Om den offentliga sektorns spenderande

När staten och den offentliga sektorn spenderar hamnar pengarna som tillgångar på privata konton hos företagen och hushållen i den privata sektorn bland annat i form av lön, köp av material och tjänster istället för att de till större del hamnar i finanssektorn och på våra finansmarknader.

Vår regering, istället för våra finansmarknader kan alltså bestämma hur våra pengar först ska användas. Det är en konstitutionell rättighet.

Trots detta så får våra banker ge ut 96% av alla pengar.

Det här är en stor anledning till att finanssektorn växer 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.

The design of a budget

MMT Fiscal Principles

”In most budgetary discussions, it is erroneously assumed that the national government has a financial constraint and has to budget like a household.

The analogy neo-liberals draw between household budgets and government budgets is false. Households use the currency and must finance their spending.

However, government issues the currency and must first spend (i.e. credit private bank accounts) before it can tax (i.e. debit bank accounts). The claim that governments must tax or borrow to ‘finance’ its spending is false under a fiat-currency system.”

Bill Mitchell on the design of a budget here »

Sovereignty-thieves and Democracy-killers

The “theft of democracy” contradicts the basic commitment of the EU to advance democracy.

The Eurozone is an instrument of the globalization process that is setting financial elites over all nations of the world, including the democracies. The situation in Greece exposes the true nature of the Eurozone institutions as a naked fact, beyond spinning, for all to see. They are popular sovereignty-thieves and democracy-killers, with the power necessary to shut democratic governments down.

Get Kindle E-book here »

More at neweconomicperspectives »

Functional finance

dreamstime_s_42138163

”The central idea is that government fiscal policy, its spending and taxing, its borrowing and repayment of loans, its issue of new money and its withdrawal of money, shall all be undertaken with an eye only to the results of these actions on the economy and not to any established traditional doctrine about what is sound and what is unsound …

The principle of judging fiscal measures by the way they work or function in the economy we may call functional finance.The first responsibility of the government (since nobody else can undertake the responsibility) is to keep the total rate of spending in the country on goods and services neither greater nor less than that rate which at the current prices would buy all the goods that it is possible to produce.

If total spending is allowed to go above this there will be inflation, and if it is allowed to go below this there will be unemployment.

The government can increase total spending by spending more itself or by reducing taxes so that taxpayers have more money left to spend. It can reduce total spending by spending less itself or by raising taxes so that taxpayers have less money left to spend.

By these means total spending can be kept at the required level, where it will be enough to buy the goods that can be produced by all who want to work, and yet not enough to bring inflation by demanding (at current prices) more than can be produced.”

Read more Bill Mitchells blog »

Om höstbudgeten

pengar uppstår inte bara ”magiskt” ur ekonomisk aktivitet. Dom måste sättas in. Frågan är bara vem som ska göra det.

Idag ska regeringen överlägga om höstbudgeten. Men redan innan förhandlingarna inletts så talar man om att det inte finns något utrymme för ofinansierade reformer.

Vad är det för nonsens?

Ekonomin lider brist på pengar. Hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard och för att nya pengar ska kunna spenderas in i ekonomin.

Pengar i det nuvarande systemet är skuld. Pengar kan bara skapas när banker ger ut lån. Staten står bara för ca 4% av hela penningmängden.
Så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse företagen med pengar är om vi lånar dem från våra banker.

Vi har nu en recession med hög arbetslöshet, vilket innebär att det finns ett stort utrymme för staten att spendera in nya pengar på befintliga och outnyttjade resurser. Vi kan alltså inte spara eller göra åtstramningar om vi också vill investera i befintliga resurser och då också i vårt välstånd.

I verkligheten har pengar alltså inte skapats om inte skulden skapats före dom. Det är det här missförståndet som skapat den nuvarande situationen med våra spartankar och åtstramningar.

Under dom här förutsättningarna pratar man om en balanserad budget som inte innebär några nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ska se ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring ska ske i den gemensamma ekonomin. Allt är tydligen riktigt riktigt bra…
Det finns nu bara en anledning att införa en sådan begränsning av ekonomin och vår gemensamma levnadsstandard, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.

Men vi har ju deflation och ekonomin lider av för lite pengar. Vad menar regeringen?

Är det inte regeringens konstitutionella rätt att ge ut pengar och därigenom också bestämma hur dom först ska användas?
Och varför överlåter regeringen dom verkliga besluten till den finansiella sektorn att kunna styra över finanspolitiken?

Om Överskottsmålet

Konjunkturinstitutet ger regeringen rätt i slopandet av överskottsmålet.

Det här är mycket viktigt för vårt generella välstånd därför att:

En balanserad budget innebär inga nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.

Ett budgetöverskott innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.

Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengar in i ekonomin. Det innebär generellt ett finansiellt välstånd och ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar för att komma i nivå med resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.
Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse i realekonomin.

Pengar och Skatt

När staten skapar nya pengar så får den ett underskott som motsvarar pengarna som givits ut och spenderats in i ekonomin.

Tillgången på pengar, alltså de pengar som staten spenderat, är hushållens och företagens betalningsmedel och ”sparade” tillgångar i ekonomin. Dessa tillgångar balanseras av att vi betalar skatt. Genom skatten får vi då ett kontinuerligt flöde i realekonomin utan skuld, vilket begränsar inflationen.

97% Owned

is it the privatised, debt-based monetary system that gives the banks the power to create money which causes the problems?

”When money drives almost all activity on the planet, it’s essential that we understand it. Yet simple questions often get overlooked – questions like: where does money come from? Who creates it? Who decides how it gets used? And what does that mean for the millions of ordinary people who suffer when money and finance breaks down?”

More on the video here »

Reversed thinking

In 2013 the state created money in Sweden was 85 billion crowns. This is what our politicians call our ”deficit”. This money will become an asset to the households and firms in the private sector to buy things when they are spent into the economy by the state.

In the same year bank created money amounted to 1700 billion plus 10 billion in reserves. This money is created by debt.

What if we had full reserve banking as an alternative to fractional reserve banking, in which banks instead were required to keep the full amount of each depositor’s funds in cash, ready for immediate withdrawal on demand. And by then function as the asset managers they are meant to be in the first place.

Think of what we could do with 1710 billion crowns for the benefit and progress of society.

This thought is very appealing. Unfortunally only Island seem to have the political courage to consider it as a practical reality.

Vad allt handlar om egentligen

Till slut handlar den pågående och utdragna finanskrisen om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.

Minusränta varför då?

det finns väl ett mer logiskt sätt att öka tillväxten på.

Med minusränta är det meningen att Riksbanken vill få in mer pengar i ekonomin.

Vår gemensamma ekonomi har alltså för lite pengar och på detta sätt vill alltså Riksbanken att bankerna skall sluta spara pengar hos dem och se till att pengarna spenderas istället.
Detta skall i sin tur sedan bidra till att öka tillväxten.

Samtidigt oroas man både i Sverige och i övriga EU över att den privata skuldsättningen är för hög. Denna i sin tur drivs på av att våra banker får skapa och kontrollera nästan hela penningmängden och hur de nya pengarna först ska användas.

Att hushållen fortsätter att skuldsätta sig mer kan bland annat förklaras med en avreglerad finansmarknad och helt andra skatte- och subventionssystem än tidigare. Detta i sin tur innebär att hushållen numera klarar av en högre skuldkvot än tidigare för att kunna upprätthålla en levnadsstandard som de annars inte skulle kunnat ha i den nuvarande ekonomin.
Men viktigast är att vår riksdag och regering överlåtit statens konstitutionella rätt att skapa nya pengar till våra banker.

Varför köper inte Riksbanken statspapper och ökar penningmängden för hushållen och den privata sektorn genom att staten spenderar in dem på outnyttjade resurser?

Genom att nya pengar skapas och spenderas på befintliga resurser, (t.ex personalbrist på våra sjukhus, äldrevården och våra skolor, underhåll av infrastruktur, försvaret mm, mm.), så finns det inte någon risk för inflation. Om risken för inflation trots allt skulle uppstå är det ju bara att sälja tillgångar(t.ex statspapper) mot valuta och pengarna försvinner ur Riksbankens balansräkning. De upphör att existera.

Inflation uppstår vanligtvis när penningmängden ökar snabbare än utbudet av varor och tjänster (t.ex bostadspriserna på grund av våra banker.), eller av att varor och tjänster minskar snabbare än penningmängden (t.ex sjuksköterskor eller lärare på grund av åtstramningar.).

Det märkliga är att det med Riksbankens åtgärd alltså är meningen att vi skall skuldsätta oss mer, sälja ut mer, och acceptera åtstramningar för att våra banker ska kunna låna ut mer, istället för att dom nya pengarna spenderas in i ekonomin för våra gemensamma ändamål.

Offentligt spenderande av nya pengar skulle öka tillväxten direkt och penningmängden skulle ökas utan skuld samtidigt som skulderna betalades av.

Detta skulle också undan för undan minska på den allmänna skuldsättningen.

Ett annat sätt att titta på phillipskurvan

vi behöver inte alls ensidigt gynna exporten och våra stora exportföretag

dreamstime_s_52176933

Phillips kurvan var tänkt att visa sambandet mellan inflationen och arbetslösheten. Låg arbetslöshet enligt denna betyder hög inflation och tvärtom. Konjunkturer tänkte man sig som rörelser längs kurvan.

Det är intressant att istället se den som en exportproduktionskurva.

Ju mer vi exporterar desto mindre av vad vi producerar behåller vi för oss själva. En ökad export kommer att skapa allt fler arbeten för handeln med utlandet, och det i sin tur betyder att allt fler kommer att ha pengar att konkurrera med om en begränsad mängd av det vi producerar själva för vår inhemska konsumtion i den privata sektorn.
Det här kommer naturligtvis att driva upp priserna och skapa inflation.

Ett alternativ till det här är att staten spenderar mer vilket också skulle höja sysselsättningen och öka omsättningen i ekonomin. Mer pengar skulle istället hamna i den inhemska ekonomin och komma den privata sektorn tillgodo. Vi producerar ju för vår egen konsumtion.

Att ensidigt driva den ekonomiska utvecklingen med exporten är i jämförelse med detta inte ett gynnsamt alternativ i ett långsiktigt perspektiv.

Om våra pengar

Den monetära basen, alltså allmänhetens tillgångar hos Riksbanken är en balansräkning som motsvarar hur mycket pengar som Riksbanken givit ut.
2013 var det ca 85 miljarder. Det är detta våra politiker kallar vårt ”underskott”.

Dom här pengarna ökar genom att Riksbanken köper tillgångar i statspapper. (Man kan köpa utländsk valuta också men då undergräver man vår monetära suveränitet).
Staten ”hamnar i skuld hos sig själv” då Riksbanken betalar för dessa statspapper med nya pengar som ökar den monetära basen. Pengarna spenderas sedan in i ekonomin när staten köper varor och tjänster av hushållen och våra företag.
Pengarna blir en allmän tillgång då de spenderas in av staten. De kommer att motsvara hushållens och företagens samlade tillgångar på betalningsmedel.

Vill Riksbanken minska tillgången på pengar så säljer den tillgångar mot monetär bas som tas tillbaka och pengarna försvinner från Riksbankens balansräkning eftersom dom representerar en fordring på sig själv.
Det statliga ”underskottet” minskas med den motsvarande summan.
Staten gör också detta på ett dynamiskt sätt med skatteintäkter.

Bankernas andel av den monetära basen var 2013 ca 1700 miljarder tillsammans med ca 10 miljarder i reserver. Det är den del av den monetära basen som våra banker tillåts skapa och kontrollera för den finansiella sektorn genom skuld.

Det är alltså våra samlade tillgångar hos Riksbanken som våra politiker missvisande använder för att försöka övertala oss gå med på att göra åtstramningar och minska vårt allmänna välstånd, eller skära ned på vår välfärd. Detta har ingenting med bankernas och den finansiella sektorns andel av den monetära basen att göra.
Det är istället vårt ”underskott” som är så stort att vi måste stycka upp och sälja ut våra gemensamma tillgångar för att allt ska bli bättre.

Man använder här doktriner och ideologisk retorik istället för fakta om ekonomi för att få oss att gå med på saker vi inte tycker är bra.

Att sedan påstå att man genom att stycka upp den offentliga sektorn och sälja ut delar av den, eller genom att genomföra åtstramningar i den privata sektorn för att skapa nya jobb, det är i det här sammanhanget rent nonsens.

Om rätten att skapa pengar

”När vi förlitar oss på våra banker för att skapa större delen av vår penningmängd, så är det enda sättet att få in mer pengar i ekonomin – att den privata sektorn, alltså hushållen och företagen, skuldsätter sig än mer.”

Mer och mer pengar kommer sedan att gå åt till att betala för dom nya pengarna. Detta kommer att blåsa upp den finansiella sektorn ytterligare.
Den finansiella sektorn är viktig. Men våra banker ska inte få utöva statens konstitutionella rätt att skapa pengar i den.

Varför?

det finns ju alternativ till hur krisen med en alltför stor finanssektor ska lösas

Varför höll man en folkomröstning i Grekland överhuvudtaget när man efteråt inte hörsammade folkets röst alls och till och med accepterade hårdare villkor i deras ställe efteråt?

Den grekiska regeringen gick alltså emot både vad dom gick till val på och den folkomröstning som den utlyste när man lät frågan gå vidare till folket för att fatta beslut.

Ändå valde regeringen att gå emot dem.

Varför?

Det handlade alltså aldrig om politiskt vidsynthet och att lyssna på sitt folk som islänningarna gjorde.
Alltså välja vilka delar av finanssektorn som måste regleras, begränsas eller tillåtas gå under för att den åter ska fungera som det är tänkt.

Islänningarna valde det senare.

Skuldavskrivningar hade varit ett alternativ till detta.

Ett märkligt påstående

hur kan våra politiker fatta beslut som litar på makroekonomiska modeller som utesluter banker och skulder.

I dom nyliberala makroekonomiska modellerna är den höga skuldsättningen inte intressant att titta på, ”eftersom det bakom varje skuld finns en långivare, så dom tar därför ut varandra”. Bankernas och finanssektorns inflytande på realekonomin är därför inte intressant ur ett nationalekonomiskt perspektiv.

På detta sätt föreställer man sig att finanssektorn inte påverkar ekonomin i den privata sektorn. Alltså hushållen och företagen.
Bankerna står för 96% av penningmängden och bestämmer också var dessa nya pengar först ska användas. Det är pengar som skapas genom skuld. Det är samma pengar som blåser upp finanssektorn.

Hur kan de ta ut varandra om bostadskostnaderna blir så höga att de påverkar köpkraften så mycket att den minskar?
Eller om små och medelstora företag tvingas skära ned eftersom den minskade köpkraften minskar på den efterfrågan dom är beroende av.
Hur kan de ta ut varandra då?

Det är inte svårt att se hur dynamiken i en alltför stor finansiell sektor påverkar ekonomin som helhet eftersom den tillåts att skapa pengar till sig själv genom våra banker.
Deras uppgift är att tjäna sina egna intressen. Inte hur vi vill skapa vårt välstånd eller utforma vår välfärd.

Vetenskapens värld – Ekonomernas skuld

om hur doktriner och felaktiga modeller får en finanssektor att gå överstyr.

Det är intressant att oppositionen bygger hela sin politiska idé och sin politiska gärning runt en defekt doktrin och en ekonomisk modell som betraktas som direkt felaktig.

En mer relevant politisk frågeställning är alltså hur vi kan minska den finansiella sektorns storlek. Alltså vilka delar av den som måste återregleras, begränsans eller tillåtas gå under för att den åter ska fungera som den intermedient den är tänkt att fungera som.

Island verkar återigen ha gjort rätt från början.

Åtstramningarna ska inte göras i realekonomin, av folket och dom små och medelstora företagen, utan i finanssektorn. Det är finanssektorn som behöver minskas och den gemensamma ekonomin som behöver mer tillgångar för att ekonomin ska börja fungera igen.

Av vilken anledning tror vi att avkastningen på kapital i den finansiella sektorn ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt annars?

Debt and money

Put the new money into the real economy rather than financial markets and property bubbles.

”There’s an economic taboo against creating money and actually spending it into the economy. It’s OK to do things like Quantitative Easing where you’re pumping all this money into the financial markets, pushing up house prices, making the wealthy wealthier. It’s a complete taboo to actually spend that money on something that benefits the society.”

– Ben Dyson Positive Money

When we rely on banks to create most of our money, then the only way of getting more money into the economy – is for the private sector to go further into debt.

Funktionella finanser?

vad kan vi mena med verklig förändring.

Så länge vår regering och riksdag inte kontrollerar penningmängden så kan den heller inte påverka vårt välstånd eller vår sysselsättning i någon större utsträckning.

Ingen regering har någon finansiell kraft i sina beslut utan dess konstitutionella rätt att ge ut och styra hur våra pengar först ska användas.

Vi får som nu vänja oss vid att våra banker finansierar sin egen likviditet med större delen av penningmängden för att kunna fortsätta spekulera i en finansiell sektor som ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.

Vi kommer fortsatt att ha en liten gemensam penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna. Vi kommer att fortsätta skylla det på varandra, på våra partiåsikter, slåss om det, och munhuggas och ingenting kommer i förlängningen av detta att förändras.

Eller kanske ska vi överlåta någonting mer så att allt ska bli bra igen? EU,
Gå med i eurozonen? NATO? Acceptera TTIP, ISDS?

Vad mer?

Lösningen finns inte någon annanstans.
Vi har den helt i egna händer.

Vem ska få fatta besluten i vårat ställe?

om en regering inte längre har kontroll över penningmängden, för vem fattas då besluten hur pengarna först ska användas?

En nyckelroll för en centralbank är att tillhandahålla likviditet till sina banker.
ECB har som svar på att grekerna genomfört en demokratiskt folkomröstning om huruvida IMF, EU och ECB ska få bestämma hur en nation vill utforma sin politik och sitt självbestämmande dragit tillbaka stödet av likviditet till dom grekiska bankerna.

ECB har alltså medvetet vägrat att uppfylla sin skyldighet att tillföra likviditet.

Centralbankerna i Sverige och andra länder har tillfört enorma belopp till bankerna för att förhindra att krisen för dem skulle fördjupas, medan ECB av andra skäl istället bara ytterligare förvärrat en situation som egentligen skulle ha bidragit till att hjälpa Grekland.

IMF, EU och ECB används alltså på det här sättet indirekt för att kunna påverka enskilda länders politik i den riktning som bäst stämmer överens med bankernas intressen.

Ett lands politik och självbestämmande bestäms alltså ytterst av vilka som äger kontrollen över penningmängden.

Vad menar Carl Bildt?

Carl Bildt skriver på twitter: -Well, a clear majority in Greece doesn’t want the help that other Euro countries have offered. Their choice. But tragic.

Det finns inget tragiskt med att lyssna på vad folket man representerar önskar innan det fattas viktiga beslut i deras ställe. Det kallas demokrati.
Övriga Europa borde prova det innan de inför åtstramningar, nedskärningar och begränsningar för alla dom människor som besluten kommer att beröra direkt i deras vardag. I den meningen är medborgarnas vilja absolut.
Det handlar inte om att Grekland inte vill ha hjälp, utan hur den hjälpen skall ges.

Theodor Kallifatides uttryckte det på ett folkligt sätt såhär:
”Det här är en omröstning om det grekiska folket ska svälta med värdighet eller utan värdighet”.
Vi vet ju alltför väl vad som hände i Tyskland när den möjligheten inte gavs till dem. Men sedan fick stora skuldavskrivningar när man efteråt förstod hur viktigt detta var.

Island är ett annat föredöme för hur Europeiska demokratier bör agera i viktiga frågor.

Kanske borde Carl Bildt lyssna på vad President Ólafur Ragnar Grímsson har att säga:

Vad händer i Spanien?

istället för en finansiell reform går Spanien från att vara en demokrati till en polisstat med övriga medlemsländers tysta samtycke.

taggtrad

Vid sidan av händelseutvecklingen i Grekland tar Spanien istället itu med kraven på att förändra det finansiella systemet genom att anta lagar som gör att landet blir en diktatur.

Dom så kallade munkavlelagarna träder i kraft trots protester från Spaniens befolkning, hela den politiska oppositionen, Amnesty International och FN.

Det är till exempel olagligt från och med nu att samlas framför en offentlig byggnad eller att fritt delta i en oanmäld sammankomst på en allmän plats. Du får heller inte använda fotografier och videoupptagningar som inte först godkänts av polisen.

Polisens egen godtyckliga tolkning av ”respekt, samarbete och lydnad” kommer från och med nu att vara tillräckligt för att bötesbelägga en medborgare utan domstolsprocess.

I brottsbalken har artikeln om de medborgeliga rättigheterna rakt upp och ner ersatts av en beskrivning av den påföljd som gäller för ”störande av ordning på offentligt plats”.

En hel nation inom EU fråntas rätten till att fritt kritisera sin regering och påverka politiska beslut.
Den övriga unionens och medias reaktion på detta?

Ingenting. Det är helt tyst.

Tillväxt betyder inte åtstramningar

vems välstånd gynnas egentligen av alla åtstramningar?

Thomas Piketty har påvisat det. Både OECD och IMF har dragit samma slutsats.
Den del av penningmängden som våra affärsbanker har tillåtits kontrollera genom lån ökar 3 ggr snabbare än aktiviteten i den verkliga ekonomin, och det är det som bromsar tillväxten.

Det betyder i sin tur att vi med statens del av penningmängden, det som vi kallar vårt underskott, betalar för bankernas utlåning istället för att spendera dom på våra gemensamma resurser.
Vi subventionerar alltså våra affärsbankers spekulation och kapitalförvaltning med statliga medel.

Det är ganska enkelt att se dynamiken i detta.

96% av alla pengar skapas genom skuld av våra banker. Om vi skulle betala av alla skulder så försvinner också den delen penningmängden. Med ett undantag, skulden för pengarna kommer att finnas kvar att betala på grund av räntan när alla lån är betalda och pengarna försvunnit ur ekonomin.

När staten spenderar in pengar direkt i ekonomin genom sitt underskott bidrar det till, och ökar hushållens och företagens tillgångar i den privata sektorn. Vi får mer pengar att handla för och storleken på ekonomin växer för att komma i nivå med befintliga resurser.
Dessa pengar, 4% av penningmängden, är icke räntebärande skuld. Vi betalar tillbaka dem genom statlig inkomstskatt.

Alltså, vi använder oss av det statliga underskottet, av pengar som staten ger ut, för att kunna betala på den räntebärande och lånade delen av den samlade penningmängden eftersom mycket lite av dom pengarna till slut hamnar i den gemensamma ekonomin då de först filtreras genom våra bostads och finansmarknader.

Varifrån skulle pengarna till detta annars komma ifrån?

Ändå hävdar många av våra folkvalda politiker envist att det handlar om att välfärden blivit för kostsam, vår offentliga service för stor och att vi måste göra eftergifter i vårt välstånd för att det ska bli bra igen.

Samtidigt överstiger avkastningen på kapital ekonomins tillväxttakt över tid och detta leder till en ökad ojämlikhet med så stora skillnader att det påverkar tillväxten negativt.

Faktum är att dom statliga finanserna inte säger någonting om hur stor vi vill att den offentliga sektorn ska vara.
Den frågan är i själva verket helt oberoende av dess finanser.

Så vad pratar man om i Almedalen egentligen?

Greece has only one viable path – exit

leaving the union would not be catastrophic and politicians just reinforces the public fear of exit.

”Either the Greek government has to abandon its electoral mandate and capitulate and become just another ‘left-wing’ government overseeing the punishing austerity inflicted by the neo-liberal ideologues or it has to show leadership and take the nation out of the dysfunctional Eurozone and pursue its own path to more prosperous, if uncertain, times. Part of that leadership has to be to educate the public as to what the options are in a balanced rather than hysterical way. I have heard Syriza politicians claim that leaving the union would be catastrophic, which is not only false but just reinforces the public fear of exit.”

Read More at Bill Mitchells blog »

OECD och inkomstskillnader

dreamstime_s_46846973

Enligt OECD´s senaste rapport kommer den privata sektorns skulder sannolikt att bromsa snarare än att öka tillväxten.
OECD´s forskning visar att ”Den finansiella expansionen driver på och ökar inkomstskillnaderna” och att regeringen måste reformera den finansiella sektorn för att kunna stabilisera tillväxten och minska ojämlikheten.
Det nuvarande sättet för regeringar, som genom att försöka skapa överskott ökar kraven på den privata sektorn att i sin tur öka sin skuldsättning, och som är tänkt att stimulera konsumtionsökningar, är dömt att misslyckas.

Finance is a vital ingredient for economic growth, but there can also be too much of it. This study investigates what fifty years of data for OECD countries have to say about the role of the financial sector for economic growth and income inequality and draws policy implications. Over the past fifty years, credit by banks and other intermediaries to households and businesses has grown three times as fast as economic activity. In most OECD countries, further expansion is likely to slow rather than boost growth.

Till rapporten av OECD »

Välfärd och åtstramningar

Våra regeringars förmåga har inget att göra med den offentliga sektorns storlek.

Oavsett om man stöder en proportionellt sett större offentlig sektor eller en mindre, så är det en sak som inte har att göra med vilka monetära alternativ som finns tillgängliga för våra regeringar.

Åtstramningar som ett alternativ till dem orsakar dock alltid stora kortsiktiga skador på välfärden.
Det är också klart att de skapar ett behov av högre offentliga utgifter i framtiden eftersom det uppstår ett behov av att åtgärda eller ta hand om de kortsiktiga kostnaderna som skadorna orsakar i underhåll av t.ex järnvägen, infrastrukturen, vår digitala kommunikation, sjukvården, polisen, militären och skolan, osv.

Om handelsöverskott

Ett handelsunderskott är inte alls något negativt.

wordle

Ett lands handelsbalans (bytesbalans) är skillnaden mellan värdet av exporten av varor och tjänster, och värdet av importen av varor och tjänster.
Handelsbalansen kan också uttryckas som skillnaden mellan ett helt lands offentliga och privata sparande och dess investeringar. Exporten är de investeringar och kostnader det totalt sett innebär att tillverka och sälja varor och tjänster till andra länder.
Ett handelsunderskott innebär därför alltid att det utländska sparandet i svensk valuta ökas.

Om dom nu inte längre vill spara så spenderar dom pengarna här. Vad kan dom annars göra?
Men varför fokuserar vi så mycket på exporten?
Ett handelsunderskott är inte alls något negativt med rätt finanspolitik.

Ett handelsunderskott ökar till och med vår levnadsstandard så länge vi ser till att vi äger köpkraft att handla vad andra länder vill sälja till oss samtidigt som vi köper de varor och tjänster vi själva producerar.
Förutsättningarna för detta är att staten då också spenderar in tillräckligt med pengar i ekonomin i förhållande till våra resurser.
Då kommer det alltid att finnas jobb och utrymme att anställa.

Den politiska uppfattningen om export och ”handelsbalans” verkar inte riktigt överensstämma med den makroekonomiska verkligheten.

Charges against Icelandic banks for money counterfeiting

”This kind of money creation is clearly in opposition to the sole right of the Central Bank of Iceland to issue bank notes and coins or any equivalent currency to be circulated as legal tender. Therefore it is inevitable to consider the electronic money creation of banks to effectively constitute money counterfeiting as defined by Article 150 of the General Penal Code No. 19/1940.”

I Sverige fick Riksbanken 1904 ensamrätt att ge ut sedlar (beslutet fattades 1897). Först i och med detta beslut kunde Riksbanken få en penningpolitisk betydelse i modern mening, eftersom monopol på sedelutgivningsrätten är en förutsättning för kontroll av de penningpolitiska medlen.
Varför får våra banker kontrollera 96% av dom då?

Länk till Artikeln »

När avkastningen på kapital är större än ekonomins tillväxttakt

Inkomsten av kapital kan sträcka sig över flera livscykler och över flera generationer.

Thomas Pikketys data om inkomst- och förmögenhetsfördelningen ger för handen att avkastningen på kapital överstiger ekonomins tillväxttakt över tid.
Detta leder till en ökad ojämlikhet med så stora skillnader att det påverkar tillväxten negativt.

r (avkastningen på Kapital ) > g ( ekonomins tillväxttakt ).

Den intressanta frågan här är om en ökning av den totala mängden inkomst på arbete ökar ekonomins tillväxttakt mer, eftersom den påverkar den direkt i motsats till ökningen på avkastningen av kapital som har en tendens att påverka tillväxttakten marginellt eller t.o.m negativt om den ökar för mycket.

Svaret är att stora aggregerade inkomster av kapital har en negativ påverkan på tillväxttakten eftersom den spenderas över perioder som är större än enbart en livscykel, och det betyder att den inte verkar på tillväxttakten i samma utsträckning som inkomsten av arbete gör.

Här finns det också ett grundläggande samband med att våra affärsbanker tillåts kontrollera och skapa 96% av penningmängden och därigenom också bestämmer var pengar först ska sättas in i ekonomin.

 

 

Three Sector Balances

Vad innebär det egentligen när vi gör åtstramningar?

Det endast är möjligt för den privata sektorn att ackumulera ett överskott om regeringen driver ett budgetunderskott.

Vårt välstånd består av allt vi producerar och behåller själv, plus allt vi importerar, men minus allt vi exporterar.

 

Vad ska staten tillhandahålla?

vi spenderar sedan utifrån det.

economy

Dom statliga finanserna säger faktiskt ingenting om hur stor vi vill att den ska vara.
Den frågan är i själva verket helt oberoende av dess finanser.

Vad som är tillräckligt mycket offentlig sektor har inget direkt samband med skatten eller statliga lån eftersom dom bara är finansiella verktyg för en viss policy.

Det är inte verktygen som avgör om regeringen ska spendera eller inte då dom inte utgör medlen för det faktiska spenderandet.

Det viktigaste är att bestämma vad staten ska tillhandahålla och att spendera utifrån detta.

Sedan kommer dom finansiella nettotillgångarna i den icke-statliga sektorn att bestämmas av underskottets storlek.

Det finns utsikter att Riksbankens penningpolitik kan komma att förändras.

”Riksbanken och Stefan Ingves har envist klamrat sig fast vid inflationsmålet som är skälet till den historiskt låga styrräntan. Nu ska Riksrevisionen inleda en förstudie som kan ställa inflationsmålet på ända, och i förlängningen förändra hela penningpolitiken.”

Samtidigt pågår en annan granskning av Riksbankens penningpolitik, som Finansutskottet har sett till att dra igång. Det är Mervyn King, före detta chef för Bank of England, och Marvin Goodfriend, tidigare rådgivare vid amerikanska Federal Reserve, som har utsetts till att göra en extern utvärdering av penningpolitiken. Denna utredning är förvisso helt separat, men frågeställningarna är ju delvis detsamma.”

Att Mervyn King är med i utvärderingen av den svenska penningpolitiken är glädjande.

Till Artikeln i SVD »

Varför ska vi gå med på det här?

Eftersom ”underskottet” är statens del av den utgivna penningmängden och ”statsskulden” är ekonomins samlade sparande på konton hos riksgälden, så är frågan egentligen varför vi ska gå med på saker vi inte vill gå med på bara för att det här används mot oss på ett vilseledande och hotfullt sätt.

Ska vi verkligen minska vår välfärd och begränsa vårt välstånd enbart på grund av en liten del av dom utgivna pengarna i penningmängden och innehavet på sparkonton?

Den rätta budgeten

Vi vill inte ha en balanserad budget. Eller ännu värre, ett budgetöverskott.
Vad vi vill ha är det största och mest effektiva spenderandet av vår regering utan att det skapar prisinflation.

Det i sin tur begränsas bara av att det finns verkliga och hållbara resurser i utbyte mot pengarna som spenderas.

 

Tre typer av budgetar

En balanserad budget innebär inga nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.

Ett budgetöverskott innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.

Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengar in i ekonomin. Det innebär generellt ett finansiellt välstånd och ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar för att komma i nivå med resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.
Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse i realekonomin.

Var finns pengarna

http://www.dreamstime.com/royalty-free-stock-image-study-pebbles-beach-texture-interest-sand-background-image46861916

Genom en begränsad penningmängd ökar värdet på pengarna. Detta bidrar till att värdet på pengarna ökar samtidigt som värdet på vinsterna ökar, och då ökar vinsten på den finansiella andelen av dom totala inkomsterna.

Inkomsten på arbete för gemensamma ändamål kommer på det här sättet att värderas mindre än finansiella inkomster.

Detta märks tydligast i synen på hur vi behandlar inkomstutjämningar som bland annat ska öka köpkraften för låg och medelinkomsttagare tillsammans med dom som tjänar minst eller har behov av stöd för att klara sig.

Stöd och bidrag är ett sätt för staten att sätta in pengar i ekonomin där dom behövs mest. Nya pengar spenderas ju direkt in i ekonomin.

Den inkomstförskjutning vi ser nu överför bara pengar från den privata sektorn till den finansiella genom att våra affärsbanker får skapa och kontrollera var huvuddelen av alla pengar först ska sättas in. Det är pengar som vi bättre skulle kunna använda för vår gemensamma nytta.
Varför ska våra företag och hushåll subventionera våra banker?

På det här sättet minskar vi samtidigt på viktig gemensam service till förmån för ökade finansiella inkomster. Inkomster som på ett iögonfallande sätt bara kommer att delas av en liten procent av befolkningen.

Varför diskuterar vi bokföringsfrågor

De utmaningar som vi står inför är inte extrema på något sätt. Det som står mellan oss och ett ökat välstånd är vårt missförstånd av pengar och hur vi fokuserar på bokföringsfrågor istället för på frågor som har verklig ekonomisk effekt.

Vi begränsar bara handlingsutrymmet med en överdriven fokusering på underskottet.

Den neoliberala ekonomiska teorin med ”sparande” och balanserande, spär dessutom bara på behovet av att öka underskottet än mer.

Underförstått då att det vi avser med underskottet motsvarar den av staten utgivna delen av den totala penningmängden..

Regeringen behöver inte ”skatteinkomster” för att kunna spendera

Det är bara staten som har rätt att ge ut svenska kronor.

Vår regering behöver inte ”låna” i sin egen valuta för att kunna spendera. I själva verket kan den ju inte låna pengar som den inte själv först redan har spenderat!

Den svenska regeringen behöver alltså inte sälja obligationer för att kunna spendera eller betala sina utgifter. Den ju faktiskt inte sälja några obligationer om den inte först har gett ut de pengar och reserver som våra banker behöver för att kunna köpa obligationerna.

Precis som skatter bara kan betalas efter det att staten först spenderat in pengar i ekonomin, så behöver den aldrig sälja obligationer före den betalar sina utgifter.

Det här betyder att regeringen inte alls behöver ”skatteinkomster” för att kunna spendera.

We can keystroke our way to full employment.

”Like any banker, the Fed, or the Bank of England “keystrokes” money into existence. Central bank money takes the form of reserves or notes, created to make payments for customers (banks or the national treasury) or to make purchases for its own account (treasury securities or mortgage backed securities).

Bank and central bank money creation is limited by rules of thumb, underwriting standards, capital ratios and other imposed constraints. After abandoning the gold standard, there are no physical limits to money creation. We cannot run out of keystroke entries on bank balance sheets.”

Why Money Matters »

Pengar och välfärd

Det är bara våra banker som kan vara intresserade av att vi fortsätter att koppla det statliga underskottet till välfärden istället för till den utgivna penningmängden.

Om vi istället korrekt kopplar underskottet till penningmängden så är det uppenbart att vi måste ifrågasätta varför våra affärsbanker får skapa och kontrollera hur 96% av den totala penningmängden används.

Statens viktigaste intäkt är ju dess konstitutionella rätt att skapa pengar.

Vårbudgeten

newcollage_50sek_high_150210

Både regeringen och oppositionen utgår från att vi har en begränsad mängd pengar som alltid är densamma och på något sätt alltid är konstant, samtidigt som dom också föreställer sig en ständigt växande ekonomi.

Förvirrande för dom, och förvirrande för väljarna. Hur går det ihop?

Regeringen vill med vårbudgeten spendera in pengar i ekonomin genom mer pengar till utbildning, till järnvägen, omsorgen, och naturvården. Köpkraften ska också stärkas för dom som tjänar minst eller står utanför arbetslivet.

Det verkligt intressanta är att man genom balanskravet på budgeten föreställer sig att kunna spendera genom ”skatteintäkter” och på det sättet förhindra att underskottet ska öka. Men om skattekonton regleras ned och nollställs vid inbetalning hur kan pengar som inte finns vara en intäkt?
Om den totala penningmängden i själva verket alltså regleras med inbetalningen av skatt, hur ska man kunna finansiera en önskan att spendera för att öka vår välfärd när man samtidigt också minskar den?

Oppositionen å andra sidan vill skapa jobb genom att sänka skatten.
Men på grund av fixeringen på en balanserad budget och ”en finansiering krona för krona” så tar man inte hänsyn till underskottets betydelse för ekonomin som helhet. Inga nya pengar kommer att spenderas in i en ständigt växande ekonomi på grund av ”underskottet”.
Man föreställer sig här att underskottet är kopplat till en alltför omfattande offentlig service och en alldeles för vidlyftig välfärd. Inte till den utgivna penningmängden.
Bristen på pengar ska man lösa genom att sälja ut statliga resurser. Sedan tänker man sig att marknaden på något sätt får reglera och klara sig själv.

Tyvärr påverkar det här inte alls den totala tillgången på pengar. Staten ökar penningmängden genom att spendera in nya pengar i den. Det är alltså statens ”underskott” som är hushållens och företagens betalningsmedel och den privata sektorns sammanlagda tillgångar på pengar. Pengar som skapar efterfrågan på varor och tjänster.

Hur tänker man sig att staten ska spendera in nya pengar in i ekonomin om den inte ska ha några resurser att spendera in dem på?

Staten står för 4% av den samlade penningmängden, resten tillåts våra banker skapa på våra bostads och finansmarknader och tillhandahålls av våra banker genom skuld.
Det i sin tur skapar ett budgetöverskottsliknande tillstånd i ekonomin.

Samtidigt är den övergripande tanken alltså att ekonomin ska vara i ”balans”.

Nationalekonomiskt betyder det att tillgången på pengar i ekonomin ska lämnas oförändrad.
Trots en liten penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna.
Och trots riksbankens försök med att införa minusränta under budgetförhållanden som är vilseledande på grund av att våra banker får skapa nya pengar när dom lånar ut.

Eftersom både skatten och outputen i ekonomin nu är alldeles för hög i förhållande till den totala penningmängden måste vi alltså antingen både sänka skatten och produktionen eller öka tillgången på de pengar som staten skapar när den spenderar.

Ekonomin har alltså tillgång till för lite pengar i förhållande till våra resurser.

Den betyder att den inhemska ekonomin saknar medel för de varor och tjänster som produceras.
Arbetslösheten som uppstår kommer när den privata sektorn vill tjäna på arbetskraften och det inte är tillräckligt att dom spenderar allt av vad dom tjänar.
Vad som följer av detta är en krympande ekonomi och en minskad sysselsättning.

Ska vi då välja att satsa pengar på exporten?

Att producera varor och tjänster för någon annan gör oss ingen ekonomisk nytta alls. Det är en kostnad. Det är genom att låta någon annan göra det för oss som den nyttan ökas.

Vi kan istället välja mellan tre typer av budgetar tillsammans med en ökning av statligt skapade pengar och en minskning av de pengar bankerna skapar genom skuld och som garanteras av staten.

Tre typer av budgetar:

En balanserad budget innebär inga nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.

Ett budgetöverskott innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.

Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengar in i ekonomin. Det innebär generellt sett ett finansiellt välstånd och en ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar och försöker att komma i nivå med resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.

Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse för ekonomin generellt.

Den makroekonomiska terminologin har alltså ingenting att göra med ett hushållsekonomiskt tankesätt. Hushållen skapar inte pengar.

Budgetunderskottet är faktiskt den samlade tillgången på pengar för hushållen och företagen i den privata, icke statliga sektorn.

Verklig förändring kommer bara att ske när regeringen tar tillbaka sin konstitutionella rätt att skapa och kontrollera vår inhemska valuta samtidigt som statsskulden denomineras i den egna valutan.

What are Economists Saying About Iceland’s Sovereign Money Proposal?

”A study recently commissioned by the Icelandic prime minister, Sigmundur Gunnlaugsson, and written by Frosti Sigurjonsson, displays an accurate analysis of how banks create money and endorses Sovereign Money proposals. But what are people saying about the report?
Of course there are criticisms of the report and some of the usual misunderstandings, but most people think it’s a proposal that merits serious consideration.”

Till artikeln »

Iceland: Fundamental reform of the monetary system must be considered

Frosti Sigurjonsson, Member of the Parliament of Iceland and Chairman of the Committee for Economic Affairs and Trade, today published a report outlining the need for a fundamental reform of Iceland’s monetary system.

The report describes how commercial banks in Iceland created far more money than was needed for economic growth. The Central Bank failed to bring the money supply under control using conventional means.

The report considers various reform proposals and concludes that the Sovereign Money proposal could provide a sound basis for effective reform in Iceland.

Till positive money´s artikel »

Ladda ner rapporten »

Iceland looks at ending boom and bust with radical money plan.
Artikel i The Telegraph »

Om företag, banker och likviditet

Alla företag i alla branscher har fullt kapitaltäckningskrav för sin verksamhet utom våra affärsbanker. Dom behöver bara täcka upp en liten reserv för sig själva, resten får täckas upp på alla andras bekostnad.
Det här får dom alltså göra oavsett vilka risker dom tar.

Dessutom tillåts att dom skapa nya pengar när dom gör det.