about the cyclical economy

If our banks create access to money in a way that drives investors and entrepreneurs, and if this money is simultaneously invested outside the real demand in a market economy, then an economy has been created which is due to an artificial demand and to artificial price increases as a result of where this money is first put into the economy.
We thus get economic cycles that do not always depend on, or reflect, where the market economy pricing and demand are of their own power.
Instead, it will reflect where the banks think they can best serve their interests.
When reality then catches up with these bloated economic conditions, we get a recession with less money in circulation, but with the debt remaining that is the cost of the money that was created and driven the artificial economic upturn in the economy.
In this way, companies and individuals pay jointly for the banks’ speculation.

Banks should work with asset management and lend money. But why do they get to create money in that process?

About leadership today

Being directed by, and unaware of the patterns of behaviour that flow from the organizing structure of a certain collective itself, rather than the individuality of its members,
is getting us very close to how people have come to appreciate the political, financial and corporate leadership of today.

Artificial states of the market

If our banks are allowed to create the money supply and use this in a way that drives investors and entrepreneurs, and if this money at the same time is spent into the economy outside the real demand in a market economy, it is going to create an economic state of the market that depends on artificial demand, and thus an artificial price will then follow where this money is first spent into the economy. The housing market is one example.

We will have economic cycles that do not always depend on were the market economy pricing and demand truly is by its own means, and it will not be based on its own regulating mechanisms.

It will instead reflect were the banks believe that their interest on capital management is best served, and this will run an artificial economic upturn in those parts of the economy. But in the end, reality catches up with these artificially inflated economic upturns and we get a recession with less money in circulation instead, because of the banks now reduced ability to lend, but with the cost of the money created as debt by the private sector to the banks, remaining in the economy.

In this way, businesses and individuals are together paying for our banks speculation on the financial markets using our gouvernments main asset having the right to create and spend new money into the economy for its own purposes.

Should not money be spent into our economy to be used for the society as a whole first, and for our common good as a priority, and as payment for real goods and services in the real economy?

This is actually the case when the gouvernment spend money into the economy to be used in the private sector by individuals and business, it constitutes our total asset of paper and coin money, and this supply is regulated by taxes.
We do not want inflation, do we?

So what about bankmoney ..

Bostadspriserna drivs upp av alla nya pengar som bankerna skapar

det är den verkliga ekonomin som behöver mer pengar inte den finansiella.

Så länge våra bostadsmarknader drivs av en kreditgivning där våra banker får skapa nya pengar som leder till att allt högre priser skapas på bostäder, så kommer människor att behöva en allt högre och högre skuldsättning för sitt boende. Och eftersom bolån utgör nästan 80 procent av hushållens skuld är en sådan kredittillväxt ohållbar.

Det är viktigt att komma ihåg att pengarna vi lånar inte kommer från andras insättningar. Det är nya pengar som bankerna tillåts skapa när dom ger ut lån.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld, så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse hushållen och företagen med nya pengar är om vi lånar dem från våra banker.
Våra banker skapar nya pengar på ett konto genom att helt enkelt använda en dator och ändra siffrorna på det kontot som ska ändras. Det är förvillande likt, men inte samma sak som att trycka nya pengar eftersom dom här pengarna skapas digitalt.

Till Artikel i SVD här »

Svenska systersiten till Positive Money, Positiva pengar » har skrivit mer om detta.

Nya pengar och finanssektorn

när bankerna skapar nya pengar, skapar dom samtidigt det kapitalöverskott som ger sparandet och tillväxten i finanssektorn.

Våra affärsbanker har konton hos Riksbanken precis som vi har konton hos våra banker. Så för att ändra på ett konto så använder man helt enkelt en dator och ändrar siffrorna på kontot som ska ändras. Det är likt, men inte samma sak som att trycka nya pengar eftersom dom här pengarna skapas digitalt.

Våra banker skapar på samma sätt insättningar när dom ger ut lån. Pengarna för lånen finns inte från början.

Det är alltså inte någon annans insättning som banken ger ut som nya lån. Det är nya pengar som banken skapar ur ingenting.

Sparandet som är den nya tillgången på kapital hamnar sedan nästan uteslutande i den finansiella sektorn där de används för spekulation på befintligt kapital, på värdepapper eller på fastigheter.

Om en bank får svårigheter i sin kapitalförvaltning på grund av en alltför vårdslös utlåning eller av missriktade spekulationer, så ändrar Riksbanken bara på siffrorna som banken har på kontot hos dem.

Det är alltså av den här anledningen vi måste spara och göra åtstramningar ..

Ett annat sätt att titta på phillipskurvan

vi behöver inte alls ensidigt gynna exporten och våra stora exportföretag

dreamstime_s_52176933

Phillips kurvan var tänkt att visa sambandet mellan inflationen och arbetslösheten. Låg arbetslöshet enligt denna betyder hög inflation och tvärtom. Konjunkturer tänkte man sig som rörelser längs kurvan.

Det är intressant att istället se den som en exportproduktionskurva.

Ju mer vi exporterar desto mindre av vad vi producerar behåller vi för oss själva. En ökad export kommer att skapa allt fler arbeten för handeln med utlandet, och det i sin tur betyder att allt fler kommer att ha pengar att konkurrera med om en begränsad mängd av det vi producerar själva för vår inhemska konsumtion i den privata sektorn.
Det här kommer naturligtvis att driva upp priserna och skapa inflation.

Ett alternativ till det här är att staten spenderar mer vilket också skulle höja sysselsättningen och öka omsättningen i ekonomin. Mer pengar skulle istället hamna i den inhemska ekonomin och komma den privata sektorn tillgodo. Vi producerar ju för vår egen konsumtion.

Att ensidigt driva den ekonomiska utvecklingen med exporten är i jämförelse med detta inte ett gynnsamt alternativ i ett långsiktigt perspektiv.

Modern money illustrated

The “Unsolvable” Riddle of our National Budget.

We do NOT want a “balanced” budget—or, even worse, a budget “surplus”! What we want (as long as price inflation is under control) is the largest and most effective “National Spending Achievement” we can envision.

The “achievements” we can realize are limited ONLY by the real, sustainable resources (labor, materials, energy, technology) which are actually available in exchange for the Sovereign Spending.

As long as price inflation is under control, whatever Dollars are necessary can be allocated to the “National Spending Achievement.”

Modern money illustrated Del 1
Modern money illustrated Del 2

”as a collective society, working and cooperating together, we have all the financial resources necessary to pay ourselves to accomplish virtually anything we are capable of. This, in the end, is the astonishing “truth” that will solve the “unsolvable” dilemma of our National Budget.”

Budgetunderskott och sektorbalanser

Regeringens utmaning är inte om vi ”har råd” att spendera på det sätt som lovats väljarna, utan om vi kommer att vara tillräckligt produktiva som nation att vi tillåter vår regering att fullgöra sina vallöften utan att dom orsakar inflation.

Det offentliga underskottet är ju lika med det icke-offentliga överskottet.
Alltså själva källan till dom finansiella nettotillgångarna i den icke-statliga sektorn.

För ett land med relativt stora och ihållande handelsöverskott gäller samtidigt också att det kommer att lämna den inhemska privata sektorn med stora ohållbara underskott.

Det är alltså önskvärt att ha det största och mest effektiva spenderandet av vår regering utan att detta skapar prisinflation. Detta i sin tur begränsas bara av att det finns verkliga och hållbara resurser i utbyte mot pengarna som spenderas.

Om företag, banker och likviditet

Alla företag i alla branscher har fullt kapitaltäckningskrav för sin verksamhet utom våra affärsbanker. Dom behöver bara täcka upp en liten reserv för sig själva, resten får täckas upp på alla andras bekostnad.
Det här får dom alltså göra oavsett vilka risker dom tar.

Dessutom tillåts att dom skapa nya pengar när dom gör det.

En ekonomisk paradox

diminishing
Den ”riktiga” ekonomin behöver pengar för att fungera, och eftersom nästan alla pengar just nu bara skapas genom skuld måste också hela den privata sektorn betala ränta till bankerna för att kunna fungera.
Ju mer den privata skuldsättningen i ekonomin ökar från våra företag,
från tillverkningsindustrin, privatpersoner, våra affärer mm,
desto mer pengar ”töms” ut ur den verkliga ekonomin och in i finanssektorn,
och ju mer pengar som töms ut ur den gemensamma ekonomin, ju mer pengar måste vi låna för att hålla igång vår ekonomi och upprätthålla vårt välstånd.

Paradoxen här är att när vi betalar tillbaka våra skulder så försvinner pengarna ur cirkulation också. Vi måste alltså låna mer.

Penningvärdet

Värdet på alla våra pengar styrs av hur mycket pengar det redan finns i omlopp, och sedan framför allt på hur mycket pengar det finns som svarar mot ett visst utbud. Godtyckligt vilket.
Är utbudet och resurserna större än det finns pengar i omlopp i ekonomin, drabbas vi av förlorade arbetstillfällen och en vikande konjunktur.
Är förhållandet det motsatta drabbas vi av inflation.

Våra pengar får alltså sitt värde av hur väl den samlade penningmängden svarar mot resurserna och utbudet i ekonomin.

Nationalekonomi i fågelperspektiv

För att sätta vår samhällsekonomi i perspektiv ser vi den som ett ekvation där:
[balansen i den privata sektorn] + [balansen i den offentliga sektorn] + [balansen i utrikeshandeln] = 0.

Det här innebär att summan av alla pengar som staten skapar och spenderar in i ekonomin skall gå jämt upp på öret.
Ett underskott i en sektor skapar ett överskott i en annan.
Man kan säga att ett underskott i en sektor motsvarar sparandet i en annan. Och att skulder i en sektor motsvarar tillgångar i en annan.
Allt spenderande och allt sparande kommer någonstans ifrån och allt sparande och allt spenderande går sedan någon annanstans.
Storleken på den totala penningmängden bestäms av hur mycket staten spenderar och begränsas av hur mycket vi betalar i skatt.

Om ”insidan” av en sektor, t.ex. den offentliga har ett underskott, så innebär detta en tillgång på dess ”utsida” i en annan sektor, t.ex den privata med företag och hushåll.
För att pengar ska tillkomma i ekonomin överhuvudtaget måste staten först spendera dem och spendera dem i nivå med dom befintliga resurserna för att inte inflation ska uppstå. Skatten begränsar alltså penningmängden och därigenom inflationen och har ingenting med budgetunderskottet att göra.

När våra affärsbanker tillåts skapa pengar och spendera dem på det sätt som är gynnsammast för dem oaktat ekonomin som helhet, så kommer detta att skapa en obalans i den gemensamma ekonomin, eftersom ”bankpengarna” skapar egna skulder och tillgångar på ”insidan” av den privata sektorn, utanför dom andra. Detta skapar också tillfälliga överskott på enskilda marknader helt oberoende av balansen i ekonomin som helhet. Det i sin tur skapar sedan bubblor av inflation på t.ex våra bostads och finansmarknader utan att staten och riksbanken kan påverka den, låga räntor och minusräntor till trots.
Det är faktiskt tvärtom så, att dom gynnas av låga upplåningsräntor vilka gör det lättare för dom att låna ut och driva på inflationen ytterligare inom enskilda områden på insidan av den sektor dom verkar i.

Eftersom det bara är staten som får skapa pengar innebär det här också att det alltid måste finnas ett underskott som motsvarar vad det är tänkt att staten ska tillhandahålla. Budgetunderskottet måste per definition alltid vara en tillgång i den privata sektorn, och för att det ska finnas några pengar överhuvudtaget att handla för måste staten alltså spendera dom på något först.

Det kan inte vara meningen som nu att statens huvudsyfte ska vara att skapa nya pengar som spenderas enbart för att garantera bankernas fortsatta konvertering av ”bankpengar” till verkliga pengar, istället för att spendera in dom i den gemensamma ekonomin där dom kommer den offentliga servicen, företagen och hushållen till nytta direkt?

Varför tillåter vi att bankerna ensamt får äventyra inte bara balansen inom den privata sektorn, utan även från ”insidan” av den utöva påverkan på balansen i hela den samlade ekonomin oberoende av sektor?

Eftersom vi äger vår egen valuta och har ensamrätt att ge ut den, och eftersom vi kan styra hur den först ska spenderas så är det närmast obegripligt hur vi idag hanterar den svenska penningmängden.

Så hur betalar vi för allt?

Staten både har och inte har pengar att betala för allmän sjukvård, skola, migration mm.
Men för att vi ska få några pengar i våra händer så måste staten först spendera dem.

Staten behöver alltså inte beskatta eller låna för att ändra på sina konton när dom spenderar pengar på vår gemensamma välfärd eller på migrationen.
Ett sånt påstående är faktiskt rent nonsens.
Vad den gör är att ändra på siffrorna som tillhör ett visst bankkonto medan Riksbanken/riksgälden håller ställningen.
Det är på det här sättet nya pengar spenderas in i ekonomin.

Om vi tittar på en hockeymatch så oroar vi oss inte varifrån siffrorna kommer, eller för att siffrorna på tavlan för ställningen i matchen skall ”ta slut”.
Vi frågar oss inte heller var alla siffror ”sparas” för samtliga hockeymatcher, eller om dom skall räcka till alla matcher om någon match skulle använda för många.

På samma sätt handlar det för staten om att ändra siffrorna på bankkonton.
Våra banker som sköter utbetalningarna har konton hos Riksbanken precis som vi har konton hos våra banker.

Här verkar ingen få ihop det rätt. Varken våra politiker eller våra mediaekonomer.
Svaret är att alltså att staten betalar genom att att ändra siffrorna på ett konto.

Det innebär också att staten om den är oaktsam, kan skapa inflation precis som våra banker gjort på våra bostads och finansmarknader, och det är något som måste undvikas.

Vi kan ha en ekonomi som den vi nu befinner oss i med för lite pengar spenderade in i den. När omsättningen är för liten leder det till prissänkningar och uppsägningar eftersom det finns för lite pengar i förhållande till outputen i ekonomin. Eller så kan vi ha en ekonomi som har för mycket pengar att omsätta vilket i sin tur leder till prisökningar eftersom tillgången på pengar är för stor i delar av den.

Men pengarna kan aldrig ta slut.
Och så länge det finns resurser att spendera in nya pengar i finns det ingen anledning att spara.

Själva föreställningen om att spara för framtiden faller ju på sin egen orimlighet.
Istället för att ändra siffrorna på ett konto väntar vi på att någon ska bygga en tidsmaskin som ska hämta pengar från framtiden så att vi kan spendera dom i nuet.

Kan det verkligen vara det vi avser med ett sådant påstående?

Pengar på olika sätt

När våra affärsbanker får skapa merparten av våra pengar gör räntan att det aldrig kommer att finnas tillräckligt med pengar i omlopp för at betala skulden för pengarna.
Någon måste per definition alltid bli utan pengar.

När merparten av våra pengar är svenska fiat pengar utfärdade av staten, tar skatten pengar ur omlopp och skapar utrymme för staten att spendera in mer pengar för oss att handla varor och tjänster för, samtidigt som inflationen hålls under kontoll.
Så länge det inte råder full sysselsättning och att det inte heller under dom omständigheterna skapas mer pengar än det finns varor och tjänster att handla för, finns det ingen gräns för hur mycket pengar staten kan spendera in i ekonomin.
Staten spenderar pengarna för att köpa tjänster vi alla behöver. Skola, försvar, sjukvård, pensioner m.m.

Ett intressant dilemma med pensionerna är inte att våra pensionärer blir fler, utan att att det måste produceras tillräckligt med resurser i form av varor och tjänster i ekonomin för dom att spendera pengarna på.

Skatter och efterfrågan – monetaristernas och arbetslinjens dilemma

Skatter fungerar så att dom minskar den totala efterfrågan.
Efterfrågan sjunker i brist på pengar. Skatter minskar tillgången på pengar.

Staten ska utfärda och spendera nya fiat pengar(svenska kronor) in i ekonomin så länge det är i nivå med dom resurser som finns.
Skatten tar sedan pengar ur cirkulation och minskar penningmängden så att det skapas utrymme för staten att kunna spendera in nya pengar utan att detta leder till inflation.

Att tvinga en snickare att vara telefonist, en programmerare att köra tåg o.s.v. är inte att spendera in nya pengar i nivå med befintliga resurser. Detta skapar bara konstgjorda brister som inte får den totala ekonomin att växa eftersom man inte utnyttjar de resurser som finns tillgängliga på bästa sätt.
Inga nya pengar utfärdas som svarar mot någon tillgänglig outnyttjad resurs. Penningmängden förblir stabil och den gemensamma ekonomin får ingen stimulans.

Det är här dom nyliberala monetaristerna har så fel.

Arbetslinjen och Monetarism

”Om ekonomin behöver stabiliseras beror detta enbart på att politiker, byråkrater och fackföreningar på olika sätt ingripit och förstört marknadens funktionssätt.”

Påståenden av det här slaget är naturligtvis helt felaktiga.

Monetaristernas teori säger bland annat att ”all arbetslöshet är frivillig, då det egentligen finns jobb åt alla” och ”att det i ekonomin alltid finns en viss strukturellt accepterad arbetslöshet”. Det här betyder då att om man sänker förväntningarna för människorna i ett samhälle(försöker tvinga dom att ta jobb, tar bort olika stöd), och begränsar möjligheterna till nya insatser så skapar man en ny arbetslinje.

Resultatet av det här är att man på människornas bekostnad säkrar penningvärdet och ser till att utbudet av pengar i den samlade penningmängden alltid är stabilt, samtidigt som befolkningen och behovet av den bara växer oberoende av teorin.
Det kommer alltså aldrig att finnas pengar till alla, och någon måste alltid bli utan.
Eftersom samhällsekonomin och levnadsstandarden generellt sett antas växa hela tiden, bromsar man på det här sättet ekonomin för att skydda tillgången på betalningsmedel.
Arbetslinjen är alltså egentligen ett konstgjort inflationsmål som utgår från att det finns en bestämd mängd pengar, och en konkurrenssituation om dom mellan medborgarna och staten. Trots att merparten av pengarna i ekonomin tillåtits att skapas av våra banker.

Därför blir arbetslinjen ett politiskt missförstånd, det är en ekonomiskt teori som ytterst avser att säkra storleken och värdet på penningmängden åt våra kapitalförvaltare eftersom dom tillåtits kontrollera nästan hela tillgången på våra betalningsmedel.

Våra politiker kan just nu göra väldigt lite med den totala penningmängden när dom bara har att försöka påverka den mängd riksbanken skapar i form av sedlar och mynt(ca 4%).
Från politiskt håll har man tillåtit en minskning av tillgången på fysiska pengar och samtidigt då också minskat den verkliga ekonomins tillgång på pengar.
Någonting som inte alls är bra för våra företag eller för en marknadsekonomi.
”Arbetslinjen” skapar inte jobb i sig självt. Det är en ekonomisk teori, en modell för att kontrollera den samlade tillgången på pengar. Den har ingenting alls att göra med att skapa jobb.
Och samtidigt med den så har bankerna fått öka den digitala andelen pengar nästan obegränsat, med bieffekter som bland annat består av fantasifull spekulation på våra bostads och finansmarknader.
Detta har skett oaktat att riksbankslagen från 1897 endast tillåter riksbanken att skapa pengar.

Trots detta så insisterar en hel del politiker på att om vi fortsätter att tvinga människor att sänka sina förväntningar, och begränsar dom politiska insatserna i samhällsekonomin(alltså statens inflytande/service/välfärd) så ska detta skapa jobb. Och man föreställer sig att åstadkomma detta genom att sälja ut våra gemensamma tillgångar som t.ex. skolor, sjukhus, äldrevård mm. På detta sätt tror man att detta skall öka omsättningen på ekonomin, inte att den ökas av de medel den behöver för att kunna fungera. Nämligen pengar.

Resultatet av detta blir att allt mer pengar går åt till att betala för dom nya. Vi måste ständigt låna mer för att upprätthålla våra omkostnader samtidigt som skulden för pengarna bara växer. Vi får betala för pengarna genom att dra ner på samhällsservicen. Skattepengarna går till våra finansmarknader och till våra banker. Inte för att stimulera samhällsekonomin och skapa behov hos företagen att anställa.
Den största delen av den samlade penningmängden blir på det här sättet lånad och ekonomin skulddriven.

Vi börjar sedan flytta runt våra gemensamma pengar i samhällsekonomin genom att ta bort dom från områden där behoven är som störst, till områden som är ämnade att vara mer politiskt övertygande.
På det här sättet kan man sedan kontrollera opinionen.

Det är uppseendeväckande att vår samlade media accepterar att bli så likriktade bara för att få följa med …

Nya pengar, inflation och Välfärd

Traditionellt sett betyder inflation att Riksbanken försöker jämföra penningmängden mot utbudet av varor och tjänster i ekonomin.
Men alla nya pengar som skapas får ju sitt värde av de pengar som redan finns i omlopp.

Betydelsefullt är att värdet på alla pengar styrs av hur mycket pengar det redan finns, och sedan hur mycket det finns mot ett visst utbud. Godtyckligt vilket.
Men det verkligt avgörande ligger i var alla nya pengar sätts in i den gemensamma ekonomin, och hur dom skapas.

För det är ju tillgången till pengar som styr efterfrågan.

4% av den totala penningmängden ges ut av riksbanken i form av sedlar och mynt.
96% av den totala mängden pengar skapas digitalt av våra banker genom lån.
Alltså genom skuld.

Om vi slutar betala för våra existerande pengar genom att sluta låna nya minskar tillgången på pengar och vår förmåga att ha en efterfrågan. Men Kostnaden för alla nya pengar kommer att kvarstå i vår samlade skuld.
Många tror att vi måste betala för detta med vår välfärd.

Det behöver inte vara så.
Varför ska vi betala för tillkomsten av nya pengar när vi kan skapa dom själva och sätta in dom direkt i samhällsekonomin där dom bäst behövs, utan skuld?

Och tvärtom mot vad en del verkar föreställa sig, så spelar det heller ingen roll för tillgången på pengar om vi ändrar våra immigrationsregler.
Genom detta grepp skapas inga nya pengar.

Konjunktursvängningar

Om våra banker skapar tillgången på pengar på ett sätt som driver investerare och entreprenörer, och om dessa pengar samtidigt sätts in utanför den verkliga efterfrågan i en marknadsekonomi, då har man skapat en ekonomisk konjunktur som beror på en konstgjord efterfrågan och på konstgjorda prisstegringar som följer av var dessa pengar först sätts in i samhällsekonomin.
Vi får alltså konjunkturer som inte alltid beror på, eller återger var den marknadsekonomiska prissättningen och efterfrågan är av sin egen kraft.
Den kommer istället att återge var bankerna anser att dom kan tjäna sina intressen bäst.
När verkligheten sedan hinner ikapp dessa uppblåsta konjunkturer så får vi en recession med mindre pengar i omlopp, men med skulden kvar som är kostnaden för pengarna som skapades och drev den konstgjorda konjunkturuppgången i ekonomin.
På det här sättet betalar företag och privatpersoner gemensamt för bankernas spekulation.

Banker ska syssla med kapitalförvaltning och låna ut pengar.
Men varför får dom skapa pengar i den processen?

Borde inte vår regering istället ta tillvara vår konstitutionella rätt att skapa pengar.

Vem äger alla våra pengar?

I vems intresse driver Riksbanken och Riksgälden sin verksamhet, i vårt gemensamma intresse eller enbart privata bankintressen?

Så länge våra banker får skapa pengar är vi garanterade återkommande ekonomiska bubblor som spricker och sedan följs av hög arbetslöshet. Vi får leva med åtstramningar i vårdsektorn, en infrastruktur i förfall, nerdragningar inom skolan, och högre skatter samt skenande bostadskostnader.
Det är vanliga människor som får betala för detta så länge bankerna inte behandlas som ett företag bland andra och får gå omkull som vilket annat företag som helst.

Sveriges penningmängd har effektivt privatiserats genom att bankerna kringgått 1897 års lagstiftning. Det innebär i praktiken att den fysiska valutan som utfärdas av staten(vi gemensamt)/(Riksbanken) nästan helt och hållet har ersatts av en digital valuta som utfärdas av våra banker då våra banker får stå för 96% av den totala penningmängden. Pengar som till stor del först filtreras genom bostads och finansmarknader, vilket leder till att mycket lite av dem hamnar i den gemensamma ekonomin och skapar samhällsnytta. De skapar också väldiga rikedomar på våra finansmarknader, och via fasta värden(t.ex. fastighetsmarknader) som inte räknas till BNP, så tillgodoser detta främst bankernas intressen. Finansmarknaderna kommer också då alltmer att ersätta företagens produktivitet i betydelse och de blir allt viktigare för företagens finansiella bestånd och utveckling.

Bankerna kan inte längre styras av Riksbanken med reporäntan. Dom får faktiskt styra konjunkturen med sin utlåning och sedan äga den med skuld.

Vem bestämmer över samhällsekonomin och våra pengar då?

Ett hållbart finansiellt system?

– om statens respektive banksektorns roll för pengar och skuldsättning –

Den brittiska organisationen Positive Money (www.positivemoney.
org) driver flera frågor som är relaterade till Chicagoplanen. Namnet Positive Money kommer från att pengar som skapas av staten eller en riksbank inte är baserade på en skuld. Rörelsen menar att nuvarande finansiella system har resulterat i alltför hög privat skuldsättning, skenande bostadspriser, ökad ojämlikhet, hög arbetslöshet och banker som subventioneras med skattebetalarnas pengar. Problem som alla har en gemensam nämnare i just pengar. Men även lösningen står att finna i pengar – om vi tillåter staten att skapa skuldfria pengar kommer det att ha en positiv effekt på ekonomin och samhället i stort. Den svenska systerorganisationen Positiva Pengar uttrycker det som att ”pengar ska fungera som en positiv drivkraft i samhället.”

Till Uppsatsen av Carl Schlyter >>

Så här skapas pengar.

Staten eller en privatperson lånar t.ex 1miljon som sätts in på ett konto. Pengarna som skapats ur tomma intet blir nu tillgängliga för banken.
Banken måste ha reserver på insatta medel. Låt säga att det är 10%. 100 000 blir nu bankens reserverade säkerhet. Dom övriga pengarna 900 000 ses som en reserv på överskott. Och är nu bankens medel för nya lån!
Så nu skapas 900 000 ur ingenting utöver dom insatta pengarna. Dom nya 900 000 sätts in på ett konto, 10% (90 000) är reserv och 810 000 skapas ovanpå och blir tillgängliga för nya lån. Dom nya 810 000 blir nu tillgängliga för nya lån. 10% sätts i reserv och ytterligare 729 000 skapas. o.s.v.
Det är på det här sättet tillgången på pengar ökas. Och för att de sedan ska hamna i cirkulation måste någon/staten låna dem. Mot ränta.
Alltså, för varje bankinsättning som görs skapas ungefär 9 gånger det ursprungliga beloppet ur ingenting. Ur tomma intet. Från ingenstans. Nya pengar skapas bara genom skuld och genom denna överbelåning av kapital.
Värdet på dom nya pengarna sätts utifrån dom pengar som redan existerar. Men då pengar skapas oberoende av efterfrågan förlorar de sitt värde hela tiden(inflation), varpå priserna stiger och värdet på pengarna sjunker.
Värdeförsämringen, inflationen är alltså inbyggd i processen som skapar pengar.
97% av alla pengar som skapas utgörs av dessa bankinsättningar. Endast 3% är de sedlar och mynt vi använder.