Quantum Physics and the Spiritual Mind

The mind is form, form is body.

These forms and nature seem to be one and the same thing, but seen from different perspectives: ”while the mind is being the world as seen from within, and ’nature’ being the world as seen from without (C G Jung)”, they both seem part of the world of forms as we try to imagine them.

We take counsel with ourselves in the realm of imagination wether we acknowledge it or not.

In Inuit mythology, Silap Inua (‘possessor of spirit’) or Sila (‘breath, spirit’) was, similar to mana or ether, the primary component of everything that exists; it is also the breath of life and the method of locomotion for any movement or change. Sila is believed to control everything that goes on in one’s life.

Sila is a deity of the sky, the wind, and of weather. Though identified as male, he is never depicted, and thought to be formless. There are very few myths in which Sila is a character, because he is not thought to have many personality characteristics. Sila is also the substance of which souls are made of.

The word [siˈlʲa] has meanings like “universe”, “outer world”, “space”, “free space”, “weather”.

Sila is the spirit that all things are made​​ off, the wind Indweller. Silap inua, a great spirit, he lives in everything and keeps everything separate and yet together. Silap Inua is the spirit of the sky and the master of life who gives anirniq, the breath of life, to all living things, and can take it away. In fact, the term sila has many meanings: it is intelligence, it is the order of things, the atmosphere, the world itself.
Sila is just like a casing around the earth. It is as though the earth is inside Sila.

If the elementary particles in the realm of potentiality wouldn’t form a coherent whole, the empirical world that is emanating out of the cosmic potentiality would be chaotic. However, the visible isn’t chaotic. Rather, it always appears to us as a coherent system. Thoughts usually appear in a conscious mind. Thus, the appearance of thoughtlike forms in the cosmic potentiality suggests that consciousness is a cosmic property. The universe is conscious and our thinking is the thinking of the cosmic mind, which finds consciousness in us!

Traditions embody forms and make them a living reality to the mind.

Read the full article here: Quantum Physics and the Spiritual Mind

the philosophical approach

When it comes to the subject of the world as a phenomenon of spiritual experience, or the living source of beingness, one cannot expect not to find that C G Jung has already been there in his research.
This is what he have to say about the spirit (link to excerpt).

“Once we have freed ourselves from the prejudice that we have to refer to concepts of external experience or to a priori categories of reason, we can turn our attention and curiosity wholly to that strange and unknown thing we call spirit.”

His wording is that of a philosopher, but how spot on wasn’t that.

This is what i think every son has to find out for himself, if he is ever to get a sense of any independence from what every father has left behind in him to solve.
Because as an individual in his own right, his relation to the world will absolutely depend on it.

A reflexion about genders

By being observant of myself and people in my surroundings I do support the psychological view that a mans impulses is by nature guided by the influences of his personal feminine. And a womans impulses is guided by the impersonal and rational distinktions of her masculine assumptions.
By nature this impulsiveness shows itself to us as having the character traits of our contrasexual side. This is how it behaves to us. And it is also how it appaears to us in dreams.
This is also shown in studies of the extremes as pointed out by psychologist Jordan Peterson. There is of course little difference in people who in their personality shows almost no differentiability. Which seems to support the experince coming from personal developement. Were developent in this sense is absent, as with children, or undifferentiated adults that show almost no distinction between themselves and others. Here, the gender differences are small or overlapping and the differentiability is experienced and believed as being small. But in the extremes were the personal differentiation is well developed and specific personal psychological character traits are domainant, as have been shown in studies of aggression as referred to by Peterson, gender differences are very evident. And they are also experienced as dominant.
But the thing most obvious to me in all the discussions about gender, seems to be that the part are always taken as the hole by the ego in its relation to this subject.
As individuals and on our own, we do have to find our way in this, as in how to relate to them both, because they play such important part for us in the total reality of our being.

The economic drumbeat regularity

The critical—and crippling—misunderstanding about money is embodied in a narrative that is echoed daily, hourly, weekly, yearly with drumbeat regularity, in the national media and spin-chambers.
The narrative will sound very familiar—it goes like this:

The financial wealth of a nation is, at any given time, a finite resource privately and individually held by the citizens; any and all government spending must, therefore, be funded by the collection of taxes. An “out-of-control,” “big government” spends more money than the citizens are willing (or able) to pay in taxes—and this lack of “fiscal responsibility” requires the government to borrow money from the financial markets to make up the difference. This borrowing places the “out-of-control” government in direct competition for the money resources with the business-financial class of citizens. Since all citizens are ultimately dependent upon the business-financial class to create jobs and pay wages, this competition for money resources by “big government” diminishes the overall prosperity of the citizens—a diminishing that is compounded by the burden of tax payments, and further compounded by the government’s debt which represents future tax burdens.

But any economist who makes this claim, either explicit or implicit, that a nation which issues and manages a sovereign fiat currency must either borrow or collect taxes in order to have currency to spend, should have his or her diploma revoked.

And any political leader in a sovereign nation which issues and manages its own fiat currency who claims the national government doesn’t have the “money” to pay for goods or services which are, in fact, available within the national borders—and which would greatly benefit the citizens—should be tarred and feathered and drummed out of office as an ignorant charlatan.

Also, any banker or financial leader who suggests that a sovereign nation which issues and manages its own fiat currency is dependent upon the bond market to “finance” its sovereign spending should be investigated and prosecuted for the financial frauds they are more than likely in the act of perpetrating.

And any journalist who makes his or her living counseling the public about economic matters, who fails to take the time to understand and explain to his or her audience how sovereign fiat currencies actually function, should be summarily stripped of their journalistic credentials and pushed out the door of the newsroom.

In other words, sovereign spending of money happens first and taxes are collected afterwards and the reason the taxes are collected at all is not so the government can spend further, but to ensure that the citizens will continue to want to sell goods and services in exchange for the money the government issues.

Second, sovereign spending which pays the citizens to create real goods and services is not the same as “printing” money in the sense of the alarm-bell description proclaimed by the drumbeat. As long as unused labor and unused resources are actually available, issuing money to marshal that labor and those resources to achieve collective goods will not create inflation but, instead, will expand the overall economy.

Read all of it @: New Economic Perspectives

How trees talk to each other

Mother trees colonize their kin with bigger mycorrhizal networks. They send them more carbon below ground. They even reduce their own root competition to make elbow room for their kids. When mother trees are injured or dying, they also send messages of wisdom on to the next generation of seedlings.

On the impression of disagreement among climate scientists

“Politicians, economists, journalists, and others may have the impression of confusion, disagreement, or discord among climate scientists, but that impression is incorrect.”

By Naomi Oreskes

Policy-makers and the media, particularly in the United States, frequently assert that climate science is highly uncertain. Some have used this as an argument against adopting strong measures to reduce greenhouse gas emissions. For example, while discussing a major U.S. Environmental Protection Agency report on the risks of climate change, then-EPA administrator Christine Whitman argued, “As [the report] went through review, there was less consensus on the science and conclusions on climate change”. Some corporations whose revenues might be adversely affected by controls on carbon dioxide emissions have also alleged major uncertainties in the science. Such statements suggest that there might be substantive disagreement in the scientific community about the reality of anthropogenic climate change. This is not the case.

The scientific consensus is clearly expressed in the reports of the Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC). Created in 1988 by the World Meteorological Organization and the United Nations Environmental Programme, IPCC’s purpose is to evaluate the state of climate science as a basis for informed policy action, primarily on the basis of peer-reviewed and published scientific literature. In its most recent assessment, IPCC states unequivocally that the consensus of scientific opinion is that Earth’s climate is being affected by human activities: “Human activities … are modifying the concentration of atmospheric constituents … that absorb or scatter radiant energy. … [M]ost of the observed warming over the last 50 years is likely to have been due to the increase in greenhouse gas concentrations”.

IPCC is not alone in its conclusions. In recent years, all major scientific bodies in the United States whose members’ expertise bears directly on the matter have issued similar statements. For example, the National Academy of Sciences report, Climate Change Science: An Analysis of Some Key Questions, begins: “Greenhouse gases are accumulating in Earth’s atmosphere as a result of human activities, causing surface air temperatures and subsurface ocean temperatures to rise”. The report explicitly asks whether the IPCC assessment is a fair summary of professional scientific thinking, and answers yes: “The IPCC’s conclusion that most of the observed warming of the last 50 years is likely to have been due to the increase in greenhouse gas concentrations accurately reflects the current thinking of the scientific community on this issue”.

Others agree. The American Meteorological Society, the American Geophysical Union, and the American Association for the Advancement of Science (AAAS) all have issued statements in recent years concluding that the evidence for human modification of climate is compelling.

The drafting of such reports and statements involves many opportunities for comment, criticism, and revision, and it is not likely that they would diverge greatly from the opinions of the societies’ members. Nevertheless, they might downplay legitimate dissenting opinions. That hypothesis was tested by analyzing 928 abstracts, published in refereed scientific journals between 1993 and 2003, and listed in the ISI database with the keywords “climate change”.

The 928 papers were divided into six categories: explicit endorsement of the consensus position, evaluation of impacts, mitigation proposals, methods, paleoclimate analysis, and rejection of the consensus position. Of all the papers, 75% fell into the first three categories, either explicitly or implicitly accepting the consensus view; 25% dealt with methods or paleoclimate, taking no position on current anthropogenic climate change. Remarkably, none of the papers disagreed with the consensus position.

Admittedly, authors evaluating impacts, developing methods, or studying paleoclimatic change might believe that current climate change is natural. However, none of these papers argued that point.

This analysis shows that scientists publishing in the peer-reviewed literature agree with IPCC, the National Academy of Sciences, and the public statements of their professional societies. Politicians, economists, journalists, and others may have the impression of confusion, disagreement, or discord among climate scientists, but that impression is incorrect.

The scientific consensus might, of course, be wrong. If the history of science teaches anything, it is humility, and no one can be faulted for failing to act on what is not known. But our grandchildren will surely blame us if they find that we understood the reality of anthropogenic climate change and failed to do anything about it.

Many details about climate interactions are not well understood, and there are ample grounds for continued research to provide a better basis for understanding climate dynamics. The question of what to do about climate change is also still open. But there is a scientific consensus on the reality of anthropogenic climate change. Climate scientists have repeatedly tried to make this clear. It is time for the rest of us to listen.

Go to Paper published on science.sciencemag.org >>

Vår härledda natur

Vi lever i en värld och i en natur som existerar av sig själv, i sig själv och helt oberoende av om vi människor befinner oss i den eller inte. Den fanns där innan vi var i den och kommer att finnas kvar där långt efter det att vi har försvunnit ur den.

Var och en av oss lever också i vår individuella värld vars natur finns där oberoende om vi kan uppfatta den hos oss själva, hos andra, eller inte alls.
Den fanns där innan vi kom till den, och den kommer också att finnas kvar där hos någon annan av oss långt efter det som vi uppfattar som oss själva inte längre finns kvar här för att kunna förnimma den.

Vi kommer därför bara att kunna hitta meningsfulla samband mellan oss själva och andra genom en delad medverkan i vad som till sin natur måste vara härlett. Vi har inget annat sätt att kunna nå fram till den, eller till varandra.

Det är bara där, och på detta sätt som vi kan dela det som för alltid är åtskilt och unikt. Eller så kan vi ta allt för givet och som barn välja att leva i en “magisk” värld.

Hur kan vi någonsin göra annat?

En grundläggande fråga

Vad som är sant på hushållsnivå och individuellt gäller inte på makronivå för samhället som helhet. Det är en känd paradox.
Individuellt kan vi spendera mindre och därigenom spara, men i en makroekonomi kan vi ju bara spara genom att först spendera.
Om staten spenderar in nya pengar i ekonomin på varor och tjänster så hamnar pengarna i den privata sektorn som våra gemensamma tillgångar och som betalningsmedel i ekonomin.

Var tror vi pengarna hamnar om dom skapas av någon annan?

We are being led by imbeciles – by Bill Mitchell

“I was reading John Maynard Keynes recently – circa 1928 – that is, 8 years before the publication of the General Theory with his Treatise on Money intervening. He was railing against the principles and practice of “sound finance”, which he noted had deliberately caused billions of pounds in lost income for the British economy. He urged the Treasury and the Bank of England to abandon their conservative (austerity) approach to the economy and, instead, embark on wide-scale fiscal stimulus to create jobs and prosperity. He concluded that with thousands of workers idling away in mass unemployment that it was “utterly imbecile to say that we cannot afford” to stimulate employment via large-scale public works – building infrastructure etc. He considered the policy makers who opposed such options were caught up in “the delirium of mental confusion”.
The stark reality is that 88 years later, he could have written exactly the same article and would have been ‘right on the money’. We are being led (euphemism) by imbeciles.”

Full article at Bill Mitchells – billy blog here »

Information sedd genom Lamarckism

Den Lamarckianska evolutionstanken att förändringar av den inlärda informationen som existerar i miljön genom vanor, också kan skapa nya egenskaper i den befintliga populationen, är ett annat sätt att helt enkelt säga att informationsprocessen också kan gå betydligt fortare än den gör från en generation till en annan. Här överförs den istället genom att man i den aktuella miljön tillgodogör sig ny information genom att kopiera den och sedan tillämpar den direkt inom populationen.

Att använda Darwin på information

“The right information in the right place changes life”.

Evolution i det här sammanhanget är den process individer genomgår då ny information förändrar mellan olika generationer vilka successivt följer på varandra. Darwins evolutionsteori beskriver då hur processer av information kan förändra egenskaper i en hel population från en generation till en annan.

Naturligt urval innebär då att individer med förmågan att tillgodogöra sig informationsprocessen i den aktuella miljön genom att lära sig att använda den, tenderar att vara dom som kommer att sprida informationen vidare till kommande generationer.

Så långt är allting gott.

Naturligt urval kan på detta sätt verka både konserverande och förändrande.

I en stabil miljö då urvalet av information har fått verka tillräckligt länge utan att ny information tillkommit i den, kommer individernas evolution att uppnå ett jämviktsläge.

Det naturliga urvalet av informationsflödet kommer under dessa förhållanden att verka genom att individerna väljer bort den information som skiljer sig från genomsnittet, och populationen kommer att förbli oförändrad.

Det är en träffande slutsats av Darwin.

Vad är verklig förändring?

på vilket sätt förändrar vi något egentligen?

Det är inte genom att förhandla bort våra nationella och lokala rättigheter, eller rätten till våra egna resurser med mycket långtgående handelsavtal som vi skapar någon verklig förändring.
Vi gör det inte heller med en neo-liberal ekonomisk teoris självskadebeteende. Åtstramningar och utförsäljningar gynnar inte vår gemensamma ekonomi.
Inte heller gynnar det våra inhemska företag på något sätt.

Vi får heller inte vårt välstånd att växa generellt med detta, det är faktiskt tvärtom.

Staten sparar inte pengar för bättre tider genom åtstramningar. För att kunna spara pengar måste någon först skapa pengar som spenderas in i ekonomin.
Vart ska pengarna annars komma ifrån?
Säljer vi ut våra inhemska resurser blir vi ju beroende av andra när dom inte längre finns kvar.
Se vad som händer med Grekland, Finland, Spanien, Portugal, Irland när man överger kontrollen över den egna valutan.
Vad kommer inte dom att tvingas sälja ut för att få nya pengar?
Detta förhållandet gäller om vi ersätter vår egen valuta med någon annans, t.ex euron, eller om det är våra banker som får ge ut och bestämma hur våra pengar först ska användas.
Alla nya pengar kommer först att som nu användas på det sätt som gynnar våra bankers kapitalförvaltning bäst.

Nationalekonomiskt handlar det nu om en brist på pengar som skapats av en ekonomisk teori utan verklighetsförankring, och därför också om dess nuvarande långsiktiga politiska verkan som privilegierar långivare och kapital över arbetskraft.
Ett förhållande som naturligtvis inte är bra för våra inhemska företag, eftersom företagen och dess arbetskraft ju också är konsumenter av det som produceras i den lokala ekonomin.

Pengar i det nuvarande systemet är skuld, och pengar kan just nu bara tillföras ekonomin genom att hushållen och företagen lånar dem.

Så länge vi också föreställer oss att det är våra globala exportföretag som är “mäklare” av alla pengar som finns tillgängliga för oss, så gynnar vi bara dom globala exportföretagen eftersom dom på ett indirekt sätt får styra en omvandling av självförsörjande lokala marknader till beroende konsumenter av globala försörjningskedjor.

Detta i sin tur åstadkommer stora svårigheter för våra lokala ekonomier, och för dom inhemska företagen, för vår landsbygd och för våra mindre städer.

Skulle inte vi bättre gynnas av att skicka våra pengar till andra nationer och bidra till vår faktiska levnadsstandard genom att få varor i gengäld, hellre än att lägga till deras verkliga standard och erhålla andras pengar tillbaka i gengäld?
Det dom kan göra med våra pengar dom fått i utbyte, är ju att antingen köpa mera varor och tjänster, eller spara dom för att göra detta vid ett senare tillfälle.

Det enda sättet för våra regeringar att ändra på detta i vårt nuvarande finansiella system är att skapa förutsättningar för alla att antingen kunna ta på sig mer skuld, eller att återta den konstitutionella kontrollen över penningmängden.

Vi skulle faktisk kunna använda vår välfärd och våra outnyttjade inhemska resurser så, att när nya pengar spenderas in i ekonomin, istället för att först hamna på våra finansmarknader, först spenderas på våra allmänna och gemensamma behov.

Varför tillåta att våra banker får finansiera sin egen likviditet genom att skapa och kontrollera tillgången på pengar?
Ett första steg att ändra på detta är genom att först se till att våra banker inte får skapa insättningar på konton ur tomma intet när dom ger ut lån.

Who Needs Balanced Trade? Who Needs a Balanced Budget?

“Exports are real costs; and Imports are real benefits.”

The book analyzes and critiques: Free Trade Policy; Balanced Trade Policy (including Warren Buffett’s proposal); three types of Fair Trade Policy; Trade for Public Purpose Policy; Impact Assessment for Trade Policy; Balanced Budget Fiscal Policy; Deficit Neutrality in the Long Run Fiscal Policy; Budgeting for Public Purpose Fiscal Policy; A Holistic Approach to Trade and Fiscal Policy; and A Critique of the Current Trade Deals.

Who Needs Balanced Trade? Who Needs a Balanced Budget? e-book »

Halmdockans logik

Halmdockan består i att opponenten i ett meningsutbyte försöker avleda diskussionen från den aktuella sakfrågan till att gälla något annat för att på detta sätt försöka skapa en falsk föreställning av den andres åsikter och argument, och sedan argumentera mot den felaktiga föreställning som då skapats.
Det här är dess taktiska avsikt.
Den förvanskade uppfattning som nu yxats till av kärnfrågan får den att framstå som tvivelaktig och därefter blir den lättare att bemöta.
De verkliga argumenten viftas därefter bort. Opponenten i diskussionen tvingas då att lägga all sin energi på att förklara vad han egentligen menar, och hamnar därmed också i ett defensivt läge oberoende hur fullständiga eller övertygande argumenten faktiskt är.

Halmdockors syfte är alltid att avleda en debatts fokus så att den inte behöver bemöta själva kärnfrågan.

Hur ser expertbakgrunden egentligen ut i den aktuella frågeställningen? Vem tjänar på ett tvivel?

I media idag sår man ofta obetänksamt detta tvivel då man på detta sätt tror sig kunna skapa anseende och journalistisk trovärdighet. Tvivel åtföljs alltid av sin på förhand bestämda åsiktsriktning. Är vi omedvetna om detta så svarar vi med automatiska beteenden och detta är något man också måste räkna med, eftersom man på detta sätt försöker förhindra genomtänkta och goda åsikter genom manipulation med halmdockan.

En bra film som belyser hur denna används i praktiken av bland annat tobaksbolag, oljebolag, tankesmedjor, journalister, partiorganisationer och politiker, är Merchants of Doubt som finns att streama på netflix.
Hemsidan till boken som dokumentären är baserad på hittar du här »

mod

How to Capture the minds of a Continent

Europe has become a ruled by neo-liberal economists and ideas who play with models that have no relation to the real world and when they are applied to the real world, they fail badly.

It is no less than a nightmare.

Austerity politics in Europe is not simply a short-term conflict between the surplus countries like Germany in the center and the deficit countries like Greece, Finland, Portugal, Spain and Ireland on the periphery.

Deficit countries is a balance effect in the eurozone, and at least one country must incur deficits for every other nation that runs a surplus. It is an unknown fact for these contries that this is simply a logical consequence of a macroeconomic balance sheet with sectoral balances, which applies to all nations, monetary sovereign or not.

But here it i used to inflict terrible hardship on people, and it is done in sovereign countries too.
For sovereign nations like Sweden this is an almost incomprehensible self inflicted injury.

Austerity is not how to bring new money into the economy, its about scarsity and more of a long-term political agenda that privileges lenders over debtors and capital over labor.

What this is doing is to create great difficulties for the local domestic markets, our domestic companies and our small cities in rural areas. All which are being replaced by global supply chains. And global corporations. Promoting export is being thought of as the “brokers” of all the money that’s available to us.

Its all about governments looking after themselves and allowing their citizens to go down the drain. Domestic companies will not invest when the domestic sales environments are weak, and investments are weak because companies do not see any substantial changes in monetary policy.

Right now, money in the current system is debt, and the only way that we can bring new money into the economy and to provide companies with cash is to borrow it from our banks.

We do not need austerity to create savings which we then can use to make investments to create wealth and restore our welfare.
This is household thinking. Households do not create any new money. Therefore we cannot actually save or make cutbacks if we also want to invest.
The money must first be spent into the economy before they can be saved!

And contrary to common belief, corporate economy itself is NOT the “broker” of the money that’s available to be used in the world.

The only way for our governments to deal with this in our current financial system, is either to create the conditions for everyone to be able to take on more debt, or to reclaim its constitutional control over the money supply including digital money or deposits.

The importance of the latter is that all new money is first spent for the interests of society as a whole, and first used for our common purposes.

This is why austerity is such a nightmare. Its an ideological choice, not an inevitability.

Sovereign Money Initiative

The Swiss population will be the first in the world to vote on their banking and monetary system, thanks to the tireless efforts of a pro-Sovereign Money campaign.

“In a nutshell, the proposal extends the Swiss Federation’s existing exclusive right to create coins and notes, to also include deposits.
With the full power of new money creation exclusively in the hands of the Swiss National Bank, the commercial banks would no longer have the power to create money through lending. The Swiss National Bank’s primary role becomes the management of the money supply relative to the productive economy, while the decision concerning how new money is introduced debt free into the economy would reside with the government”.

Heres a link to their website »

And here is Reuters report on it »

Glöm allt som står i läroböckerna, det är nämligen fel.

Cervenka: Därför är världens ekonomi så bräcklig

Ständigt aktuell artikel av Cervenka och det mest grundläggande vi behöver veta om våra pengar för förståelsen av Nationalekonomi.

“Adair Turner konstaterar att både i vanliga läroböcker men också i avancerad makroekonomisk litteratur brukar banker beskrivas som mellanhänder, som lånar ut pengar som andra satt in. Tyvärr är detta en mycket dålig beskrivning, enligt Adair Turner. I själva verket skapar bankerna pengar i samma sekund som de beviljar nya lån. Därmed uppstår också ny köpkraft. Detta sker Ex nihilo, ur tomma intet.”

“Till vad används alla dessa krediter? En annan myt som förekommer i läroböcker är enligt Adair Turner att banker i första hand ger lån till investeringar. Men i moderna ekonomier går allt mindre till satsningar i vad som skulle kunna kallas den produktiva ekonomin som att bygga vägar eller fabriker. I Storbritannien är andelen mindre än femton procent. Desto mer av de lånen används istället till att köpa redan existerande tillgångar som fastigheter, alltså spekulation, eller till att tidigarelägga konsumtion. Att det ökar sannolikheten för bubblor säger sig självt.”

Till Artikeln i SvD »

Det är konstigt hur vi ser på ekonomi

Så länge vår regering och riksdag inte kontrollerar penningmängden så påverkar den heller inte vårt välstånd eller vår sysselsättning i någon större utsträckning.

Ingen regering har någon finansiell kraft i sina beslut utan dess konstitutionella rätt att ge ut och styra hur våra pengar först ska användas.

Vi får vänja oss vid att våra banker, eftersom de tillåts kontrollera och ge ut nästan hela penningmängden, kommer att fortsätta finansiera sin egen likviditet och spekulera i en finansiell sektor som ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.

Så länge vi samtidigt också föreställer oss att det är dom globala exportföretagen och deras ekonomi i sig, som är mäklare av de pengar som finns tillgängliga för att användas i ekonomin, och att dom på ett indirekt sätt får styra en omvandling av självförsörjande lokala ekonomier till beroende konsumenter av globala försörjningskedjor, så skapar vi svåra förhållanden för de inhemska företagen, för den gemensamma inhemska ekonomin, och för människorna i dom glest befolkade områdena i vårt land.

Vi kommer därför fortsatt att ha en liten gemensam penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna. Vi kommer att fortsätta skylla detta på varandra, på våra olikheter, på idéer och politiska ideologier, och ingenting kommer därför att förändras.

The ideology of money scarcity

the transformation of self-sufficient local economies into the unwitting and dependent consumers of global supply chains is bad macroeconomic policy.

“..the primary beneficiary of the ideology of money scarcity, however, is the modern corporation -especially the multi-national corporation which has as its business model the transformation of self-sufficient local economies into the unwitting and dependent consumers of global supply chains from which the corporations greatly profit. The ideology of money scarcity assists this business model in numerous ways. The most powerful assist derives from the perception that the corporate economy itself is the “broker” of the money that’s available to be used in the world. This perception is projected and reinforced by the global stock and financial markets which seem to be the exclusive decision-makers about who gets to spend money, and for what purpose—even to the point of establishing and reinforcing the belief that sovereign governments themselves must borrow their money from the corporate economy’s “financial industry.”
Thus the multi-national corporations are positioned perfectly to manipulate and guide the political decisions that support their business model, and their bottom line.”

We seem to have forgot the simple fact that a sovereign government like the one here in Sweden, is the monopoly issuer of the currency, and it is by mishandling this, our sovereign rights to our currency that creates the difficult conditions for the domestic companies, our common domestic economy, and for the people in the thinly populated areas of our country.

More at New economic perspectives »

Hur mycket styr vi över vårt beteende?

eller vad yttre påverkan betyder för vårt samlade beteende.

När vi som individer i flertal samtidigt kommer att reagera på samma sätt av osäkerhet eller mot de hot som skapats för oss, så kommer vi att reagera instinktivt och i skydd av den opinion som leder den.
Opinionen blir efter detta det nya beteendemönster som leder oss.

Den propaganda som styr opinionen är riktad mot den självbild som vi äger tillsammans och formger den med sitt eget syfte.

Genom att avsiktligt skräddarsy ett visst behov hos tanklösa informationskonsumenter med hjälp av “nyheter”, genomför man en avsedd beteendeförändring med inflytandet det har över individernas självbild.

Våra handlingar kan sedan vara alltifrån storartade i sin mänsklighet, hederlighet och medkänsla till dom mest avskyvärda övergreppen och nedrigheterna.
Ett förhållande som i mycket får sin näring och energi av hur vi känner att vi vill bli uppfattade då vi står inför andra inom en viss gruppering.

Hur mycket av det egna beteendet som medvetet styrs av individen själv är alltid en öppen fråga.

Neo-liberal myths constrain our understanding of poverty

Budget-makers need not cower before the bond-market vigilantes. In fact, they need not bother with bond markets at all.

1. A sovereign government is never revenue constrained because it is the monopoly issuer of the currency.

2. Tax revenue is not used to fund government spending. Governments tax for a number of reasons, which include creating a demand for its currency buy forcing the non-government sector to offer goods and services for sale in order to get access to that currency so that it can relinquish its tax obligations.

3. A sovereign government can always meet any of its liabilities which are denominated in its own currency.

4. A sovereign government does not have to issue debt in order to spend. In fact, governments just borrow back prior deficit spending. A government can always deficit spend without matching that net spending with debt-issi

5. A sovereign government is clearly able to spend freely to restore employment. It can always purchase any idle resources that are for sale in the currency that the government issues.

6. The government via its central bank sets the interest rate and can control interest rates along any segment of the maturity curve should it desire to do so. Bond markets do not have power over a sovereign government.

7. A corollary is that foreigners can never fund government spending. China investors do not issue the Swedish krona!

Read full article at Bill Mitchells Blog »

En grundläggande ekonomisk skillnad

om fler få lön, och om tillgången på nya pengar ökar, ökar inte den inhemska efterfrågan och tillväxten då?

En intressant sak som helt gått vår mainstream media förbi är det faktum att man med den nyliberala ekonomiska teorin här i Sverige har skapat nya differenser mellan reallönernas tillväxt och produktivitetstillväxten. Jag syftar alltså inte på det politiska spelet utan på den makroekonomiska funktionaliteten hos en teori.
Våra politiska beslutsfattare har genomfört ett grundläggande ekonomiskt skifte i vilket man har skapat ett nytt förhållandet mellan arbete och kapital. De har på detta sätt låtit våra finansmarknader få en allt större andel av nationalinkomsten och låtit bygga in en omsättning av kapital som pumpar in mer och mer pengar i de avreglerade finansmarknaderna istället för att de hamnar in i den gemensamma ekonomin.

Det här i sin tur leder till att våra företag och hushåll kommer att pressas hårt för att uppnå likviditet eftersom staten samtidigt ska bygga budgetöverskott. Budgetöverskott bidrar också till att minska tillgången på pengar.

Den ekonomiska styrningen och den ekonomiska teorin har mer eller mindre medvetet sett till att vi fallit offer för att skapa så mycket skuld som möjligt för så många människor som möjligt, för att därigenom säkerställa att företagens vinster växer och att produktionen säljs. Det här gynnar framför allt dom stora globala exportföretagen, inte dom inhemska.

Den minskade lönedelen av ekonomin har på det här sättet blivit en del av företagens vinstmarginal.
En lön som ju i sin tur omsätter den inhemska produktionen genom att den betalar för att förbruka den.

Ju mindre pengar som finns för att betala för den inhemska produktionen, ju mindre kommer vi att sälja av den och ju mer kommer detta att öka beroendet av globala exportföretag på bekostnad av våra inhemska företag.

Vi har hamnat i en ond cirkel. Så länge vi fortsätter att skuldsätta oss så kommer nya pengar att skapas i ekonomin. Om vi sparar, skapar överskott eller gör åtstramningar så minskar pengarna. Vi får en ekonomisk recession och hela ekonomin kommer att gå kräftgång och kön till arbetsförmedlingarna växer.

Vi kan faktiskt inte göra någonting åt detta med avregleringar eller åtstramningar. Det gör faktiskt bara saken värre eftersom nästan hela vår penningmängd(96%) tillåts vara privatiserad.

En ytterligare reflektion att göra här, är att det är precis tillvägagångssättet för hur skuldsättningen av utvecklingsländerna har gått till.
Genom att låna i en annan valuta eller ersätta den egna helt med en annan, tvingas länder sälja ut och skuldsätta sig för att nya pengar ska tillföras ekonomierna av auktoriteten bakom valutan. Annars kommer inga nya pengar att utfärdas och nationen kan gå omkull. På det här sättet tvingas länder att öka sitt beroende för att skapa ytterligare förutsättningar att kunna skuldsätta sig än mer.
Det här skulle alltså kunna vara mallen för att på ett ekonomiskt sätt ta över en nation. Genom att tvinga dem att sälja tillgångar, råvaror eller resurser, eller att tvinga fram privatiseringar, och att ersätta den inhemska produktionen eller dom inhemska lokala företagen med någon annans globala företag. Eller helt enkelt för att ta kontrollen över en demokrati från dess folkvalda och dess befolkning och tvinga fram politiska förändringar dom kanske inte vill gå med på.
Vi ser samma scenario hända i Europa med Finland, Portugal, Grekland, Spanien, och Irland, som med länder i Afrika och Latinamerika.

När Staten har överskott har någon annan sektor underskott

Statens överskott går inte att jämföra med ett överskott för en hushållsekonomi. Hushållen ger inte ut pengar.

Det offentliga underskottet är ju lika med det icke-offentliga överskottet.
Alltså själva källan till dom finansiella nettotillgångarna i den icke-statliga sektorn.

Det är helt enkelt en logisk konsekvens av den makroekonomiska balansräkningen med sektorbalanser vilken är tillämplig på alla nationer och alla tidsperioder.

”Det är alltså önskvärt att ha det största och mest effektiva spenderandet av vår regering utan att detta skapar prisinflation. Detta i sin tur begränsas bara av att det finns verkliga och hållbara resurser i utbyte mot pengarna som spenderas.”

I Augusti minskade tillgångarna i den privata sektorn med 21,1 miljarder. Våra företag och hushåll hade alltså 21,1 miljarder mindre att spendera i den inhemska ekonomin i Augusti eftersom exporten också har överskott.

De totala inkomsterna i statens budget för augusti blev 80,2 miljarder kronor, medan de totala utgifterna uppgick till 59,0 miljarder kronor. Därmed blev saldot i statens budget för månaden ett överskott på 21,1 miljarder kronor. Det är 9,4 miljarder kronor högre än samma månad föregående år.

Till Ekonomistyrningsverkets hemsida »

Hittills i år är överskottet i statens budget 38,1 miljarder kronor, 6,2 miljarder mer än förra året …

Budgetperspektiv

Ingenstans i åsiktsfloran om budgeten verkar det handla om vad pengarna en regering spenderar faktiskt gör med penningmängden i ekonomin.

Hur skapas den? Vem kontrollerar den? Hur stor är den? Vem bestämmer hur den först ska användas?

Pengar spenderade på ett funktionellt sätt får hela ekonomin att växa så länge det finns outnyttjad arbetskraft och outnyttjade resurser tillgängliga att utfärda pengar för. En ekonomi växer i takt med att penningmängden ökar i nivå med växande befintliga resurser.

Diskussionen borde handla om vår totala penningmängd, hur den bäst ska kunna nyttjas och vad som är effektivast möjliga sätt för våra gemensamma ändamål att använda den på.

När staten spenderar hamnar pengarna som tillgångar på privata konton hos företag och hushåll i den privata sektorn bland annat i form av lön, och köp av material och tjänster. Det är pengarna vi använder som betalningsmedel.

Om den delen verkligen förändrades så att den blev större skulle det få den samlade ekonomin att börja växa för att komma i nivå med outputen i den.

Det kan vi inte åstadkomma med skatter.

Höstbudgeten och skatter i ett historiskt perspektiv

sagt av Thomas Pikkety om beskattning.

”Mellan 1930 och 1980 var genomsnittsbeskattningen för dom högst betalda i USA 82%. Vilket till och med var högre än i Sverige, Frankrike och Tyskland.

– Vilka lärdomar kan vi dra av detta då?

För det första förstörde det inte den amerikanska kapitalismen eller demokratin. Den fanns kvar i slutet av perioden.

Den andra slutsatsen handlar om tillväxttakt, produktivitet och innovation.
Det är intressant därför att den amerikanska tillväxten under 1950, -60 och -70 talen faktiskt var högre än de varit sedan 1980 talet.

Nu är det Finlands tur

Finlands sak är vår.

Nu är det Finlands tur att fundera på om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi faktiskt vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.

Det är alltså Finlands tur att tvingas till samma självdestruktiva åtstramningar som Grekland tvingades till.

Det är ingen skillnad mellan ett medlemskap i eurozonen, eller som vi gjort i Sverige, att överlåta vår konstitutionella rätt att skapa pengar och därigenom också kontrollen över penningmängden till våra privata banker. Vi har ju under dessa förhållanden ändå övergett riksdagens och regeringens rätt att i verkligheten kunna styra över finanspolitiken och därigenom också att bestämma hur pengar först ska användas, till någon annan.

“It will be as if each EMU member country were to attempt to operate fiscal policy in a foreign currency; deficit spending will require borrowing in that foreign currency according to the dictates of private markets.”
– L. Randall Wray in his 1998 book, Understanding Modern Money

Det är viktigt att notera att tanken bakom dessa åtstramningar är föreställningen att det kommer en dag då våra regeringar kommer att “få slut på pengar”. Att en nation kommer att gå omkull om den inte skär ner på dom offentliga utgifterna och säljer ut sina tillgångar.

Men under nuvarande förhållanden kommer det här bara leda till att en Nation ökar sitt beroende, att ett land tvingas att skapa ytterligare förutsättningar att skuldsätta sig än mer.

En nation kan visst gå omkull, helt sant, men inte alla nationer.

En nation kan faktiskt bara bli oförmögen att betala sina utgifter om valutan som används ges ut av någon annan, svarar mot en myntfot(t.ex. guldet.), eller om landets skulder är i någon annans valuta än den egna.

Finland delar den här minsta gemensamma finanspolitiska nämnaren med många andra länder. Inte bara i västeuropa. Utan även med alla de länder som vi vanligtvis kallar “utvecklingsländer”.

Vi kan ha hur många åsikter som helst om detta, men vad vi egentligen borde diskutera är grundläggande fakta.

En förändring kan faktiskt bara ske om vi först gör en grundläggande förändring av vårt monetära system.

Till Artikel i SVD »

Det måste bli ett slut på daltandet med bankerna

av Andreas Cervenka – SVD Näringsliv »

Men Björn Wahlroos har rätt när det gäller Sveriges Riksdag. Ur bankernas perspektiv är de regeringar som sammansätts ur riksdagen verkligen finansiella idioter. Våra regeringar kommer och går, den politiska orienteringen skiftar, men vårt monetära system består. Här sker inte någon verklig förändring.

Jo förresten, våra banker får fortsätta skapa pengar för sin egen kapitalförvaltnings skull. Vilket bl.a gör att våra inhemska banker kan växa sig större än Sveriges BNP, och genom att dom kontrollerar penningmängden så bestämmer dom också hur alla pengar först ska användas. Det är ingen tillfällighet att den finansiella sektorn växer 3ggr snabbare än ekonomin i övrigt, trots att staten har konstitutionell ensamrätt på utgivningen av svenska pengar.

Folket i en hel nation ägnar sig här åt att diskutera åsikter istället för grundläggande fakta.

Det är därför vi på ett självdestruktivt sätt skär ner och gör åtstramningar.

Ekonomin behöver pengar, inte åtstramningar

deficit

Det sägs ofta att vi med vår välfärd lever över våra tillgångar. Att vi blivit beroende av skuld. Att vårt underskott gör att vi måste dra ner på våra utgifter.

Det är inte möjligt i den nuvarande ekonomin.

Anledningen till att vi skuldsätter oss är inte för att vi har lånat vårdslöst av någon annans insättningar.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld. 96% av alla pengar skapas när våra banker ger ut lån.
Så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse företagen med pengar är om vi lånar dem från våra banker.

Det här är alltså själva motsatsen till vad vi får höra från våra politiker. Att vi måste skapa besparingar, alltså överskott med vilka vi sedan kan göra investeringar i välfärden.
Här har våra politiker och ekonomer alldeles blandat ihop det med hur en hushållsekonomi fungerar. (Hushållen skapar inte eller ger ut nya pengar.)
Vi kan alltså inte spara eller göra åtstramningar om vi också vill investera. Pengarna måste först spenderas in i ekonomin innan dom kan sparas!

I verkligheten har pengar alltså inte skapats om inte skulden skapats före dom, och det är det här missförståndet som skapat den nuvarande situationen med våra spartankar och åtstramningar.

Så länge vi fortsätter att skuldsätta oss så kommer nya pengar att skapas i ekonomin. Om vi sparar eller gör åtstramningar så minskar pengarna. Vi får då en recession. En ekonomisk tillbakagång med mindre pengar.

Det enda sättet för våra regeringar att kunna hantera detta i vårt nuvarande finansiella system, är att antingen skapa förutsättningar för alla att kunna skuldsätta sig mer, eller att återta sin konstitutionella kontroll över penningmängden. Betydelsen av det senare skulle innebära att nya pengar först skulle komma att spenderas och användas för våra gemensamma ändamål.

2013 gav staten ut 85 miljarder ca 4% av den totala penningmängden. Samma år, 2013 gav våra banker ut 1700 miljarder. Dessa pengar är skuld.
Majoriteten av dom pengarna hamnar sedan på våra bostadsmarknader och i den finansiella sektorn.

Det är alltså inte konstigt att ekonomin i den privata sektorn upplever en recession.

Om den monetära unionen

och den logiska konsekvensen av den makroekonomiska balansräkningen

Det är intressant att man i den monetära unionen har ett krav på att underskotten inte får överstiga 3% per år.

Inom unionen betyder det här att dom stora exportländerna med stora exportöverskott kan tillåta sig att ha budgetöverskott år efter år, precis som alla nationer inom unionen kan, om enskilda medlemsländer säljer mer varor till andra medlemsländer än vad de köper av dom.

Det här innebär samtidigt att minst ett land måste dra på sig underskott för varje annan nation som driver ett överskott.

Det är helt enkelt en logisk konsekvens av den makroekonomiska balansräkningen med sektorbalanser vilken är tillämplig på alla nationer och alla tidsperioder.

Starka producentländer kommer att driva överskott gentemot andra länder som har svårare att exportera sina varor och tjänster. Samtidigt ska dessa medlemsländer följa det strikta 3% kravet.

Hur går det här ihop?

Det gör det inte.

Men kanske går det om man kan införa en slags turordningslista där länderna emellan får turas om att driva överskott och underskott, samtidigt som man då inte heller påtvingar länderna en ekonomisk politik med åtstramningar under dom åren som man tvingas till underskott.

Länderna som driver överskotten är ju dessutom också så moraliskt övertygade om den hushållsekonomiska tanken att dom inte kan föreställa sig att det är möjligt för någon nation att nå full sysselsättning med ett underskott, samtidigt som man också har ett BNP som ökar. Ett tillkortakommande som är mycket försvårande.

Så vad gör ECB och dom starka exportländerna i den monetära unionen då?

Jo, dom driver hårda sparprogram och utförsäljningar mot medborgare i medlemsländerna med underskott, samtidigt som bankerna får stora lättnader som tillser att dom hamnar i balans igen, trots att dom hamnat där dom är på grund av osäkra finansiella produkter där dom tjänar pengar på förhållandet med överskottsländer och underskottsländer.

The design of a budget

MMT Fiscal Principles

“In most budgetary discussions, it is erroneously assumed that the national government has a financial constraint and has to budget like a household.

The analogy neo-liberals draw between household budgets and government budgets is false. Households use the currency and must finance their spending.

However, government issues the currency and must first spend (i.e. credit private bank accounts) before it can tax (i.e. debit bank accounts). The claim that governments must tax or borrow to ‘finance’ its spending is false under a fiat-currency system.”

Bill Mitchell on the design of a budget here »

Functional finance

dreamstime_s_42138163

“The central idea is that government fiscal policy, its spending and taxing, its borrowing and repayment of loans, its issue of new money and its withdrawal of money, shall all be undertaken with an eye only to the results of these actions on the economy and not to any established traditional doctrine about what is sound and what is unsound …

The principle of judging fiscal measures by the way they work or function in the economy we may call functional finance.The first responsibility of the government (since nobody else can undertake the responsibility) is to keep the total rate of spending in the country on goods and services neither greater nor less than that rate which at the current prices would buy all the goods that it is possible to produce.

If total spending is allowed to go above this there will be inflation, and if it is allowed to go below this there will be unemployment.

The government can increase total spending by spending more itself or by reducing taxes so that taxpayers have more money left to spend. It can reduce total spending by spending less itself or by raising taxes so that taxpayers have less money left to spend.

By these means total spending can be kept at the required level, where it will be enough to buy the goods that can be produced by all who want to work, and yet not enough to bring inflation by demanding (at current prices) more than can be produced.”

Read more Bill Mitchells blog »

Red Herring logical fallacy

logic

a logical fallacy attempting to redirect the argument to another issue that to which the person doing the redirecting can better respond.

The red herring is as much a debate tactic as it is a logical fallacy. It is a fallacy of distraction, and is committed when a listener attempts to divert an arguer from his argument by introducing another topic. This can be one of the most frustrating, and effective, fallacies to observe.
The fallacy gets its name from fox hunting, specifically from the practice of using smoked herrings, which are red, to distract hounds from the scent of their quarry. Just as a hound may be prevented from catching a fox by distracting it with a red herring, so an arguer may be prevented from proving his point by distracting him with a tangential issue.

Examples

X: -It is morally wrong to cheat on your partner, why would you do something like that?
Y: -What is morality?
X: -It’s a code of conduct shared among people.
Y: -But who determines this code?…

X: How could the universe be only 6000 years old, when by the speed of light we can now mesure the distance to astronomical objects more than 13 billion light years away by the fact of their light that has now reached us?
Y: 6000 years is not a firm number. The universe can be as old as about 10,000 years.
X: How do you figure?…

Om Överskottsmålet

Konjunkturinstitutet ger regeringen rätt i slopandet av överskottsmålet.

Det här är mycket viktigt för vårt generella välstånd därför att:

En balanserad budget innebär inga nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.

Ett budgetöverskott innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.

Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengar in i ekonomin. Det innebär generellt ett finansiellt välstånd och ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar för att komma i nivå med resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.
Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse i realekonomin.

Pengar och Skatt

När staten skapar nya pengar så får den ett underskott som motsvarar pengarna som givits ut och spenderats in i ekonomin.

Tillgången på pengar, alltså de pengar som staten spenderat, är hushållens och företagens betalningsmedel och “sparade” tillgångar i ekonomin. Dessa tillgångar balanseras av att vi betalar skatt. Genom skatten får vi då ett kontinuerligt flöde i realekonomin utan skuld, vilket begränsar inflationen.

Nya pengar och finanssektorn

när bankerna skapar nya pengar, skapar dom samtidigt det kapitalöverskott som ger sparandet och tillväxten i finanssektorn.

Våra affärsbanker har konton hos Riksbanken precis som vi har konton hos våra banker. Så för att ändra på ett konto så använder man helt enkelt en dator och ändrar siffrorna på kontot som ska ändras. Det är likt, men inte samma sak som att trycka nya pengar eftersom dom här pengarna skapas digitalt.

Våra banker skapar på samma sätt insättningar när dom ger ut lån. Pengarna för lånen finns inte från början.

Det är alltså inte någon annans insättning som banken ger ut som nya lån. Det är nya pengar som banken skapar ur ingenting.

Sparandet som är den nya tillgången på kapital hamnar sedan nästan uteslutande i den finansiella sektorn där de används för spekulation på befintligt kapital, på värdepapper eller på fastigheter.

Om en bank får svårigheter i sin kapitalförvaltning på grund av en alltför vårdslös utlåning eller av missriktade spekulationer, så ändrar Riksbanken bara på siffrorna som banken har på kontot hos dem.

Det är alltså av den här anledningen vi måste spara och göra åtstramningar ..

Its not just about the Greek crisis?

L. Randall Wray in his 1998 book, Understanding Modern Money

Under the EMU, monetary policy is supposed to be divorced from fiscal policy, with a great degree of monetary policy independence in order to focus on the primary objective of price stability.

Fiscal policy, in turn will be tightly constrained by criteria which dictate maximum deficit-to-GDP and debt-to-deficit ratios. Most importantly, as Goodhart recognizes, this will be the world’s first modern experiment on a wide scale that would attempt to break the link between a government and its currency.

It will be as if each EMU member country were to attempt to operate fiscal policy in a foreign currency; deficit spending will require borrowing in that foreign currency according to the dictates of private markets.

Det är egentligen ingen skillnad mellan ett EMU medlemskap och att överlåta vår konstitutionella rätt att skapa pengar till våra banker. Vi överger ju i vilket fall som helst riksdagens och regeringens rätt att verkligen kunna styra finanspolitiken.

Minusränta varför då?

det finns väl ett mer logiskt sätt att öka tillväxten på.

Med minusränta är det meningen att Riksbanken vill få in mer pengar i ekonomin.

Vår gemensamma ekonomi har alltså för lite pengar och på detta sätt vill alltså Riksbanken att bankerna skall sluta spara pengar hos dem och se till att pengarna spenderas istället.
Detta skall i sin tur sedan bidra till att öka tillväxten.

Samtidigt oroas man både i Sverige och i övriga EU över att den privata skuldsättningen är för hög. Denna i sin tur drivs på av att våra banker får skapa och kontrollera nästan hela penningmängden och hur de nya pengarna först ska användas.

Att hushållen fortsätter att skuldsätta sig mer kan bland annat förklaras med en avreglerad finansmarknad och helt andra skatte- och subventionssystem än tidigare. Detta i sin tur innebär att hushållen numera klarar av en högre skuldkvot än tidigare för att kunna upprätthålla en levnadsstandard som de annars inte skulle kunnat ha i den nuvarande ekonomin.
Men viktigast är att vår riksdag och regering överlåtit statens konstitutionella rätt att skapa nya pengar till våra banker.

Varför köper inte Riksbanken statspapper och ökar penningmängden för hushållen och den privata sektorn genom att staten spenderar in dem på outnyttjade resurser?

Genom att nya pengar skapas och spenderas på befintliga resurser, (t.ex personalbrist på våra sjukhus, äldrevården och våra skolor, underhåll av infrastruktur, försvaret mm, mm.), så finns det inte någon risk för inflation. Om risken för inflation trots allt skulle uppstå är det ju bara att sälja tillgångar(t.ex statspapper) mot valuta och pengarna försvinner ur Riksbankens balansräkning. De upphör att existera.

Inflation uppstår vanligtvis när penningmängden ökar snabbare än utbudet av varor och tjänster (t.ex bostadspriserna på grund av våra banker.), eller av att varor och tjänster minskar snabbare än penningmängden (t.ex sjuksköterskor eller lärare på grund av åtstramningar.).

Det märkliga är att det med Riksbankens åtgärd alltså är meningen att vi skall skuldsätta oss mer, sälja ut mer, och acceptera åtstramningar för att våra banker ska kunna låna ut mer, istället för att dom nya pengarna spenderas in i ekonomin för våra gemensamma ändamål.

Offentligt spenderande av nya pengar skulle öka tillväxten direkt och penningmängden skulle ökas utan skuld samtidigt som skulderna betalades av.

Detta skulle också undan för undan minska på den allmänna skuldsättningen.

Om våra pengar

Den monetära basen, alltså allmänhetens tillgångar hos Riksbanken är en balansräkning som motsvarar hur mycket pengar som Riksbanken givit ut.
2013 var det ca 85 miljarder. Det är detta våra politiker kallar vårt “underskott”.

Dom här pengarna ökar genom att Riksbanken köper tillgångar i statspapper. (Man kan köpa utländsk valuta också men då undergräver man vår monetära suveränitet).
Staten “hamnar i skuld hos sig själv” då Riksbanken betalar för dessa statspapper med nya pengar som ökar den monetära basen. Pengarna spenderas sedan in i ekonomin när staten köper varor och tjänster av hushållen och våra företag.
Pengarna blir en allmän tillgång då de spenderas in av staten. De kommer att motsvara hushållens och företagens samlade tillgångar på betalningsmedel.

Vill Riksbanken minska tillgången på pengar så säljer den tillgångar mot monetär bas som tas tillbaka och pengarna försvinner från Riksbankens balansräkning eftersom dom representerar en fordring på sig själv.
Det statliga “underskottet” minskas med den motsvarande summan.
Staten gör också detta på ett dynamiskt sätt med skatteintäkter.

Bankernas andel av den monetära basen var 2013 ca 1700 miljarder tillsammans med ca 10 miljarder i reserver. Det är den del av den monetära basen som våra banker tillåts skapa och kontrollera för den finansiella sektorn genom skuld.

Det är alltså våra samlade tillgångar hos Riksbanken som våra politiker missvisande använder för att försöka övertala oss gå med på att göra åtstramningar och minska vårt allmänna välstånd, eller skära ned på vår välfärd. Detta har ingenting med bankernas och den finansiella sektorns andel av den monetära basen att göra.
Det är istället vårt “underskott” som är så stort att vi måste stycka upp och sälja ut våra gemensamma tillgångar för att allt ska bli bättre.

Man använder här doktriner och ideologisk retorik istället för fakta om ekonomi för att få oss att gå med på saker vi inte tycker är bra.

Att sedan påstå att man genom att stycka upp den offentliga sektorn och sälja ut delar av den, eller genom att genomföra åtstramningar i den privata sektorn för att skapa nya jobb, det är i det här sammanhanget rent nonsens.

Om rätten att skapa pengar

“När vi förlitar oss på våra banker för att skapa större delen av vår penningmängd, så är det enda sättet att få in mer pengar i ekonomin – att den privata sektorn, alltså hushållen och företagen, skuldsätter sig än mer.”

Mer och mer pengar kommer sedan att gå åt till att betala för dom nya pengarna. Detta kommer att blåsa upp den finansiella sektorn ytterligare.
Den finansiella sektorn är viktig. Men våra banker ska inte få utöva statens konstitutionella rätt att skapa pengar i den.

Ett märkligt påstående

hur kan våra politiker fatta beslut som litar på makroekonomiska modeller som utesluter banker och skulder.

I dom nyliberala makroekonomiska modellerna är den höga skuldsättningen inte intressant att titta på, “eftersom det bakom varje skuld finns en långivare, så dom tar därför ut varandra“. Bankernas och finanssektorns inflytande på realekonomin är därför inte intressant ur ett nationalekonomiskt perspektiv.

På detta sätt föreställer man sig att finanssektorn inte påverkar ekonomin i den privata sektorn. Alltså hushållen och företagen.
Bankerna står för 96% av penningmängden och bestämmer också var dessa nya pengar först ska användas. Det är pengar som skapas genom skuld. Det är samma pengar som blåser upp finanssektorn.

Hur kan de ta ut varandra om bostadskostnaderna blir så höga att de påverkar köpkraften så mycket att den minskar?
Eller om små och medelstora företag tvingas skära ned eftersom den minskade köpkraften minskar på den efterfrågan dom är beroende av.
Hur kan de ta ut varandra då?

Det är inte svårt att se hur dynamiken i en alltför stor finansiell sektor påverkar ekonomin som helhet eftersom den tillåts att skapa pengar till sig själv genom våra banker.
Deras uppgift är att tjäna sina egna intressen. Inte hur vi vill skapa vårt välstånd eller utforma vår välfärd.

Vetenskapens värld – Ekonomernas skuld

om hur doktriner och felaktiga modeller får en finanssektor att gå överstyr.

Det är intressant att oppositionen bygger hela sin politiska idé och sin politiska gärning runt en defekt doktrin och en ekonomisk modell som betraktas som direkt felaktig.

En mer relevant politisk frågeställning är alltså hur vi kan minska den finansiella sektorns storlek. Alltså vilka delar av den som måste återregleras, begränsans eller tillåtas gå under för att den åter ska fungera som den intermedient den är tänkt att fungera som.

Island verkar återigen ha gjort rätt från början.

Åtstramningarna ska inte göras i realekonomin, av folket och dom små och medelstora företagen, utan i finanssektorn. Det är finanssektorn som behöver minskas och den gemensamma ekonomin som behöver mer tillgångar för att ekonomin ska börja fungera igen.

Av vilken anledning tror vi att avkastningen på kapital i den finansiella sektorn ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt annars?

Grekland har en jättechans imorgon.

den Grekiska staten behöver inte vara beroende av kreditmarknaderna för att kunna fungera

Grekland har imorgon en jättechans att ta kontrollen över, och kunna forma sin egen framtid förutsatt att man med en egen valuta också denominerar skulderna i den.

Monetärt suveräna regeringar har ett mycket större och flexiblare politiskt utrymme.

Regeringar av det här slaget kan inte bara kan utfärda sin egen valuta och betala statsskulder i sin egen denominerade valuta, utan de begränsningar på budgettransaktioner som man själva skapat kan också dynamiskt anpassas mot förändringar genom att man själv kan ändra på dessa regler.
Därför blir den här typen av regeringar inte heller ekonomiskt begränsade på det sätt som icke suveräna regeringar är, och dom kan då helt fokusera på viktiga frågor som full sysselsättning och prisstabilitet.

Det finns aldrig någon risk för en suverän nation som ger ut sin egen fritt flytande valuta om skulderna är denominerade i den egna valutan.
I denna mening är staten inte heller beroende av kreditmarknaderna för att kunna fungera.

Under ett sådant finansiellt system skulle makten att skapa pengar tas bort från banksektorn och överföras till ett offentligt organ, som t.ex. Bank of Greece. Bank of Greece skulle då vara ensamt ansvarigt för att skapa nya pengar och kunna överföra dom till regeringen som sedan skulle kunna använda dem för dom offentliga utgifterna.

Nationer som gett upp sin suveränitet genom att uppgå i valutaområden( t.ex. eurozonen ); eller genom att dollarisera sina valutor, är uppenbarligen inte i kontroll av, eller styr sin egen valuta och står därför inför samma begränsningar som länder led av under eran med guldstandarden.

Greeks should find the nerve to outlaw fractional reserve banking

ogrundade föreställningar och propaganda skapar myter om Grekland.

“Greece must avoid replacing one myth with another – that returning to the drachma will be a panacea. If and when the drachma returns it will not be the notes and coins issued by the State free of debt which will be the problem, it will be the new drachma denominated debt issued by the privately controlled international banking system which will hobble Greece to its present masters.”

Read article on Positive Money »
BellaCaledonia article Greek Myths »