Random syllables of sanity from my subterranean barometric life
Det endast är möjligt för den privata sektorn att ackumulera ett överskott om regeringen driver ett budgetunderskott.
Vårt välstånd består av allt vi producerar och behåller själv, plus allt vi importerar, men minus allt vi exporterar.
Det är ett problem om dom finansiella tillgångarna ökar snabbare än storleken på ekonomin växer. Något som bland annat Positive Money pekar på.
Pikkety talar om hur det tidigare löstes med en progressiv förmögenhetsbeskattning.
”Mellan 1930 och 1980 var genomsnittsbeskattningen för dom högst betalda i USA 82%. Vilket till och med var högre än i Sverige, Frankrike och Tyskland.
– Vilka lärdomar kan vi dra av detta?
För det första förstörde det inte den amerikanska kapitalismen eller demokratin. Den fanns kvar i slutet av perioden.
Den andra slutsatsen handlar om tillväxttakt, produktivitet och innovation.
Det är intressant därför att den amerikanska tillväxten under 1950, -60 och -70 talen faktiskt var högre än de varit sedan 1980 talet.”
Vad säger detta om den nu gällande ekonomiska doktrinen?
Dom statliga finanserna säger faktiskt ingenting om hur stor vi vill att den ska vara.
Den frågan är i själva verket helt oberoende av dess finanser.
Vad som är tillräckligt mycket offentlig sektor har inget direkt samband med skatten eller statliga lån eftersom dom bara är finansiella verktyg för en viss policy.
Det är inte verktygen som avgör om regeringen ska spendera eller inte då dom inte utgör medlen för det faktiska spenderandet.
Det viktigaste är att bestämma vad staten ska tillhandahålla och att spendera utifrån detta.
Sedan kommer dom finansiella nettotillgångarna i den icke-statliga sektorn att bestämmas av underskottets storlek.
Genom att massmedia mestadels belyser triviala aspekter i sina artiklar och därigenom ignorerar viktiga fakta så blir den allmänna uppfattningen om händelser också triviala.
På det sättet blir också de objektiva analyser som ges av ”experter” i verkligheten bara ett eko av det som redan utgivits i form av färdigpackade pressmeddelanden.
Undanhållandet av information är ett sätt att med människors osäkerhet som medel styra och motivera ett visst förutbestämt behov.
”Riksbanken och Stefan Ingves har envist klamrat sig fast vid inflationsmålet som är skälet till den historiskt låga styrräntan. Nu ska Riksrevisionen inleda en förstudie som kan ställa inflationsmålet på ända, och i förlängningen förändra hela penningpolitiken.”
Samtidigt pågår en annan granskning av Riksbankens penningpolitik, som Finansutskottet har sett till att dra igång. Det är Mervyn King, före detta chef för Bank of England, och Marvin Goodfriend, tidigare rådgivare vid amerikanska Federal Reserve, som har utsetts till att göra en extern utvärdering av penningpolitiken. Denna utredning är förvisso helt separat, men frågeställningarna är ju delvis detsamma.”
Att Mervyn King är med i utvärderingen av den svenska penningpolitiken är glädjande.
Eftersom ”underskottet” är statens del av den utgivna penningmängden och ”statsskulden” är ekonomins samlade sparande på konton hos riksgälden, så är frågan egentligen varför vi ska gå med på saker vi inte vill gå med på bara för att det här används mot oss på ett vilseledande och hotfullt sätt.
Ska vi verkligen minska vår välfärd och begränsa vårt välstånd enbart på grund av en liten del av dom utgivna pengarna i penningmängden och innehavet på sparkonton?
”On its face, the Juncker plan, therefore, is a disgrace. It expands the troika’s shameful corporate welfare policy while refusing to aid the 100 million EU citizens in Spain, Greece, and Italy (roughly one-third of the EU’s total population) who live in nations unnecessarily forced into Great Depression levels of unemployment by the troika’s insistence of inflicting austerity on economies already suffering from inadequate demand. It is also designed to be a stealth privatization program. Private companies will end up with majority ownership of vital infrastructure such as roads, tunnels, and bridges.”
”Like any banker, the Fed, or the Bank of England “keystrokes” money into existence. Central bank money takes the form of reserves or notes, created to make payments for customers (banks or the national treasury) or to make purchases for its own account (treasury securities or mortgage backed securities).
Bank and central bank money creation is limited by rules of thumb, underwriting standards, capital ratios and other imposed constraints. After abandoning the gold standard, there are no physical limits to money creation. We cannot run out of keystroke entries on bank balance sheets.”
Det är bara våra banker som kan vara intresserade av att vi fortsätter att koppla det statliga underskottet till välfärden istället för till den utgivna penningmängden.
Om vi istället korrekt kopplar underskottet till penningmängden så är det uppenbart att vi måste ifrågasätta varför våra affärsbanker får skapa och kontrollera hur 96% av den totala penningmängden används.
Statens viktigaste intäkt är ju dess konstitutionella rätt att skapa pengar.
Både regeringen och oppositionen utgår från att vi har en begränsad mängd pengar som alltid är densamma och på något sätt alltid är konstant, samtidigt som dom också föreställer sig en ständigt växande ekonomi.
Förvirrande för dom, och förvirrande för väljarna. Hur går det ihop?
Regeringen vill med vårbudgeten spendera in pengar i ekonomin genom mer pengar till utbildning, till järnvägen, omsorgen, och naturvården. Köpkraften ska också stärkas för dom som tjänar minst eller står utanför arbetslivet.
Det verkligt intressanta är att man genom balanskravet på budgeten föreställer sig att kunna spendera genom ”skatteintäkter” och på det sättet förhindra att underskottet ska öka. Men om skattekonton regleras ned och nollställs vid inbetalning hur kan pengar som inte finns vara en intäkt?
Om den totala penningmängden i själva verket alltså regleras med inbetalningen av skatt, hur ska man kunna finansiera en önskan att spendera för att öka vår välfärd när man samtidigt också minskar den?
Oppositionen å andra sidan vill skapa jobb genom att sänka skatten.
Men på grund av fixeringen på en balanserad budget och ”en finansiering krona för krona” så tar man inte hänsyn till underskottets betydelse för ekonomin som helhet. Inga nya pengar kommer att spenderas in i en ständigt växande ekonomi på grund av ”underskottet”.
Man föreställer sig här att underskottet är kopplat till en alltför omfattande offentlig service och en alldeles för vidlyftig välfärd. Inte till den utgivna penningmängden.
Bristen på pengar ska man lösa genom att sälja ut statliga resurser. Sedan tänker man sig att marknaden på något sätt får reglera och klara sig själv.
Tyvärr påverkar det här inte alls den totala tillgången på pengar. Staten ökar penningmängden genom att spendera in nya pengar i den. Det är alltså statens ”underskott” som är hushållens och företagens betalningsmedel och den privata sektorns sammanlagda tillgångar på pengar. Pengar som skapar efterfrågan på varor och tjänster.
Hur tänker man sig att staten ska spendera in nya pengar in i ekonomin om den inte ska ha några resurser att spendera in dem på?
Staten står för 4% av den samlade penningmängden, resten tillåts våra banker skapa på våra bostads och finansmarknader och tillhandahålls av våra banker genom skuld.
Det i sin tur skapar ett budgetöverskottsliknande tillstånd i ekonomin.
Samtidigt är den övergripande tanken alltså att ekonomin ska vara i ”balans”.
Nationalekonomiskt betyder det att tillgången på pengar i ekonomin ska lämnas oförändrad.
Trots en liten penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna.
Och trots riksbankens försök med att införa minusränta under budgetförhållanden som är vilseledande på grund av att våra banker får skapa nya pengar när dom lånar ut.
Eftersom både skatten och outputen i ekonomin nu är alldeles för hög i förhållande till den totala penningmängden måste vi alltså antingen både sänka skatten och produktionen eller öka tillgången på de pengar som staten skapar när den spenderar.
Ekonomin har alltså tillgång till för lite pengar i förhållande till våra resurser.
Den betyder att den inhemska ekonomin saknar medel för de varor och tjänster som produceras.
Arbetslösheten som uppstår kommer när den privata sektorn vill tjäna på arbetskraften och det inte är tillräckligt att dom spenderar allt av vad dom tjänar.
Vad som följer av detta är en krympande ekonomi och en minskad sysselsättning.
Ska vi då välja att satsa pengar på exporten?
Att producera varor och tjänster för någon annan gör oss ingen ekonomisk nytta alls. Det är en kostnad. Det är genom att låta någon annan göra det för oss som den nyttan ökas.
Vi kan istället välja mellan tre typer av budgetar tillsammans med en ökning av statligt skapade pengar och en minskning av de pengar bankerna skapar genom skuld och som garanteras av staten.
Tre typer av budgetar:
En balanserad budget innebär inga nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.
Ett budgetöverskott innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.
Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengar in i ekonomin. Det innebär generellt sett ett finansiellt välstånd och en ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar och försöker att komma i nivå med resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.
Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse för ekonomin generellt.
Den makroekonomiska terminologin har alltså ingenting att göra med ett hushållsekonomiskt tankesätt. Hushållen skapar inte pengar.
Budgetunderskottet är faktiskt den samlade tillgången på pengar för hushållen och företagen i den privata, icke statliga sektorn.
Verklig förändring kommer bara att ske när regeringen tar tillbaka sin konstitutionella rätt att skapa och kontrollera vår inhemska valuta samtidigt som statsskulden denomineras i den egna valutan.
“Under the proposed sovereign money system, the Central Bank of Iceland would increase the money supply in proportion to growth and consistent with the mandated inflation target. Direct control of the money supply would remove the need for traditional policy instruments designed to manipulate commercial banks’ incentive to create money, such as policy interest rates and regulatory lending limits. The government would then put the money into circulation via sovereign bond purchases, and/or fiscal measures. To avoid conflicts of interests leading to the oversupply of money, decisions over allocation would be made by a committee independent of the government… If successful, Iceland’s experience could serve as an important case study for global monetary reform.”
”A study recently commissioned by the Icelandic prime minister, Sigmundur Gunnlaugsson, and written by Frosti Sigurjonsson, displays an accurate analysis of how banks create money and endorses Sovereign Money proposals. But what are people saying about the report?
Of course there are criticisms of the report and some of the usual misunderstandings, but most people think it’s a proposal that merits serious consideration.”
Frosti Sigurjonsson, Member of the Parliament of Iceland and Chairman of the Committee for Economic Affairs and Trade, today published a report outlining the need for a fundamental reform of Iceland’s monetary system.
The report describes how commercial banks in Iceland created far more money than was needed for economic growth. The Central Bank failed to bring the money supply under control using conventional means.
The report considers various reform proposals and concludes that the Sovereign Money proposal could provide a sound basis for effective reform in Iceland.
Till positive money´s artikel »
Iceland looks at ending boom and bust with radical money plan.
Artikel i The Telegraph »
Alla företag i alla branscher har fullt kapitaltäckningskrav för sin verksamhet utom våra affärsbanker. Dom behöver bara täcka upp en liten reserv för sig själva, resten får täckas upp på alla andras bekostnad.
Det här får dom alltså göra oavsett vilka risker dom tar.
Dessutom tillåts att dom skapa nya pengar när dom gör det.
”Whoever controls the volume of money in our country is absolute master of all
industry and commerce…when you realize that the entire system is very easily
controlled, one way or another, by a few powerful men at the top, you will not
have to be told how periods of inflation and depression originate.”
― James A. Garfield
Det är helt felaktigt att jämföra vår nationalekonomi med hushållens ekonomi.
En sådan tanke har ingen tillämpning på dagens verklighet med fiat valuta.
Att prata om finansiering ”krona för krona” är faktiskt rent nonsens, och att använda denna analogi är att lura människor att gå med på saker som dom inte vill göra.
En stat som utfärdar sin egen valuta är inte som ett hushåll eller ett företag.
Det är en grundläggande princip att alla(och var och ens) finansiella tillgångar alltid är någon annans finansiella skuld.
Propaganda är det huvudsakliga verktyget när den allmänna opinionen ska administreras och likriktas.
Politiska partier, våra företag och banker skyddar sig mot demokratin med hjälp av åsikter som skapas av propaganda, samtidigt som vi genom vårt ouppmärksamma konsumtionsbeteende av information bibehåller vår fogliga lycka.
Det här är ett sätt som gör att det går att kontrollera hur den allmänna opinionen ska tänka.
Ett mycket viktigt bidrag som kommer från Modern Money Theory ( MMT ) är att förklara varför monetärt suveräna regeringar har ett mycket större och flexiblare politiskt utrymme.
Regeringar av det här slaget kan inte bara kan utfärda sin egen valuta och betala statsskulder i sin egen denominerade valuta, utan de begränsningar på budgettransaktioner som man själva skapat kan också dynamiskt anpassas mot förändringar genom att man själv kan ändra på dessa regler.
Därför blir den här typen av regeringar inte heller ekonomiskt begränsade på det sätt som icke suveräna regeringar är, och dom kan då helt fokusera på viktiga frågor som full sysselsättning och prisstabilitet.
Om människor uppfattar det som att väldigt lite förändras mellan olika regeringar så är det en helt riktig uppfattning eftersom ingenting i vårt finansiella system förändras av dem.
Penningmängden ägs nu nästan helt av våra affärsbanker och ingen regering förefaller arbeta för att påverka detta sakförhållande.
Vi äger vår egen valuta och bara riksbanken på uppdrag av regeringen får skapa nya pengar och ändå tror många att vi måste ”låna” pengar som vi skapar själva för att staten sedan ska kunna spendera dem.
Så länge våra regeringar äger föreställningen om att skatten är en intäkt och inte ett medel för att kunna kontrollera inflationen, och att man faktiskt använder skatten för att minska pengarna i den totala penningmängden, så kommer detta att innebära att resurserna i den privata sektorn aldrig kommer att kunna utnyttjas fullt ut då man genom detta missförstånd begränsar, och till och med minskar på den privata sektorns totala tillgång på pengar i förhållande till ständigt ökande resurser.
Och så länge som ”underskottet” inte huvudsakligen ses som den politiska anpassningen mot vad staten ska tillhandahålla gentemot medborgarna, och att ”underskottet” faktiskt är den totala tillgången på pengar i den gemensamma ekonomin som staten spenderat in, så kommer väldigt lite att kunna förändras.
Vår ekonomi behöver mer pengar, och det är bara staten som kan spendera in nya pengar i den för att få penningmängden att öka.
Detta betyder att det faktiskt är staten och inte våra banker som bestämmer var nya pengar först ska sättas in i ekonomin, och till skillnad mot våra bankers affärsintressen kan då dom nya pengarna istället spenderas in direkt där dom behövs mest, och där dom gör mest gemensam nytta.
För att sätta vår samhällsekonomi i perspektiv ser vi den som ett ekvation där:
[balansen i den privata sektorn] + [balansen i den offentliga sektorn] + [balansen i utrikeshandeln] = 0.
Det här innebär att summan av alla pengar som staten skapar och spenderar in i ekonomin skall gå jämt upp på öret.
Ett underskott i en sektor skapar ett överskott i en annan.
Man kan säga att ett underskott i en sektor motsvarar sparandet i en annan. Och att skulder i en sektor motsvarar tillgångar i en annan.
Allt spenderande och allt sparande kommer någonstans ifrån och allt sparande och allt spenderande går sedan någon annanstans.
Storleken på den totala penningmängden bestäms av hur mycket staten spenderar och begränsas av hur mycket vi betalar i skatt.
Om ”insidan” av en sektor, t.ex. den offentliga har ett underskott, så innebär detta en tillgång på dess ”utsida” i en annan sektor, t.ex den privata med företag och hushåll.
För att pengar ska tillkomma i ekonomin överhuvudtaget måste staten först spendera dem och spendera dem i nivå med dom befintliga resurserna för att inte inflation ska uppstå. Skatten begränsar alltså penningmängden och därigenom inflationen och har ingenting med budgetunderskottet att göra.
När våra affärsbanker tillåts skapa pengar och spendera dem på det sätt som är gynnsammast för dem oaktat ekonomin som helhet, så kommer detta att skapa en obalans i den gemensamma ekonomin, eftersom ”bankpengarna” skapar egna skulder och tillgångar på ”insidan” av den privata sektorn, utanför dom andra. Detta skapar också tillfälliga överskott på enskilda marknader helt oberoende av balansen i ekonomin som helhet. Det i sin tur skapar sedan bubblor av inflation på t.ex våra bostads och finansmarknader utan att staten och riksbanken kan påverka den, låga räntor och minusräntor till trots.
Det är faktiskt tvärtom så, att dom gynnas av låga upplåningsräntor vilka gör det lättare för dom att låna ut och driva på inflationen ytterligare inom enskilda områden på insidan av den sektor dom verkar i.
Eftersom det bara är staten som får skapa pengar innebär det här också att det alltid måste finnas ett underskott som motsvarar vad det är tänkt att staten ska tillhandahålla. Budgetunderskottet måste per definition alltid vara en tillgång i den privata sektorn, och för att det ska finnas några pengar överhuvudtaget att handla för måste staten alltså spendera dom på något först.
Det kan inte vara meningen som nu att statens huvudsyfte ska vara att skapa nya pengar som spenderas enbart för att garantera bankernas fortsatta konvertering av ”bankpengar” till verkliga pengar, istället för att spendera in dom i den gemensamma ekonomin där dom kommer den offentliga servicen, företagen och hushållen till nytta direkt?
Varför tillåter vi att bankerna ensamt får äventyra inte bara balansen inom den privata sektorn, utan även från ”insidan” av den utöva påverkan på balansen i hela den samlade ekonomin oberoende av sektor?
Eftersom vi äger vår egen valuta och har ensamrätt att ge ut den, och eftersom vi kan styra hur den först ska spenderas så är det närmast obegripligt hur vi idag hanterar den svenska penningmängden.
Abba Lerner (28 October 1903 – 27 October 1982) motsatte sig bestämt idéen om ”sunda statsfinanser” – alltså, att vi ska förstå och sköta nationalekonomin som vore det en hushållsekonomi eller ett företags ekonomi.
Han såg inget skäl för en regering att någonsin försöka balansera sin budget årligen över en budgetcykel.
Budgetbalansering ansåg han inte vara funktionellt. Det skulle i sig inte hjälpa till att nå våra gemensamma offentliga mål.
Det är det korrekta underskottet som åstadkommer detta.
Vad som är sant på hushållsnivå och individuellt gäller inte på makronivå för samhället som helhet. Det är en känd paradox. Individuellt kan vi spendera mindre och därigenom spara, men i en makroekonomi kan vi bara spara genom att spendera. Var ska pengarna komma ifrån om inte inte genom att vi gemensamt spenderar in dom i ekonomin genom staten?
*Mer om budgetar och ”Tre olika typer av budgetar” i ett tidigare inlägg.
På makronivå är det inte sparande som skapar investeringar. Det är när staten investerar som sparande kan skapas. Genom att spara bromsas bara ekonomin upp och behovet av krediter ökar för alla för att försöka upprätthålla en fungerande ekonomi.
Vi behöver alltså inte spara för att kunna investera. Precis som lån skapar insättningar i banksystemet så är det statliga investeringar som skapar sparande i den privata och offentliga sektorn. Genom att spara hamnar bara nytillskottet av pengar i den finansiella sektorn iform av nya krediter istället för att de görs verkliga investeringar i den verkliga ekonomin för våra allmänna och gemensamma intressen.
Genom en analogi skulle man kunna säga att vi förlorar våra jobb för att vi sparar istället för att spendera vår inkomst, eftersom våra arbetsgivare inte säljer det vi producerar så kan han inte heller ge oss en inkomst.
Det som verkar så sunt och riktigt för ett hushåll har ingenting att göra med hur det fungerar på makronivå. Hushållen skapar inte sina egen valuta.
Det rätta budgetunderskottet är det som tar oss dit vi vill vara i förhållande till ekonomins output och sysselsättningen.
På samma sätt gäller detta också storleken på staten och vad vi vill att den ska tillhandahålla.
Det har ingenting alls att göra med själva storleken på budgetunderskottet.
Staten både har och inte har pengar att betala för allmän sjukvård, skola, migration mm.
Men för att vi ska få några pengar i våra händer så måste staten först spendera dem.
Staten behöver alltså inte beskatta eller låna för att ändra på sina konton när dom spenderar pengar på vår gemensamma välfärd eller på migrationen.
Ett sånt påstående är faktiskt rent nonsens.
Vad den gör är att ändra på siffrorna som tillhör ett visst bankkonto medan Riksbanken/riksgälden håller ställningen.
Det är på det här sättet nya pengar spenderas in i ekonomin.
Om vi tittar på en hockeymatch så oroar vi oss inte varifrån siffrorna kommer, eller för att siffrorna på tavlan för ställningen i matchen skall ”ta slut”.
Vi frågar oss inte heller var alla siffror ”sparas” för samtliga hockeymatcher, eller om dom skall räcka till alla matcher om någon match skulle använda för många.
På samma sätt handlar det för staten om att ändra siffrorna på bankkonton.
Våra banker som sköter utbetalningarna har konton hos Riksbanken precis som vi har konton hos våra banker.
Här verkar ingen få ihop det rätt. Varken våra politiker eller våra mediaekonomer.
Svaret är att alltså att staten betalar genom att att ändra siffrorna på ett konto.
Det innebär också att staten om den är oaktsam, kan skapa inflation precis som våra banker gjort på våra bostads och finansmarknader, och det är något som måste undvikas.
Vi kan ha en ekonomi som den vi nu befinner oss i med för lite pengar spenderade in i den. När omsättningen är för liten leder det till prissänkningar och uppsägningar eftersom det finns för lite pengar i förhållande till outputen i ekonomin. Eller så kan vi ha en ekonomi som har för mycket pengar att omsätta vilket i sin tur leder till prisökningar eftersom tillgången på pengar är för stor i delar av den.
Men pengarna kan aldrig ta slut.
Och så länge det finns resurser att spendera in nya pengar i finns det ingen anledning att spara.
Själva föreställningen om att spara för framtiden faller ju på sin egen orimlighet.
Istället för att ändra siffrorna på ett konto väntar vi på att någon ska bygga en tidsmaskin som ska hämta pengar från framtiden så att vi kan spendera dom i nuet.
Kan det verkligen vara det vi avser med ett sådant påstående?
Vårt monetära system med fiat pengar är statens verktyg för att genomföra verkliga politiska och ekonomiska mål.
Det är inte en källa som i sig avgör vilka dom målen skall vara.
Storleken på staten,(vad den konsumerar och alltså hur mycket nya pengar som spenderas in i ekonomin, inte vad den kostar) är ett beslut som handlar om vad vi vill att den skall tillhandahålla.
Att avgöra storleken på den är ett proportionellt övervägande mot hur mycket resurser den ”tar” från den privata sektorn i form av resurser, bl.a arbetskraft.
Det är inte ett finansiellt övervägande.
När våra affärsbanker får skapa merparten av våra pengar gör räntan att det aldrig kommer att finnas tillräckligt med pengar i omlopp för at betala skulden för pengarna.
Någon måste per definition alltid bli utan pengar.
När merparten av våra pengar är svenska fiat pengar utfärdade av staten, tar skatten pengar ur omlopp och skapar utrymme för staten att spendera in mer pengar för oss att handla varor och tjänster för, samtidigt som inflationen hålls under kontoll.
Så länge det inte råder full sysselsättning och att det inte heller under dom omständigheterna skapas mer pengar än det finns varor och tjänster att handla för, finns det ingen gräns för hur mycket pengar staten kan spendera in i ekonomin.
Staten spenderar pengarna för att köpa tjänster vi alla behöver. Skola, försvar, sjukvård, pensioner m.m.
Ett intressant dilemma med pensionerna är inte att våra pensionärer blir fler, utan att att det måste produceras tillräckligt med resurser i form av varor och tjänster i ekonomin för dom att spendera pengarna på.
Den enskilt viktigaste omständigheten i svensk ekonomi är att vi äger vår egen valuta.
I samma stund som vi ”ger” bort den har vi förlorat vårt självbestämmande.
Bankpengar(digitala pengar) är nu precis lika bra som riktiga svenska fiat kronor eftersom bankerna är skyldiga att kunna omvandla dom digitala pengarna till fiat pengar på efterfrågan.
Nackdelen med arrangemanget är att bankerna tar större risker än de har svenska kronor att backa upp med, alltså, dom har inte tillräckligt med verkliga pengar för att kunna möta efterfrågan på konverteringen till fysiska pengar, så staten kliver in och garanterar konverteringen. Det här är fractional reserv banking i praktiken.
Frågan är varför man lägger den bördan på medborgarna när orsaken är att det inte finns tillräckligt med verkliga fysiska pengar att kunna konvertera till?
Det är precis den här orsaken som gjorde att vi lämnade guldstandarden 1971 och våra pengar blev fiat pengar.
Just nu är förhållandet att av den totala summan pengar i ekonomin är 96% digitala pengar skapade genom skuld av våra banker, och 4% skapade av staten/riksbanken.
Det här visar bland annat på att vi faktiskt skulle kunna öka den totala ekonomin och få den att växa genom att öka mängden verkliga pengar som skapas av staten/riksbanken. Och istället för att konvertera bankernas dåliga risker på våra finansmarknader så spenderar vi pengarna direkt där dom behövs in i vår gemensamma ekonomi, samtidigt som vi minskar andelen digitala skuldbaserade pengar i samhällsekonomin.
Bankerna sysslar med kapitalförvaltning. Vill bankerna ta risker så är det den enskilda banken och den riskbenägna kundens sak, detta ska inte garanteras av staten/riksbanken på den samlade ekonomins bekostnad.
Islands President uttrycker hur vi borde prioritera på ett bra sätt.
”Om bara staten kan utfärda pengar, hur kommer då dessa pengar i händerna på medborgarna?”
Det finns inte någon anledning att med fiatpengar(svenska kronor) försöka balansera eller uppskatta vad vi har råd med i förhållande till vad vi betalar i skatt.
Precis som våra banker tillåts skapa pengar ur ingenting så spenderar(skapar) staten pengar in i ekonomin ur ingenting. Skillnaden är att när pengarna försvinner ur ekonomin via skatten gör dom det utan den skuld som våra banker lagt till.
Det är detta som gör Riksbankens agerande så obegripligt.
Varför har dom abdikerat från utgivandet av skuldfria pengar till förmån för skuldbaserade pengar genom våra affärsbanker?
Det är alltså en falsk valsituation som människor ställs inför av oförstående media och riksbanken, att staten skulle spendera pengar på skattebetalarnas bekostnad.
Skatten är inte en skuld för utgifter som läggs på folket, utan ett medel för att se till att medborgarna och företagen fortsätter att sälja och köpa varor och tjänster i utbyte mot fiat valuta. Alltså svenska kronor.
Det existerar nämligen ingen konkurrenssituation om ett begränsat antal pengar mellan skattebetalare och välfärden.
”Om ekonomin behöver stabiliseras beror detta enbart på att politiker, byråkrater och fackföreningar på olika sätt ingripit och förstört marknadens funktionssätt.”
Påståenden av det här slaget är naturligtvis helt felaktiga.
Monetaristernas teori säger bland annat att ”all arbetslöshet är frivillig, då det egentligen finns jobb åt alla” och ”att det i ekonomin alltid finns en viss strukturellt accepterad arbetslöshet”. Det här betyder då att om man sänker förväntningarna för människorna i ett samhälle(försöker tvinga dom att ta jobb, tar bort olika stöd), och begränsar möjligheterna till nya insatser så skapar man en ny arbetslinje.
Resultatet av det här är att man på människornas bekostnad säkrar penningvärdet och ser till att utbudet av pengar i den samlade penningmängden alltid är stabilt, samtidigt som befolkningen och behovet av den bara växer oberoende av teorin.
Det kommer alltså aldrig att finnas pengar till alla, och någon måste alltid bli utan.
Eftersom samhällsekonomin och levnadsstandarden generellt sett antas växa hela tiden, bromsar man på det här sättet ekonomin för att skydda tillgången på betalningsmedel.
Arbetslinjen är alltså egentligen ett konstgjort inflationsmål som utgår från att det finns en bestämd mängd pengar, och en konkurrenssituation om dom mellan medborgarna och staten. Trots att merparten av pengarna i ekonomin tillåtits att skapas av våra banker.
Därför blir arbetslinjen ett politiskt missförstånd, det är en ekonomiskt teori som ytterst avser att säkra storleken och värdet på penningmängden åt våra kapitalförvaltare eftersom dom tillåtits kontrollera nästan hela tillgången på våra betalningsmedel.
Våra politiker kan just nu göra väldigt lite med den totala penningmängden när dom bara har att försöka påverka den mängd riksbanken skapar i form av sedlar och mynt(ca 4%).
Från politiskt håll har man tillåtit en minskning av tillgången på fysiska pengar och samtidigt då också minskat den verkliga ekonomins tillgång på pengar.
Någonting som inte alls är bra för våra företag eller för en marknadsekonomi.
”Arbetslinjen” skapar inte jobb i sig självt. Det är en ekonomisk teori, en modell för att kontrollera den samlade tillgången på pengar. Den har ingenting alls att göra med att skapa jobb.
Och samtidigt med den så har bankerna fått öka den digitala andelen pengar nästan obegränsat, med bieffekter som bland annat består av fantasifull spekulation på våra bostads och finansmarknader.
Detta har skett oaktat att riksbankslagen från 1897 endast tillåter riksbanken att skapa pengar.
Trots detta så insisterar en hel del politiker på att om vi fortsätter att tvinga människor att sänka sina förväntningar, och begränsar dom politiska insatserna i samhällsekonomin(alltså statens inflytande/service/välfärd) så ska detta skapa jobb. Och man föreställer sig att åstadkomma detta genom att sälja ut våra gemensamma tillgångar som t.ex. skolor, sjukhus, äldrevård mm. På detta sätt tror man att detta skall öka omsättningen på ekonomin, inte att den ökas av de medel den behöver för att kunna fungera. Nämligen pengar.
Resultatet av detta blir att allt mer pengar går åt till att betala för dom nya. Vi måste ständigt låna mer för att upprätthålla våra omkostnader samtidigt som skulden för pengarna bara växer. Vi får betala för pengarna genom att dra ner på samhällsservicen. Skattepengarna går till våra finansmarknader och till våra banker. Inte för att stimulera samhällsekonomin och skapa behov hos företagen att anställa.
Den största delen av den samlade penningmängden blir på det här sättet lånad och ekonomin skulddriven.
Vi börjar sedan flytta runt våra gemensamma pengar i samhällsekonomin genom att ta bort dom från områden där behoven är som störst, till områden som är ämnade att vara mer politiskt övertygande.
På det här sättet kan man sedan kontrollera opinionen.
Det är uppseendeväckande att vår samlade media accepterar att bli så likriktade bara för att få följa med …
Om det nuvarande förhållandet i riksdagen gör Sverige parlamentariskt svårt att styra är det inte riksdagens sak att avgöra hur Sverige skall styras vidare.
I en demokrati skall frågan lämnas tillbaka till folket för att försöka igen.
Det är upp till folket som helhet, inte enbart riksdagens ledamöter emellan, att avgöra hur dom vill att riksdagens sammansättning skall se ut.
Islands premiärminister har uttryckt sig väl om ledarskap och folkvilja när det är svårt att regera.
Vi har återfått frågan att avgöra vilka partier som bäst kan svara mot regeringsformen i ett extra val.
Alltså vilka som på bästa sätt kan följa ramverket för vårt statsskick såsom det beskrivs i grundlagen.
I förlängningen är det också detta som en statsbudget skall återspegla för det kommande regeringsarbetet. Men i praktiken kringgår man dock detta när modeller för ekonomin får företräde. Såhär säger grundlagen om detta arbete.
1 kap. Statsskickets grunder
2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.
Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.
Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.
Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.
Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Lag (2010:1408).
Mot den här bakgrunden kommer vi nu att få erfara nästan obegripliga retoriska gåtor av affekterade åsikter och övertygelser. Men vad vi faktiskt ska försöka avgöra är hur väl en kommande regeringsbildning svarar mot grundlagens principer.
Traditionellt sett betyder inflation att Riksbanken försöker jämföra penningmängden mot utbudet av varor och tjänster i ekonomin.
Men alla nya pengar som skapas får ju sitt värde av de pengar som redan finns i omlopp.
Betydelsefullt är att värdet på alla pengar styrs av hur mycket pengar det redan finns, och sedan hur mycket det finns mot ett visst utbud. Godtyckligt vilket.
Men det verkligt avgörande ligger i var alla nya pengar sätts in i den gemensamma ekonomin, och hur dom skapas.
För det är ju tillgången till pengar som styr efterfrågan.
4% av den totala penningmängden ges ut av riksbanken i form av sedlar och mynt.
96% av den totala mängden pengar skapas digitalt av våra banker genom lån.
Alltså genom skuld.
Om vi slutar betala för våra existerande pengar genom att sluta låna nya minskar tillgången på pengar och vår förmåga att ha en efterfrågan. Men Kostnaden för alla nya pengar kommer att kvarstå i vår samlade skuld.
Många tror att vi måste betala för detta med vår välfärd.
Det behöver inte vara så.
Varför ska vi betala för tillkomsten av nya pengar när vi kan skapa dom själva och sätta in dom direkt i samhällsekonomin där dom bäst behövs, utan skuld?
Och tvärtom mot vad en del verkar föreställa sig, så spelar det heller ingen roll för tillgången på pengar om vi ändrar våra immigrationsregler.
Genom detta grepp skapas inga nya pengar.
Credit Suisse study shows inequality accelerating, with NGOs saying it shows economic recovery ”skewed towards wealthy”.
Tillväxt är ett substitut för jämlikare inkomstskillnader. ( Henry Wallich 1914-1988 )
Om detta skulle vara sant så skulle det omvända också vara sant. Att en ökad jämlikhet i inkomstskillnad ersätter tillväxt. Det omvända är nu inte bara önskvärt, det är också helt nödvändigt för vår fortsatta tillväxt.
Fler människor med bättre inkomst omsätter mer pengar i ekonomin.
Ökade inkomstskillnader motiveras bland annat med att en högre lön och bonusar skulle vara prestationshöjande och bidra till ett hårdare arbete och fler innovationer.
Men är detta verkligen sant? Om det var sant skulle ju fler patent utfärdas i samhällen med större inkomstskillnader. Det finns undersökningar som tyder på det motsatta.
Se t.ex. Daniel Pink och ”The Surprising Truth about What Motivets Us”.
Till Boken på Amazon »
Det finns också en ekonomisk teori som hävdar att pengar skulle sippra ned i samhällsekonomin från inkomsttoppen och på så sätt bidra till den.
Det som tydligast talar emot detta är nog att skillnaderna ökar och omsättningen av pengar i den verkliga ekonomin minskar(Se t.ex. Nick Hanauer on job creation »).
Med ökade finansiella motiv framför dom jämlika fostrar man finansiella behov som ett självändamål oberoende av samhällsekonomin, vilket generellt sett leder till sämre prestationer och stagnation. Här finner man också svårigheter med invanda statusbeteenden och hierarkier.
Människor presterar bäst när dom har utrymme att styra sitt eget arbete och har möjlighet att utveckla och förändra med fokus på kvalitet. När deras arbete fyller ett syfte och känns meningsfullt.
(Många nya företag startar t.ex. i ett garage. Och drivs av andra parametrar än enbart pengar. Idéer utvecklas i vänskaper.)
Genom att fokusera på jämlikhet som ekonomisk tillväxt ökar man kvaliteten på samhällsekonomin när sociala hänsyn och relationer värderas högre än konsumtion och ökande inkomstskillnader.
Med ökad jämlikhet blir tävlan om status(mer pengar) mindre. Människor bryr sig mer om samhällsutveckling, sociala sammanhang och sin miljö.
Kort sagt, en ökad jämlikhet har en tendens att bidra med en ökad kreativitet, en bättre välfärd, ökad folkhälsa samtidigt som den skapar tillväxt och ett ökat intresse för miljön i vår omvärld.
Det är med jämlikhet Sverige och dom övriga nordiska länderna tidigare definierade sin välfärd. Och det var med den som man skapade en internationell identitet.
Den kanske enskilt viktigaste samtidsfrågan tas för första gången på 170 år upp i en parlamentsdebatt i England.
Ett växande antal människor börjar förstå hur det hänger ihop och vad vi måste göra åt det.
I Sverige har vi ännu inte behandlat det grundläggande problemet med samma tydlighet i den officiella debatten.
I den traditionella valanalysen handlar det om att tolka valresultatet så att det anpassas efter en på förhand utarbetad idé om maktkoncentration. På detta sätt kan man kringgå det verkliga valresultatet och istället söka efter en regeringsbildning utanför resultatet av valet, eller efter en mall som bestämts av andra än väljarna, vars röster då får en mindre tydlig koppling till själva valet. Ser man till hela valresultatet så har folkviljan uttryckt sig ungefär som nedan om frågor kring det blivande regeringsarbetet och alltså inte enbart om vad något slags block har för föreställning om vad som är viktigt.
[chart id=”1″]
Ett försök till tolkning av hela valresultatet skulle kunna vara att väljarna satte välfärden något högre än ekonomin på vad den blivande regeringen skall fokusera på. Satsa på välfärden men var noga med ekonomin.
Därefter bör man fokusera på immigrationspolitiken. Uppenbart måste den komma att fungera bättre än den gör nu eftersom den uppfattas som så viktig.
Till sist bör man prioritera klimat, miljö och landsbygd.
Den liberala tanken om skolan, eller en troendegrund för arbetet, hade tillsammans med de blandade övriga en ganska ringa betydelse för arbetet i stort.
Vi beaktar dem i viss mån då vi har 4% av väljarna som gräns för vilkas åsikter som ska finnas med.
Det handlar alltså om att bilda en regering som verkar enligt regeringsformen, och som ska genomföra sitt arbete sett utifrån en tolkning av hela valresultatet.
Vi har gett makten att skapa pengar ur tomma intet till våra banker som lyckats privatisera nästan hela den samlade penningmängden. Samtidigt har dom inte fått någon som som helst juridisk skyldighet att använda detta till förmån för samhällsekonomin i stort.
Vi har inte heller någon möjlighet att hålla dem ansvariga när det går illa.
96% av den totala penningmängden har ersatts av en digital valuta som utfärdas av våra banker när dom ger ut lån. Det är också våra banker som styr var dom här nya pengarna ska sättas in i ekonomin. Alla dessa pengar är skuld.
Det verkligt uppseendeväckande med detta är att vi tror att vi kan påverka bankernas utlåning genom styrräntan. Denna påverkar nu inte alls bankernas förmåga att själva skapa pengar.
Med sänkta räntor är det alltså tänkt att bankerna ska öka utlåningen.
Men om nu skuldsättningsnivån är för hög i ekonomin, varför vill vi då öka den?
Den uppmärksamme förstår att Riksbanken inte längre utövar något inflytande på den samlade penningmängden eftersom bankerna har tillåtits skapa, kontrollera och styra hur 96% av dom ska sättas in i ekonomin.
Riksbankslagen från 1897 kan behöva uppdateras så att den även innefattar skapandet av digitala pengar.
Den allmänna opinionen, våra beslutsfattare och media verkar inom ett gemensamt toleransområde. Med en tydlig referensram om vad som ska vara tillåtet att diskutera. Här handlar det t.ex. om räntan ska sänkas med 0.5% eller 0.25%. Inte om vi ska tillåta att våra banker får fortsätta att skapa pengar ur ingenting överhuvudtaget.
Det finns ett slags hygglig gemenskap om vad som ska vara acceptabelt och inte. Hur mycket skatt ska vi betala? Hur hög ska brytpunkten vara? Hur många procent? Vi pratar inte om hur skulden vi betalar kommit till. Varifrån kommer pengarna? Är det inte pengar som vi skulle kunnat skapa själva via t.ex riksbanken och sätta in i ekonomin direkt där dom behövs mest, utan att vanliga människor ska behöva betala för dom via statlig inkomstskatt. Behöver vi betala skatt överhuvudtaget?
Om merparten av våra pengar skapas direkt in i samhällsekonomin, ökar inte det efterfrågan hos företagen direkt då? Varför subventionerar vanliga människor våra banker? Kan vi ha en skuldfri välfärd?
Den allmänna opinionen har en förmåga att avstanna i fruktlösa diskussioner som inte leder till någon verklig förändring eftersom den inte ställer frågorna som tar den dit.
”Permit me to issue and control the money of a nation, and I care not who makes its laws!”
— Mayer Amschel Rothschild, international banker —
Citatet säger en hel del om vad som styr i en demokrati.
– om statens respektive banksektorns roll för pengar och skuldsättning –
Den brittiska organisationen Positive Money (www.positivemoney.
org) driver flera frågor som är relaterade till Chicagoplanen. Namnet Positive Money kommer från att pengar som skapas av staten eller en riksbank inte är baserade på en skuld. Rörelsen menar att nuvarande finansiella system har resulterat i alltför hög privat skuldsättning, skenande bostadspriser, ökad ojämlikhet, hög arbetslöshet och banker som subventioneras med skattebetalarnas pengar. Problem som alla har en gemensam nämnare i just pengar. Men även lösningen står att finna i pengar – om vi tillåter staten att skapa skuldfria pengar kommer det att ha en positiv effekt på ekonomin och samhället i stort. Den svenska systerorganisationen Positiva Pengar uttrycker det som att ”pengar ska fungera som en positiv drivkraft i samhället.”
Förhandlingar pågår just nu i EU om TTIP(Transatlantic Trade and Investment Partnership), ett handelsavtal som tillkommer som en följd av det ekonomiska läget och ska vara ett försök att få igång ekonomin inom EU. Här försöker man använda den nuvarande skulddrivna ekonomins problem för att begränsa enskilda länders förmåga till självstyre. Avtalet handlar om kostnader(i form av stämningar på avtalsbrott) på enskilda länders skattebetalare för att förhindra dem att fatta egna beslut genom att avtala bort rättigheter som strider mot företagens vinstsyften. Oron för det nya avtalet finns i så kallade ISDS-klausuler (Investor State Dispute Settlement) som innebär att företag kan kräva kompensation av stater för utebliven vinst. Till exempel Vattenfalls kontroversiella stämning av Tyskland för att landet valt att i folkhälsans namn fasa ut kärnkraften. Klausulen har även använts av tobaksbolag som stämt länder som skyddar folkhälsan. Ska EU verkligen få förhandla bort vår och andra enskilda länders rätt att själva bestämma över våra naturresurser, vår folkhälsa, vår välfärd och hur den skall utformas. Det är inget ”handelshinder” att värna om miljön. Att värna om innehållet i maten. Hur vår sjukvård bedrivs. Vad mediciner innehåller. Att företagen faktiskt ska ha ett ansvar för vad de producerar. Att dom investerar klokt och med hänsyn till kunder och variationer i omsättningen.
Avtalet har ingen som helst betydelse på efterfrågan hos företagen, deras vilja att nyanställa. Att skapa jobb. Det är inte företagen som skapar jobb utan tillgången på pengar.
Frågan är istället hur, och vilka, som ska skapa och styra tillgången på pengar, och vad skall vi ska göra åt detta nu.
Från The Economist.
”Om du ville övertyga allmänheten om att internationella handelsavtal är ett sätt att låta multinationella företag bli rika på bekostnad av vanliga människor, då är receptet – ISDS”.
Artikeln från the Economist: Till artikeln ->
”Multinationals have exploited woolly definitions of expropriation to claim compensation for changes in government policy that happen to have harmed their business. Following the Fukushima disaster in Japan in 2011, for instance, the German government decided to shut down its nuclear power industry. Soon after, Vattenfall, a Swedish utility that operates two nuclear plants in Germany, demanded compensation of €3.7 billion ($4.7 billion), under the ISDS clause of a treaty on energy investments.”
”This claim is still in arbitration. And it is just one of a growing number of such cases.”
I Sverige är det ännu väldigt tyst om TTIP och ISDS och dess återverkningar på vår grundläggande parlamentariska beslutsförmåga. Det här handlar faktiskt ytterst om oss själva, om vi vill kunna fatta våra egna beslut.
Mer om TTIP här >>
Islands president Olafur Grimsson om politiskt ledarskap. Ett ledarskap med en annan självklarhet än vi nu har vant oss till med både här i Skandinavien och i övriga västeuropa.