Inflation är historiskt sett en generell eller allmän prisnivåökning. Den har två orsaker.
Förändringar i tillgången och förändringar i efterfrågan. Genom att tillåta att våra affärsbanker får skapa merparten av pengarna i den totala penningmängden skapar dom också inflation.
När pengar skapas ökar man köpkraften specifikt i samhällsekonomin. Om pengar skapas oberoende av tillgången så driver detta upp priserna genom att köpkraften generellt ökar där pengarna sätts in. Tänk t.ex. på bostadslån.
Om pengar skapas snabbare än tillgången på bostäder så stiger priserna på bostäderna genom att tillgången på köpare med pengar ökar och värdet på pengarna kommer då att minska ju mer pengar som skapas för att köpa bostäder.
Med investeringslån så kan man driva prissättningen genom att skapa pengar för att skapa tillgång oberoende av efterfrågan vilket slår på priset genom tillverkningskostnad. Med konsumentlån, privata lån och kreditkort kan man driva upp konsumentpriserna eftersom tillgången på varor eller produkter inte kortsiktigt kan öka mer. Vanligtvis försöker man klara det här med ökad import som ytterligare slår på priset genom kostnaden på tillverkningen av inhemska varor.
Den inhemska tillverkningen(tillgången) måste då minskas eller flyttas och man måste då säga upp personal på grund av den prisdumpning importen ger.
Bankerna skapar på det här sättet bubblor och en instabil samhällsekonomi.
Den här effekten uppnås alltså beroende av var lånet(skulden), alltså pengarna skapas. Och vad pengarna skapar köpkraft för.
När bankerna får skapa pengar oberoende av tillgång och efterfrågan och också själva styr över var dessa sätts in så skapar dom inte bara konjunkturer utan även inflation. Dom styr ju själva tillgången på pengar till 96%!
Att riksbanken och regeringen här försöker styra inflationen genom att minska eller öka köpkraften med en accepterad arbetslöshet eller ”jämnviktsarbetslöshet(6,8%)” är nästan ofattbart.
Det går nästan inte att föreställa sig att man använder människor i den här ekvationen.