Om man destabiliserar tryggheten i ett samhälle genom att utarma dess välfärd och flyttar gemensamt ägda tillgångar från befolkningen till privat ägande, samtidigt som skillnader får uppstå som proportionellt sett förefaller djupt orättvisa. Eller om omfördelningen sker på ett sätt som kränker avsikten med den. Då skapas i och med detta ett utrymme för enkla lösningar. Lösningar som inte har realekonomisk grund men låter bra. Alltså populism genom otrygghet. Det är denna otrygghet som är det extremas grund i Norden och övriga Europa. Genom fokuseringen på en fråga, som i sig bara flyttar runt pengar i ekonomin, och fokusera på en omfördelning av kostnader så bedrar man sig samhällsekonomiskt. Det är ingen lösning. Bristen på pengar i samhällsekonomin och skulden för tillkomsten av nya påverkas inte. Inga nya pengar tillkommer. Och ingen verklig förändring finns i detta. Den totala ekonomin förändras inte.
Men det låter bra. Någon verkar bry sig. Någon uttrycker missnöjet, osäkerheten om varför det inte går ihop.
Det är underordnat för dem som väljer den här vägen om det politiska innehållet är direkt vilseledande. Om det vilar på en tvivelaktig folkrättslig grund, är inhumant och saknar omtanken som genomsyrar ett välfärdsamhälle.
Välfärden måste under alla omständigheter vara ett grundläggande mål för den offentliga verksamheten, oberoende av hur regeringsbildningen ser ut, detta för att förhindra obehagligheter av det här slaget.