Random syllables of sanity from my subterranean barometric life
För att betala statsskulden så ändrar man siffrorna på två ställen(det har ingenting med skatten att göra). Siffrorna som säger hur mycket ägande det finns i statspapper reduceras. Och siffrorna som talar om hur mycket det finns på ägarnas ”vanliga” konton skrivs upp.
Skulden är betald. Alla har fått sina pengar.
Varför krångla till det?
Staten både har och inte har pengar att betala för allmän sjukvård, skola, migration mm.
Men för att vi ska få några pengar i våra händer så måste staten först spendera dem.
Staten behöver alltså inte beskatta eller låna för att ändra på sina konton när dom spenderar pengar på vår gemensamma välfärd eller på migrationen.
Ett sånt påstående är faktiskt rent nonsens.
Vad den gör är att ändra på siffrorna som tillhör ett visst bankkonto medan Riksbanken/riksgälden håller ställningen.
Det är på det här sättet nya pengar spenderas in i ekonomin.
Om vi tittar på en hockeymatch så oroar vi oss inte varifrån siffrorna kommer, eller för att siffrorna på tavlan för ställningen i matchen skall ”ta slut”.
Vi frågar oss inte heller var alla siffror ”sparas” för samtliga hockeymatcher, eller om dom skall räcka till alla matcher om någon match skulle använda för många.
På samma sätt handlar det för staten om att ändra siffrorna på bankkonton.
Våra banker som sköter utbetalningarna har konton hos Riksbanken precis som vi har konton hos våra banker.
Här verkar ingen få ihop det rätt. Varken våra politiker eller våra mediaekonomer.
Svaret är att alltså att staten betalar genom att att ändra siffrorna på ett konto.
Det innebär också att staten om den är oaktsam, kan skapa inflation precis som våra banker gjort på våra bostads och finansmarknader, och det är något som måste undvikas.
Vi kan ha en ekonomi som den vi nu befinner oss i med för lite pengar spenderade in i den. När omsättningen är för liten leder det till prissänkningar och uppsägningar eftersom det finns för lite pengar i förhållande till outputen i ekonomin. Eller så kan vi ha en ekonomi som har för mycket pengar att omsätta vilket i sin tur leder till prisökningar eftersom tillgången på pengar är för stor i delar av den.
Men pengarna kan aldrig ta slut.
Och så länge det finns resurser att spendera in nya pengar i finns det ingen anledning att spara.
Själva föreställningen om att spara för framtiden faller ju på sin egen orimlighet.
Istället för att ändra siffrorna på ett konto väntar vi på att någon ska bygga en tidsmaskin som ska hämta pengar från framtiden så att vi kan spendera dom i nuet.
Kan det verkligen vara det vi avser med ett sådant påstående?
Vårt monetära system med fiat pengar är statens verktyg för att genomföra verkliga politiska och ekonomiska mål.
Det är inte en källa som i sig avgör vilka dom målen skall vara.
Storleken på staten,(vad den konsumerar och alltså hur mycket nya pengar som spenderas in i ekonomin, inte vad den kostar) är ett beslut som handlar om vad vi vill att den skall tillhandahålla.
Att avgöra storleken på den är ett proportionellt övervägande mot hur mycket resurser den ”tar” från den privata sektorn i form av resurser, bl.a arbetskraft.
Det är inte ett finansiellt övervägande.
När våra affärsbanker får skapa merparten av våra pengar gör räntan att det aldrig kommer att finnas tillräckligt med pengar i omlopp för at betala skulden för pengarna.
Någon måste per definition alltid bli utan pengar.
När merparten av våra pengar är svenska fiat pengar utfärdade av staten, tar skatten pengar ur omlopp och skapar utrymme för staten att spendera in mer pengar för oss att handla varor och tjänster för, samtidigt som inflationen hålls under kontoll.
Så länge det inte råder full sysselsättning och att det inte heller under dom omständigheterna skapas mer pengar än det finns varor och tjänster att handla för, finns det ingen gräns för hur mycket pengar staten kan spendera in i ekonomin.
Staten spenderar pengarna för att köpa tjänster vi alla behöver. Skola, försvar, sjukvård, pensioner m.m.
Ett intressant dilemma med pensionerna är inte att våra pensionärer blir fler, utan att att det måste produceras tillräckligt med resurser i form av varor och tjänster i ekonomin för dom att spendera pengarna på.
Det är ironiskt att vi genom att dra ner på våra offentliga medel inbillar oss att vi ”sparar” på våra utgifter i framtiden.
Vad vi faktiskt åstadkommer är bara att vi håller tillbaka ekonomin och minskar antalet arbetstillfällen.
Regeringen måste ju spendera först innan den kan beskatta och vi kan få betalningsmedel.
Var annars kan pengarna komma ifrån?
När staten beskattar är det meningen att köpkraften ska begränsas. Det är inte för att regeringen ska få mer pengar att spendera. Ett sådant påstående är helt enkelt tokigt.
When i look at todays economy, its screaming at me that the problem is that people dont have enough money to spend.
— Warren Mosler —
Storleken på budgetunderskottet har väldigt liten betydelse i sig själv eftersom det bara är en balansräkning som talar om hur mycket pengar staten utfärdat och betalat ut till medborgarna.
Budgetunderskottet är statens utestående mått på den samlade ekonomin.
Alltså hur mycket pengar staten har utfärdat.
Det betyder i praktiken att ett budgetunderskott på öret beskriver storleken på våra gemensamma finansiella tillgångar.
Välfärden och marknadsekonomin behöver tillgångar i form av pengar för att kunna fungera och växa i takt med ökade resurser.
Om vi krymper budgetunderskottet för mycket, betyder detta att de pengar som staten måste spendera in i den gemensamma ekonomin för att vi ska få tillgång till betalningsmedel inte kommer att utfärdas för den.
Det är här media och våra politiker, och t.o.m våra främsta ekonomer misstar sig.
Ett budgetunderskott skapar finansiella tillgångar medan ett budgetöverskott drar bort exakt den summan från den icke statliga sektorns tillgångar.
Det är alltså tvärt om mot den gängse uppfattningen.
Ett synbart tecken på att ekonomin uppenbart saknar medel är ju att kön till våra arbetsförmedlingar växer sig allt längre.
Skatter fungerar så att dom minskar den totala efterfrågan.
Efterfrågan sjunker i brist på pengar. Skatter minskar tillgången på pengar.
Staten ska utfärda och spendera nya fiat pengar(svenska kronor) in i ekonomin så länge det är i nivå med dom resurser som finns.
Skatten tar sedan pengar ur cirkulation och minskar penningmängden så att det skapas utrymme för staten att kunna spendera in nya pengar utan att detta leder till inflation.
Att tvinga en snickare att vara telefonist, en programmerare att köra tåg o.s.v. är inte att spendera in nya pengar i nivå med befintliga resurser. Detta skapar bara konstgjorda brister som inte får den totala ekonomin att växa eftersom man inte utnyttjar de resurser som finns tillgängliga på bästa sätt.
Inga nya pengar utfärdas som svarar mot någon tillgänglig outnyttjad resurs. Penningmängden förblir stabil och den gemensamma ekonomin får ingen stimulans.
Det är här dom nyliberala monetaristerna har så fel.
En av Modern Monetarys Theorys främsta förespråkare som också är en av personerna bakom New Economic Perspectives, Stephanie Kelton har accepterat utnämningen till Chief Economist for the Senate Budget Committee.
Jag nämner detta för att jag tänker mig en ekonomisk och teoretisk acceptans i spridningseffekten även till oss om den vinner inflytande där.
Kanske börjar man förstå att det är dags att lämna den nyliberala galenskapen för någonting bättre nu.
Till Boken på Amazon »
Eller läs den online här.
Regeringen begränsas inte av sina intäkter – den behöver inte beskatta eller låna för att spendera.
Faktum är att regeringen måste spendera först innan den kan beskatta eller låna.
Var annars kan pengarna komma ifrån?
— Warren Mosler, The 7 Deadly Innocent Frauds of Economic Policy —
Förenklat, tror dom flesta av oss att det är såhär det ser ut, och det är också i stora drag utifrån detta som våra politiska och ekonomiska beslut fattas.
Om det blå flödet är pengar så ser den uppmärksamme att det verkar som om alla våra pengar skapas i den privata sektorn och att staten stadigt dränerar den på pengar och belastar medborgarna i form av upplåning och skatt. Trots att vi vet att pengar bara får skapas av staten.
Det är det här intrycket vi helt felaktigt tror är sant och riktigt.
PS är den privata sektorn och FG är staten.
I verkligheten ser det dock ut som nedan. Det första diagrammet är upp och nervänt.
Våra svenska fiat kronor skapas av staten och spenderas in i ekonomin. Och det är något som egentligen borde få både marknadsekonomin och välfärden att växa så länge det finns outnyttjade resurser i dom.
(Undantaget just nu är att våra banker får ta större risker än dom har verkliga pengar att backa upp med då dom får skapa digitala pengar som i sin tur garanteras, backas upp av, och konverteras av av staten till verkliga pengar som endast staten får skapa.
Man kan säga att vi på det här sättet garanterar bankernas iögonfallande bonusar och kreativt skapade förmögenheter på bekostnad av den gemensamma ekonomin.)
Vi har låtit invagga oss i föreställningen att allt statligt spenderande sker med hjälp av upplånade pengar och uppbärande av skatt. Och att skatten är kopplad till offentliga utgifter. Inte till inflationen.
Vi har alltså lyckats inbilla oss att tro att staten måste låna pengar och hamna i offentlig skuld även om det faktiskt bara är staten som får skapa pengar..
Varje suverän nation som inte ger sina medborgare och dess ekonomi alla fördelar som finns för dem på grund av den inneboende förmågan att utfärda och hantera sin egen fiat valuta bör eftertryckligt ifrågasättas av sin befolkning.
Visuellt och beskrivande om den praktiska verkligheten.
Diagram och fiat pengar »
Frågan som inställer sig är när vi ska lämna gamla makroekonomiska teorier och tankegångar som fortfarande sitter fast i lämningar från guldstandarden för att använda nyare mer dynamiska ramverk som verkligen tar fasta på att våra pengar är fiatpengar.
Till exempel Modern Monetary Theory.
Vi behöver en tillämpad teori som bättre beskriver de procedurer och konsekvenser som förekommer i användandet av en regeringsskapad suverän valuta som kronan.
Utan tvivel måste något nytt prövas då den nuvarande uppenbart inte klarar uppgiften utan förödande konsekvenser.
Här kommer det naturligtvis att drivas en hård opinionsbildning för att ge upp vår egen valuta och vårt självbestämmande för en gemensam valuta och euron istället.
Våra affärsbanker och kapitalförvaltare är inte intresserade av ett nytt ramverk som kan äventyra deras nuvarande intressen.
Den enskilt viktigaste omständigheten i svensk ekonomi är att vi äger vår egen valuta.
I samma stund som vi ”ger” bort den har vi förlorat vårt självbestämmande.
Eftersom den svenska kronan är fiat pengar så betyder det att statens utgifter inte nödvändigtvis behöver baseras på statliga inkomster.
Staten har inte mer pengar tillgodo att spendera vid ett överskott än vid ett underskott.
Bankpengar(digitala pengar) är nu precis lika bra som riktiga svenska fiat kronor eftersom bankerna är skyldiga att kunna omvandla dom digitala pengarna till fiat pengar på efterfrågan.
Nackdelen med arrangemanget är att bankerna tar större risker än de har svenska kronor att backa upp med, alltså, dom har inte tillräckligt med verkliga pengar för att kunna möta efterfrågan på konverteringen till fysiska pengar, så staten kliver in och garanterar konverteringen. Det här är fractional reserv banking i praktiken.
Frågan är varför man lägger den bördan på medborgarna när orsaken är att det inte finns tillräckligt med verkliga fysiska pengar att kunna konvertera till?
Det är precis den här orsaken som gjorde att vi lämnade guldstandarden 1971 och våra pengar blev fiat pengar.
Just nu är förhållandet att av den totala summan pengar i ekonomin är 96% digitala pengar skapade genom skuld av våra banker, och 4% skapade av staten/riksbanken.
Det här visar bland annat på att vi faktiskt skulle kunna öka den totala ekonomin och få den att växa genom att öka mängden verkliga pengar som skapas av staten/riksbanken. Och istället för att konvertera bankernas dåliga risker på våra finansmarknader så spenderar vi pengarna direkt där dom behövs in i vår gemensamma ekonomi, samtidigt som vi minskar andelen digitala skuldbaserade pengar i samhällsekonomin.
Bankerna sysslar med kapitalförvaltning. Vill bankerna ta risker så är det den enskilda banken och den riskbenägna kundens sak, detta ska inte garanteras av staten/riksbanken på den samlade ekonomins bekostnad.
Islands President uttrycker hur vi borde prioritera på ett bra sätt.
Vad är det som får oss att tro att vi gemensamt via staten antingen måste låna pengarna från den privata sektorns ekonomi, eller ta ut pengar via skatten för att kunna spendera pengar in i samhällsekonomin när vi kan spendera in pengar där dom behövs mest med pengar som vi skapar själva via staten?
Den penningskapande processen kanske skulle kunna liknas vid ett matrisspel.
Ett nollsummespel där varje spelare besitter endast ett ändligt antal rena strategier.
Här skapar vi fiat pengar(svenska kronor) för en spelare(medborgarna) vilket blir ett ”underskott” för den andra(staten/riksbanken) och omvänt så betalas skatt av spelaren(medborgarna) som innebär ett tillskott för den andre(staten/riksbanken).
Den omvända processen skapar balans genom att pengarna upphör att existera när medborgarna betalar skatt.
v = max a∈A min b∈B H(a,b) = min b∈B max a∈A H(a,b)
För ett matrisspel och för vissa typer av oändliga tvåpersoners nollsummespel ska minimax principen gälla om blandade strategier används.
H(a,b∗) ≤ H(a∗,b∗) ≤ H(a∗,b)
För alla a∈A, b∈B, där a* och b* är strategierna.
Principen minimax skulle uttrycka den intuitiva uppfattningen om stabilitet eftersom det inte är lönsamt för någon spelare att avvika från sin optimala strategi,
a* (respektive b *).
Minimax principen garanterar båda parterna(spelarna) i processen en vinst eller förlust av inte mindre och inte mer än värdet av spelet.
Processen vi ser när staten skapar och spenderar nya pengar i ekonomin skulle alltså kunna liknas vid ett nollsummespel där inflationen balanseras av skatten.
T.ex.
Modern Monetary Theory visar detta med förhållandet:
(G – T) = (S – I) – NX där G är offentliga utgifter, T skatter, S är besparingar, I är investeringar och NX är nettoexporten.
Ett ”Underskott” är inte en skuld som vi gemensamt måste betala tillbaka med framtida skatter. I stället är det vi kallar ”underskott” helt enkelt en slags balansräkning och en redovisning av Fiat pengarna(svenska kronor) som staten utfärdat och betalat till medborgarna.
Vårt gemensamma intresse av en välfärd befinner sig inte i ett konkurrensförhållande med vår egen regering om att förvärva och spendera en ändlig mängd av svenska kronor.
För en nation som utfärdar och rationellt hanterar sina pengar i fiat valuta finns det alltid pengar till allmän sjukvård och skola i nivå med dom verkliga resurserna som finns inom landets gränser.
Så länge som de finns faktiska och hållbara resurser (arbetskraft, energi, material, teknik) tillgängliga i utbyte mot fiat pengar(svenska kronor), finns det ingen gräns för hur mycket pengar staten/riksbanken kan spendera in i ekonomin.
Och så länge det finns outnyttjad arbetskraft och outnyttjade resurser tillgängliga att utfärda pengar för, kommer detta inte att skapa inflation, det kommer istället att få den totala ekonomin att växa.
Men under omständigheten att det inte skulle finnas varor och tjänster för de pengar som spenderas in, då skapar man inflation, och det är något som alla stater noggrant måste hantera och skydda sig emot.
Att betala skatt är motsatsen till när staten/Riksbanken utfärdar och spenderar pengar in i en ekonomi.
Vi betalar skatt för att få pengar I utbyte mot varor och tjänster, inte för att täcka statens utgifter.
”Om bara staten kan utfärda pengar, hur kommer då dessa pengar i händerna på medborgarna?”
Det finns inte någon anledning att med fiatpengar(svenska kronor) försöka balansera eller uppskatta vad vi har råd med i förhållande till vad vi betalar i skatt.
Precis som våra banker tillåts skapa pengar ur ingenting så spenderar(skapar) staten pengar in i ekonomin ur ingenting. Skillnaden är att när pengarna försvinner ur ekonomin via skatten gör dom det utan den skuld som våra banker lagt till.
Det är detta som gör Riksbankens agerande så obegripligt.
Varför har dom abdikerat från utgivandet av skuldfria pengar till förmån för skuldbaserade pengar genom våra affärsbanker?
Det är alltså en falsk valsituation som människor ställs inför av oförstående media och riksbanken, att staten skulle spendera pengar på skattebetalarnas bekostnad.
Skatten är inte en skuld för utgifter som läggs på folket, utan ett medel för att se till att medborgarna och företagen fortsätter att sälja och köpa varor och tjänster i utbyte mot fiat valuta. Alltså svenska kronor.
Det existerar nämligen ingen konkurrenssituation om ett begränsat antal pengar mellan skattebetalare och välfärden.
”Any political leader in a sovereign nation which issues and manages its own fiat currency who claims the national government doesn’t have the “money” to pay for goods or services which are, in fact, available within the national borders—and which would greatly benefit the citizens—should be tarred and feathered and drummed out of office as an ignorant charlatan.”
”Any economist who makes the claim, either explicit or implicit, that a nation which issues and manages a sovereign fiat currency must either borrow or collect taxes in order to have currency to spend, should have his or her diploma revoked.”
”Any journalist who makes his or her living counseling the public about economic matters, who fails to take the time to understand and explain to his or her audience how sovereign fiat currencies actually function, should be summarily stripped of their journalistic credentials and pushed out the door of the newsroom.”
”Om ekonomin behöver stabiliseras beror detta enbart på att politiker, byråkrater och fackföreningar på olika sätt ingripit och förstört marknadens funktionssätt.”
Påståenden av det här slaget är naturligtvis helt felaktiga.
Monetaristernas teori säger bland annat att ”all arbetslöshet är frivillig, då det egentligen finns jobb åt alla” och ”att det i ekonomin alltid finns en viss strukturellt accepterad arbetslöshet”. Det här betyder då att om man sänker förväntningarna för människorna i ett samhälle(försöker tvinga dom att ta jobb, tar bort olika stöd), och begränsar möjligheterna till nya insatser så skapar man en ny arbetslinje.
Resultatet av det här är att man på människornas bekostnad säkrar penningvärdet och ser till att utbudet av pengar i den samlade penningmängden alltid är stabilt, samtidigt som befolkningen och behovet av den bara växer oberoende av teorin.
Det kommer alltså aldrig att finnas pengar till alla, och någon måste alltid bli utan.
Eftersom samhällsekonomin och levnadsstandarden generellt sett antas växa hela tiden, bromsar man på det här sättet ekonomin för att skydda tillgången på betalningsmedel.
Arbetslinjen är alltså egentligen ett konstgjort inflationsmål som utgår från att det finns en bestämd mängd pengar, och en konkurrenssituation om dom mellan medborgarna och staten. Trots att merparten av pengarna i ekonomin tillåtits att skapas av våra banker.
Därför blir arbetslinjen ett politiskt missförstånd, det är en ekonomiskt teori som ytterst avser att säkra storleken och värdet på penningmängden åt våra kapitalförvaltare eftersom dom tillåtits kontrollera nästan hela tillgången på våra betalningsmedel.
Våra politiker kan just nu göra väldigt lite med den totala penningmängden när dom bara har att försöka påverka den mängd riksbanken skapar i form av sedlar och mynt(ca 4%).
Från politiskt håll har man tillåtit en minskning av tillgången på fysiska pengar och samtidigt då också minskat den verkliga ekonomins tillgång på pengar.
Någonting som inte alls är bra för våra företag eller för en marknadsekonomi.
”Arbetslinjen” skapar inte jobb i sig självt. Det är en ekonomisk teori, en modell för att kontrollera den samlade tillgången på pengar. Den har ingenting alls att göra med att skapa jobb.
Och samtidigt med den så har bankerna fått öka den digitala andelen pengar nästan obegränsat, med bieffekter som bland annat består av fantasifull spekulation på våra bostads och finansmarknader.
Detta har skett oaktat att riksbankslagen från 1897 endast tillåter riksbanken att skapa pengar.
Trots detta så insisterar en hel del politiker på att om vi fortsätter att tvinga människor att sänka sina förväntningar, och begränsar dom politiska insatserna i samhällsekonomin(alltså statens inflytande/service/välfärd) så ska detta skapa jobb. Och man föreställer sig att åstadkomma detta genom att sälja ut våra gemensamma tillgångar som t.ex. skolor, sjukhus, äldrevård mm. På detta sätt tror man att detta skall öka omsättningen på ekonomin, inte att den ökas av de medel den behöver för att kunna fungera. Nämligen pengar.
Resultatet av detta blir att allt mer pengar går åt till att betala för dom nya. Vi måste ständigt låna mer för att upprätthålla våra omkostnader samtidigt som skulden för pengarna bara växer. Vi får betala för pengarna genom att dra ner på samhällsservicen. Skattepengarna går till våra finansmarknader och till våra banker. Inte för att stimulera samhällsekonomin och skapa behov hos företagen att anställa.
Den största delen av den samlade penningmängden blir på det här sättet lånad och ekonomin skulddriven.
Vi börjar sedan flytta runt våra gemensamma pengar i samhällsekonomin genom att ta bort dom från områden där behoven är som störst, till områden som är ämnade att vara mer politiskt övertygande.
På det här sättet kan man sedan kontrollera opinionen.
Det är uppseendeväckande att vår samlade media accepterar att bli så likriktade bara för att få följa med …
Efterfrågan styr inte tillgången på varor och tjänster och jobb i den gemensamma ekonomin, utan tillgången på pengar.
Om det nuvarande förhållandet i riksdagen gör Sverige parlamentariskt svårt att styra är det inte riksdagens sak att avgöra hur Sverige skall styras vidare.
I en demokrati skall frågan lämnas tillbaka till folket för att försöka igen.
Det är upp till folket som helhet, inte enbart riksdagens ledamöter emellan, att avgöra hur dom vill att riksdagens sammansättning skall se ut.
Islands premiärminister har uttryckt sig väl om ledarskap och folkvilja när det är svårt att regera.
Vi har återfått frågan att avgöra vilka partier som bäst kan svara mot regeringsformen i ett extra val.
Alltså vilka som på bästa sätt kan följa ramverket för vårt statsskick såsom det beskrivs i grundlagen.
I förlängningen är det också detta som en statsbudget skall återspegla för det kommande regeringsarbetet. Men i praktiken kringgår man dock detta när modeller för ekonomin får företräde. Såhär säger grundlagen om detta arbete.
1 kap. Statsskickets grunder
2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.
Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.
Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.
Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.
Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Lag (2010:1408).
Mot den här bakgrunden kommer vi nu att få erfara nästan obegripliga retoriska gåtor av affekterade åsikter och övertygelser. Men vad vi faktiskt ska försöka avgöra är hur väl en kommande regeringsbildning svarar mot grundlagens principer.
Traditionellt sett betyder inflation att Riksbanken försöker jämföra penningmängden mot utbudet av varor och tjänster i ekonomin.
Men alla nya pengar som skapas får ju sitt värde av de pengar som redan finns i omlopp.
Betydelsefullt är att värdet på alla pengar styrs av hur mycket pengar det redan finns, och sedan hur mycket det finns mot ett visst utbud. Godtyckligt vilket.
Men det verkligt avgörande ligger i var alla nya pengar sätts in i den gemensamma ekonomin, och hur dom skapas.
För det är ju tillgången till pengar som styr efterfrågan.
4% av den totala penningmängden ges ut av riksbanken i form av sedlar och mynt.
96% av den totala mängden pengar skapas digitalt av våra banker genom lån.
Alltså genom skuld.
Om vi slutar betala för våra existerande pengar genom att sluta låna nya minskar tillgången på pengar och vår förmåga att ha en efterfrågan. Men Kostnaden för alla nya pengar kommer att kvarstå i vår samlade skuld.
Många tror att vi måste betala för detta med vår välfärd.
Det behöver inte vara så.
Varför ska vi betala för tillkomsten av nya pengar när vi kan skapa dom själva och sätta in dom direkt i samhällsekonomin där dom bäst behövs, utan skuld?
Och tvärtom mot vad en del verkar föreställa sig, så spelar det heller ingen roll för tillgången på pengar om vi ändrar våra immigrationsregler.
Genom detta grepp skapas inga nya pengar.
Det är intressant att en budgetdebatt här i Sverige(och i övriga EU) som egentligen handlar om att omsättningen på pengar i ekonomin är för liten, har ett fokus ligger på frågor som inte alls har något med tillkomsten av pengar till vår gemensamma ekonomi att göra.
Omsättningen av pengar i ekonomin ökar inte genom att vi på olika sätt försöker att omfördela dem.
Vi påverkar heller inte alls den nästan ofattbara skuld som uppstår för tillkomsten av nya pengar.
I själva verket har storleken på samhällsekonomin ingenting alls att göra med hur vi väljer att flytta runt våra pengar. Det är inte vår regering eller vår riksdag som skapar nya pengar, det är våra banker.
Så länge vi felaktigt använder BNP, som är ett mått på den totala ekonomiska aktiviteten, som en standard också för att mäta utvecklingen av vår sociala välfärd, kommer följden alltid att bli grova missförstånd av det här slaget.
Credit Suisse study shows inequality accelerating, with NGOs saying it shows economic recovery ”skewed towards wealthy”.
Tillväxt är ett substitut för jämlikare inkomstskillnader. ( Henry Wallich 1914-1988 )
Om detta skulle vara sant så skulle det omvända också vara sant. Att en ökad jämlikhet i inkomstskillnad ersätter tillväxt. Det omvända är nu inte bara önskvärt, det är också helt nödvändigt för vår fortsatta tillväxt.
Fler människor med bättre inkomst omsätter mer pengar i ekonomin.
Ökade inkomstskillnader motiveras bland annat med att en högre lön och bonusar skulle vara prestationshöjande och bidra till ett hårdare arbete och fler innovationer.
Men är detta verkligen sant? Om det var sant skulle ju fler patent utfärdas i samhällen med större inkomstskillnader. Det finns undersökningar som tyder på det motsatta.
Se t.ex. Daniel Pink och ”The Surprising Truth about What Motivets Us”.
Till Boken på Amazon »
Det finns också en ekonomisk teori som hävdar att pengar skulle sippra ned i samhällsekonomin från inkomsttoppen och på så sätt bidra till den.
Det som tydligast talar emot detta är nog att skillnaderna ökar och omsättningen av pengar i den verkliga ekonomin minskar(Se t.ex. Nick Hanauer on job creation »).
Med ökade finansiella motiv framför dom jämlika fostrar man finansiella behov som ett självändamål oberoende av samhällsekonomin, vilket generellt sett leder till sämre prestationer och stagnation. Här finner man också svårigheter med invanda statusbeteenden och hierarkier.
Människor presterar bäst när dom har utrymme att styra sitt eget arbete och har möjlighet att utveckla och förändra med fokus på kvalitet. När deras arbete fyller ett syfte och känns meningsfullt.
(Många nya företag startar t.ex. i ett garage. Och drivs av andra parametrar än enbart pengar. Idéer utvecklas i vänskaper.)
Genom att fokusera på jämlikhet som ekonomisk tillväxt ökar man kvaliteten på samhällsekonomin när sociala hänsyn och relationer värderas högre än konsumtion och ökande inkomstskillnader.
Med ökad jämlikhet blir tävlan om status(mer pengar) mindre. Människor bryr sig mer om samhällsutveckling, sociala sammanhang och sin miljö.
Kort sagt, en ökad jämlikhet har en tendens att bidra med en ökad kreativitet, en bättre välfärd, ökad folkhälsa samtidigt som den skapar tillväxt och ett ökat intresse för miljön i vår omvärld.
Det är med jämlikhet Sverige och dom övriga nordiska länderna tidigare definierade sin välfärd. Och det var med den som man skapade en internationell identitet.
”Now” is definitely now. We try to experience what is available there, on the spot.
There’s no point in thinking that a past did exist that we could have now.
This is ”Now”.
This very moment.
Nothing mystical, just ”Now”. Very simple and straightforward.
From that ”now-ness” however, always arises a sense of intelligence,
that you are constantly interacting with the reality, one by one, spot by spot, constantly.
We actually experience fantastic precision, always.
But we are threatened by the ”Now”, so we jump to the past or to the future.
And that is not trusting the ”now-ness” properly.
That ”Now” that is actually experienced possesses a lot of powerful things.
It is so powerful that we can’t face it therefore we have to borrow from the past and invite the future all the time.
— Quote from an adult person —
Vi får våra föreställningar från olika källor omkring oss.
Bland annat genom de uppfattningar vi får genom våra erfarenheter av världen, våra minnen, och från övertygelser andra ger oss.
All den här informationen skapar premisser för våra och andras antaganden om världen omkring oss. Ibland får vi dem i form av data från noggranna och verifierade experiment och ibland från mer personliga och mer godtyckliga intryck av omvärlden.
Gemensamt för dem alla är att det är rationellt att anta att vår tilltro till de antaganden vi gör är proportionella i styrka mot styrkan i premisserna vi använder för våra slutsatser. Vi vill alltså kunna göra trygga individuella överväganden i motsats till en opinion som drivs och motiveras av andra skäl, och som ofta är mer retoriska i sin styrka än dom är rationella.
Med retorisk styrka menas att vi bedömer presentation och uppförande, själva framställandet som viktigare än sakskälen i informationen.
Men att tro på något är ju en mental attityd som följer av den rationella styrkan i en slutsats som vi lägger oss till med.
Vi vill ju inte gärna förlita oss på något där den är liten.
I motsats till opinionen är vi därför individuellt noggrannare med på vilka antaganden vår tro på något vilar.
Vi frågar oss därför alltid mer eller mindre medvetet vid varje tillfälle, hur tillförlitligt ett påstående är för tilltron till det i vår omedelbara inre process.
En opinon drivs av sina motiv och vill övertyga oss med sin idé, inte med trovärdigheten i dom enskilda argumenten.
Här tar opinionen gärna stöd från annat håll för att framstå som mer pålitligt och för att öka sin trovärdighet, även om detta stöd är ovidkommande för det aktuella sammanhanget och inte heller bidrar med någon ny information.
(”Forskning visar att vår tandkräm är bättre än jämförande tandkrämer”.
”En annan kommun som inte berörs av beslutet intygar att detta skulle vara bra för ”hela regionen” om detta genomförs i den aktuella kommunen”. o.s.v)
Det finns en god anledning att vara uppmärksam på hur vi drar våra slutsatser, och på hur övertygande premisserna är i förhållande till den samlade informationen.
På 1950-talet genomgick jordbruket sin industriella revolution.
Nu står vi i början av jordbrukets ekologiska revolution. Nödvändigheten av detta klargörs bland annat av FN:s ”Trade and Environment Report 2013”.
”Att ekologiskt jordbruk hotar livsmedelsförsörjningen och att det är vägen till världssvält är nonsens och bygger på vinklade beräkningar.”
Den kanske enskilt viktigaste samtidsfrågan tas för första gången på 170 år upp i en parlamentsdebatt i England.
Ett växande antal människor börjar förstå hur det hänger ihop och vad vi måste göra åt det.
I Sverige har vi ännu inte behandlat det grundläggande problemet med samma tydlighet i den officiella debatten.
Om våra banker skapar tillgången på pengar på ett sätt som driver investerare och entreprenörer, och om dessa pengar samtidigt sätts in utanför den verkliga efterfrågan i en marknadsekonomi, då har man skapat en ekonomisk konjunktur som beror på en konstgjord efterfrågan och på konstgjorda prisstegringar som följer av var dessa pengar först sätts in i samhällsekonomin.
Vi får alltså konjunkturer som inte alltid beror på, eller återger var den marknadsekonomiska prissättningen och efterfrågan är av sin egen kraft.
Den kommer istället att återge var bankerna anser att dom kan tjäna sina intressen bäst.
När verkligheten sedan hinner ikapp dessa uppblåsta konjunkturer så får vi en recession med mindre pengar i omlopp, men med skulden kvar som är kostnaden för pengarna som skapades och drev den konstgjorda konjunkturuppgången i ekonomin.
På det här sättet betalar företag och privatpersoner gemensamt för bankernas spekulation.
Banker ska syssla med kapitalförvaltning och låna ut pengar.
Men varför får dom skapa pengar i den processen?
Borde inte vår regering istället ta tillvara vår konstitutionella rätt att skapa pengar.
Det stora problemet med den här världen är att det finns så få vuxna människor.
”Kundernas kärlek till pengar, riktiga pengar – kontanter – retar bankerna. Bankerna har i flera år kämpat hårt för att få bort kontanterna från sina kunders plånböcker.
Det är dock inte omtanke om dig som kund som driver bankernas kontantjakt.
Ska man tro bankerna själva så är det bara med omtanke om samhället. Det tär på miljön och drar till sig kriminalitet.”
En mycket viktigare anledning för bankerna är ju att fysiska pengar utgivna av staten/riksbanken har en kostnad av sitt värde. En hundralapp kostar t.ex. ca 47 öre att tillverka så vinsten till statskassan på varje hundralapp skulle bli ca 99.53kr.
Med en penningmängd som nu till 96% ägs och styrs av bankernas digitala pengar, och ett betalsystem som styrs med deras kontokort, så finns det en anledning för bankerna att känna sig hotade av verkliga pengar som skapas av staten/riksbanken.
Det finns heller ingen anledning för bankerna att hålla med bankomater åt riksbanken när bankerna nästan helt privatiserat samhällsekonomin med digitala pengar istället för sedlar och mynt.
En stor nackdel med detta blir att vi får en ekonomi som är skulddriven och att samhällsekonomin töms på pengar genom att vi subventionerar våra banker när vi betalar kostnaden för alla nya pengar bankerna skapar.
Detta är pengar dom inte ens hade från början. Dom existerade inte.
Alla dessa nya pengar är skuld eftersom det enda sättet att skapa nya pengar i det nuvarande finansiella systemet är att låna dem från bankerna, det vill säga om vi inte ökar mängden fysisk valuta i omlopp och minskar den digitala.
Riktiga pengar i en verklig ekonomi är alltid ett hot mot våra banker.
I den traditionella valanalysen handlar det om att tolka valresultatet så att det anpassas efter en på förhand utarbetad idé om maktkoncentration. På detta sätt kan man kringgå det verkliga valresultatet och istället söka efter en regeringsbildning utanför resultatet av valet, eller efter en mall som bestämts av andra än väljarna, vars röster då får en mindre tydlig koppling till själva valet. Ser man till hela valresultatet så har folkviljan uttryckt sig ungefär som nedan om frågor kring det blivande regeringsarbetet och alltså inte enbart om vad något slags block har för föreställning om vad som är viktigt.
[chart id=”1″]
Ett försök till tolkning av hela valresultatet skulle kunna vara att väljarna satte välfärden något högre än ekonomin på vad den blivande regeringen skall fokusera på. Satsa på välfärden men var noga med ekonomin.
Därefter bör man fokusera på immigrationspolitiken. Uppenbart måste den komma att fungera bättre än den gör nu eftersom den uppfattas som så viktig.
Till sist bör man prioritera klimat, miljö och landsbygd.
Den liberala tanken om skolan, eller en troendegrund för arbetet, hade tillsammans med de blandade övriga en ganska ringa betydelse för arbetet i stort.
Vi beaktar dem i viss mån då vi har 4% av väljarna som gräns för vilkas åsikter som ska finnas med.
Det handlar alltså om att bilda en regering som verkar enligt regeringsformen, och som ska genomföra sitt arbete sett utifrån en tolkning av hela valresultatet.
Det finns en mycket verklig begränsning i hur mycket vi kan använda eller äta. Högre levnadsstandarder och högre löner till trots, vi kan inte äta mer än vi kan äta. Bruka mer än vi kan bruka.
Det stora hindret för att kunna ändra människors vanor är tröghet. Alla samhällen begränsas av sin tröghet.
”Människor är mycket sällan medvetna om de verkliga skälen till vad som motiverar deras handlingar.”
– Edward L. Bernays , Propaganda –
Hur ska vi kunna utforma ett finansiellt system som passar för sitt ändamål när vi inte längre har kontroll över våra pengar?
Vi har gett makten att skapa pengar ur tomma intet till våra banker som lyckats privatisera nästan hela den samlade penningmängden. Samtidigt har dom inte fått någon som som helst juridisk skyldighet att använda detta till förmån för samhällsekonomin i stort.
Vi har inte heller någon möjlighet att hålla dem ansvariga när det går illa.
96% av den totala penningmängden har ersatts av en digital valuta som utfärdas av våra banker när dom ger ut lån. Det är också våra banker som styr var dom här nya pengarna ska sättas in i ekonomin. Alla dessa pengar är skuld.