Banker köper statspapper genom att erbjuda de reserver de redan innehar på konton hos riksgälden. Riksgälden debiterar sedan uppköpen av bankernas insättningar och krediter med statspapper.
Det är därför en försäljning av statsobligationer är något helt annat än ”statliga lån”.
Det vi kallar ”upplåning” liknar mer en överföring av insättningar från ett transaktionskonto till ett sparkonto för att bankerna vill ha en bättre ränta på sina reserver.
När upplägget förfaller förs dom tillbaka igen tillsammans med räntan eller så läggs dom upp på en ny tid.
Det här anses med all rätt som en god säkerhet av bankerna eftersom statens främsta tillgång är att ge ut och skapa nya pengar.
Vår regering kan därför inte ”få slut på pengar”.
Statspapper är alltså i själva verket inget annat än ett räntebärande sparkonto.