut. Det är här den allmänna opinionen får sitt utlopp.

Vi drar i den allmänna opinionen retoriska slutsatser och agerar anonymt i skydd av flertalet för att rättfärdiga våra åsikter och våra handlingar.

Vår karaktär kommer på detta sätt att bli allmän egendom.

Medieanalys

Jag får alltid intrycket av att media idag hamnat i en allt tydligare samexistens med partipolitiken och ekonomin hos våra största exportföretag.

Detta intryck förstärks ytterligare när nyhetskällan allt oftare består av enkla opinionsundersökningar där man driver populära åsikter i än den ena, än den andra politiska riktningen då opinionen också styr mediernas ekonomi.

Den statliga ekonomin kommer på det här sättet att beskrivas uteslutande ur våra globala exportföretags perspektiv utan förankring i makroekonomin som i sin tur styrs på ett fundamentalt sätt av hur vårt monetära system är beskaffat. Dessa företag har till skillnad mot staten inte någon rätt att ge ut några nya pengar och inte heller någon konstitutionell rättighet att styra över penningmängden.

Det går därför inte alls att ur nyhetskällornas uppblåsta kallprat och opinionsundersökningar dra några allmängiltiga slutsatser om de processer som styr den gemensamma ekonomin för de människor i vilkas intresse vår media tror sig föra sin talan.

Flertalet kommer på det här sättet att förlita sig på att en viss åsikt är den rätta åsikten. Och dom kommer att äga åsikter som då av nödvändighet följer ur ett visst allmänt accepterat åsiktssammanhang, utan att veta varifrån den ursprungligen kommer, eller på vilka antaganden den egentligen grundar sig.
Inte heller hur de i verkligheten relaterar till nationalekonomin.

Nyhetsförmedlingen befinner sig i en upprepning som inte längre ger en saklig återgivning till folk i allmänhet. Den kommer istället att spegla det politiska spelet, och våra globala exportföretags ekonomiska intressen i en symbios med gemensamma föreställningar om den verklighet man tror sig kunna beskriva inifrån denna.
Undantagen är få, och den uppenbara följden av det här är att man på detta sätt bara försöker stimulera våra känslor på en omedveten nivå så att vi ska reagera på ett av andra överlagt och förutbestämt sätt.
Våra medier och våra beslutsfattare hamnar på det här sättet bara i en sluten inbördes nytta av upprepat gemensamt innehåll.

Who Needs Balanced Trade? Who Needs a Balanced Budget?

“Exports are real costs; and Imports are real benefits.”

The book analyzes and critiques: Free Trade Policy; Balanced Trade Policy (including Warren Buffett’s proposal); three types of Fair Trade Policy; Trade for Public Purpose Policy; Impact Assessment for Trade Policy; Balanced Budget Fiscal Policy; Deficit Neutrality in the Long Run Fiscal Policy; Budgeting for Public Purpose Fiscal Policy; A Holistic Approach to Trade and Fiscal Policy; and A Critique of the Current Trade Deals.

Who Needs Balanced Trade? Who Needs a Balanced Budget? e-book »

Om att tvinga fram politiska förändringar

Ett scenario för att med finansiella medel ta kontrollen över demokratier.

Det här är också ganska precis tillvägagångssättet för hur skuldsättningen går till i eurozonen och orsaken till hur skuldsättningen i utvecklingsländerna har gått till historiskt.

Genom att låna i en annan valuta, eller att ersätta den egna valutan helt med någon annans(eller med digitala pengar från våra banker), tvingas länder att sälja ut och skuldsätta sig för att nya pengar ska tillföras ekonomierna av auktoriteten bakom valutan. Annars kommer inga nya pengar att utfärdas och nationen går omkull.
På det här sättet tvingas sedan länderna att undan för undan öka sitt beroende och skapa ytterligare förutsättningar för att kunna skuldsätta sig mer och mer.

Det är alltså en mall för att på ett ekonomiskt sätt kunna ta över en nation från dess befolkning.

Genom att tvinga dem att sälja ut sina tillgångar, dess råvaror och dess gemensamma statliga resurser och företag så tvingar man på detta sätt fram utförsäljningar och privatiseringar, för att ersätta den inhemska produktionen eller dom inhemska lokala företagen med globala företag, och på detta sätt ökar man också samtidigt behovet av att i fortsättningen kunna låna upp nya pengar att sätta in i ekonomin för att den ska tillföras nya betalningsmedel. Dom stora exportföretagen och deras ägare har en betydande roll i det här eftersom det är dom som uteslutande gynnas av detta förfarande.
Man tar helt enkelt kontrollen över en demokrati från dess folkvalda och från dess befolkning för att tvinga fram politiska förändringar som inte är i deras eget intresse och som dom kanske heller inte vill gå med på. Annars utfärdas inga nya pengar.

Vi ser samma scenario hända i Europa med Finland, Portugal, Grekland, Spanien, och Irland, som med länder tidigare i Afrika och Latinamerika.

Om en nation fortfarande äger och ger ut sin egen valuta är det här scenariot frivilligt och mycket självdestruktivt.

Halmdockans logik

Halmdockan består i att opponenten i ett meningsutbyte försöker avleda diskussionen från den aktuella sakfrågan till att gälla något annat för att på detta sätt försöka skapa en falsk föreställning av den andres åsikter och argument, och sedan argumentera mot den felaktiga föreställning som då skapats.
Det här är dess taktiska avsikt.
Den förvanskade uppfattning som nu yxats till av kärnfrågan får den att framstå som tvivelaktig och därefter blir den lättare att bemöta.
De verkliga argumenten viftas därefter bort. Opponenten i diskussionen tvingas då att lägga all sin energi på att förklara vad han egentligen menar, och hamnar därmed också i ett defensivt läge oberoende hur fullständiga eller övertygande argumenten faktiskt är.

Halmdockors syfte är alltid att avleda en debatts fokus så att den inte behöver bemöta själva kärnfrågan.

Hur ser expertbakgrunden egentligen ut i den aktuella frågeställningen? Vem tjänar på ett tvivel?

I media idag sår man ofta obetänksamt detta tvivel då man på detta sätt tror sig kunna skapa anseende och journalistisk trovärdighet. Tvivel åtföljs alltid av sin på förhand bestämda åsiktsriktning. Är vi omedvetna om detta så svarar vi med automatiska beteenden och detta är något man också måste räkna med, eftersom man på detta sätt försöker förhindra genomtänkta och goda åsikter genom manipulation med halmdockan.

En bra film som belyser hur denna används i praktiken av bland annat tobaksbolag, oljebolag, tankesmedjor, journalister, partiorganisationer och politiker, är Merchants of Doubt som finns att streama på netflix.
Hemsidan till boken som dokumentären är baserad på hittar du här »

mod

A questionable programme

Right now, 60 billion Euros are being created by the European Central Bank every month through its programme of Quantitative Easing (QE).

This money is flooding financial markets, inflating share and bond prices. This does little or next to nothing to help ordinary people and businesses.

Did you know that if the European bank gave this money directly to the people instead of flooding the financial markets, every citizen in the Eurozone would get 3,271 EUR to be used in the real economy.

This money would then be much better spent directly on our domestic markets and local businesses, creating jobs and economic growth.

Whose economy are we talking about

We have given the banks the rights to shape our minds on the economy.
Despite the fact that we know that the people who run the banks are primarily concerned with increasing the profitability of the banks.
By unwittingly not knowing what we are doing, we then take key decisions on their behalf. We base our opinions, and how to wiew the economy on how the banks make up their wiews. We simply accept their truth. And we accept self injuries, privatising common assets and austerity plans by their advisory.

This is dangerous.

We are giving away our resources and our ability to decide and control our own policy. By doing this we are just supporting the conditions to further push up debt, house prices, inflate speculative financial bubbles, and starve small businesses of investment.

When our government talks about the economy, about their financial policies and funding, it is all to obvious that the decisions they are making about our economy are shaped by the interests of our banks.

They are not shaped by the interest of our common good.

How to Capture the minds of a Continent

Europe has become a ruled by neo-liberal economists and ideas who play with models that have no relation to the real world and when they are applied to the real world, they fail badly.

It is no less than a nightmare.

Austerity politics in Europe is not simply a short-term conflict between the surplus countries like Germany in the center and the deficit countries like Greece, Finland, Portugal, Spain and Ireland on the periphery.

Deficit countries is a balance effect in the eurozone, and at least one country must incur deficits for every other nation that runs a surplus. It is an unknown fact for these contries that this is simply a logical consequence of a macroeconomic balance sheet with sectoral balances, which applies to all nations, monetary sovereign or not.

But here it i used to inflict terrible hardship on people, and it is done in sovereign countries too.
For sovereign nations like Sweden this is an almost incomprehensible self inflicted injury.

Austerity is not how to bring new money into the economy, its about scarsity and more of a long-term political agenda that privileges lenders over debtors and capital over labor.

What this is doing is to create great difficulties for the local domestic markets, our domestic companies and our small cities in rural areas. All which are being replaced by global supply chains. And global corporations. Promoting export is being thought of as the “brokers” of all the money that’s available to us.

Its all about governments looking after themselves and allowing their citizens to go down the drain. Domestic companies will not invest when the domestic sales environments are weak, and investments are weak because companies do not see any substantial changes in monetary policy.

Right now, money in the current system is debt, and the only way that we can bring new money into the economy and to provide companies with cash is to borrow it from our banks.

We do not need austerity to create savings which we then can use to make investments to create wealth and restore our welfare.
This is household thinking. Households do not create any new money. Therefore we cannot actually save or make cutbacks if we also want to invest.
The money must first be spent into the economy before they can be saved!

And contrary to common belief, corporate economy itself is NOT the “broker” of the money that’s available to be used in the world.

The only way for our governments to deal with this in our current financial system, is either to create the conditions for everyone to be able to take on more debt, or to reclaim its constitutional control over the money supply including digital money or deposits.

The importance of the latter is that all new money is first spent for the interests of society as a whole, and first used for our common purposes.

This is why austerity is such a nightmare. Its an ideological choice, not an inevitability.

Sovereign Money Initiative

The Swiss population will be the first in the world to vote on their banking and monetary system, thanks to the tireless efforts of a pro-Sovereign Money campaign.

“In a nutshell, the proposal extends the Swiss Federation’s existing exclusive right to create coins and notes, to also include deposits.
With the full power of new money creation exclusively in the hands of the Swiss National Bank, the commercial banks would no longer have the power to create money through lending. The Swiss National Bank’s primary role becomes the management of the money supply relative to the productive economy, while the decision concerning how new money is introduced debt free into the economy would reside with the government”.

Heres a link to their website »

And here is Reuters report on it »

Det är konstigt hur vi ser på ekonomi

Så länge vår regering och riksdag inte kontrollerar penningmängden så påverkar den heller inte vårt välstånd eller vår sysselsättning i någon större utsträckning.

Ingen regering har någon finansiell kraft i sina beslut utan dess konstitutionella rätt att ge ut och styra hur våra pengar först ska användas.

Vi får vänja oss vid att våra banker, eftersom de tillåts kontrollera och ge ut nästan hela penningmängden, kommer att fortsätta finansiera sin egen likviditet och spekulera i en finansiell sektor som ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.

Så länge vi samtidigt också föreställer oss att det är dom globala exportföretagen och deras ekonomi i sig, som är mäklare av de pengar som finns tillgängliga för att användas i ekonomin, och att dom på ett indirekt sätt får styra en omvandling av självförsörjande lokala ekonomier till beroende konsumenter av globala försörjningskedjor, så skapar vi svåra förhållanden för de inhemska företagen, för den gemensamma inhemska ekonomin, och för människorna i dom glest befolkade områdena i vårt land.

Vi kommer därför fortsatt att ha en liten gemensam penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna. Vi kommer att fortsätta skylla detta på varandra, på våra olikheter, på idéer och politiska ideologier, och ingenting kommer därför att förändras.

How to commit to real change

real change can only be achieved by a fundamental reform of our monetary system.

Members of the Icelandic Parliament have submitted a motion to review Iceland’s monetary system and look at alternative monetary systems.

The resolution comes six months after the release of a report commissioned by the Prime Minister of Iceland entitled Monetary Reform – A better monetary system for Iceland that outlined the need for a fundamental reform of Iceland’s monetary system.

This report emphasises the limits of the current monetary system and sets out the merits of a Sovereign Money system, as advocated by Positive Money.

Read more here »

The ideology of money scarcity

the transformation of self-sufficient local economies into the unwitting and dependent consumers of global supply chains is bad macroeconomic policy.

“..the primary beneficiary of the ideology of money scarcity, however, is the modern corporation -especially the multi-national corporation which has as its business model the transformation of self-sufficient local economies into the unwitting and dependent consumers of global supply chains from which the corporations greatly profit. The ideology of money scarcity assists this business model in numerous ways. The most powerful assist derives from the perception that the corporate economy itself is the “broker” of the money that’s available to be used in the world. This perception is projected and reinforced by the global stock and financial markets which seem to be the exclusive decision-makers about who gets to spend money, and for what purpose—even to the point of establishing and reinforcing the belief that sovereign governments themselves must borrow their money from the corporate economy’s “financial industry.”
Thus the multi-national corporations are positioned perfectly to manipulate and guide the political decisions that support their business model, and their bottom line.”

We seem to have forgot the simple fact that a sovereign government like the one here in Sweden, is the monopoly issuer of the currency, and it is by mishandling this, our sovereign rights to our currency that creates the difficult conditions for the domestic companies, our common domestic economy, and for the people in the thinly populated areas of our country.

More at New economic perspectives »

Neo-liberal myths constrain our understanding of poverty

Budget-makers need not cower before the bond-market vigilantes. In fact, they need not bother with bond markets at all.

1. A sovereign government is never revenue constrained because it is the monopoly issuer of the currency.

2. Tax revenue is not used to fund government spending. Governments tax for a number of reasons, which include creating a demand for its currency buy forcing the non-government sector to offer goods and services for sale in order to get access to that currency so that it can relinquish its tax obligations.

3. A sovereign government can always meet any of its liabilities which are denominated in its own currency.

4. A sovereign government does not have to issue debt in order to spend. In fact, governments just borrow back prior deficit spending. A government can always deficit spend without matching that net spending with debt-issi

5. A sovereign government is clearly able to spend freely to restore employment. It can always purchase any idle resources that are for sale in the currency that the government issues.

6. The government via its central bank sets the interest rate and can control interest rates along any segment of the maturity curve should it desire to do so. Bond markets do not have power over a sovereign government.

7. A corollary is that foreigners can never fund government spending. China investors do not issue the Swedish krona!

Read full article at Bill Mitchells Blog »

Bostadspriserna drivs upp av alla nya pengar som bankerna skapar

det är den verkliga ekonomin som behöver mer pengar inte den finansiella.

Så länge våra bostadsmarknader drivs av en kreditgivning där våra banker får skapa nya pengar som leder till att allt högre priser skapas på bostäder, så kommer människor att behöva en allt högre och högre skuldsättning för sitt boende. Och eftersom bolån utgör nästan 80 procent av hushållens skuld är en sådan kredittillväxt ohållbar.

Det är viktigt att komma ihåg att pengarna vi lånar inte kommer från andras insättningar. Det är nya pengar som bankerna tillåts skapa när dom ger ut lån.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld, så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse hushållen och företagen med nya pengar är om vi lånar dem från våra banker.
Våra banker skapar nya pengar på ett konto genom att helt enkelt använda en dator och ändra siffrorna på det kontot som ska ändras. Det är förvillande likt, men inte samma sak som att trycka nya pengar eftersom dom här pengarna skapas digitalt.

Till Artikel i SVD här »

Svenska systersiten till Positive Money, Positiva pengar » har skrivit mer om detta.

En grundläggande ekonomisk skillnad

om fler få lön, och om tillgången på nya pengar ökar, ökar inte den inhemska efterfrågan och tillväxten då?

En intressant sak som helt gått vår mainstream media förbi är det faktum att man med den nyliberala ekonomiska teorin här i Sverige har skapat nya differenser mellan reallönernas tillväxt och produktivitetstillväxten. Jag syftar alltså inte på det politiska spelet utan på den makroekonomiska funktionaliteten hos en teori.
Våra politiska beslutsfattare har genomfört ett grundläggande ekonomiskt skifte i vilket man har skapat ett nytt förhållandet mellan arbete och kapital. De har på detta sätt låtit våra finansmarknader få en allt större andel av nationalinkomsten och låtit bygga in en omsättning av kapital som pumpar in mer och mer pengar i de avreglerade finansmarknaderna istället för att de hamnar in i den gemensamma ekonomin.

Det här i sin tur leder till att våra företag och hushåll kommer att pressas hårt för att uppnå likviditet eftersom staten samtidigt ska bygga budgetöverskott. Budgetöverskott bidrar också till att minska tillgången på pengar.

Den ekonomiska styrningen och den ekonomiska teorin har mer eller mindre medvetet sett till att vi fallit offer för att skapa så mycket skuld som möjligt för så många människor som möjligt, för att därigenom säkerställa att företagens vinster växer och att produktionen säljs. Det här gynnar framför allt dom stora globala exportföretagen, inte dom inhemska.

Den minskade lönedelen av ekonomin har på det här sättet blivit en del av företagens vinstmarginal.
En lön som ju i sin tur omsätter den inhemska produktionen genom att den betalar för att förbruka den.

Ju mindre pengar som finns för att betala för den inhemska produktionen, ju mindre kommer vi att sälja av den och ju mer kommer detta att öka beroendet av globala exportföretag på bekostnad av våra inhemska företag.

Vi har hamnat i en ond cirkel. Så länge vi fortsätter att skuldsätta oss så kommer nya pengar att skapas i ekonomin. Om vi sparar, skapar överskott eller gör åtstramningar så minskar pengarna. Vi får en ekonomisk recession och hela ekonomin kommer att gå kräftgång och kön till arbetsförmedlingarna växer.

Vi kan faktiskt inte göra någonting åt detta med avregleringar eller åtstramningar. Det gör faktiskt bara saken värre eftersom nästan hela vår penningmängd(96%) tillåts vara privatiserad.

En ytterligare reflektion att göra här, är att det är precis tillvägagångssättet för hur skuldsättningen av utvecklingsländerna har gått till.
Genom att låna i en annan valuta eller ersätta den egna helt med en annan, tvingas länder sälja ut och skuldsätta sig för att nya pengar ska tillföras ekonomierna av auktoriteten bakom valutan. Annars kommer inga nya pengar att utfärdas och nationen kan gå omkull. På det här sättet tvingas länder att öka sitt beroende för att skapa ytterligare förutsättningar att kunna skuldsätta sig än mer.
Det här skulle alltså kunna vara mallen för att på ett ekonomiskt sätt ta över en nation. Genom att tvinga dem att sälja tillgångar, råvaror eller resurser, eller att tvinga fram privatiseringar, och att ersätta den inhemska produktionen eller dom inhemska lokala företagen med någon annans globala företag. Eller helt enkelt för att ta kontrollen över en demokrati från dess folkvalda och dess befolkning och tvinga fram politiska förändringar dom kanske inte vill gå med på.
Vi ser samma scenario hända i Europa med Finland, Portugal, Grekland, Spanien, och Irland, som med länder i Afrika och Latinamerika.

När Staten har överskott har någon annan sektor underskott

Statens överskott går inte att jämföra med ett överskott för en hushållsekonomi. Hushållen ger inte ut pengar.

Det offentliga underskottet är ju lika med det icke-offentliga överskottet.
Alltså själva källan till dom finansiella nettotillgångarna i den icke-statliga sektorn.

Det är helt enkelt en logisk konsekvens av den makroekonomiska balansräkningen med sektorbalanser vilken är tillämplig på alla nationer och alla tidsperioder.

”Det är alltså önskvärt att ha det största och mest effektiva spenderandet av vår regering utan att detta skapar prisinflation. Detta i sin tur begränsas bara av att det finns verkliga och hållbara resurser i utbyte mot pengarna som spenderas.”

I Augusti minskade tillgångarna i den privata sektorn med 21,1 miljarder. Våra företag och hushåll hade alltså 21,1 miljarder mindre att spendera i den inhemska ekonomin i Augusti eftersom exporten också har överskott.

De totala inkomsterna i statens budget för augusti blev 80,2 miljarder kronor, medan de totala utgifterna uppgick till 59,0 miljarder kronor. Därmed blev saldot i statens budget för månaden ett överskott på 21,1 miljarder kronor. Det är 9,4 miljarder kronor högre än samma månad föregående år.

Till Ekonomistyrningsverkets hemsida »

Hittills i år är överskottet i statens budget 38,1 miljarder kronor, 6,2 miljarder mer än förra året …

Verkligheten och våra medier

Dagens politiska och ekonomiska mainstream-journalister ägnar merparten av sin tid åt “det politiska spelet”.

“Det hjälper inte att ha rörliga bildnyheter, bloggar och podcasts om intrycket är att de tillhör samma gamla etablissemang: politiker och medier i symbios. Som sådana där Mats Knutson-kommentarer i public service. Nöjd och uppblåst i stilig slips talar han om det politiska spelet medan verkligheten för länge sedan sprungit förbi honom; den är inte längre något spel, den är en tragedi.”

Särskilt påtagligt är detta när det gäller Nationalekonomi. Med väldigt få undantag har våra medier inte en aning om grundläggande fakta. Man berör dom inte ens. Det politiska spelet är viktigare än hur en makroekonomi verkligen fungerar.

Till Artikel i ETC »

Intressant grepp av Grenoble att ta bort all reklam i det offentliga rummet och ersätta hålen efter reklampelarna med träd. Och att majoriteten av invånarna är nöjda med att staden blivit vackrare än den varit tidigare.
Dom har fått tillbaka sin stad!

First it was São Paulo, then Chennai. Then Grenoble, Tehran, Paris and now even New York have spawned movements to replace or ban outdoor advertising.

Mer om detta hos The Guardian »

Kvantitativ lättnad på rätt sätt

Det är uppenbart att den monetära policyn inte fungerar. Den åstadkommer heller inte de effekter man hoppats på.

Tryck mer pengar. Det finns lägen då det är skadligt att budgetera stramt, och vi är där nu. Penningpolitiken klarar bevisligen inte att på egen hand bekämpa lågkonjunkturen eller ens någorlunda uppnå inflationsmålet.

Om staten ökar mängden kronor i ekonomin sjunker så småningom penningvärdet och inflationsmålet kan uppnås. Produktionen kommer snabbt att höjas, eftersom en del av de extra kronorna kommer att spenderas direkt. Lediga resurser tas i anspråk. Arbetslösheten kommer att sjunka snabbare än annars vore fallet. Även när priserna stiger, kommer en högre efterfrågan att hålla i sig, åtminstone så länge räntorna inte höjs i motsvarande mån.

Till Artikel i DN »

Budgetperspektiv

Ingenstans i åsiktsfloran om budgeten verkar det handla om vad pengarna en regering spenderar faktiskt gör med penningmängden i ekonomin.

Hur skapas den? Vem kontrollerar den? Hur stor är den? Vem bestämmer hur den först ska användas?

Pengar spenderade på ett funktionellt sätt får hela ekonomin att växa så länge det finns outnyttjad arbetskraft och outnyttjade resurser tillgängliga att utfärda pengar för. En ekonomi växer i takt med att penningmängden ökar i nivå med växande befintliga resurser.

Diskussionen borde handla om vår totala penningmängd, hur den bäst ska kunna nyttjas och vad som är effektivast möjliga sätt för våra gemensamma ändamål att använda den på.

När staten spenderar hamnar pengarna som tillgångar på privata konton hos företag och hushåll i den privata sektorn bland annat i form av lön, och köp av material och tjänster. Det är pengarna vi använder som betalningsmedel.

Om den delen verkligen förändrades så att den blev större skulle det få den samlade ekonomin att börja växa för att komma i nivå med outputen i den.

Det kan vi inte åstadkomma med skatter.

Höstbudgeten och skatter i ett historiskt perspektiv

sagt av Thomas Pikkety om beskattning.

”Mellan 1930 och 1980 var genomsnittsbeskattningen för dom högst betalda i USA 82%. Vilket till och med var högre än i Sverige, Frankrike och Tyskland.

– Vilka lärdomar kan vi dra av detta då?

För det första förstörde det inte den amerikanska kapitalismen eller demokratin. Den fanns kvar i slutet av perioden.

Den andra slutsatsen handlar om tillväxttakt, produktivitet och innovation.
Det är intressant därför att den amerikanska tillväxten under 1950, -60 och -70 talen faktiskt var högre än de varit sedan 1980 talet.

Nu är det Finlands tur

Finlands sak är vår.

Nu är det Finlands tur att fundera på om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi faktiskt vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.

Det är alltså Finlands tur att tvingas till samma självdestruktiva åtstramningar som Grekland tvingades till.

Det är ingen skillnad mellan ett medlemskap i eurozonen, eller som vi gjort i Sverige, att överlåta vår konstitutionella rätt att skapa pengar och därigenom också kontrollen över penningmängden till våra privata banker. Vi har ju under dessa förhållanden ändå övergett riksdagens och regeringens rätt att i verkligheten kunna styra över finanspolitiken och därigenom också att bestämma hur pengar först ska användas, till någon annan.

“It will be as if each EMU member country were to attempt to operate fiscal policy in a foreign currency; deficit spending will require borrowing in that foreign currency according to the dictates of private markets.”
– L. Randall Wray in his 1998 book, Understanding Modern Money

Det är viktigt att notera att tanken bakom dessa åtstramningar är föreställningen att det kommer en dag då våra regeringar kommer att “få slut på pengar”. Att en nation kommer att gå omkull om den inte skär ner på dom offentliga utgifterna och säljer ut sina tillgångar.

Men under nuvarande förhållanden kommer det här bara leda till att en Nation ökar sitt beroende, att ett land tvingas att skapa ytterligare förutsättningar att skuldsätta sig än mer.

En nation kan visst gå omkull, helt sant, men inte alla nationer.

En nation kan faktiskt bara bli oförmögen att betala sina utgifter om valutan som används ges ut av någon annan, svarar mot en myntfot(t.ex. guldet.), eller om landets skulder är i någon annans valuta än den egna.

Finland delar den här minsta gemensamma finanspolitiska nämnaren med många andra länder. Inte bara i västeuropa. Utan även med alla de länder som vi vanligtvis kallar “utvecklingsländer”.

Vi kan ha hur många åsikter som helst om detta, men vad vi egentligen borde diskutera är grundläggande fakta.

En förändring kan faktiskt bara ske om vi först gör en grundläggande förändring av vårt monetära system.

Till Artikel i SVD »

Det måste bli ett slut på daltandet med bankerna

av Andreas Cervenka – SVD Näringsliv »

Men Björn Wahlroos har rätt när det gäller Sveriges Riksdag. Ur bankernas perspektiv är de regeringar som sammansätts ur riksdagen verkligen finansiella idioter. Våra regeringar kommer och går, den politiska orienteringen skiftar, men vårt monetära system består. Här sker inte någon verklig förändring.

Jo förresten, våra banker får fortsätta skapa pengar för sin egen kapitalförvaltnings skull. Vilket bl.a gör att våra inhemska banker kan växa sig större än Sveriges BNP, och genom att dom kontrollerar penningmängden så bestämmer dom också hur alla pengar först ska användas. Det är ingen tillfällighet att den finansiella sektorn växer 3ggr snabbare än ekonomin i övrigt, trots att staten har konstitutionell ensamrätt på utgivningen av svenska pengar.

Folket i en hel nation ägnar sig här åt att diskutera åsikter istället för grundläggande fakta.

Det är därför vi på ett självdestruktivt sätt skär ner och gör åtstramningar.

Ekonomin behöver pengar, inte åtstramningar

deficit

Det sägs ofta att vi med vår välfärd lever över våra tillgångar. Att vi blivit beroende av skuld. Att vårt underskott gör att vi måste dra ner på våra utgifter.

Det är inte möjligt i den nuvarande ekonomin.

Anledningen till att vi skuldsätter oss är inte för att vi har lånat vårdslöst av någon annans insättningar.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld. 96% av alla pengar skapas när våra banker ger ut lån.
Så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse företagen med pengar är om vi lånar dem från våra banker.

Det här är alltså själva motsatsen till vad vi får höra från våra politiker. Att vi måste skapa besparingar, alltså överskott med vilka vi sedan kan göra investeringar i välfärden.
Här har våra politiker och ekonomer alldeles blandat ihop det med hur en hushållsekonomi fungerar. (Hushållen skapar inte eller ger ut nya pengar.)
Vi kan alltså inte spara eller göra åtstramningar om vi också vill investera. Pengarna måste först spenderas in i ekonomin innan dom kan sparas!

I verkligheten har pengar alltså inte skapats om inte skulden skapats före dom, och det är det här missförståndet som skapat den nuvarande situationen med våra spartankar och åtstramningar.

Så länge vi fortsätter att skuldsätta oss så kommer nya pengar att skapas i ekonomin. Om vi sparar eller gör åtstramningar så minskar pengarna. Vi får då en recession. En ekonomisk tillbakagång med mindre pengar.

Det enda sättet för våra regeringar att kunna hantera detta i vårt nuvarande finansiella system, är att antingen skapa förutsättningar för alla att kunna skuldsätta sig mer, eller att återta sin konstitutionella kontroll över penningmängden. Betydelsen av det senare skulle innebära att nya pengar först skulle komma att spenderas och användas för våra gemensamma ändamål.

2013 gav staten ut 85 miljarder ca 4% av den totala penningmängden. Samma år, 2013 gav våra banker ut 1700 miljarder. Dessa pengar är skuld.
Majoriteten av dom pengarna hamnar sedan på våra bostadsmarknader och i den finansiella sektorn.

Det är alltså inte konstigt att ekonomin i den privata sektorn upplever en recession.

Hans Rosling om det svenska biståndet

“Pengarna (för flyktingmottagningen) tas inte från svenska budgetposter.
Det tar vi från fattiga människor i Afrika. 8 miljarder tas från planerade biståndsprojekt via dom internationella organisationerna.
Det är dom pengarna vi använder. Vi har inte rört den svenska budgeten.

Västra Götaland får mer av biståndspengarna än Mozambique får, och Mozambique är det land som får mest svenskt bistånd.

Ungefär en fjärdedel av biståndet används nu för flyktingmottagandet”.

– Hans Rosling

Why austerity is not a good alternative

governments can go broke, but not all governments

Iceland suffered the worst banking crisis in history; all three of its biggest banks failed, its total debt jumped to 800% of GDP – far worse than what any European country faces today, relative to the size of its economy. And under pressure from public protests, its president put how to deal with the crisis to a vote. Some 93% of the population voted against paying for the bankers’ recklessness with large cuts to their health and social-protection systems.”

And what happened?

Under Iceland’s universal healthcare system, “no one lost access to care. In fact more money went into the system.

Iceland now is booming; unemployment fell back to below 5% and GDP growth is above 4% – far exceeding any of other European countries that suffered major recessions.”

It is important to note that the neo-liberal thinking behind austerity plans envision that one day Governments will go broke unless we cut government spending.
Well, governments can go broke, but not all governments.

That thinking only applies to governments whose monetary systems are commodity-based, such as those on the gold standard, which most has left behind long ago.
It is also the case with governments using fiat money if that official fiat currency is issued by another authority, such as the eurozone, or if they owe debts in a fiat currency issued by another governmental authority.

Om Åtstramningar när ekonomin har för lite pengar

Det enda skälet till att vi tolererar de självdestruktiva åtstramningar som sker i Sverige och Europa nu under skenet av finanspolitiskt ansvar är att tillräckligt många ännu inte insett vad detta verkligen är för något.

I verkligheten har våra privata banker givits rätten att för eget vinstsyfte skapa våra pengar på bekostnad av våra regeringar, och de människor de representerar.

ECB and fiscal policy

why deliberately crashing the Greek financial system if not to command policy?

If nations in the eurozone want to maintain the independence of their democratic governments and the accountability of their governments to the people, the first thing they must do is to make their central banks and their banking system responsible to the elected parliaments of their countries.

The EU, ECB and IMF has openly showed itself as a set of institutions bullying the nations of the Eurozone for the political purpose of enforcing neoliberal austerity more than as being an institution acting to maintain financial and banking system stability in Europe.

By cutting off liquidity from the Greek banks and to deliberately crash the Greek financial system to command policy in Greece was a violation of sovereign democracies, and by the ECB to do its utmost to maintain the stability of the financial and banking system in the eurozone.

Is this not just another way to try to bypass the individual EU or eurozone member nations, and the voters’ desire for an economic policy that benefits society, to replace it with one better suited for the banks, the ECB and the financial sector?

Right now, they are causing exactly the kind of mistrust and suffering that lead to the horrors of world war two.

Om den monetära unionen

och den logiska konsekvensen av den makroekonomiska balansräkningen

Det är intressant att man i den monetära unionen har ett krav på att underskotten inte får överstiga 3% per år.

Inom unionen betyder det här att dom stora exportländerna med stora exportöverskott kan tillåta sig att ha budgetöverskott år efter år, precis som alla nationer inom unionen kan, om enskilda medlemsländer säljer mer varor till andra medlemsländer än vad de köper av dom.

Det här innebär samtidigt att minst ett land måste dra på sig underskott för varje annan nation som driver ett överskott.

Det är helt enkelt en logisk konsekvens av den makroekonomiska balansräkningen med sektorbalanser vilken är tillämplig på alla nationer och alla tidsperioder.

Starka producentländer kommer att driva överskott gentemot andra länder som har svårare att exportera sina varor och tjänster. Samtidigt ska dessa medlemsländer följa det strikta 3% kravet.

Hur går det här ihop?

Det gör det inte.

Men kanske går det om man kan införa en slags turordningslista där länderna emellan får turas om att driva överskott och underskott, samtidigt som man då inte heller påtvingar länderna en ekonomisk politik med åtstramningar under dom åren som man tvingas till underskott.

Länderna som driver överskotten är ju dessutom också så moraliskt övertygade om den hushållsekonomiska tanken att dom inte kan föreställa sig att det är möjligt för någon nation att nå full sysselsättning med ett underskott, samtidigt som man också har ett BNP som ökar. Ett tillkortakommande som är mycket försvårande.

Så vad gör ECB och dom starka exportländerna i den monetära unionen då?

Jo, dom driver hårda sparprogram och utförsäljningar mot medborgare i medlemsländerna med underskott, samtidigt som bankerna får stora lättnader som tillser att dom hamnar i balans igen, trots att dom hamnat där dom är på grund av osäkra finansiella produkter där dom tjänar pengar på förhållandet med överskottsländer och underskottsländer.

Om den offentliga sektorns spenderande

När staten och den offentliga sektorn spenderar hamnar pengarna som tillgångar på privata konton hos företagen och hushållen i den privata sektorn bland annat i form av lön, köp av material och tjänster istället för att de till större del hamnar i finanssektorn och på våra finansmarknader.

Vår regering, istället för våra finansmarknader kan alltså bestämma hur våra pengar först ska användas. Det är en konstitutionell rättighet.

Trots detta så får våra banker ge ut 96% av alla pengar.

Det här är en stor anledning till att finanssektorn växer 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.