Hur tänker vi här?

Hur ser vår mest grundläggande uppfattning ut om Sveriges ekonomi egentligen?

Den politiska föreställningen är att välståndet under vilken given tidpunkt som helst är en begränsad privat och individuellt ägd resurs av medborgarna, och att allt spenderande av regeringen måste finansieras genom att alla betalar skatt.

I och med detta säger man också att en allt för stor gemensam service för medborgarna genom staten kommer att spendera mer pengar än medborgarna klarar av, eller är villiga att betala, och på grund av detta bör vi dra slutsatsen att det är en brist på finansiellt politiskt ansvar som gör att staten måste låna pengar för att klara av sina utgifter.

Vad är det som får oss att tro på detta när vi i själva verket äger vår egen valuta.

Det är nu inte företagen som skapar våra pengar, det är staten. Och den inhemska efterfrågan styrs av tillgången på pengar.

Vår regering har ensamrätt att ge ut våra pengar och begränsar också mängden av dem. Penningmängdens storlek begränsas genom skatten.
(När vi betalar skatten upphör dom pengarna att existera.)

Nationalekonomiskt tjänar inte medborgarna och vår gemensamma ekonomi på att ha en liten penningmängd, låga löner och låg konsumtion.

Det gynnar bara det finansiella välståndet för våra största exportföretag och dess ägare. Inte företagen och människorna på vår egen inhemska marknad i den privata sektorn.

Borde vi inte först bestämma vad staten ska tillhandahålla och ha en penningmängd som i sin helhet också ser till den offentliga nyttan eftersom statligt spenderande skapar tillgångar i den privata sektorn.

Det är väl inte exportföretagen som ska bestämma över hur det här ska se ut ..

Vi är inte alls beroende av exporten

Det är tvärtom så, att när vi köper importvaror och tjänster så finansierar det en utländsk önskan att äga tillgångar i form av sparande på svenska konton och i svenska kronor.

Det finns inget utländskt kapital här.
Att vi skulle vara beroende av utländskt kapital är faktiskt rent nonsens.

Det utländska sparandet är istället beroende av vår inhemska process att skapa krediter för att finansiera sparandet i svenska kronor.

Vad kan dom då göra med dom här pengarna?

Antingen kan dom fortsätta spara, eller så kan dom köpa finansiella tillgångar eller köpa verkliga varor och tjänster här som bidrar till vår gemensamma ekonomi.

Varför skulle någon ha anledning att vilja få oss att tro på annat? 😉

I själva verket finns det ingen obalans. Det existerar inte.

Export och import

Vår handelsbalans handlar inte om att vi är beroende av vår export.

Genom nettoexporten skaffar sig Svenska företag och investerare finansiella tillgångar utomlands.
Frågan vi bör ställa oss är hur viktigt det här är för oss egentligen?

Är det verkligen så viktigt nationalekonomiskt att vi måste hålla tillbaka vår egen löneutveckling och sänka vår egen inhemska konsumtion bara för att dom ska kunna exportera?

Nationalekonomiskt är ju importen faktiskt en tillgång och exporten istället en kostnad.

Hur kan den vara något annat?

Att producera varor och tjänster som exporteras för någon annan gör oss ingen ekonomisk nytta alls.
Genom att låta någon annan göra det för oss ökar den nyttan.

Med en annan finansiell politik borde vi istället se till att den inhemska köpkraften är stor nog både för vår egen produktion, och för vad andra vill sälja till oss via importen.

Vad menar man egentligen med statsskulden som en andel av BNP?

Ska regeringen verkligen fondera återbetalningarna av statsskulden från den nuvarande ekonomiska aktiviteten och därigenom försämra ekonomin med den?
Det kanske finns ett behov av andra åtgärder som bättre kan motsvara statens förmåga att återbetala sina skulder.
Är det inte så att den offentliga skuldens värde i förhållande till dess tillgångar alltid är noll eftersom tillgångarnas värde är oändligt, oavsett skuldnivån vid ett givet tillfälle?
(vi skapar ju vår egen valuta och begränsar penningmängden med skatten)

Våra regeringar har många värdefulla finansiella tillgångar, men bland dem är väl den mest värdefulla dess konstitutionella rätt att skapa pengar.

Pengar och efterfrågan

Om hela ekonomin genomför en lönesänkning, eller om penningmängden är för liten på ett sätt som totalt sett bidrar till att öka ojämnlikheten och underförstått då att om lönen är en kostnad på utbudssidan så är den också en inkomst på efterfrågesidan, då är en minskning av lönerna alltid en minskning av outputen.

Det här kommer alltså att minska efterfrågan eftersom den sammanlagda efterfrågan alltid äger ett ömsesidigt beroende till den sammanlagda outputen i ekonomin.

Efterfrågan styrs sedan av hur stor tillgången på pengar är.

En annan uppfattning

Den traditionella uppfattningen består huvudsakligen i att den statliga beskattningen ger intäkter som den sedan behöver för att spendera.
I själva verket är sanningen den omvända.
De offentliga utgifterna skapar intäkter till den ickestatliga sektorn.

Om outnyttjade resurser

Arbetslösa eller outnyttjade ickestatliga resurser kan utnyttjas via offentliga utgifter vilket kommer att skapa en överföring av verkliga varor och tjänster från den ickestatliga till den offentliga sektorn.
Detta i sin tur skapar finansiella tillgångar i den privata sektorn.

What causes mass unemployment?

”As a matter of accounting, for aggregate output to be sold, total spending must equal the total income generated in production (whether actual income generated in production is fully spent or not in each period).

Involuntary unemployment is idle labour offered for sale with no buyers at current prices (wages). Unemployment occurs when the private sector, in aggregate, desires to earn the monetary unit of account through the offer of labour but doesn’t desire to spend all it earns, other things equal.

As a result, involuntary inventory accumulation among sellers of goods and services translates into decreased output and employment.

In this situation, nominal (or real) wage cuts per se do not clear the labour market, unless those cuts somehow eliminate the private sector desire to net save, and thereby increase spending.”

Till artikel av Bill Mitchell »

Modern Money Theory (MMT)

Ett mycket viktigt bidrag som kommer från Modern Money Theory ( MMT ) är att förklara varför monetärt suveräna regeringar har ett mycket större och flexiblare politiskt utrymme.
Regeringar av det här slaget kan inte bara kan utfärda sin egen valuta och betala statsskulder i sin egen denominerade valuta, utan de begränsningar på budgettransaktioner som man själva skapat kan också dynamiskt anpassas mot förändringar genom att man själv kan ändra på dessa regler.
Därför blir den här typen av regeringar inte heller ekonomiskt begränsade på det sätt som icke suveräna regeringar är, och dom kan då helt fokusera på viktiga frågor som full sysselsättning och prisstabilitet.

Fler pensionärer är inget problem

Problemet med pensionerna är inte att våra pensionärer blir fler, utan att det måste kunna produceras tillräckligt med resurser i form av varor och tjänster i ekonomin för dom att kunna spendera pengarna på.

Det är befängt att anta att siffrorna på våra pensionskonton kan ta slut bara för att antalet människor i arbete är mindre än antalet pensionärer. Det är helt tokigt men vissa resonemang baseras på detta.
Det har heller ingenting att göra med staten/Riksbankens förmåga att kunna skapa och spendera nya pengar.

Problemet är snarare en brist på resurser och att outputen i ekonomin minskar för mycket i förhållande till storleken på penningmängden.

Att äga en egen valuta

Som enda tillverkare av Svenska kronor kan den Svenska staten aldrig bli oförmögen att betala sina utgifter.
Det finns aldrig någon risk för en suverän nation som ger ut sin egen fritt flytande valuta om skulderna är denominerade i den egna valutan.

I denna mening är staten inte heller beroende av kreditmarknaderna för att kunna fungera.

Om Handelsbalansen

En nations välstånd består av allt den producerar och behåller själv, plus allt den importerar men minus allt den exporterar.

Det betyder att handelsunderskottet faktiskt ökar vår levnadsstandard så länge vi ser till att vi äger köpkraft att handla vad andra länder vill sälja till oss samtidigt som vi köper de varor och tjänster vi själva producerar.

Med rätt finanspolitik, och genom att staten spenderar in tillräckligt med pengar i den gemensamma ekonomin så kommer det alltid finnas jobb och utrymme att anställa.

Om vi förlorar jobb så beror det på att skatten är för hög i förhållande till den totala penningmängden och att staten har spenderat in för för lite.

Tillgången till arbete har ingenting att göra med importen och handelsbalansen.

Budgetunderskottet är en tillgång

Det vi utan närmare eftertanke kallar statens budgetunderskott är egentligen statens mått på den samlade ekonomin.
En balansräkning på hur mycket pengar staten faktiskt har utfärdat.

Budgetunderskottet skulle exakt kunna beskriva storleken på våra gemensamma finansiella tillgångar om det inte vore för att våra banker får skapa pengar då dom ger ut lån.
Genom att våra banker tillåts göra detta hamnar en mycket liten del av dom nya pengarna till slut i den gemensamma ekonomin.
Pengarna hamnar istället på våra bostads och finansmarknader där dom driver bostadspriser och skapar tillfälliga konjunkturer som framför allt tjänar våra bankers affärsintressen och finansiella spekulation.
En låg tillväxt samtidigt som börsen slår nya rekord talar sitt tydliga språk.

Även om vi sänker inlåningsräntan så att den är lägre än tillväxttalet så kan detta inte under nuvarande förhållanden bidra till någon gynnsam ökning av tillgången på pengar för hushållen och företagen i den privata sektorn.

Välfärden och marknadsekonomin behöver tillgångar i form av pengar för att kunna fungera och växa i takt med ökade resurser.

Men med en andel av endast 4% av penningmängden i statligt spenderande, och hela 96% för pengar skapade av våra banker genom skuld så ”skriker” ekonomin efter mer pengar.

Budgetunderskott

Ett budgetunderskott betyder att staten tagit ut mindre i skatt än den har spenderat nya pengar in i ekonomin. Det innebär ett ökat finansiellt välstånd med en ökad sysselsättning eftersom penningmängden ökar och tillgången på pengar är på väg att hamna i nivå med utbudet och resurserna för företagen och hushållen i den privata sektorn.

Om verklig förändring

Om människor uppfattar det som att väldigt lite förändras mellan olika regeringar så är det en helt riktig uppfattning eftersom ingenting i vårt finansiella system förändras av dem.

Penningmängden ägs nu nästan helt av våra affärsbanker och ingen regering förefaller arbeta för att påverka detta sakförhållande.
Vi äger vår egen valuta och bara riksbanken på uppdrag av regeringen får skapa nya pengar och ändå tror många att vi måste ”låna” pengar som vi skapar själva för att staten sedan ska kunna spendera dem.

Så länge våra regeringar äger föreställningen om att skatten är en intäkt och inte ett medel för att kunna kontrollera inflationen, och att man faktiskt använder skatten för att minska pengarna i den totala penningmängden, så kommer detta att innebära att resurserna i den privata sektorn aldrig kommer att kunna utnyttjas fullt ut då man genom detta missförstånd begränsar, och till och med minskar på den privata sektorns totala tillgång på pengar i förhållande till ständigt ökande resurser.

Och så länge som ”underskottet” inte huvudsakligen ses som den politiska anpassningen mot vad staten ska tillhandahålla gentemot medborgarna, och att ”underskottet” faktiskt är den totala tillgången på pengar i den gemensamma ekonomin som staten spenderat in, så kommer väldigt lite att kunna förändras.

Vår ekonomi behöver mer pengar, och det är bara staten som kan spendera in nya pengar i den för att få penningmängden att öka.

Detta betyder att det faktiskt är staten och inte våra banker som bestämmer var nya pengar först ska sättas in i ekonomin, och till skillnad mot våra bankers affärsintressen kan då dom nya pengarna istället spenderas in direkt där dom behövs mest, och där dom gör mest gemensam nytta.

Penningvärdet

Värdet på alla våra pengar styrs av hur mycket pengar det redan finns i omlopp, och sedan framför allt på hur mycket pengar det finns som svarar mot ett visst utbud. Godtyckligt vilket.
Är utbudet och resurserna större än det finns pengar i omlopp i ekonomin, drabbas vi av förlorade arbetstillfällen och en vikande konjunktur.
Är förhållandet det motsatta drabbas vi av inflation.

Våra pengar får alltså sitt värde av hur väl den samlade penningmängden svarar mot resurserna och utbudet i ekonomin.

Skatten

Det är skatten som är motorn i det monetära systemet. Och det är med skatten man kontrollerar inflationen.
Att vi med skatten betalar statliga utgifter är faktiskt ett helt befängt påstående.
När vi betalar skatt försvinner pengarna ur cirkulation. Konton nollställs. Pengarna upphör att existera.
Detta i sin tur gör det möjligt för staten att spendera in mer pengar i ekonomin för att komma i nivå med dom befintliga resurserna utan att skapa inflation.

Just nu är skatten för hög i förhållande till storleken på penningmängden och alldeles för mycket av penningmängden tillåts skapas genom skuld av våra banker.
Vi får en ekonomi som ytterst styrs av ägarna till våra banker och av bankernas intressen.

Lägg till att staten ”sparar” genom att minska på underskottet. Ett ”underskott” som i själva verket är tillgången på pengar i samhällsekonomin.

Vi äger och ger ut vår egen valuta, men riksbanken saknar inflytande över den.

Varför minskas inte andelen pengar som bankerna tillåts skapa(för närvarande 96% av penningmängden), och som riksbanken ska garantera?

Och varför tror vi att staten ”sparar” genom att inte spendera?
Måste inte pengarna komma någonstans ifrån först innan man kan spara?

Nationalekonomi i fågelperspektiv

För att sätta vår samhällsekonomi i perspektiv ser vi den som ett ekvation där:
[balansen i den privata sektorn] + [balansen i den offentliga sektorn] + [balansen i utrikeshandeln] = 0.

Det här innebär att summan av alla pengar som staten skapar och spenderar in i ekonomin skall gå jämt upp på öret.
Ett underskott i en sektor skapar ett överskott i en annan.
Man kan säga att ett underskott i en sektor motsvarar sparandet i en annan. Och att skulder i en sektor motsvarar tillgångar i en annan.
Allt spenderande och allt sparande kommer någonstans ifrån och allt sparande och allt spenderande går sedan någon annanstans.
Storleken på den totala penningmängden bestäms av hur mycket staten spenderar och begränsas av hur mycket vi betalar i skatt.

Om ”insidan” av en sektor, t.ex. den offentliga har ett underskott, så innebär detta en tillgång på dess ”utsida” i en annan sektor, t.ex den privata med företag och hushåll.
För att pengar ska tillkomma i ekonomin överhuvudtaget måste staten först spendera dem och spendera dem i nivå med dom befintliga resurserna för att inte inflation ska uppstå. Skatten begränsar alltså penningmängden och därigenom inflationen och har ingenting med budgetunderskottet att göra.

När våra affärsbanker tillåts skapa pengar och spendera dem på det sätt som är gynnsammast för dem oaktat ekonomin som helhet, så kommer detta att skapa en obalans i den gemensamma ekonomin, eftersom ”bankpengarna” skapar egna skulder och tillgångar på ”insidan” av den privata sektorn, utanför dom andra. Detta skapar också tillfälliga överskott på enskilda marknader helt oberoende av balansen i ekonomin som helhet. Det i sin tur skapar sedan bubblor av inflation på t.ex våra bostads och finansmarknader utan att staten och riksbanken kan påverka den, låga räntor och minusräntor till trots.
Det är faktiskt tvärtom så, att dom gynnas av låga upplåningsräntor vilka gör det lättare för dom att låna ut och driva på inflationen ytterligare inom enskilda områden på insidan av den sektor dom verkar i.

Eftersom det bara är staten som får skapa pengar innebär det här också att det alltid måste finnas ett underskott som motsvarar vad det är tänkt att staten ska tillhandahålla. Budgetunderskottet måste per definition alltid vara en tillgång i den privata sektorn, och för att det ska finnas några pengar överhuvudtaget att handla för måste staten alltså spendera dom på något först.

Det kan inte vara meningen som nu att statens huvudsyfte ska vara att skapa nya pengar som spenderas enbart för att garantera bankernas fortsatta konvertering av ”bankpengar” till verkliga pengar, istället för att spendera in dom i den gemensamma ekonomin där dom kommer den offentliga servicen, företagen och hushållen till nytta direkt?

Varför tillåter vi att bankerna ensamt får äventyra inte bara balansen inom den privata sektorn, utan även från ”insidan” av den utöva påverkan på balansen i hela den samlade ekonomin oberoende av sektor?

Eftersom vi äger vår egen valuta och har ensamrätt att ge ut den, och eftersom vi kan styra hur den först ska spenderas så är det närmast obegripligt hur vi idag hanterar den svenska penningmängden.

ECB

Europeiska centralbanken menar alltså att dom ska lätta på den höga skuldsättningen inom EU genom att tillföra likviditet till bankerna och deras finansmarknader så att dom kan låna ut mer och skapa nya skulder?

Samtidigt står våra beslutsfattare och tittar på fast vår regering/riksdag ensamt faktiskt kan bestämma över hur stor den svenska penningmängden ska vara, vem som ska kontrollera den, och hur den ska spenderas.
Vi äger vår egen valuta och endast staten kan skapa nya pengar, men låter våra banker bestämma över den och hur pengarna ska användas.

Bankernas andel av den totala penningmängden är 96%. Dom pengarna skapas bara genom skuld.
Mängden pengar som staten skapar och investerar direkt in i vår gemensamma ekonomi är enbart 4%.
Det är förhållandet mellan pengar som skapas genom skuld av våra banker, och pengar som skapas genom statligt spenderande som behöver ändras.

Det är inte våra finansmarknader som stimulerar samhällsekonomin, det är den inhemska tillgången på pengar för varor och tjänster som gör det.
Alltså det statliga spenderandet av nya pengar för att den totala penningmängden ska komma i nivå med samhällsekonomins befintliga gemensamma resurser.

Kvantitativ lättnad

Detta betyder att europeiska riksbanken ska tillföra likviditet till det finansiella systemet.

Problemet är att när statsobligationer köps för att skapa centralbankspengar som bankerna använder dom emellan så ökar bara dessa pengar.
Inga nya pengar skapas av riksbanken som tillför och ökar penningmängden för personer och företag i den verkliga ekonomin.

Det är inte affärsbankerna som behöver tillskott av betalningsmedel. Det är realekonomin.

Vad får våra förtroendevalda att tro att kvantitativ lättnad skapar efterfrågan och arbetstillfällen när det är tillgången på pengar som skapar jobb.

En ”balanserad budget” är konstigt

Modeordet i svensk nationalekonomi är en ”balanserad budget”.
Med det har våra politiker abdikerat från sina möjligheter genom att välja att inte förändra något. Allt är bra. Vi behöver inte investera någonstans.
Samtidigt så ”skriker” ekonomin att det finns för lite pengar. Resurserna är ofantliga inom sjukvården, skolan och omsorgen. Infrastrukturen har jättelika resurser som behöver investeringar. Försvarsmakten, räddningstjänsten och polisen saknar viktig personal. Detta samtidigt som våra finansmarknader tillåts växa ohämmat på den gemensamma ekonomins bekostnad.
Överskottsmålet är här en helt galen hushållsekonomisk syn på ekonomin som saknar innebörd i en makroekonomi med fiat pengar. Den innebär bara en ytterligare minskning av tillgången på betalningsmedel i realekonomin.
Våra banker står nu för merparten av tillförseln av pengar i ekonomin genom skuld med 96% av penningmängden.

Det är bara staten som får skapa pengar. Att den skulle behöva låna eller spara för att kunna investera är helt enkelt ett befängt påstående.
Ett budgetunderskott är bara en balansräkning på innehavet hos den samlade ekonomin.
Hur mycket som pengar som utfärdats i den.

Faktum är ju att Staten måste spendera först innan det kan finnas något ”sparande” överhuvudtaget. Och alla dessa resurser behöver pengar för att ekonomin ska kunna komma i nivå med dom behov som finns i den.
Det är inte efterfrågan som skapar jobb det är tillgången på pengar.

Med sunda statsfinanser tänker vi fel

Abba Lerner (28 October 1903 – 27 October 1982) motsatte sig bestämt idéen om ”sunda statsfinanser” – alltså, att vi ska förstå och sköta nationalekonomin som vore det en hushållsekonomi eller ett företags ekonomi.
Han såg inget skäl för en regering att någonsin försöka balansera sin budget årligen över en budgetcykel.
Budgetbalansering ansåg han inte vara funktionellt. Det skulle i sig inte hjälpa till att nå våra gemensamma offentliga mål.
Det är det korrekta underskottet som åstadkommer detta.

Vad som är sant på hushållsnivå och individuellt gäller inte på makronivå för samhället som helhet. Det är en känd paradox. Individuellt kan vi spendera mindre och därigenom spara, men i en makroekonomi kan vi bara spara genom att spendera. Var ska pengarna komma ifrån om inte inte genom att vi gemensamt spenderar in dom i ekonomin genom staten?

*Mer om budgetar och ”Tre olika typer av budgetar” i ett tidigare inlägg.

Makroekonomi är inte hushållsekonomi

På makronivå är det inte sparande som skapar investeringar. Det är när staten investerar som sparande kan skapas. Genom att spara bromsas bara ekonomin upp och behovet av krediter ökar för alla för att försöka upprätthålla en fungerande ekonomi.

Vi behöver alltså inte spara för att kunna investera. Precis som lån skapar insättningar i banksystemet så är det statliga investeringar som skapar sparande i den privata och offentliga sektorn. Genom att spara hamnar bara nytillskottet av pengar i den finansiella sektorn iform av nya krediter istället för att de görs verkliga investeringar i den verkliga ekonomin för våra allmänna och gemensamma intressen.

Genom en analogi skulle man kunna säga att vi förlorar våra jobb för att vi sparar istället för att spendera vår inkomst, eftersom våra arbetsgivare inte säljer det vi producerar så kan han inte heller ge oss en inkomst.

Det som verkar så sunt och riktigt för ett hushåll har ingenting att göra med hur det fungerar på makronivå. Hushållen skapar inte sina egen valuta.

Penningmultiplikatorn

Penningmultiplikatorn med vilken den monetära basen uttrycks, multiplikatorn = penningmängden/MB istället för MB = penningmängden/multiplikatorn har lett till att Riksbanken inte längre har någon kontroll över penningmängden.
Ändringar i penningmängden skapar ändringar i den monetära basen. Inte tvärt om.
Alla aktörer som har ett direkt eller indirekt inflytande på penningmängden har det, utom just Riksbanken.

Genom ett mer dynamiskt reservkrav eller genom att höja reservkravet skulle man kunna ändra på detta.

Tre olika budgetar

En balanserad budget innebär inga nya tillskott på pengar i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.

Ett budgetöverskott I budgeten innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man t.ex lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.

Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengarna vi använder in i ekonomin. Det innebär ett generellt finansiellt välstånd och ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar för att komma i nivå med de befintliga resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.
Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse för ekonomin generellt.

Den makroekonomiska terminologin har alltså en motsatt betydelse för realekonomin.

Det rätta budgetunderskottet

Det rätta budgetunderskottet är det som tar oss dit vi vill vara i förhållande till ekonomins output och sysselsättningen.
På samma sätt gäller detta också storleken på staten och vad vi vill att den ska tillhandahålla.

Det har ingenting alls att göra med själva storleken på budgetunderskottet.

Skatten i vår nuvarande ekonomi

På den nuvarande nivån av statligt spenderande där staten endast står för 4% av den totala penningmängden så är det alldeles uppenbart att ekonomin beskattas på en felaktig nivå.
Med så lite pengar att spendera krymper man bara ekonomin ytterligare, samtidigt som arbetslösheten ökar och efterfrågan minskar.

Vi skulle befinna oss i en helt annan samhällsekonomi om man istället för att felaktigt fokusera på skatten, såg till att öka procentsatsen för statens del av penningmängden och spenderade in mer pengar i ekonomin för att kunna ta tillvara alla outnyttjade resurser.

Hur betalar vi när staten lånar?

För att betala statsskulden så ändrar man siffrorna på två ställen(det har ingenting med skatten att göra). Siffrorna som säger hur mycket ägande det finns i statspapper reduceras. Och siffrorna som talar om hur mycket det finns på ägarnas ”vanliga” konton skrivs upp.
Skulden är betald. Alla har fått sina pengar.

Varför krångla till det?

Så hur betalar vi för allt?

Staten både har och inte har pengar att betala för allmän sjukvård, skola, migration mm.
Men för att vi ska få några pengar i våra händer så måste staten först spendera dem.

Staten behöver alltså inte beskatta eller låna för att ändra på sina konton när dom spenderar pengar på vår gemensamma välfärd eller på migrationen.
Ett sånt påstående är faktiskt rent nonsens.
Vad den gör är att ändra på siffrorna som tillhör ett visst bankkonto medan Riksbanken/riksgälden håller ställningen.
Det är på det här sättet nya pengar spenderas in i ekonomin.

Om vi tittar på en hockeymatch så oroar vi oss inte varifrån siffrorna kommer, eller för att siffrorna på tavlan för ställningen i matchen skall ”ta slut”.
Vi frågar oss inte heller var alla siffror ”sparas” för samtliga hockeymatcher, eller om dom skall räcka till alla matcher om någon match skulle använda för många.

På samma sätt handlar det för staten om att ändra siffrorna på bankkonton.
Våra banker som sköter utbetalningarna har konton hos Riksbanken precis som vi har konton hos våra banker.

Här verkar ingen få ihop det rätt. Varken våra politiker eller våra mediaekonomer.
Svaret är att alltså att staten betalar genom att att ändra siffrorna på ett konto.

Det innebär också att staten om den är oaktsam, kan skapa inflation precis som våra banker gjort på våra bostads och finansmarknader, och det är något som måste undvikas.

Vi kan ha en ekonomi som den vi nu befinner oss i med för lite pengar spenderade in i den. När omsättningen är för liten leder det till prissänkningar och uppsägningar eftersom det finns för lite pengar i förhållande till outputen i ekonomin. Eller så kan vi ha en ekonomi som har för mycket pengar att omsätta vilket i sin tur leder till prisökningar eftersom tillgången på pengar är för stor i delar av den.

Men pengarna kan aldrig ta slut.
Och så länge det finns resurser att spendera in nya pengar i finns det ingen anledning att spara.

Själva föreställningen om att spara för framtiden faller ju på sin egen orimlighet.
Istället för att ändra siffrorna på ett konto väntar vi på att någon ska bygga en tidsmaskin som ska hämta pengar från framtiden så att vi kan spendera dom i nuet.

Kan det verkligen vara det vi avser med ett sådant påstående?

Det monetära verktyget

Vårt monetära system med fiat pengar är statens verktyg för att genomföra verkliga politiska och ekonomiska mål.
Det är inte en källa som i sig avgör vilka dom målen skall vara.

Storleken på staten,(vad den konsumerar och alltså hur mycket nya pengar som spenderas in i ekonomin, inte vad den kostar) är ett beslut som handlar om vad vi vill att den skall tillhandahålla.
Att avgöra storleken på den är ett proportionellt övervägande mot hur mycket resurser den ”tar” från den privata sektorn i form av resurser, bl.a arbetskraft.

Det är inte ett finansiellt övervägande.

Pengar på olika sätt

När våra affärsbanker får skapa merparten av våra pengar gör räntan att det aldrig kommer att finnas tillräckligt med pengar i omlopp för at betala skulden för pengarna.
Någon måste per definition alltid bli utan pengar.

När merparten av våra pengar är svenska fiat pengar utfärdade av staten, tar skatten pengar ur omlopp och skapar utrymme för staten att spendera in mer pengar för oss att handla varor och tjänster för, samtidigt som inflationen hålls under kontoll.
Så länge det inte råder full sysselsättning och att det inte heller under dom omständigheterna skapas mer pengar än det finns varor och tjänster att handla för, finns det ingen gräns för hur mycket pengar staten kan spendera in i ekonomin.
Staten spenderar pengarna för att köpa tjänster vi alla behöver. Skola, försvar, sjukvård, pensioner m.m.

Ett intressant dilemma med pensionerna är inte att våra pensionärer blir fler, utan att att det måste produceras tillräckligt med resurser i form av varor och tjänster i ekonomin för dom att spendera pengarna på.

Vad menar vi med spara

Det är ironiskt att vi genom att dra ner på våra offentliga medel inbillar oss att vi ”sparar” på våra utgifter i framtiden.
Vad vi faktiskt åstadkommer är bara att vi håller tillbaka ekonomin och minskar antalet arbetstillfällen.

Regeringen måste ju spendera först innan den kan beskatta och vi kan få betalningsmedel.
Var annars kan pengarna komma ifrån?

Köpkraft

När staten beskattar är det meningen att köpkraften ska begränsas. Det är inte för att regeringen ska få mer pengar att spendera. Ett sådant påstående är helt enkelt tokigt.

Betydelsen av ett budgetunderskott

Storleken på budgetunderskottet har väldigt liten betydelse i sig själv eftersom det bara är en balansräkning som talar om hur mycket pengar staten utfärdat och betalat ut till medborgarna.

Budgetunderskottet är statens utestående mått på den samlade ekonomin.
Alltså hur mycket pengar staten har utfärdat.
Det betyder i praktiken att ett budgetunderskott på öret beskriver storleken på våra gemensamma finansiella tillgångar.

Välfärden och marknadsekonomin behöver tillgångar i form av pengar för att kunna fungera och växa i takt med ökade resurser.

Om vi krymper budgetunderskottet för mycket, betyder detta att de pengar som staten måste spendera in i den gemensamma ekonomin för att vi ska få tillgång till betalningsmedel inte kommer att utfärdas för den.

Det är här media och våra politiker, och t.o.m våra främsta ekonomer misstar sig.
Ett budgetunderskott skapar finansiella tillgångar medan ett budgetöverskott drar bort exakt den summan från den icke statliga sektorns tillgångar.
Det är alltså tvärt om mot den gängse uppfattningen.

Ett synbart tecken på att ekonomin uppenbart saknar medel är ju att kön till våra arbetsförmedlingar växer sig allt längre.

Skatter och efterfrågan – monetaristernas och arbetslinjens dilemma

Skatter fungerar så att dom minskar den totala efterfrågan.
Efterfrågan sjunker i brist på pengar. Skatter minskar tillgången på pengar.

Staten ska utfärda och spendera nya fiat pengar(svenska kronor) in i ekonomin så länge det är i nivå med dom resurser som finns.
Skatten tar sedan pengar ur cirkulation och minskar penningmängden så att det skapas utrymme för staten att kunna spendera in nya pengar utan att detta leder till inflation.

Att tvinga en snickare att vara telefonist, en programmerare att köra tåg o.s.v. är inte att spendera in nya pengar i nivå med befintliga resurser. Detta skapar bara konstgjorda brister som inte får den totala ekonomin att växa eftersom man inte utnyttjar de resurser som finns tillgängliga på bästa sätt.
Inga nya pengar utfärdas som svarar mot någon tillgänglig outnyttjad resurs. Penningmängden förblir stabil och den gemensamma ekonomin får ingen stimulans.

Det är här dom nyliberala monetaristerna har så fel.

New Economic Perspectives

En av Modern Monetarys Theorys främsta förespråkare som också är en av personerna bakom New Economic Perspectives, Stephanie Kelton har accepterat utnämningen till Chief Economist for the Senate Budget Committee.

Jag nämner detta för att jag tänker mig en ekonomisk och teoretisk acceptans i spridningseffekten även till oss om den vinner inflytande där.

Kanske börjar man förstå att det är dags att lämna den nyliberala galenskapen för någonting bättre nu.

Warren Mosler

Regeringen begränsas inte av sina intäkter – den behöver inte beskatta eller låna för att spendera.
Faktum är att regeringen måste spendera först innan den kan beskatta eller låna.
Var annars kan pengarna komma ifrån?

— Warren Mosler, The 7 Deadly Innocent Frauds of Economic Policy —

Det gamla synsättet och det riktiga

Förenklat, tror dom flesta av oss att det är såhär det ser ut, och det är också i stora drag utifrån detta som våra politiska och ekonomiska beslut fattas.

Om det blå flödet är pengar så ser den uppmärksamme att det verkar som om alla våra pengar skapas i den privata sektorn och att staten stadigt dränerar den på pengar och belastar medborgarna i form av upplåning och skatt. Trots att vi vet att pengar bara får skapas av staten.
Det är det här intrycket vi helt felaktigt tror är sant och riktigt.

PS är den privata sektorn och FG är staten.
tro

I verkligheten ser det dock ut som nedan. Det första diagrammet är upp och nervänt.
Våra svenska fiat kronor skapas av staten och spenderas in i ekonomin. Och det är något som egentligen borde få både marknadsekonomin och välfärden att växa så länge det finns outnyttjade resurser i dom.
(Undantaget just nu är att våra banker får ta större risker än dom har verkliga pengar att backa upp med då dom får skapa digitala pengar som i sin tur garanteras, backas upp av, och konverteras av av staten till verkliga pengar som endast staten får skapa.
Man kan säga att vi på det här sättet garanterar bankernas iögonfallande bonusar och kreativt skapade förmögenheter på bekostnad av den gemensamma ekonomin.)

Vi har låtit invagga oss i föreställningen att allt statligt spenderande sker med hjälp av upplånade pengar och uppbärande av skatt. Och att skatten är kopplad till offentliga utgifter. Inte till inflationen.
Vi har alltså lyckats inbilla oss att tro att staten måste låna pengar och hamna i offentlig skuld även om det faktiskt bara är staten som får skapa pengar..

vet

Tid att tänka om?

Frågan som inställer sig är när vi ska lämna gamla makroekonomiska teorier och tankegångar som fortfarande sitter fast i lämningar från guldstandarden för att använda nyare mer dynamiska ramverk som verkligen tar fasta på att våra pengar är fiatpengar.
Till exempel Modern Monetary Theory.

Vi behöver en tillämpad teori som bättre beskriver de procedurer och konsekvenser som förekommer i användandet av en regeringsskapad suverän valuta som kronan.
Utan tvivel måste något nytt prövas då den nuvarande uppenbart inte klarar uppgiften utan förödande konsekvenser.

Här kommer det naturligtvis att drivas en hård opinionsbildning för att ge upp vår egen valuta och vårt självbestämmande för en gemensam valuta och euron istället.

Våra affärsbanker och kapitalförvaltare är inte intresserade av ett nytt ramverk som kan äventyra deras nuvarande intressen.

kronor och ören

Eftersom den svenska kronan är fiat pengar så betyder det att statens utgifter inte nödvändigtvis behöver baseras på statliga inkomster.
Staten har inte mer pengar tillgodo att spendera vid ett överskott än vid ett underskott.