Modeordet i svensk nationalekonomi är en ”balanserad budget”.
Med det har våra politiker abdikerat från sina möjligheter genom att välja att inte förändra något. Allt är bra. Vi behöver inte investera någonstans.
Samtidigt så ”skriker” ekonomin att det finns för lite pengar. Resurserna är ofantliga inom sjukvården, skolan och omsorgen. Infrastrukturen har jättelika resurser som behöver investeringar. Försvarsmakten, räddningstjänsten och polisen saknar viktig personal. Detta samtidigt som våra finansmarknader tillåts växa ohämmat på den gemensamma ekonomins bekostnad.
Överskottsmålet är här en helt galen hushållsekonomisk syn på ekonomin som saknar innebörd i en makroekonomi med fiat pengar. Den innebär bara en ytterligare minskning av tillgången på betalningsmedel i realekonomin.
Våra banker står nu för merparten av tillförseln av pengar i ekonomin genom skuld med 96% av penningmängden.
Det är bara staten som får skapa pengar. Att den skulle behöva låna eller spara för att kunna investera är helt enkelt ett befängt påstående.
Ett budgetunderskott är bara en balansräkning på innehavet hos den samlade ekonomin.
Hur mycket som pengar som utfärdats i den.
Faktum är ju att Staten måste spendera först innan det kan finnas något ”sparande” överhuvudtaget. Och alla dessa resurser behöver pengar för att ekonomin ska kunna komma i nivå med dom behov som finns i den.
Det är inte efterfrågan som skapar jobb det är tillgången på pengar.