Random syllables of sanity from my subterranean barometric life
Som enda tillverkare av Svenska kronor kan den Svenska staten aldrig bli oförmögen att betala sina utgifter.
Det finns aldrig någon risk för en suverän nation som ger ut sin egen fritt flytande valuta om skulderna är denominerade i den egna valutan.
I denna mening är staten inte heller beroende av kreditmarknaderna för att kunna fungera.
En nations välstånd består av allt den producerar och behåller själv, plus allt den importerar men minus allt den exporterar.
Det betyder att handelsunderskottet faktiskt ökar vår levnadsstandard så länge vi ser till att vi äger köpkraft att handla vad andra länder vill sälja till oss samtidigt som vi köper de varor och tjänster vi själva producerar.
Med rätt finanspolitik, och genom att staten spenderar in tillräckligt med pengar i den gemensamma ekonomin så kommer det alltid finnas jobb och utrymme att anställa.
Om vi förlorar jobb så beror det på att skatten är för hög i förhållande till den totala penningmängden och att staten har spenderat in för för lite.
Tillgången till arbete har ingenting att göra med importen och handelsbalansen.
Det vi utan närmare eftertanke kallar statens budgetunderskott är egentligen statens mått på den samlade ekonomin.
En balansräkning på hur mycket pengar staten faktiskt har utfärdat.
Budgetunderskottet skulle exakt kunna beskriva storleken på våra gemensamma finansiella tillgångar om det inte vore för att våra banker får skapa pengar då dom ger ut lån.
Genom att våra banker tillåts göra detta hamnar en mycket liten del av dom nya pengarna till slut i den gemensamma ekonomin.
Pengarna hamnar istället på våra bostads och finansmarknader där dom driver bostadspriser och skapar tillfälliga konjunkturer som framför allt tjänar våra bankers affärsintressen och finansiella spekulation.
En låg tillväxt samtidigt som börsen slår nya rekord talar sitt tydliga språk.
Även om vi sänker inlåningsräntan så att den är lägre än tillväxttalet så kan detta inte under nuvarande förhållanden bidra till någon gynnsam ökning av tillgången på pengar för hushållen och företagen i den privata sektorn.
Välfärden och marknadsekonomin behöver tillgångar i form av pengar för att kunna fungera och växa i takt med ökade resurser.
Men med en andel av endast 4% av penningmängden i statligt spenderande, och hela 96% för pengar skapade av våra banker genom skuld så ”skriker” ekonomin efter mer pengar.
Ett budgetunderskott betyder att staten tagit ut mindre i skatt än den har spenderat nya pengar in i ekonomin. Det innebär ett ökat finansiellt välstånd med en ökad sysselsättning eftersom penningmängden ökar och tillgången på pengar är på väg att hamna i nivå med utbudet och resurserna för företagen och hushållen i den privata sektorn.
När vi säger att skattetrycket är för högt är det viktigt att förstå att vi då menar att skatten är för hög i förhållande till storleken på den totala penningmängden.
– Stefan Stjernberg –
Om människor uppfattar det som att väldigt lite förändras mellan olika regeringar så är det en helt riktig uppfattning eftersom ingenting i vårt finansiella system förändras av dem.
Penningmängden ägs nu nästan helt av våra affärsbanker och ingen regering förefaller arbeta för att påverka detta sakförhållande.
Vi äger vår egen valuta och bara riksbanken på uppdrag av regeringen får skapa nya pengar och ändå tror många att vi måste ”låna” pengar som vi skapar själva för att staten sedan ska kunna spendera dem.
Så länge våra regeringar äger föreställningen om att skatten är en intäkt och inte ett medel för att kunna kontrollera inflationen, och att man faktiskt använder skatten för att minska pengarna i den totala penningmängden, så kommer detta att innebära att resurserna i den privata sektorn aldrig kommer att kunna utnyttjas fullt ut då man genom detta missförstånd begränsar, och till och med minskar på den privata sektorns totala tillgång på pengar i förhållande till ständigt ökande resurser.
Och så länge som ”underskottet” inte huvudsakligen ses som den politiska anpassningen mot vad staten ska tillhandahålla gentemot medborgarna, och att ”underskottet” faktiskt är den totala tillgången på pengar i den gemensamma ekonomin som staten spenderat in, så kommer väldigt lite att kunna förändras.
Vår ekonomi behöver mer pengar, och det är bara staten som kan spendera in nya pengar i den för att få penningmängden att öka.
Detta betyder att det faktiskt är staten och inte våra banker som bestämmer var nya pengar först ska sättas in i ekonomin, och till skillnad mot våra bankers affärsintressen kan då dom nya pengarna istället spenderas in direkt där dom behövs mest, och där dom gör mest gemensam nytta.
Värdet på alla våra pengar styrs av hur mycket pengar det redan finns i omlopp, och sedan framför allt på hur mycket pengar det finns som svarar mot ett visst utbud. Godtyckligt vilket.
Är utbudet och resurserna större än det finns pengar i omlopp i ekonomin, drabbas vi av förlorade arbetstillfällen och en vikande konjunktur.
Är förhållandet det motsatta drabbas vi av inflation.
Våra pengar får alltså sitt värde av hur väl den samlade penningmängden svarar mot resurserna och utbudet i ekonomin.
Det är skatten som är motorn i det monetära systemet. Och det är med skatten man kontrollerar inflationen.
Att vi med skatten betalar statliga utgifter är faktiskt ett helt befängt påstående.
När vi betalar skatt försvinner pengarna ur cirkulation. Konton nollställs. Pengarna upphör att existera.
Detta i sin tur gör det möjligt för staten att spendera in mer pengar i ekonomin för att komma i nivå med dom befintliga resurserna utan att skapa inflation.
Just nu är skatten för hög i förhållande till storleken på penningmängden och alldeles för mycket av penningmängden tillåts skapas genom skuld av våra banker.
Vi får en ekonomi som ytterst styrs av ägarna till våra banker och av bankernas intressen.
Lägg till att staten ”sparar” genom att minska på underskottet. Ett ”underskott” som i själva verket är tillgången på pengar i samhällsekonomin.
Vi äger och ger ut vår egen valuta, men riksbanken saknar inflytande över den.
Varför minskas inte andelen pengar som bankerna tillåts skapa(för närvarande 96% av penningmängden), och som riksbanken ska garantera?
Och varför tror vi att staten ”sparar” genom att inte spendera?
Måste inte pengarna komma någonstans ifrån först innan man kan spara?
För att sätta vår samhällsekonomi i perspektiv ser vi den som ett ekvation där:
[balansen i den privata sektorn] + [balansen i den offentliga sektorn] + [balansen i utrikeshandeln] = 0.
Det här innebär att summan av alla pengar som staten skapar och spenderar in i ekonomin skall gå jämt upp på öret.
Ett underskott i en sektor skapar ett överskott i en annan.
Man kan säga att ett underskott i en sektor motsvarar sparandet i en annan. Och att skulder i en sektor motsvarar tillgångar i en annan.
Allt spenderande och allt sparande kommer någonstans ifrån och allt sparande och allt spenderande går sedan någon annanstans.
Storleken på den totala penningmängden bestäms av hur mycket staten spenderar och begränsas av hur mycket vi betalar i skatt.
Om ”insidan” av en sektor, t.ex. den offentliga har ett underskott, så innebär detta en tillgång på dess ”utsida” i en annan sektor, t.ex den privata med företag och hushåll.
För att pengar ska tillkomma i ekonomin överhuvudtaget måste staten först spendera dem och spendera dem i nivå med dom befintliga resurserna för att inte inflation ska uppstå. Skatten begränsar alltså penningmängden och därigenom inflationen och har ingenting med budgetunderskottet att göra.
När våra affärsbanker tillåts skapa pengar och spendera dem på det sätt som är gynnsammast för dem oaktat ekonomin som helhet, så kommer detta att skapa en obalans i den gemensamma ekonomin, eftersom ”bankpengarna” skapar egna skulder och tillgångar på ”insidan” av den privata sektorn, utanför dom andra. Detta skapar också tillfälliga överskott på enskilda marknader helt oberoende av balansen i ekonomin som helhet. Det i sin tur skapar sedan bubblor av inflation på t.ex våra bostads och finansmarknader utan att staten och riksbanken kan påverka den, låga räntor och minusräntor till trots.
Det är faktiskt tvärtom så, att dom gynnas av låga upplåningsräntor vilka gör det lättare för dom att låna ut och driva på inflationen ytterligare inom enskilda områden på insidan av den sektor dom verkar i.
Eftersom det bara är staten som får skapa pengar innebär det här också att det alltid måste finnas ett underskott som motsvarar vad det är tänkt att staten ska tillhandahålla. Budgetunderskottet måste per definition alltid vara en tillgång i den privata sektorn, och för att det ska finnas några pengar överhuvudtaget att handla för måste staten alltså spendera dom på något först.
Det kan inte vara meningen som nu att statens huvudsyfte ska vara att skapa nya pengar som spenderas enbart för att garantera bankernas fortsatta konvertering av ”bankpengar” till verkliga pengar, istället för att spendera in dom i den gemensamma ekonomin där dom kommer den offentliga servicen, företagen och hushållen till nytta direkt?
Varför tillåter vi att bankerna ensamt får äventyra inte bara balansen inom den privata sektorn, utan även från ”insidan” av den utöva påverkan på balansen i hela den samlade ekonomin oberoende av sektor?
Eftersom vi äger vår egen valuta och har ensamrätt att ge ut den, och eftersom vi kan styra hur den först ska spenderas så är det närmast obegripligt hur vi idag hanterar den svenska penningmängden.
Europeiska centralbanken menar alltså att dom ska lätta på den höga skuldsättningen inom EU genom att tillföra likviditet till bankerna och deras finansmarknader så att dom kan låna ut mer och skapa nya skulder?
Samtidigt står våra beslutsfattare och tittar på fast vår regering/riksdag ensamt faktiskt kan bestämma över hur stor den svenska penningmängden ska vara, vem som ska kontrollera den, och hur den ska spenderas.
Vi äger vår egen valuta och endast staten kan skapa nya pengar, men låter våra banker bestämma över den och hur pengarna ska användas.
Bankernas andel av den totala penningmängden är 96%. Dom pengarna skapas bara genom skuld.
Mängden pengar som staten skapar och investerar direkt in i vår gemensamma ekonomi är enbart 4%.
Det är förhållandet mellan pengar som skapas genom skuld av våra banker, och pengar som skapas genom statligt spenderande som behöver ändras.
Det är inte våra finansmarknader som stimulerar samhällsekonomin, det är den inhemska tillgången på pengar för varor och tjänster som gör det.
Alltså det statliga spenderandet av nya pengar för att den totala penningmängden ska komma i nivå med samhällsekonomins befintliga gemensamma resurser.
Detta betyder att europeiska riksbanken ska tillföra likviditet till det finansiella systemet.
Problemet är att när statsobligationer köps för att skapa centralbankspengar som bankerna använder dom emellan så ökar bara dessa pengar.
Inga nya pengar skapas av riksbanken som tillför och ökar penningmängden för personer och företag i den verkliga ekonomin.
Det är inte affärsbankerna som behöver tillskott av betalningsmedel. Det är realekonomin.
Vad får våra förtroendevalda att tro att kvantitativ lättnad skapar efterfrågan och arbetstillfällen när det är tillgången på pengar som skapar jobb.
Modeordet i svensk nationalekonomi är en ”balanserad budget”.
Med det har våra politiker abdikerat från sina möjligheter genom att välja att inte förändra något. Allt är bra. Vi behöver inte investera någonstans.
Samtidigt så ”skriker” ekonomin att det finns för lite pengar. Resurserna är ofantliga inom sjukvården, skolan och omsorgen. Infrastrukturen har jättelika resurser som behöver investeringar. Försvarsmakten, räddningstjänsten och polisen saknar viktig personal. Detta samtidigt som våra finansmarknader tillåts växa ohämmat på den gemensamma ekonomins bekostnad.
Överskottsmålet är här en helt galen hushållsekonomisk syn på ekonomin som saknar innebörd i en makroekonomi med fiat pengar. Den innebär bara en ytterligare minskning av tillgången på betalningsmedel i realekonomin.
Våra banker står nu för merparten av tillförseln av pengar i ekonomin genom skuld med 96% av penningmängden.
Det är bara staten som får skapa pengar. Att den skulle behöva låna eller spara för att kunna investera är helt enkelt ett befängt påstående.
Ett budgetunderskott är bara en balansräkning på innehavet hos den samlade ekonomin.
Hur mycket som pengar som utfärdats i den.
Faktum är ju att Staten måste spendera först innan det kan finnas något ”sparande” överhuvudtaget. Och alla dessa resurser behöver pengar för att ekonomin ska kunna komma i nivå med dom behov som finns i den.
Det är inte efterfrågan som skapar jobb det är tillgången på pengar.
Abba Lerner (28 October 1903 – 27 October 1982) motsatte sig bestämt idéen om ”sunda statsfinanser” – alltså, att vi ska förstå och sköta nationalekonomin som vore det en hushållsekonomi eller ett företags ekonomi.
Han såg inget skäl för en regering att någonsin försöka balansera sin budget årligen över en budgetcykel.
Budgetbalansering ansåg han inte vara funktionellt. Det skulle i sig inte hjälpa till att nå våra gemensamma offentliga mål.
Det är det korrekta underskottet som åstadkommer detta.
Vad som är sant på hushållsnivå och individuellt gäller inte på makronivå för samhället som helhet. Det är en känd paradox. Individuellt kan vi spendera mindre och därigenom spara, men i en makroekonomi kan vi bara spara genom att spendera. Var ska pengarna komma ifrån om inte inte genom att vi gemensamt spenderar in dom i ekonomin genom staten?
*Mer om budgetar och ”Tre olika typer av budgetar” i ett tidigare inlägg.
På makronivå är det inte sparande som skapar investeringar. Det är när staten investerar som sparande kan skapas. Genom att spara bromsas bara ekonomin upp och behovet av krediter ökar för alla för att försöka upprätthålla en fungerande ekonomi.
Vi behöver alltså inte spara för att kunna investera. Precis som lån skapar insättningar i banksystemet så är det statliga investeringar som skapar sparande i den privata och offentliga sektorn. Genom att spara hamnar bara nytillskottet av pengar i den finansiella sektorn iform av nya krediter istället för att de görs verkliga investeringar i den verkliga ekonomin för våra allmänna och gemensamma intressen.
Genom en analogi skulle man kunna säga att vi förlorar våra jobb för att vi sparar istället för att spendera vår inkomst, eftersom våra arbetsgivare inte säljer det vi producerar så kan han inte heller ge oss en inkomst.
Det som verkar så sunt och riktigt för ett hushåll har ingenting att göra med hur det fungerar på makronivå. Hushållen skapar inte sina egen valuta.
Penningmultiplikatorn med vilken den monetära basen uttrycks, multiplikatorn = penningmängden/MB istället för MB = penningmängden/multiplikatorn har lett till att Riksbanken inte längre har någon kontroll över penningmängden.
Ändringar i penningmängden skapar ändringar i den monetära basen. Inte tvärt om.
Alla aktörer som har ett direkt eller indirekt inflytande på penningmängden har det, utom just Riksbanken.
Genom ett mer dynamiskt reservkrav eller genom att höja reservkravet skulle man kunna ändra på detta.
Ytterst är det inte företagen eller en efterfrågan hos dem som driver ekonomin.
Den verkliga motorn i ekonomin är staten och hur den spenderar nya pengar i den.
En balanserad budget innebär inga nya tillskott på pengar i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.
Ett budgetöverskott I budgeten innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man t.ex lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.
Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengarna vi använder in i ekonomin. Det innebär ett generellt finansiellt välstånd och ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar för att komma i nivå med de befintliga resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.
Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse för ekonomin generellt.
Den makroekonomiska terminologin har alltså en motsatt betydelse för realekonomin.
Att staten måste ”låna” eller ”spara” för att kunna spendera är ett helt meningslöst påstående eftersom det bara är staten som får skapa nya pengar.
Faktum är ju att staten måste spendera först. Hur kan den göra annat?
Det rätta budgetunderskottet är det som tar oss dit vi vill vara i förhållande till ekonomins output och sysselsättningen.
På samma sätt gäller detta också storleken på staten och vad vi vill att den ska tillhandahålla.
Det har ingenting alls att göra med själva storleken på budgetunderskottet.
På den nuvarande nivån av statligt spenderande där staten endast står för 4% av den totala penningmängden så är det alldeles uppenbart att ekonomin beskattas på en felaktig nivå.
Med så lite pengar att spendera krymper man bara ekonomin ytterligare, samtidigt som arbetslösheten ökar och efterfrågan minskar.
Vi skulle befinna oss i en helt annan samhällsekonomi om man istället för att felaktigt fokusera på skatten, såg till att öka procentsatsen för statens del av penningmängden och spenderade in mer pengar i ekonomin för att kunna ta tillvara alla outnyttjade resurser.
För att betala statsskulden så ändrar man siffrorna på två ställen(det har ingenting med skatten att göra). Siffrorna som säger hur mycket ägande det finns i statspapper reduceras. Och siffrorna som talar om hur mycket det finns på ägarnas ”vanliga” konton skrivs upp.
Skulden är betald. Alla har fått sina pengar.
Varför krångla till det?
Staten både har och inte har pengar att betala för allmän sjukvård, skola, migration mm.
Men för att vi ska få några pengar i våra händer så måste staten först spendera dem.
Staten behöver alltså inte beskatta eller låna för att ändra på sina konton när dom spenderar pengar på vår gemensamma välfärd eller på migrationen.
Ett sånt påstående är faktiskt rent nonsens.
Vad den gör är att ändra på siffrorna som tillhör ett visst bankkonto medan Riksbanken/riksgälden håller ställningen.
Det är på det här sättet nya pengar spenderas in i ekonomin.
Om vi tittar på en hockeymatch så oroar vi oss inte varifrån siffrorna kommer, eller för att siffrorna på tavlan för ställningen i matchen skall ”ta slut”.
Vi frågar oss inte heller var alla siffror ”sparas” för samtliga hockeymatcher, eller om dom skall räcka till alla matcher om någon match skulle använda för många.
På samma sätt handlar det för staten om att ändra siffrorna på bankkonton.
Våra banker som sköter utbetalningarna har konton hos Riksbanken precis som vi har konton hos våra banker.
Här verkar ingen få ihop det rätt. Varken våra politiker eller våra mediaekonomer.
Svaret är att alltså att staten betalar genom att att ändra siffrorna på ett konto.
Det innebär också att staten om den är oaktsam, kan skapa inflation precis som våra banker gjort på våra bostads och finansmarknader, och det är något som måste undvikas.
Vi kan ha en ekonomi som den vi nu befinner oss i med för lite pengar spenderade in i den. När omsättningen är för liten leder det till prissänkningar och uppsägningar eftersom det finns för lite pengar i förhållande till outputen i ekonomin. Eller så kan vi ha en ekonomi som har för mycket pengar att omsätta vilket i sin tur leder till prisökningar eftersom tillgången på pengar är för stor i delar av den.
Men pengarna kan aldrig ta slut.
Och så länge det finns resurser att spendera in nya pengar i finns det ingen anledning att spara.
Själva föreställningen om att spara för framtiden faller ju på sin egen orimlighet.
Istället för att ändra siffrorna på ett konto väntar vi på att någon ska bygga en tidsmaskin som ska hämta pengar från framtiden så att vi kan spendera dom i nuet.
Kan det verkligen vara det vi avser med ett sådant påstående?
Vårt monetära system med fiat pengar är statens verktyg för att genomföra verkliga politiska och ekonomiska mål.
Det är inte en källa som i sig avgör vilka dom målen skall vara.
Storleken på staten,(vad den konsumerar och alltså hur mycket nya pengar som spenderas in i ekonomin, inte vad den kostar) är ett beslut som handlar om vad vi vill att den skall tillhandahålla.
Att avgöra storleken på den är ett proportionellt övervägande mot hur mycket resurser den ”tar” från den privata sektorn i form av resurser, bl.a arbetskraft.
Det är inte ett finansiellt övervägande.
När våra affärsbanker får skapa merparten av våra pengar gör räntan att det aldrig kommer att finnas tillräckligt med pengar i omlopp för at betala skulden för pengarna.
Någon måste per definition alltid bli utan pengar.
När merparten av våra pengar är svenska fiat pengar utfärdade av staten, tar skatten pengar ur omlopp och skapar utrymme för staten att spendera in mer pengar för oss att handla varor och tjänster för, samtidigt som inflationen hålls under kontoll.
Så länge det inte råder full sysselsättning och att det inte heller under dom omständigheterna skapas mer pengar än det finns varor och tjänster att handla för, finns det ingen gräns för hur mycket pengar staten kan spendera in i ekonomin.
Staten spenderar pengarna för att köpa tjänster vi alla behöver. Skola, försvar, sjukvård, pensioner m.m.
Ett intressant dilemma med pensionerna är inte att våra pensionärer blir fler, utan att att det måste produceras tillräckligt med resurser i form av varor och tjänster i ekonomin för dom att spendera pengarna på.
Det är ironiskt att vi genom att dra ner på våra offentliga medel inbillar oss att vi ”sparar” på våra utgifter i framtiden.
Vad vi faktiskt åstadkommer är bara att vi håller tillbaka ekonomin och minskar antalet arbetstillfällen.
Regeringen måste ju spendera först innan den kan beskatta och vi kan få betalningsmedel.
Var annars kan pengarna komma ifrån?
När staten beskattar är det meningen att köpkraften ska begränsas. Det är inte för att regeringen ska få mer pengar att spendera. Ett sådant påstående är helt enkelt tokigt.
When i look at todays economy, its screaming at me that the problem is that people dont have enough money to spend.
— Warren Mosler —
Storleken på budgetunderskottet har väldigt liten betydelse i sig själv eftersom det bara är en balansräkning som talar om hur mycket pengar staten utfärdat och betalat ut till medborgarna.
Budgetunderskottet är statens utestående mått på den samlade ekonomin.
Alltså hur mycket pengar staten har utfärdat.
Det betyder i praktiken att ett budgetunderskott på öret beskriver storleken på våra gemensamma finansiella tillgångar.
Välfärden och marknadsekonomin behöver tillgångar i form av pengar för att kunna fungera och växa i takt med ökade resurser.
Om vi krymper budgetunderskottet för mycket, betyder detta att de pengar som staten måste spendera in i den gemensamma ekonomin för att vi ska få tillgång till betalningsmedel inte kommer att utfärdas för den.
Det är här media och våra politiker, och t.o.m våra främsta ekonomer misstar sig.
Ett budgetunderskott skapar finansiella tillgångar medan ett budgetöverskott drar bort exakt den summan från den icke statliga sektorns tillgångar.
Det är alltså tvärt om mot den gängse uppfattningen.
Ett synbart tecken på att ekonomin uppenbart saknar medel är ju att kön till våra arbetsförmedlingar växer sig allt längre.
Skatter fungerar så att dom minskar den totala efterfrågan.
Efterfrågan sjunker i brist på pengar. Skatter minskar tillgången på pengar.
Staten ska utfärda och spendera nya fiat pengar(svenska kronor) in i ekonomin så länge det är i nivå med dom resurser som finns.
Skatten tar sedan pengar ur cirkulation och minskar penningmängden så att det skapas utrymme för staten att kunna spendera in nya pengar utan att detta leder till inflation.
Att tvinga en snickare att vara telefonist, en programmerare att köra tåg o.s.v. är inte att spendera in nya pengar i nivå med befintliga resurser. Detta skapar bara konstgjorda brister som inte får den totala ekonomin att växa eftersom man inte utnyttjar de resurser som finns tillgängliga på bästa sätt.
Inga nya pengar utfärdas som svarar mot någon tillgänglig outnyttjad resurs. Penningmängden förblir stabil och den gemensamma ekonomin får ingen stimulans.
Det är här dom nyliberala monetaristerna har så fel.
En av Modern Monetarys Theorys främsta förespråkare som också är en av personerna bakom New Economic Perspectives, Stephanie Kelton har accepterat utnämningen till Chief Economist for the Senate Budget Committee.
Jag nämner detta för att jag tänker mig en ekonomisk och teoretisk acceptans i spridningseffekten även till oss om den vinner inflytande där.
Kanske börjar man förstå att det är dags att lämna den nyliberala galenskapen för någonting bättre nu.
Till Boken på Amazon »
Eller läs den online här.
Regeringen begränsas inte av sina intäkter – den behöver inte beskatta eller låna för att spendera.
Faktum är att regeringen måste spendera först innan den kan beskatta eller låna.
Var annars kan pengarna komma ifrån?
— Warren Mosler, The 7 Deadly Innocent Frauds of Economic Policy —
Förenklat, tror dom flesta av oss att det är såhär det ser ut, och det är också i stora drag utifrån detta som våra politiska och ekonomiska beslut fattas.
Om det blå flödet är pengar så ser den uppmärksamme att det verkar som om alla våra pengar skapas i den privata sektorn och att staten stadigt dränerar den på pengar och belastar medborgarna i form av upplåning och skatt. Trots att vi vet att pengar bara får skapas av staten.
Det är det här intrycket vi helt felaktigt tror är sant och riktigt.
PS är den privata sektorn och FG är staten.
I verkligheten ser det dock ut som nedan. Det första diagrammet är upp och nervänt.
Våra svenska fiat kronor skapas av staten och spenderas in i ekonomin. Och det är något som egentligen borde få både marknadsekonomin och välfärden att växa så länge det finns outnyttjade resurser i dom.
(Undantaget just nu är att våra banker får ta större risker än dom har verkliga pengar att backa upp med då dom får skapa digitala pengar som i sin tur garanteras, backas upp av, och konverteras av av staten till verkliga pengar som endast staten får skapa.
Man kan säga att vi på det här sättet garanterar bankernas iögonfallande bonusar och kreativt skapade förmögenheter på bekostnad av den gemensamma ekonomin.)
Vi har låtit invagga oss i föreställningen att allt statligt spenderande sker med hjälp av upplånade pengar och uppbärande av skatt. Och att skatten är kopplad till offentliga utgifter. Inte till inflationen.
Vi har alltså lyckats inbilla oss att tro att staten måste låna pengar och hamna i offentlig skuld även om det faktiskt bara är staten som får skapa pengar..
Varje suverän nation som inte ger sina medborgare och dess ekonomi alla fördelar som finns för dem på grund av den inneboende förmågan att utfärda och hantera sin egen fiat valuta bör eftertryckligt ifrågasättas av sin befolkning.
Visuellt och beskrivande om den praktiska verkligheten.
Diagram och fiat pengar »
Frågan som inställer sig är när vi ska lämna gamla makroekonomiska teorier och tankegångar som fortfarande sitter fast i lämningar från guldstandarden för att använda nyare mer dynamiska ramverk som verkligen tar fasta på att våra pengar är fiatpengar.
Till exempel Modern Monetary Theory.
Vi behöver en tillämpad teori som bättre beskriver de procedurer och konsekvenser som förekommer i användandet av en regeringsskapad suverän valuta som kronan.
Utan tvivel måste något nytt prövas då den nuvarande uppenbart inte klarar uppgiften utan förödande konsekvenser.
Här kommer det naturligtvis att drivas en hård opinionsbildning för att ge upp vår egen valuta och vårt självbestämmande för en gemensam valuta och euron istället.
Våra affärsbanker och kapitalförvaltare är inte intresserade av ett nytt ramverk som kan äventyra deras nuvarande intressen.
Den enskilt viktigaste omständigheten i svensk ekonomi är att vi äger vår egen valuta.
I samma stund som vi ”ger” bort den har vi förlorat vårt självbestämmande.
Eftersom den svenska kronan är fiat pengar så betyder det att statens utgifter inte nödvändigtvis behöver baseras på statliga inkomster.
Staten har inte mer pengar tillgodo att spendera vid ett överskott än vid ett underskott.
Bankpengar(digitala pengar) är nu precis lika bra som riktiga svenska fiat kronor eftersom bankerna är skyldiga att kunna omvandla dom digitala pengarna till fiat pengar på efterfrågan.
Nackdelen med arrangemanget är att bankerna tar större risker än de har svenska kronor att backa upp med, alltså, dom har inte tillräckligt med verkliga pengar för att kunna möta efterfrågan på konverteringen till fysiska pengar, så staten kliver in och garanterar konverteringen. Det här är fractional reserv banking i praktiken.
Frågan är varför man lägger den bördan på medborgarna när orsaken är att det inte finns tillräckligt med verkliga fysiska pengar att kunna konvertera till?
Det är precis den här orsaken som gjorde att vi lämnade guldstandarden 1971 och våra pengar blev fiat pengar.
Just nu är förhållandet att av den totala summan pengar i ekonomin är 96% digitala pengar skapade genom skuld av våra banker, och 4% skapade av staten/riksbanken.
Det här visar bland annat på att vi faktiskt skulle kunna öka den totala ekonomin och få den att växa genom att öka mängden verkliga pengar som skapas av staten/riksbanken. Och istället för att konvertera bankernas dåliga risker på våra finansmarknader så spenderar vi pengarna direkt där dom behövs in i vår gemensamma ekonomi, samtidigt som vi minskar andelen digitala skuldbaserade pengar i samhällsekonomin.
Bankerna sysslar med kapitalförvaltning. Vill bankerna ta risker så är det den enskilda banken och den riskbenägna kundens sak, detta ska inte garanteras av staten/riksbanken på den samlade ekonomins bekostnad.
Islands President uttrycker hur vi borde prioritera på ett bra sätt.
Vad är det som får oss att tro att vi gemensamt via staten antingen måste låna pengarna från den privata sektorns ekonomi, eller ta ut pengar via skatten för att kunna spendera pengar in i samhällsekonomin när vi kan spendera in pengar där dom behövs mest med pengar som vi skapar själva via staten?
Den penningskapande processen kanske skulle kunna liknas vid ett matrisspel.
Ett nollsummespel där varje spelare besitter endast ett ändligt antal rena strategier.
Här skapar vi fiat pengar(svenska kronor) för en spelare(medborgarna) vilket blir ett ”underskott” för den andra(staten/riksbanken) och omvänt så betalas skatt av spelaren(medborgarna) som innebär ett tillskott för den andre(staten/riksbanken).
Den omvända processen skapar balans genom att pengarna upphör att existera när medborgarna betalar skatt.
v = max a∈A min b∈B H(a,b) = min b∈B max a∈A H(a,b)
För ett matrisspel och för vissa typer av oändliga tvåpersoners nollsummespel ska minimax principen gälla om blandade strategier används.
H(a,b∗) ≤ H(a∗,b∗) ≤ H(a∗,b)
För alla a∈A, b∈B, där a* och b* är strategierna.
Principen minimax skulle uttrycka den intuitiva uppfattningen om stabilitet eftersom det inte är lönsamt för någon spelare att avvika från sin optimala strategi,
a* (respektive b *).
Minimax principen garanterar båda parterna(spelarna) i processen en vinst eller förlust av inte mindre och inte mer än värdet av spelet.
Processen vi ser när staten skapar och spenderar nya pengar i ekonomin skulle alltså kunna liknas vid ett nollsummespel där inflationen balanseras av skatten.
T.ex.
Modern Monetary Theory visar detta med förhållandet:
(G – T) = (S – I) – NX där G är offentliga utgifter, T skatter, S är besparingar, I är investeringar och NX är nettoexporten.
Ett ”Underskott” är inte en skuld som vi gemensamt måste betala tillbaka med framtida skatter. I stället är det vi kallar ”underskott” helt enkelt en slags balansräkning och en redovisning av Fiat pengarna(svenska kronor) som staten utfärdat och betalat till medborgarna.
Vårt gemensamma intresse av en välfärd befinner sig inte i ett konkurrensförhållande med vår egen regering om att förvärva och spendera en ändlig mängd av svenska kronor.
För en nation som utfärdar och rationellt hanterar sina pengar i fiat valuta finns det alltid pengar till allmän sjukvård och skola i nivå med dom verkliga resurserna som finns inom landets gränser.
Så länge som de finns faktiska och hållbara resurser (arbetskraft, energi, material, teknik) tillgängliga i utbyte mot fiat pengar(svenska kronor), finns det ingen gräns för hur mycket pengar staten/riksbanken kan spendera in i ekonomin.
Och så länge det finns outnyttjad arbetskraft och outnyttjade resurser tillgängliga att utfärda pengar för, kommer detta inte att skapa inflation, det kommer istället att få den totala ekonomin att växa.
Men under omständigheten att det inte skulle finnas varor och tjänster för de pengar som spenderas in, då skapar man inflation, och det är något som alla stater noggrant måste hantera och skydda sig emot.
Att betala skatt är motsatsen till när staten/Riksbanken utfärdar och spenderar pengar in i en ekonomi.
Vi betalar skatt för att få pengar I utbyte mot varor och tjänster, inte för att täcka statens utgifter.
”Om bara staten kan utfärda pengar, hur kommer då dessa pengar i händerna på medborgarna?”
Det finns inte någon anledning att med fiatpengar(svenska kronor) försöka balansera eller uppskatta vad vi har råd med i förhållande till vad vi betalar i skatt.
Precis som våra banker tillåts skapa pengar ur ingenting så spenderar(skapar) staten pengar in i ekonomin ur ingenting. Skillnaden är att när pengarna försvinner ur ekonomin via skatten gör dom det utan den skuld som våra banker lagt till.
Det är detta som gör Riksbankens agerande så obegripligt.
Varför har dom abdikerat från utgivandet av skuldfria pengar till förmån för skuldbaserade pengar genom våra affärsbanker?
Det är alltså en falsk valsituation som människor ställs inför av oförstående media och riksbanken, att staten skulle spendera pengar på skattebetalarnas bekostnad.
Skatten är inte en skuld för utgifter som läggs på folket, utan ett medel för att se till att medborgarna och företagen fortsätter att sälja och köpa varor och tjänster i utbyte mot fiat valuta. Alltså svenska kronor.
Det existerar nämligen ingen konkurrenssituation om ett begränsat antal pengar mellan skattebetalare och välfärden.
”Any political leader in a sovereign nation which issues and manages its own fiat currency who claims the national government doesn’t have the “money” to pay for goods or services which are, in fact, available within the national borders—and which would greatly benefit the citizens—should be tarred and feathered and drummed out of office as an ignorant charlatan.”
”Any economist who makes the claim, either explicit or implicit, that a nation which issues and manages a sovereign fiat currency must either borrow or collect taxes in order to have currency to spend, should have his or her diploma revoked.”
”Any journalist who makes his or her living counseling the public about economic matters, who fails to take the time to understand and explain to his or her audience how sovereign fiat currencies actually function, should be summarily stripped of their journalistic credentials and pushed out the door of the newsroom.”
”Om ekonomin behöver stabiliseras beror detta enbart på att politiker, byråkrater och fackföreningar på olika sätt ingripit och förstört marknadens funktionssätt.”
Påståenden av det här slaget är naturligtvis helt felaktiga.
Monetaristernas teori säger bland annat att ”all arbetslöshet är frivillig, då det egentligen finns jobb åt alla” och ”att det i ekonomin alltid finns en viss strukturellt accepterad arbetslöshet”. Det här betyder då att om man sänker förväntningarna för människorna i ett samhälle(försöker tvinga dom att ta jobb, tar bort olika stöd), och begränsar möjligheterna till nya insatser så skapar man en ny arbetslinje.
Resultatet av det här är att man på människornas bekostnad säkrar penningvärdet och ser till att utbudet av pengar i den samlade penningmängden alltid är stabilt, samtidigt som befolkningen och behovet av den bara växer oberoende av teorin.
Det kommer alltså aldrig att finnas pengar till alla, och någon måste alltid bli utan.
Eftersom samhällsekonomin och levnadsstandarden generellt sett antas växa hela tiden, bromsar man på det här sättet ekonomin för att skydda tillgången på betalningsmedel.
Arbetslinjen är alltså egentligen ett konstgjort inflationsmål som utgår från att det finns en bestämd mängd pengar, och en konkurrenssituation om dom mellan medborgarna och staten. Trots att merparten av pengarna i ekonomin tillåtits att skapas av våra banker.
Därför blir arbetslinjen ett politiskt missförstånd, det är en ekonomiskt teori som ytterst avser att säkra storleken och värdet på penningmängden åt våra kapitalförvaltare eftersom dom tillåtits kontrollera nästan hela tillgången på våra betalningsmedel.
Våra politiker kan just nu göra väldigt lite med den totala penningmängden när dom bara har att försöka påverka den mängd riksbanken skapar i form av sedlar och mynt(ca 4%).
Från politiskt håll har man tillåtit en minskning av tillgången på fysiska pengar och samtidigt då också minskat den verkliga ekonomins tillgång på pengar.
Någonting som inte alls är bra för våra företag eller för en marknadsekonomi.
”Arbetslinjen” skapar inte jobb i sig självt. Det är en ekonomisk teori, en modell för att kontrollera den samlade tillgången på pengar. Den har ingenting alls att göra med att skapa jobb.
Och samtidigt med den så har bankerna fått öka den digitala andelen pengar nästan obegränsat, med bieffekter som bland annat består av fantasifull spekulation på våra bostads och finansmarknader.
Detta har skett oaktat att riksbankslagen från 1897 endast tillåter riksbanken att skapa pengar.
Trots detta så insisterar en hel del politiker på att om vi fortsätter att tvinga människor att sänka sina förväntningar, och begränsar dom politiska insatserna i samhällsekonomin(alltså statens inflytande/service/välfärd) så ska detta skapa jobb. Och man föreställer sig att åstadkomma detta genom att sälja ut våra gemensamma tillgångar som t.ex. skolor, sjukhus, äldrevård mm. På detta sätt tror man att detta skall öka omsättningen på ekonomin, inte att den ökas av de medel den behöver för att kunna fungera. Nämligen pengar.
Resultatet av detta blir att allt mer pengar går åt till att betala för dom nya. Vi måste ständigt låna mer för att upprätthålla våra omkostnader samtidigt som skulden för pengarna bara växer. Vi får betala för pengarna genom att dra ner på samhällsservicen. Skattepengarna går till våra finansmarknader och till våra banker. Inte för att stimulera samhällsekonomin och skapa behov hos företagen att anställa.
Den största delen av den samlade penningmängden blir på det här sättet lånad och ekonomin skulddriven.
Vi börjar sedan flytta runt våra gemensamma pengar i samhällsekonomin genom att ta bort dom från områden där behoven är som störst, till områden som är ämnade att vara mer politiskt övertygande.
På det här sättet kan man sedan kontrollera opinionen.
Det är uppseendeväckande att vår samlade media accepterar att bli så likriktade bara för att få följa med …
Efterfrågan styr inte tillgången på varor och tjänster och jobb i den gemensamma ekonomin, utan tillgången på pengar.
Om det nuvarande förhållandet i riksdagen gör Sverige parlamentariskt svårt att styra är det inte riksdagens sak att avgöra hur Sverige skall styras vidare.
I en demokrati skall frågan lämnas tillbaka till folket för att försöka igen.
Det är upp till folket som helhet, inte enbart riksdagens ledamöter emellan, att avgöra hur dom vill att riksdagens sammansättning skall se ut.
Islands premiärminister har uttryckt sig väl om ledarskap och folkvilja när det är svårt att regera.