Random syllables of sanity from my subterranean barometric life
Våra affärsbanker har konton hos Riksbanken precis som vi har konton hos våra banker. Så för att ändra på ett konto så använder man helt enkelt en dator och ändrar siffrorna på kontot som ska ändras. Det är likt, men inte samma sak som att trycka nya pengar eftersom dom här pengarna skapas digitalt.
Det är på det här sättet våra banker räddades. Det gjordes inte med skattemedel.
Vi kan skapa vår välfärd på exakt samma sätt.
”In most budgetary discussions, it is erroneously assumed that the national government has a financial constraint and has to budget like a household.
The analogy neo-liberals draw between household budgets and government budgets is false. Households use the currency and must finance their spending.
However, government issues the currency and must first spend (i.e. credit private bank accounts) before it can tax (i.e. debit bank accounts). The claim that governments must tax or borrow to ‘finance’ its spending is false under a fiat-currency system.”
The Eurozone is an instrument of the globalization process that is setting financial elites over all nations of the world, including the democracies. The situation in Greece exposes the true nature of the Eurozone institutions as a naked fact, beyond spinning, for all to see. They are popular sovereignty-thieves and democracy-killers, with the power necessary to shut democratic governments down.
”The central idea is that government fiscal policy, its spending and taxing, its borrowing and repayment of loans, its issue of new money and its withdrawal of money, shall all be undertaken with an eye only to the results of these actions on the economy and not to any established traditional doctrine about what is sound and what is unsound …
The principle of judging fiscal measures by the way they work or function in the economy we may call functional finance.The first responsibility of the government (since nobody else can undertake the responsibility) is to keep the total rate of spending in the country on goods and services neither greater nor less than that rate which at the current prices would buy all the goods that it is possible to produce.
If total spending is allowed to go above this there will be inflation, and if it is allowed to go below this there will be unemployment.
The government can increase total spending by spending more itself or by reducing taxes so that taxpayers have more money left to spend. It can reduce total spending by spending less itself or by raising taxes so that taxpayers have less money left to spend.
By these means total spending can be kept at the required level, where it will be enough to buy the goods that can be produced by all who want to work, and yet not enough to bring inflation by demanding (at current prices) more than can be produced.”
Read more Bill Mitchells blog »
Idag ska regeringen överlägga om höstbudgeten. Men redan innan förhandlingarna inletts så talar man om att det inte finns något utrymme för ofinansierade reformer.
Vad är det för nonsens?
Ekonomin lider brist på pengar. Hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard och för att nya pengar ska kunna spenderas in i ekonomin.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld. Pengar kan bara skapas när banker ger ut lån. Staten står bara för ca 4% av hela penningmängden.
Så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse företagen med pengar är om vi lånar dem från våra banker.
Vi har nu en recession med hög arbetslöshet, vilket innebär att det finns ett stort utrymme för staten att spendera in nya pengar på befintliga och outnyttjade resurser. Vi kan alltså inte spara eller göra åtstramningar om vi också vill investera i befintliga resurser och då också i vårt välstånd.
I verkligheten har pengar alltså inte skapats om inte skulden skapats före dom. Det är det här missförståndet som skapat den nuvarande situationen med våra spartankar och åtstramningar.
Under dom här förutsättningarna pratar man om en balanserad budget som inte innebär några nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ska se ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring ska ske i den gemensamma ekonomin. Allt är tydligen riktigt riktigt bra…
Det finns nu bara en anledning att införa en sådan begränsning av ekonomin och vår gemensamma levnadsstandard, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.
Men vi har ju deflation och ekonomin lider av för lite pengar. Vad menar regeringen?
Är det inte regeringens konstitutionella rätt att ge ut pengar och därigenom också bestämma hur dom först ska användas?
Och varför överlåter regeringen dom verkliga besluten till den finansiella sektorn att kunna styra över finanspolitiken?
Konjunkturinstitutet ger regeringen rätt i slopandet av överskottsmålet.
Det här är mycket viktigt för vårt generella välstånd därför att:
En balanserad budget innebär inga nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.
Ett budgetöverskott innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.
Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengar in i ekonomin. Det innebär generellt ett finansiellt välstånd och ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar för att komma i nivå med resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.
Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse i realekonomin.
När staten skapar nya pengar så får den ett underskott som motsvarar pengarna som givits ut och spenderats in i ekonomin.
Tillgången på pengar, alltså de pengar som staten spenderat, är hushållens och företagens betalningsmedel och ”sparade” tillgångar i ekonomin. Dessa tillgångar balanseras av att vi betalar skatt. Genom skatten får vi då ett kontinuerligt flöde i realekonomin utan skuld, vilket begränsar inflationen.
”When money drives almost all activity on the planet, it’s essential that we understand it. Yet simple questions often get overlooked – questions like: where does money come from? Who creates it? Who decides how it gets used? And what does that mean for the millions of ordinary people who suffer when money and finance breaks down?”
In 2013 the state created money in Sweden was 85 billion crowns. This is what our politicians call our ”deficit”. This money will become an asset to the households and firms in the private sector to buy things when they are spent into the economy by the state.
In the same year bank created money amounted to 1700 billion plus 10 billion in reserves. This money is created by debt.
What if we had full reserve banking as an alternative to fractional reserve banking, in which banks instead were required to keep the full amount of each depositor’s funds in cash, ready for immediate withdrawal on demand. And by then function as the asset managers they are meant to be in the first place.
Think of what we could do with 1710 billion crowns for the benefit and progress of society.
This thought is very appealing. Unfortunally only Island seem to have the political courage to consider it as a practical reality.
Till slut handlar den pågående och utdragna finanskrisen om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.
Under the EMU, monetary policy is supposed to be divorced from fiscal policy, with a great degree of monetary policy independence in order to focus on the primary objective of price stability.
Fiscal policy, in turn will be tightly constrained by criteria which dictate maximum deficit-to-GDP and debt-to-deficit ratios. Most importantly, as Goodhart recognizes, this will be the world’s first modern experiment on a wide scale that would attempt to break the link between a government and its currency.
It will be as if each EMU member country were to attempt to operate fiscal policy in a foreign currency; deficit spending will require borrowing in that foreign currency according to the dictates of private markets.
Det är egentligen ingen skillnad mellan ett EMU medlemskap och att överlåta vår konstitutionella rätt att skapa pengar till våra banker. Vi överger ju i vilket fall som helst riksdagens och regeringens rätt att verkligen kunna styra finanspolitiken.
Med minusränta är det meningen att Riksbanken vill få in mer pengar i ekonomin.
Vår gemensamma ekonomi har alltså för lite pengar och på detta sätt vill alltså Riksbanken att bankerna skall sluta spara pengar hos dem och se till att pengarna spenderas istället.
Detta skall i sin tur sedan bidra till att öka tillväxten.
Samtidigt oroas man både i Sverige och i övriga EU över att den privata skuldsättningen är för hög. Denna i sin tur drivs på av att våra banker får skapa och kontrollera nästan hela penningmängden och hur de nya pengarna först ska användas.
Att hushållen fortsätter att skuldsätta sig mer kan bland annat förklaras med en avreglerad finansmarknad och helt andra skatte- och subventionssystem än tidigare. Detta i sin tur innebär att hushållen numera klarar av en högre skuldkvot än tidigare för att kunna upprätthålla en levnadsstandard som de annars inte skulle kunnat ha i den nuvarande ekonomin.
Men viktigast är att vår riksdag och regering överlåtit statens konstitutionella rätt att skapa nya pengar till våra banker.
Varför köper inte Riksbanken statspapper och ökar penningmängden för hushållen och den privata sektorn genom att staten spenderar in dem på outnyttjade resurser?
Genom att nya pengar skapas och spenderas på befintliga resurser, (t.ex personalbrist på våra sjukhus, äldrevården och våra skolor, underhåll av infrastruktur, försvaret mm, mm.), så finns det inte någon risk för inflation. Om risken för inflation trots allt skulle uppstå är det ju bara att sälja tillgångar(t.ex statspapper) mot valuta och pengarna försvinner ur Riksbankens balansräkning. De upphör att existera.
Inflation uppstår vanligtvis när penningmängden ökar snabbare än utbudet av varor och tjänster (t.ex bostadspriserna på grund av våra banker.), eller av att varor och tjänster minskar snabbare än penningmängden (t.ex sjuksköterskor eller lärare på grund av åtstramningar.).
Det märkliga är att det med Riksbankens åtgärd alltså är meningen att vi skall skuldsätta oss mer, sälja ut mer, och acceptera åtstramningar för att våra banker ska kunna låna ut mer, istället för att dom nya pengarna spenderas in i ekonomin för våra gemensamma ändamål.
Offentligt spenderande av nya pengar skulle öka tillväxten direkt och penningmängden skulle ökas utan skuld samtidigt som skulderna betalades av.
Detta skulle också undan för undan minska på den allmänna skuldsättningen.
Phillips kurvan var tänkt att visa sambandet mellan inflationen och arbetslösheten. Låg arbetslöshet enligt denna betyder hög inflation och tvärtom. Konjunkturer tänkte man sig som rörelser längs kurvan.
Det är intressant att istället se den som en exportproduktionskurva.
Ju mer vi exporterar desto mindre av vad vi producerar behåller vi för oss själva. En ökad export kommer att skapa allt fler arbeten för handeln med utlandet, och det i sin tur betyder att allt fler kommer att ha pengar att konkurrera med om en begränsad mängd av det vi producerar själva för vår inhemska konsumtion i den privata sektorn.
Det här kommer naturligtvis att driva upp priserna och skapa inflation.
Ett alternativ till det här är att staten spenderar mer vilket också skulle höja sysselsättningen och öka omsättningen i ekonomin. Mer pengar skulle istället hamna i den inhemska ekonomin och komma den privata sektorn tillgodo. Vi producerar ju för vår egen konsumtion.
Att ensidigt driva den ekonomiska utvecklingen med exporten är i jämförelse med detta inte ett gynnsamt alternativ i ett långsiktigt perspektiv.
Den monetära basen, alltså allmänhetens tillgångar hos Riksbanken är en balansräkning som motsvarar hur mycket pengar som Riksbanken givit ut.
2013 var det ca 85 miljarder. Det är detta våra politiker kallar vårt ”underskott”.
Dom här pengarna ökar genom att Riksbanken köper tillgångar i statspapper. (Man kan köpa utländsk valuta också men då undergräver man vår monetära suveränitet).
Staten ”hamnar i skuld hos sig själv” då Riksbanken betalar för dessa statspapper med nya pengar som ökar den monetära basen. Pengarna spenderas sedan in i ekonomin när staten köper varor och tjänster av hushållen och våra företag.
Pengarna blir en allmän tillgång då de spenderas in av staten. De kommer att motsvara hushållens och företagens samlade tillgångar på betalningsmedel.
Vill Riksbanken minska tillgången på pengar så säljer den tillgångar mot monetär bas som tas tillbaka och pengarna försvinner från Riksbankens balansräkning eftersom dom representerar en fordring på sig själv.
Det statliga ”underskottet” minskas med den motsvarande summan.
Staten gör också detta på ett dynamiskt sätt med skatteintäkter.
Bankernas andel av den monetära basen var 2013 ca 1700 miljarder tillsammans med ca 10 miljarder i reserver. Det är den del av den monetära basen som våra banker tillåts skapa och kontrollera för den finansiella sektorn genom skuld.
Det är alltså våra samlade tillgångar hos Riksbanken som våra politiker missvisande använder för att försöka övertala oss gå med på att göra åtstramningar och minska vårt allmänna välstånd, eller skära ned på vår välfärd. Detta har ingenting med bankernas och den finansiella sektorns andel av den monetära basen att göra.
Det är istället vårt ”underskott” som är så stort att vi måste stycka upp och sälja ut våra gemensamma tillgångar för att allt ska bli bättre.
Man använder här doktriner och ideologisk retorik istället för fakta om ekonomi för att få oss att gå med på saker vi inte tycker är bra.
Att sedan påstå att man genom att stycka upp den offentliga sektorn och sälja ut delar av den, eller genom att genomföra åtstramningar i den privata sektorn för att skapa nya jobb, det är i det här sammanhanget rent nonsens.
Varför tvinga fram åtstramningar i den offentliga sektorn och låta den finansiella sektorn stycka upp den, när det är den finansiella sektorn som är för stor?
”När vi förlitar oss på våra banker för att skapa större delen av vår penningmängd, så är det enda sättet att få in mer pengar i ekonomin – att den privata sektorn, alltså hushållen och företagen, skuldsätter sig än mer.”
Mer och mer pengar kommer sedan att gå åt till att betala för dom nya pengarna. Detta kommer att blåsa upp den finansiella sektorn ytterligare.
Den finansiella sektorn är viktig. Men våra banker ska inte få utöva statens konstitutionella rätt att skapa pengar i den.
Att göra åtstramningar i den privata sektorn när den finansiella sektorn är för stor och växer 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt, motverkar bara sitt syfte och är helt enkelt idiotiskt både ekonomiskt och politiskt.
Det måste vara alldeles uppenbart att åtgärderna sätts in i helt fel sektor.
Varför höll man en folkomröstning i Grekland överhuvudtaget när man efteråt inte hörsammade folkets röst alls och till och med accepterade hårdare villkor i deras ställe efteråt?
Den grekiska regeringen gick alltså emot både vad dom gick till val på och den folkomröstning som den utlyste när man lät frågan gå vidare till folket för att fatta beslut.
Ändå valde regeringen att gå emot dem.
Varför?
Det handlade alltså aldrig om politiskt vidsynthet och att lyssna på sitt folk som islänningarna gjorde.
Alltså välja vilka delar av finanssektorn som måste regleras, begränsas eller tillåtas gå under för att den åter ska fungera som det är tänkt.
Islänningarna valde det senare.
Skuldavskrivningar hade varit ett alternativ till detta.
I dom nyliberala makroekonomiska modellerna är den höga skuldsättningen inte intressant att titta på, ”eftersom det bakom varje skuld finns en långivare, så dom tar därför ut varandra”. Bankernas och finanssektorns inflytande på realekonomin är därför inte intressant ur ett nationalekonomiskt perspektiv.
På detta sätt föreställer man sig att finanssektorn inte påverkar ekonomin i den privata sektorn. Alltså hushållen och företagen.
Bankerna står för 96% av penningmängden och bestämmer också var dessa nya pengar först ska användas. Det är pengar som skapas genom skuld. Det är samma pengar som blåser upp finanssektorn.
Hur kan de ta ut varandra om bostadskostnaderna blir så höga att de påverkar köpkraften så mycket att den minskar?
Eller om små och medelstora företag tvingas skära ned eftersom den minskade köpkraften minskar på den efterfrågan dom är beroende av.
Hur kan de ta ut varandra då?
Det är inte svårt att se hur dynamiken i en alltför stor finansiell sektor påverkar ekonomin som helhet eftersom den tillåts att skapa pengar till sig själv genom våra banker.
Deras uppgift är att tjäna sina egna intressen. Inte hur vi vill skapa vårt välstånd eller utforma vår välfärd.
Den här finns på svenska hos Netflix också.
https://www.youtube.com/watch?v=0NdDupITDv8
Det är intressant att oppositionen bygger hela sin politiska idé och sin politiska gärning runt en defekt doktrin och en ekonomisk modell som betraktas som direkt felaktig.
En mer relevant politisk frågeställning är alltså hur vi kan minska den finansiella sektorns storlek. Alltså vilka delar av den som måste återregleras, begränsans eller tillåtas gå under för att den åter ska fungera som den intermedient den är tänkt att fungera som.
Island verkar återigen ha gjort rätt från början.
Åtstramningarna ska inte göras i realekonomin, av folket och dom små och medelstora företagen, utan i finanssektorn. Det är finanssektorn som behöver minskas och den gemensamma ekonomin som behöver mer tillgångar för att ekonomin ska börja fungera igen.
Av vilken anledning tror vi att avkastningen på kapital i den finansiella sektorn ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt annars?
Vad som är tillräckligt mycket offentlig sektor har inget direkt samband med skatten eller statliga lån eftersom dom bara är finansiella verktyg för en viss policy.
Det är ju inte verktygen som avgör om regeringen ska spendera eller inte.
Dom statliga finanserna säger faktiskt ingenting om hur stor vi vill att den ska vara.
Den frågan är i själva verket helt oberoende av dess finanser.
De krav på Grekland som IMF ställer om reformer för privatiseringar verkar mer handla om att tvinga Grekland att införa och leva efter en ekonomisk doktrin än att verkligen hjälpa till.
Greklands ekonomi är helt kontrollerad och styrd av bankernas intressen och spekulation.
Hur kan man lägga en egen statsbudget med någon annans pengar? Dom äger ju varken sin egen valuta eller har någon kontroll över utgivningen av penningmängden.
Vi betalar ett högt pris för att överge vår konstitutionella rätt att skapa och ge ut pengar och åtstramningar är helt enkelt inte medlet när tillgången på pengar i ekonomin är för liten.
Så länge vår regering och riksdag inte kontrollerar penningmängden så kan den heller inte påverka vårt välstånd eller vår sysselsättning i någon större utsträckning.
Ingen regering har någon finansiell kraft i sina beslut utan dess konstitutionella rätt att ge ut och styra hur våra pengar först ska användas.
Vi får som nu vänja oss vid att våra banker finansierar sin egen likviditet med större delen av penningmängden för att kunna fortsätta spekulera i en finansiell sektor som ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.
Vi kommer fortsatt att ha en liten gemensam penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna. Vi kommer att fortsätta skylla det på varandra, på våra partiåsikter, slåss om det, och munhuggas och ingenting kommer i förlängningen av detta att förändras.
Eller kanske ska vi överlåta någonting mer så att allt ska bli bra igen? EU,
Gå med i eurozonen? NATO? Acceptera TTIP, ISDS?
Vad mer?
Lösningen finns inte någon annanstans.
Vi har den helt i egna händer.
En nyckelroll för en centralbank är att tillhandahålla likviditet till sina banker.
ECB har som svar på att grekerna genomfört en demokratiskt folkomröstning om huruvida IMF, EU och ECB ska få bestämma hur en nation vill utforma sin politik och sitt självbestämmande dragit tillbaka stödet av likviditet till dom grekiska bankerna.
ECB har alltså medvetet vägrat att uppfylla sin skyldighet att tillföra likviditet.
Centralbankerna i Sverige och andra länder har tillfört enorma belopp till bankerna för att förhindra att krisen för dem skulle fördjupas, medan ECB av andra skäl istället bara ytterligare förvärrat en situation som egentligen skulle ha bidragit till att hjälpa Grekland.
IMF, EU och ECB används alltså på det här sättet indirekt för att kunna påverka enskilda länders politik i den riktning som bäst stämmer överens med bankernas intressen.
Ett lands politik och självbestämmande bestäms alltså ytterst av vilka som äger kontrollen över penningmängden.
Carl Bildt skriver på twitter: -Well, a clear majority in Greece doesn’t want the help that other Euro countries have offered. Their choice. But tragic.
Det finns inget tragiskt med att lyssna på vad folket man representerar önskar innan det fattas viktiga beslut i deras ställe. Det kallas demokrati.
Övriga Europa borde prova det innan de inför åtstramningar, nedskärningar och begränsningar för alla dom människor som besluten kommer att beröra direkt i deras vardag. I den meningen är medborgarnas vilja absolut.
Det handlar inte om att Grekland inte vill ha hjälp, utan hur den hjälpen skall ges.
Theodor Kallifatides uttryckte det på ett folkligt sätt såhär:
”Det här är en omröstning om det grekiska folket ska svälta med värdighet eller utan värdighet”.
Vi vet ju alltför väl vad som hände i Tyskland när den möjligheten inte gavs till dem. Men sedan fick stora skuldavskrivningar när man efteråt förstod hur viktigt detta var.
Island är ett annat föredöme för hur Europeiska demokratier bör agera i viktiga frågor.
Kanske borde Carl Bildt lyssna på vad President Ólafur Ragnar Grímsson har att säga:
Vid sidan av händelseutvecklingen i Grekland tar Spanien istället itu med kraven på att förändra det finansiella systemet genom att anta lagar som gör att landet blir en diktatur.
Dom så kallade munkavlelagarna träder i kraft trots protester från Spaniens befolkning, hela den politiska oppositionen, Amnesty International och FN.
Det är till exempel olagligt från och med nu att samlas framför en offentlig byggnad eller att fritt delta i en oanmäld sammankomst på en allmän plats. Du får heller inte använda fotografier och videoupptagningar som inte först godkänts av polisen.
Polisens egen godtyckliga tolkning av ”respekt, samarbete och lydnad” kommer från och med nu att vara tillräckligt för att bötesbelägga en medborgare utan domstolsprocess.
I brottsbalken har artikeln om de medborgeliga rättigheterna rakt upp och ner ersatts av en beskrivning av den påföljd som gäller för ”störande av ordning på offentligt plats”.
En hel nation inom EU fråntas rätten till att fritt kritisera sin regering och påverka politiska beslut.
Den övriga unionens och medias reaktion på detta?
Ingenting. Det är helt tyst.
Grekland har imorgon en jättechans att ta kontrollen över, och kunna forma sin egen framtid förutsatt att man med en egen valuta också denominerar skulderna i den.
Monetärt suveräna regeringar har ett mycket större och flexiblare politiskt utrymme.
Regeringar av det här slaget kan inte bara kan utfärda sin egen valuta och betala statsskulder i sin egen denominerade valuta, utan de begränsningar på budgettransaktioner som man själva skapat kan också dynamiskt anpassas mot förändringar genom att man själv kan ändra på dessa regler.
Därför blir den här typen av regeringar inte heller ekonomiskt begränsade på det sätt som icke suveräna regeringar är, och dom kan då helt fokusera på viktiga frågor som full sysselsättning och prisstabilitet.
Det finns aldrig någon risk för en suverän nation som ger ut sin egen fritt flytande valuta om skulderna är denominerade i den egna valutan.
I denna mening är staten inte heller beroende av kreditmarknaderna för att kunna fungera.
Under ett sådant finansiellt system skulle makten att skapa pengar tas bort från banksektorn och överföras till ett offentligt organ, som t.ex. Bank of Greece. Bank of Greece skulle då vara ensamt ansvarigt för att skapa nya pengar och kunna överföra dom till regeringen som sedan skulle kunna använda dem för dom offentliga utgifterna.
Nationer som gett upp sin suveränitet genom att uppgå i valutaområden( t.ex. eurozonen ); eller genom att dollarisera sina valutor, är uppenbarligen inte i kontroll av, eller styr sin egen valuta och står därför inför samma begränsningar som länder led av under eran med guldstandarden.
”Greece must avoid replacing one myth with another – that returning to the drachma will be a panacea. If and when the drachma returns it will not be the notes and coins issued by the State free of debt which will be the problem, it will be the new drachma denominated debt issued by the privately controlled international banking system which will hobble Greece to its present masters.”
Read article on Positive Money »
BellaCaledonia article Greek Myths »
Thomas Piketty har påvisat det. Både OECD och IMF har dragit samma slutsats.
Den del av penningmängden som våra affärsbanker har tillåtits kontrollera genom lån ökar 3 ggr snabbare än aktiviteten i den verkliga ekonomin, och det är det som bromsar tillväxten.
Det betyder i sin tur att vi med statens del av penningmängden, det som vi kallar vårt underskott, betalar för bankernas utlåning istället för att spendera dom på våra gemensamma resurser.
Vi subventionerar alltså våra affärsbankers spekulation och kapitalförvaltning med statliga medel.
Det är ganska enkelt att se dynamiken i detta.
96% av alla pengar skapas genom skuld av våra banker. Om vi skulle betala av alla skulder så försvinner också den delen penningmängden. Med ett undantag, skulden för pengarna kommer att finnas kvar att betala på grund av räntan när alla lån är betalda och pengarna försvunnit ur ekonomin.
När staten spenderar in pengar direkt i ekonomin genom sitt underskott bidrar det till, och ökar hushållens och företagens tillgångar i den privata sektorn. Vi får mer pengar att handla för och storleken på ekonomin växer för att komma i nivå med befintliga resurser.
Dessa pengar, 4% av penningmängden, är icke räntebärande skuld. Vi betalar tillbaka dem genom statlig inkomstskatt.
Alltså, vi använder oss av det statliga underskottet, av pengar som staten ger ut, för att kunna betala på den räntebärande och lånade delen av den samlade penningmängden eftersom mycket lite av dom pengarna till slut hamnar i den gemensamma ekonomin då de först filtreras genom våra bostads och finansmarknader.
Varifrån skulle pengarna till detta annars komma ifrån?
Ändå hävdar många av våra folkvalda politiker envist att det handlar om att välfärden blivit för kostsam, vår offentliga service för stor och att vi måste göra eftergifter i vårt välstånd för att det ska bli bra igen.
Samtidigt överstiger avkastningen på kapital ekonomins tillväxttakt över tid och detta leder till en ökad ojämlikhet med så stora skillnader att det påverkar tillväxten negativt.
Faktum är att dom statliga finanserna inte säger någonting om hur stor vi vill att den offentliga sektorn ska vara.
Den frågan är i själva verket helt oberoende av dess finanser.
Så vad pratar man om i Almedalen egentligen?
SEB oroar sig under Almedalsveckan för att en åldrande befolkning kommer att skapa välfärdsproblem. Det är naturligtvis helt befängt men det får nog många att fondspara eller teckna pensionsförsäkringar hos dem.
Den verkliga utmaningen med pensionerna är inte att våra pensionärer blir fler, utan att den övriga befolkningen måste kunna producera tillräckligt med resurser i form av varor och tjänster i ekonomin för våra pensionärer att kunna spendera pengarna på.
All ekonomisk utveckling kräver ett fortlöpande statligt underskott.
Staten finansierar sitt spenderande genom att den ger ut pengar. Detta sker inte genom skatteintäkter.
Med skatten ser regeringen sedan till att upprätthålla efterfrågan på de pengar som enbart staten har rätt att ge ut.
Våra svenska kronor och ören är alltså helt enkelt icke räntebärande statlig skuld som ges ut i form av det vi kallar pengar och är det betalningsmedel vi använder.
Det vi kallar ett budgetunderskott är alltså hushållens och våra företags samlade tillgångar på pengar, och är den statligt utgivna delen av våra pengar. Den delen är ca 4% av den totala mängden.
Våra banker tillåts sedan att ge ut och kontrollera resten, ca 96% av den samlade penningmängden. Bankerna får alltså skapa innehav dom inte har, ur ingenting på konton när dom lånar ut pengar.
Om vi verkligen vill åstadkomma någon förändring så är det detta vi måste ändra på. Det gör vi inte med politisk eller ideologisk retorik. Utan genom att ta tillbaka kontrollen över utgivningen av våra pengar och hur de först ska användas.
Varför ska våra affärsbanker få bestämma det?
Så vad gör alla i Almedalen egentligen…
Efter att ett parlamentet eller en riksdag har tagit ställning skickar regeringen in dokumenten till sina traktatkontrahenter, de övriga EU-länderna, där man ensidigt deklarerar att man lämnar eurosamarbetet. Och så inför man sin egen valuta igen.
Svårare än så är det inte.
”Either the Greek government has to abandon its electoral mandate and capitulate and become just another ‘left-wing’ government overseeing the punishing austerity inflicted by the neo-liberal ideologues or it has to show leadership and take the nation out of the dysfunctional Eurozone and pursue its own path to more prosperous, if uncertain, times. Part of that leadership has to be to educate the public as to what the options are in a balanced rather than hysterical way. I have heard Syriza politicians claim that leaving the union would be catastrophic, which is not only false but just reinforces the public fear of exit.”
Read More at Bill Mitchells blog »
Ultimately, Greece could have a much brighter future ahead, with money creation under democratic control.
In a Sovereign Money system, the power to create money would be removed from the banking sector and transferred to a public body, such as the Bank of Greece. The Bank of Greece would be solely responsible for creating new money, which would then be transferred to the government, who could use it for public spending, tax cuts, or direct transfers to citizens. Current account customers would hold the electronic money issued by the Bank of Greece, rather than holding the liabilities of the private banks.
Read more here »
Enligt OECD´s senaste rapport kommer den privata sektorns skulder sannolikt att bromsa snarare än att öka tillväxten.
OECD´s forskning visar att ”Den finansiella expansionen driver på och ökar inkomstskillnaderna” och att regeringen måste reformera den finansiella sektorn för att kunna stabilisera tillväxten och minska ojämlikheten.
Det nuvarande sättet för regeringar, som genom att försöka skapa överskott ökar kraven på den privata sektorn att i sin tur öka sin skuldsättning, och som är tänkt att stimulera konsumtionsökningar, är dömt att misslyckas.
”Finance is a vital ingredient for economic growth, but there can also be too much of it. This study investigates what fifty years of data for OECD countries have to say about the role of the financial sector for economic growth and income inequality and draws policy implications. Over the past fifty years, credit by banks and other intermediaries to households and businesses has grown three times as fast as economic activity. In most OECD countries, further expansion is likely to slow rather than boost growth.”
Det intressanta med Robert Cialdini´s utmärkta bok The Psychology of Persuasion är dess detaljstudie av vad som händer när vi omedvetet hamnar i de beteendemönster vi lärt oss att anpassa oss till genom att imitera när vi växer upp.
Han ger många exempel på den beroendeställning vi avsiktligt försätts i för att vi ska känna oss osäkra i olika situationer. Vilket gör att vi lätt faller offer för dess utnyttjande av människor, företag och politiska organisationer som vill att vi ska tycka och tänka på deras villkor genom att försöka utlösa våra automatiska beteendeen.
Vi tycker att vi lever i en demokrati. Eller tycker vi verkligen det?
När vi röstar, är vår åsikt verkligen vår egen?
Vad får oss att rösta på det vi röstar på egentligen?
Desinformation skapar osäkerhet. Kan vi lita på våra experter?
Vad är nyheter?
Vad vill vi veta egentligen?
Temat i boken är gruppsykologi och utgör en naturlig fortsättning på t.ex Gustave Le Bon´s The Crowd: A Study of the Popular Mind eller Edward Bernays Propaganda.
Den finns också på svenska. I översättningheter den: Påverkan
Kunskapen om problemen det innebär med att överlåta och privatisera penningmängden går långt tillbaka i tiden. Varför har vi gett bort vår konstitutionella rätt till penningmängden med ensamrätten att kunna skapa nya pengar, och samtidigt då också rätten att bestämma hur dom först ska användas?
Ändå var det precis vad som hände i Sverige den 21 november 1985. Ett beslut fattades då som bland annat innebar att bankerna fick låna ut obegränsat med pengar utan att Sveriges riksbank lade hinder i vägen. Ett beslut som gav bankerna och dess ägare kontrollen över den svenska penningmängden.
Så här sa t.ex Thomas Jefferson, USA´s tredje president.
”If the American people ever allow private banks to control the issue of their currency, first by inflation, then by deflation, the banks and corporations that will grow up around them will deprive the people of all property until their children wake up homeless on the continent their Fathers conquered…I believe that banking institutions are more dangerous to our liberties than standing armies… The issuing power should be taken from the banks and restored to the people, to whom it properly belongs.”
Istället för att ägna vår tid åt vad som skiljer människor åt och vilket ursprung vi har, borde vi lägga vår tid och energi att ändra på det finansiella system som är grunden till att problemen uppstår.
Oavsett om man stöder en proportionellt sett större offentlig sektor eller en mindre, så är det en sak som inte har att göra med vilka monetära alternativ som finns tillgängliga för våra regeringar.
Åtstramningar som ett alternativ till dem orsakar dock alltid stora kortsiktiga skador på välfärden.
Det är också klart att de skapar ett behov av högre offentliga utgifter i framtiden eftersom det uppstår ett behov av att åtgärda eller ta hand om de kortsiktiga kostnaderna som skadorna orsakar i underhåll av t.ex järnvägen, infrastrukturen, vår digitala kommunikation, sjukvården, polisen, militären och skolan, osv.
It is always good to work with first principles as they will rarely lead you astray. They cut out all the humbug in the media, the statements by politicians and the ideological ravings of vested interests.
Sweden – sovereign issuer, freely convertible currency, some foreign currency debt.
”So those sovereign-issuing nations(among them Sweden) with no or negligible debt denominated in foreign currency have no default risk on their public debt associated with factors such as size of deficit, outstanding debt stocks etc. Their government’s can always meet their liabilities and would only default as an insane act of politics.
There are no financial risks associated with their debt.
I haven’t done a complete analysis of the proportions of debt that are denominated in foreign currency for the other currency-issuing nations. My feeling is (from old data) that the proportion varies but is small.
At any rate, these nations can always meet their domestic obligations (including servicing debt denominated in their own currency which is held by foreigners) but in some weird situation might find it hard to service their foreign-denominated debt. Highly unlikely but there is a smidgen of risk.”
For the non-sovereign in currency nations – all of which are ‘happily’ ensconced in the failed Eurozone, they all face public debt default risk. The risk varies but they all are exposed to it.
– Bill Mitchell
It is amazing that any national government continues to fund the IMF. It should be disbanded.
– Bill Mitchell on IMF´s fiscal space game
För vi vet ju att det ligger till såhär:
”A sovereign government is not revenue-constrained which means that fiscal space cannot be defined in financial terms.
The capacity of the sovereign government to mobilise resources depends only on the real resources available to the nation.
A currency-issuing government can always meet the liabilities it issues in its own currency.
Nations that have ceded their sovereignty by entering currency zones (such as the Eurozone); by dollarising their currencies; by running currency boards; and similar arrangements clearly are not sovereign and face the same constraints that a country suffered during the gold standard era.”
– Bill Mitchell
We do NOT want a “balanced” budget—or, even worse, a budget “surplus”! What we want (as long as price inflation is under control) is the largest and most effective “National Spending Achievement” we can envision.
The “achievements” we can realize are limited ONLY by the real, sustainable resources (labor, materials, energy, technology) which are actually available in exchange for the Sovereign Spending.
As long as price inflation is under control, whatever Dollars are necessary can be allocated to the “National Spending Achievement.”
Modern money illustrated Del 1
Modern money illustrated Del 2
”as a collective society, working and cooperating together, we have all the financial resources necessary to pay ourselves to accomplish virtually anything we are capable of. This, in the end, is the astonishing “truth” that will solve the “unsolvable” dilemma of our National Budget.”
Ett lands handelsbalans (bytesbalans) är skillnaden mellan värdet av exporten av varor och tjänster, och värdet av importen av varor och tjänster.
Handelsbalansen kan också uttryckas som skillnaden mellan ett helt lands offentliga och privata sparande och dess investeringar. Exporten är de investeringar och kostnader det totalt sett innebär att tillverka och sälja varor och tjänster till andra länder.
Ett handelsunderskott innebär därför alltid att det utländska sparandet i svensk valuta ökas.
Om dom nu inte längre vill spara så spenderar dom pengarna här. Vad kan dom annars göra?
Men varför fokuserar vi så mycket på exporten?
Ett handelsunderskott är inte alls något negativt med rätt finanspolitik.
Ett handelsunderskott ökar till och med vår levnadsstandard så länge vi ser till att vi äger köpkraft att handla vad andra länder vill sälja till oss samtidigt som vi köper de varor och tjänster vi själva producerar.
Förutsättningarna för detta är att staten då också spenderar in tillräckligt med pengar i ekonomin i förhållande till våra resurser.
Då kommer det alltid att finnas jobb och utrymme att anställa.
Den politiska uppfattningen om export och ”handelsbalans” verkar inte riktigt överensstämma med den makroekonomiska verkligheten.
”Bara man tror på något behöver man inte tänka själv ..”
Thomas Pikketys data om inkomst- och förmögenhetsfördelningen ger för handen att avkastningen på kapital överstiger ekonomins tillväxttakt över tid.
Detta leder till en ökad ojämlikhet med så stora skillnader att det påverkar tillväxten negativt.
r (avkastningen på Kapital ) > g ( ekonomins tillväxttakt ).
Den intressanta frågan här är om en ökning av den totala mängden inkomst på arbete ökar ekonomins tillväxttakt mer, eftersom den påverkar den direkt i motsats till ökningen på avkastningen av kapital som har en tendens att påverka tillväxttakten marginellt eller t.o.m negativt om den ökar för mycket.
Svaret är att stora aggregerade inkomster av kapital har en negativ påverkan på tillväxttakten eftersom den spenderas över perioder som är större än enbart en livscykel, och det betyder att den inte verkar på tillväxttakten i samma utsträckning som inkomsten av arbete gör.
Här finns det också ett grundläggande samband med att våra affärsbanker tillåts kontrollera och skapa 96% av penningmängden och därigenom också bestämmer var pengar först ska sättas in i ekonomin.
Den allmänna opinionens osäkerhet leder till att den reagerar instinktivt och sätter tillfälligt författade meningar framför långsiktiga gemensamma mål.
Genom att påverka och förstärka opinionens beteendemönster kontrolleras vi av den när vi konsumerar informationen vi får från massmedia och i social media.
Vi får den information vi behöver när vårt beteende ska bestämmas.
Sedan följer vi den utan eftertanke. Vi kommer att reagera på den direkt och instinktivt.
Våra önskemål, åsikter och handlingar följer nu fogligt efter.
Genom att staten spenderar in pengar för oss gemensamt kommer vi att gynnas genom att dom används på varor och tjänster inom välfärden.
Det är pengar som sedan kommer att sättas in på konton i den icke-statliga sektorn när vi betalar för dom. (Löner, material, mediciner mm.)
Vi kommer därför alltid att råd med välfärden så länge det handlar om att använda pengarna på verkliga och outnyttjade resurser, utan att detta skapar inflation.
Det endast är möjligt för den privata sektorn att ackumulera ett överskott om regeringen driver ett budgetunderskott.
Vårt välstånd består av allt vi producerar och behåller själv, plus allt vi importerar, men minus allt vi exporterar.
Det är ett problem om dom finansiella tillgångarna ökar snabbare än storleken på ekonomin växer. Något som bland annat Positive Money pekar på.
Pikkety talar om hur det tidigare löstes med en progressiv förmögenhetsbeskattning.
”Mellan 1930 och 1980 var genomsnittsbeskattningen för dom högst betalda i USA 82%. Vilket till och med var högre än i Sverige, Frankrike och Tyskland.
– Vilka lärdomar kan vi dra av detta?
För det första förstörde det inte den amerikanska kapitalismen eller demokratin. Den fanns kvar i slutet av perioden.
Den andra slutsatsen handlar om tillväxttakt, produktivitet och innovation.
Det är intressant därför att den amerikanska tillväxten under 1950, -60 och -70 talen faktiskt var högre än de varit sedan 1980 talet.”
Vad säger detta om den nu gällande ekonomiska doktrinen?