”Om ekonomin behöver stabiliseras beror detta enbart på att politiker, byråkrater och fackföreningar på olika sätt ingripit och förstört marknadens funktionssätt.”
Påståenden av det här slaget är naturligtvis helt felaktiga.
Monetaristernas teori säger bland annat att ”all arbetslöshet är frivillig, då det egentligen finns jobb åt alla” och ”att det i ekonomin alltid finns en viss strukturellt accepterad arbetslöshet”. Det här betyder då att om man sänker förväntningarna för människorna i ett samhälle(försöker tvinga dom att ta jobb, tar bort olika stöd), och begränsar möjligheterna till nya insatser så skapar man en ny arbetslinje.
Resultatet av det här är att man på människornas bekostnad säkrar penningvärdet och ser till att utbudet av pengar i den samlade penningmängden alltid är stabilt, samtidigt som befolkningen och behovet av den bara växer oberoende av teorin.
Det kommer alltså aldrig att finnas pengar till alla, och någon måste alltid bli utan.
Eftersom samhällsekonomin och levnadsstandarden generellt sett antas växa hela tiden, bromsar man på det här sättet ekonomin för att skydda tillgången på betalningsmedel.
Arbetslinjen är alltså egentligen ett konstgjort inflationsmål som utgår från att det finns en bestämd mängd pengar, och en konkurrenssituation om dom mellan medborgarna och staten. Trots att merparten av pengarna i ekonomin tillåtits att skapas av våra banker.
Därför blir arbetslinjen ett politiskt missförstånd, det är en ekonomiskt teori som ytterst avser att säkra storleken och värdet på penningmängden åt våra kapitalförvaltare eftersom dom tillåtits kontrollera nästan hela tillgången på våra betalningsmedel.
Våra politiker kan just nu göra väldigt lite med den totala penningmängden när dom bara har att försöka påverka den mängd riksbanken skapar i form av sedlar och mynt(ca 4%).
Från politiskt håll har man tillåtit en minskning av tillgången på fysiska pengar och samtidigt då också minskat den verkliga ekonomins tillgång på pengar.
Någonting som inte alls är bra för våra företag eller för en marknadsekonomi.
”Arbetslinjen” skapar inte jobb i sig självt. Det är en ekonomisk teori, en modell för att kontrollera den samlade tillgången på pengar. Den har ingenting alls att göra med att skapa jobb.
Och samtidigt med den så har bankerna fått öka den digitala andelen pengar nästan obegränsat, med bieffekter som bland annat består av fantasifull spekulation på våra bostads och finansmarknader.
Detta har skett oaktat att riksbankslagen från 1897 endast tillåter riksbanken att skapa pengar.
Trots detta så insisterar en hel del politiker på att om vi fortsätter att tvinga människor att sänka sina förväntningar, och begränsar dom politiska insatserna i samhällsekonomin(alltså statens inflytande/service/välfärd) så ska detta skapa jobb. Och man föreställer sig att åstadkomma detta genom att sälja ut våra gemensamma tillgångar som t.ex. skolor, sjukhus, äldrevård mm. På detta sätt tror man att detta skall öka omsättningen på ekonomin, inte att den ökas av de medel den behöver för att kunna fungera. Nämligen pengar.
Resultatet av detta blir att allt mer pengar går åt till att betala för dom nya. Vi måste ständigt låna mer för att upprätthålla våra omkostnader samtidigt som skulden för pengarna bara växer. Vi får betala för pengarna genom att dra ner på samhällsservicen. Skattepengarna går till våra finansmarknader och till våra banker. Inte för att stimulera samhällsekonomin och skapa behov hos företagen att anställa.
Den största delen av den samlade penningmängden blir på det här sättet lånad och ekonomin skulddriven.
Vi börjar sedan flytta runt våra gemensamma pengar i samhällsekonomin genom att ta bort dom från områden där behoven är som störst, till områden som är ämnade att vara mer politiskt övertygande.
På det här sättet kan man sedan kontrollera opinionen.
Det är uppseendeväckande att vår samlade media accepterar att bli så likriktade bara för att få följa med …
