Svenska folket befinner sig inte i någon slags desperat konkurrens med vår egen regering om att förvärva och spendera ur en begränsad eller ändlig mängd svenska kronor.
Det är en hushållsekonomisk tanke som inte har något med nationalekonomi att göra. Hushållen skapar inte och ger ut sina egna pengar.
Det är tvärtom så att vi befinner oss i den positionen att vi själva genom staten kan utfärda och spendera nya kronor efter behov, för att kunna köpa varor eller tjänster från medborgarna och företagen i den privata sektorn, alltså varor och tjänster som vi vill ska komma alla tillgodo.
På det här sättet skapas sedan både våra tillgångar och vårt sparande av pengar genom statligt spenderande i den gemensamma ekonomin så länge som det är i nivå med faktiska och hållbara resurser, t.ex i outnyttjad arbetskraft, outnyttjat material eller av outnyttjad produktion och teknik. Nya pengar tillförs till penningmängden.
Överskottsmålet blir i det här sammanhanget rent vansinne eftersom den totala mängden verkliga pengar är alldeles för liten.
Varför minska den ytterligare?
Det finns en direkt relation mellan vårt budgetunderskott och mängden pengar riksbanken ger ut.
Underskottet == mängden av riksbanken utgivna pengar.
Budgetunderskottet är faktiskt måttet på hur mycket pengar staten gett ut i den privata sektorn. Alltså för våra företag och hushåll.
För närvarande är detta ca 4% av den totala penningmängden.
Resten av penningmängden är pengar som våra banker ger ut när dom utfärdar lån, och är alltså till skillnad mot statligt utgivna pengar skapade genom skuld.
Med 96% av penningmängden är det inte konstigt att våra banker tar på sig större risker än dom har pengar att spekulera för eftersom staten alltid garanterar konverteringen av ”bankpengar” till verkliga pengar på begäran.
Nackdelen med detta är att mycket lite av dom här pengarna till slut hamnar i den verkliga ekonomin som tillgängliga betalningsmedel för varor och tjänster.
Våra banker ska tjäna pengar på kapitalförvaltning, men varför har dom tillåtits skapa pengar för att själva kunna spekulera på den?
På grund av detta har vi istället större anledning att tro att vi konkurrerar med våra banker om mängden pengar vi har tillgängliga i hela ekonomin för handeln med varor och tjänster än vi har att att tro på detta när det gäller staten och vår regering.
Då vi använder genvägar till kunskap med våra attityder i form av politik och i våra ideologier, kan det ibland faktiskt bara verka försvårande för våra möjligheter att klart kunna se och uppfatta hur sammanhangen och förutsättningarna ser ut i den gemensamma ekonomin.
Det handlar om vårt välstånd. Inte vilken åsikt klär oss bäst.
