Traditionellt sett betyder inflation att Riksbanken försöker jämföra penningmängden mot utbudet av varor och tjänster i ekonomin.
Men alla nya pengar som skapas får ju sitt värde av de pengar som redan finns i omlopp.
Betydelsefullt är att värdet på alla pengar styrs av hur mycket pengar det redan finns, och sedan hur mycket det finns mot ett visst utbud. Godtyckligt vilket.
Men det verkligt avgörande ligger i var alla nya pengar sätts in i den gemensamma ekonomin, och hur dom skapas.
För det är ju tillgången till pengar som styr efterfrågan.
4% av den totala penningmängden ges ut av riksbanken i form av sedlar och mynt.
96% av den totala mängden pengar skapas digitalt av våra banker genom lån.
Alltså genom skuld.
Om vi slutar betala för våra existerande pengar genom att sluta låna nya minskar tillgången på pengar och vår förmåga att ha en efterfrågan. Men Kostnaden för alla nya pengar kommer att kvarstå i vår samlade skuld.
Många tror att vi måste betala för detta med vår välfärd.
Det behöver inte vara så.
Varför ska vi betala för tillkomsten av nya pengar när vi kan skapa dom själva och sätta in dom direkt i samhällsekonomin där dom bäst behövs, utan skuld?
Och tvärtom mot vad en del verkar föreställa sig, så spelar det heller ingen roll för tillgången på pengar om vi ändrar våra immigrationsregler.
Genom detta grepp skapas inga nya pengar.