Den allmänna opinionen, våra beslutsfattare och media verkar inom ett gemensamt toleransområde. Med en tydlig referensram om vad som ska vara tillåtet att diskutera. Här handlar det t.ex. om räntan ska sänkas med 0.5% eller 0.25%. Inte om vi ska tillåta att våra banker får fortsätta att skapa pengar ur ingenting överhuvudtaget.
Det finns ett slags hygglig gemenskap om vad som ska vara acceptabelt och inte. Hur mycket skatt ska vi betala? Hur hög ska brytpunkten vara? Hur många procent? Vi pratar inte om hur skulden vi betalar kommit till. Varifrån kommer pengarna? Är det inte pengar som vi skulle kunnat skapa själva via t.ex riksbanken och sätta in i ekonomin direkt där dom behövs mest, utan att vanliga människor ska behöva betala för dom via statlig inkomstskatt. Behöver vi betala skatt överhuvudtaget?
Om merparten av våra pengar skapas direkt in i samhällsekonomin, ökar inte det efterfrågan hos företagen direkt då? Varför subventionerar vanliga människor våra banker? Kan vi ha en skuldfri välfärd?
Den allmänna opinionen har en förmåga att avstanna i fruktlösa diskussioner som inte leder till någon verklig förändring eftersom den inte ställer frågorna som tar den dit.