Random syllables of sanity from my subterranean barometric life
SEB oroar sig under Almedalsveckan för att en åldrande befolkning kommer att skapa välfärdsproblem. Det är naturligtvis helt befängt men det får nog många att fondspara eller teckna pensionsförsäkringar hos dem.
Den verkliga utmaningen med pensionerna är inte att våra pensionärer blir fler, utan att den övriga befolkningen måste kunna producera tillräckligt med resurser i form av varor och tjänster i ekonomin för våra pensionärer att kunna spendera pengarna på.
Efter att ett parlamentet eller en riksdag har tagit ställning skickar regeringen in dokumenten till sina traktatkontrahenter, de övriga EU-länderna, där man ensidigt deklarerar att man lämnar eurosamarbetet. Och så inför man sin egen valuta igen.
Svårare än så är det inte.
”Either the Greek government has to abandon its electoral mandate and capitulate and become just another ‘left-wing’ government overseeing the punishing austerity inflicted by the neo-liberal ideologues or it has to show leadership and take the nation out of the dysfunctional Eurozone and pursue its own path to more prosperous, if uncertain, times. Part of that leadership has to be to educate the public as to what the options are in a balanced rather than hysterical way. I have heard Syriza politicians claim that leaving the union would be catastrophic, which is not only false but just reinforces the public fear of exit.”
Read More at Bill Mitchells blog »
Det intressanta med Robert Cialdini´s utmärkta bok The Psychology of Persuasion är dess detaljstudie av vad som händer när vi omedvetet hamnar i de beteendemönster vi lärt oss att anpassa oss till genom att imitera när vi växer upp.
Han ger många exempel på den beroendeställning vi avsiktligt försätts i för att vi ska känna oss osäkra i olika situationer. Vilket gör att vi lätt faller offer för dess utnyttjande av människor, företag och politiska organisationer som vill att vi ska tycka och tänka på deras villkor genom att försöka utlösa våra automatiska beteendeen.
Vi tycker att vi lever i en demokrati. Eller tycker vi verkligen det?
När vi röstar, är vår åsikt verkligen vår egen?
Vad får oss att rösta på det vi röstar på egentligen?
Desinformation skapar osäkerhet. Kan vi lita på våra experter?
Vad är nyheter?
Vad vill vi veta egentligen?
Temat i boken är gruppsykologi och utgör en naturlig fortsättning på t.ex Gustave Le Bon´s The Crowd: A Study of the Popular Mind eller Edward Bernays Propaganda.
Den finns också på svenska. I översättningheter den: Påverkan
Kunskapen om problemen det innebär med att överlåta och privatisera penningmängden går långt tillbaka i tiden. Varför har vi gett bort vår konstitutionella rätt till penningmängden med ensamrätten att kunna skapa nya pengar, och samtidigt då också rätten att bestämma hur dom först ska användas?
Ändå var det precis vad som hände i Sverige den 21 november 1985. Ett beslut fattades då som bland annat innebar att bankerna fick låna ut obegränsat med pengar utan att Sveriges riksbank lade hinder i vägen. Ett beslut som gav bankerna och dess ägare kontrollen över den svenska penningmängden.
Så här sa t.ex Thomas Jefferson, USA´s tredje president.
”If the American people ever allow private banks to control the issue of their currency, first by inflation, then by deflation, the banks and corporations that will grow up around them will deprive the people of all property until their children wake up homeless on the continent their Fathers conquered…I believe that banking institutions are more dangerous to our liberties than standing armies… The issuing power should be taken from the banks and restored to the people, to whom it properly belongs.”
Istället för att ägna vår tid åt vad som skiljer människor åt och vilket ursprung vi har, borde vi lägga vår tid och energi att ändra på det finansiella system som är grunden till att problemen uppstår.
Där alla tänker lika, tänks det inte mycket av någon alls.
– Walter Lippman
När vi som individer i flertal samtidigt kommer att reagera på samma sätt av osäkerhet eller mot de hot som skapats för oss, så kommer vi att reagera instinktivt och i skydd av den opinion som leder den.
Opinionen blir efter detta det nya beteendemönster som leder oss.
Den propaganda som styr opinionen är riktad mot den självbild som vi äger tillsammans och formger den med sitt eget syfte.
Genom att avsiktligt skräddarsy ett visst behov hos tanklösa informationskonsumenter med hjälp av ”nyheter”, genomför man en avsedd beteendeförändring med inflytandet det har över individernas självbild.
Våra handlingar kan sedan vara alltifrån storartade i sin mänsklighet, hederlighet och medkänsla till dom mest avskyvärda övergreppen och nedrigheterna.
Ett förhållande som i mycket får sin näring och energi av hur vi känner att vi vill bli uppfattade då vi står inför andra inom en viss gruppering.
Hur mycket av det egna beteendet som medvetet styrs av individen själv är alltid en öppen fråga.
It is always good to work with first principles as they will rarely lead you astray. They cut out all the humbug in the media, the statements by politicians and the ideological ravings of vested interests.
Sweden – sovereign issuer, freely convertible currency, some foreign currency debt.
”So those sovereign-issuing nations(among them Sweden) with no or negligible debt denominated in foreign currency have no default risk on their public debt associated with factors such as size of deficit, outstanding debt stocks etc. Their government’s can always meet their liabilities and would only default as an insane act of politics.
There are no financial risks associated with their debt.
I haven’t done a complete analysis of the proportions of debt that are denominated in foreign currency for the other currency-issuing nations. My feeling is (from old data) that the proportion varies but is small.
At any rate, these nations can always meet their domestic obligations (including servicing debt denominated in their own currency which is held by foreigners) but in some weird situation might find it hard to service their foreign-denominated debt. Highly unlikely but there is a smidgen of risk.”
For the non-sovereign in currency nations – all of which are ‘happily’ ensconced in the failed Eurozone, they all face public debt default risk. The risk varies but they all are exposed to it.
– Bill Mitchell
”TiSA Annex on Domestic Regulation
The goal of domestic regulation ‘disciplines’
The transnational corporate lobby wants TISA to remove domestic policies, laws and regulations that make it harder for them to sell their services in other countries (actually or virtually), dominate their local suppliers, maximise their profits and withdraw their investment, services and profits at will. To achieve this, governments cannot be allowed to regulate services as they see fit.”
Det transnationella företags lobbyn vill att TISA ska avlägsna det nationella politiska bestämmandet. De lagar och regleringar som gör det svårare för dem att sälja sina tjänster i andra länder och kunna styra lokala leverantörer för att kunna maximera sina vinster och dra tillbaka sina investeringar, tjänster och vinster efter behag. För att uppnå detta kan regeringar inte tillåtas att reglera så som de finner det lämpligt. ”
”This kind of money creation is clearly in opposition to the sole right of the Central Bank of Iceland to issue bank notes and coins or any equivalent currency to be circulated as legal tender. Therefore it is inevitable to consider the electronic money creation of banks to effectively constitute money counterfeiting as defined by Article 150 of the General Penal Code No. 19/1940.”
I Sverige fick Riksbanken 1904 ensamrätt att ge ut sedlar (beslutet fattades 1897). Först i och med detta beslut kunde Riksbanken få en penningpolitisk betydelse i modern mening, eftersom monopol på sedelutgivningsrätten är en förutsättning för kontroll av de penningpolitiska medlen.
Varför får våra banker kontrollera 96% av dom då?
”Bara man tror på något behöver man inte tänka själv ..”
Den allmänna opinionens osäkerhet leder till att den reagerar instinktivt och sätter tillfälligt författade meningar framför långsiktiga gemensamma mål.
Genom att påverka och förstärka opinionens beteendemönster kontrolleras vi av den när vi konsumerar informationen vi får från massmedia och i social media.
Vi får den information vi behöver när vårt beteende ska bestämmas.
Sedan följer vi den utan eftertanke. Vi kommer att reagera på den direkt och instinktivt.
Våra önskemål, åsikter och handlingar följer nu fogligt efter.
Genom att massmedia mestadels belyser triviala aspekter i sina artiklar och därigenom ignorerar viktiga fakta så blir den allmänna uppfattningen om händelser också triviala.
På det sättet blir också de objektiva analyser som ges av ”experter” i verkligheten bara ett eko av det som redan utgivits i form av färdigpackade pressmeddelanden.
Undanhållandet av information är ett sätt att med människors osäkerhet som medel styra och motivera ett visst förutbestämt behov.
Känslor fungerar som kortslutningar för rationella överväganden. Det är därför propaganda alltid försöker rasera våra rationella försvar för att vi istället ska fatta direkta beslut under tyngden av känslomässig osäkerhet.
Propagandan försöker alltid stimulera våra känslor på en omedveten nivå så att vi ska reagera med automatiska beteendemönster.
Det är därför den är så effektiv när människor är i kris, är osäkra eller befinner sig i chock.
Vi går med på saker vi inte skulle acceptera under andra förhållanden.
Att vi sedan har en benägenhet att vilja stå fast vid åsikter och vara konsekventa trots att skälen till dem är tvivelaktiga, är något man räknar med.
Omedvetet utsätter vi sedan både oss själva och andra för stora begränsningar både ekonomiskt och politiskt hellre än att vi förändrar de övertygelser som är skapade för oss, mot dom som skapats av oss.
Vi vill inte ha en balanserad budget. Eller ännu värre, ett budgetöverskott.
Vad vi vill ha är det största och mest effektiva spenderandet av vår regering utan att det skapar prisinflation.
Det i sin tur begränsas bara av att det finns verkliga och hållbara resurser i utbyte mot pengarna som spenderas.
Tre typer av budgetar
En balanserad budget innebär inga nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.
Ett budgetöverskott innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.
Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengar in i ekonomin. Det innebär generellt ett finansiellt välstånd och ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar för att komma i nivå med resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.
Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse i realekonomin.
Den svenska statsskulden är inget annat än ekonomins sammanlagda sparande på konton hos riksgälden.
Vår regering erbjuder att betala ränta på statspapper som ett instrument för banker, företag, hushåll och andra att tjäna ränta på kapitalförvaltning.
Detta är ett politiskt val och inte alls en nödvändighet.
Regeringen behöver inte sälja obligationer för att skaffa medel för sina utgifters skull.
Det är faktiskt så att vi/staten inte kan sälja några obligationer alls om vi inte först har spenderat in pengarna i ekonomin och skapat förutsättningarna för de reserver som bankerna behöver för att sedan kunna köpa obligationerna.
Opinionen är det sociala verktyget för att kunna skörda allmänhetens undermedvetna beteende och energi. Det åstadkoms genom att människor ställs inför en verklig situation som framkallar stark affekt.
Avsikten med detta är att vi i vårt laddade känslotillstånd ska överge vårt förnuft och dess rationella överväganden och fatta direkta beslut utan eftertanke.
Oavsett medium.
Som okritiska informationskonsumenter faller vi nu offer för skapandet av tillrättalagda åsikter och sanningar som skapats åt oss. Åsikter och omdömen som inte är ämnade för individuell prövning.
Det är på det här sättet som den allmänna opinionens övertygelser skapas i ett bestämt syfte.
Utan att den enskilde individen närmare reflekterar över detta, så styrs sedan våra tankevanor av att vi äger åsikter som förefaller oberoende av individen.
Våra åsikter kommer att styras av ett omdöme som verkar ha tillkommit av sig självt, och som fungerar i sig självt. Det verkar nästan som om vårt omdöme saknar anknytning till det personliga livet.
Vi formuleras av någon annan i en bestämd riktning och till en enhetlig opinion utan att vi vet om det.
Svenska folket befinner sig inte i någon slags desperat konkurrens med vår egen regering om att förvärva och spendera ur en begränsad eller ändlig mängd svenska kronor.
Det är en hushållsekonomisk tanke som inte har något med nationalekonomi att göra. Hushållen skapar inte och ger ut sina egna pengar.
Det är tvärtom så att vi befinner oss i den positionen att vi själva genom staten kan utfärda och spendera nya kronor efter behov, för att kunna köpa varor eller tjänster från medborgarna och företagen i den privata sektorn, alltså varor och tjänster som vi vill ska komma alla tillgodo.
På det här sättet skapas sedan både våra tillgångar och vårt sparande av pengar genom statligt spenderande i den gemensamma ekonomin så länge som det är i nivå med faktiska och hållbara resurser, t.ex i outnyttjad arbetskraft, outnyttjat material eller av outnyttjad produktion och teknik. Nya pengar tillförs till penningmängden.
Överskottsmålet blir i det här sammanhanget rent vansinne eftersom den totala mängden verkliga pengar är alldeles för liten.
Varför minska den ytterligare?
Det finns en direkt relation mellan vårt budgetunderskott och mängden pengar riksbanken ger ut.
Underskottet == mängden av riksbanken utgivna pengar.
Budgetunderskottet är faktiskt måttet på hur mycket pengar staten gett ut i den privata sektorn. Alltså för våra företag och hushåll.
För närvarande är detta ca 4% av den totala penningmängden.
Resten av penningmängden är pengar som våra banker ger ut när dom utfärdar lån, och är alltså till skillnad mot statligt utgivna pengar skapade genom skuld.
Med 96% av penningmängden är det inte konstigt att våra banker tar på sig större risker än dom har pengar att spekulera för eftersom staten alltid garanterar konverteringen av ”bankpengar” till verkliga pengar på begäran.
Nackdelen med detta är att mycket lite av dom här pengarna till slut hamnar i den verkliga ekonomin som tillgängliga betalningsmedel för varor och tjänster.
Våra banker ska tjäna pengar på kapitalförvaltning, men varför har dom tillåtits skapa pengar för att själva kunna spekulera på den?
På grund av detta har vi istället större anledning att tro att vi konkurrerar med våra banker om mängden pengar vi har tillgängliga i hela ekonomin för handeln med varor och tjänster än vi har att att tro på detta när det gäller staten och vår regering.
Då vi använder genvägar till kunskap med våra attityder i form av politik och i våra ideologier, kan det ibland faktiskt bara verka försvårande för våra möjligheter att klart kunna se och uppfatta hur sammanhangen och förutsättningarna ser ut i den gemensamma ekonomin.
Det handlar om vårt välstånd. Inte vilken åsikt klär oss bäst.
”A study recently commissioned by the Icelandic prime minister, Sigmundur Gunnlaugsson, and written by Frosti Sigurjonsson, displays an accurate analysis of how banks create money and endorses Sovereign Money proposals. But what are people saying about the report?
Of course there are criticisms of the report and some of the usual misunderstandings, but most people think it’s a proposal that merits serious consideration.”
BoomBustClick is a global project to change our unstable economic system.
”The big idea began with the unlikely combination of Monty Python’s Terry Jones, and Theo Kocken, Professor of Risk Management at the VU University in Amsterdam. Frustrated by the lack of information available to the public, they decided to write a documentary to explain the global economic system, and look at how things could change.”
”This is the year that economics might, if we are lucky, turn a corner. There’s a deluge of calls for change in the way it is taught in universities. There’s a global conference at the Organisation for Economic Co-operation and Development in Paris, where the giants of radical economics – including Greek finance minister Yanis Varoufakis – will get their biggest ever mainstream platform.”
Hur ser vår mest grundläggande uppfattning ut om Sveriges ekonomi egentligen?
Den politiska föreställningen är att välståndet under vilken given tidpunkt som helst är en begränsad privat och individuellt ägd resurs av medborgarna, och att allt spenderande av regeringen måste finansieras genom att alla betalar skatt.
I och med detta säger man också att en allt för stor gemensam service för medborgarna genom staten kommer att spendera mer pengar än medborgarna klarar av, eller är villiga att betala, och på grund av detta bör vi dra slutsatsen att det är en brist på finansiellt politiskt ansvar som gör att staten måste låna pengar för att klara av sina utgifter.
Vad är det som får oss att tro på detta när vi i själva verket äger vår egen valuta.
Det är nu inte företagen som skapar våra pengar, det är staten. Och den inhemska efterfrågan styrs av tillgången på pengar.
Vår regering har ensamrätt att ge ut våra pengar och begränsar också mängden av dem. Penningmängdens storlek begränsas genom skatten.
(När vi betalar skatten upphör dom pengarna att existera.)
Nationalekonomiskt tjänar inte medborgarna och vår gemensamma ekonomi på att ha en liten penningmängd, låga löner och låg konsumtion.
Det gynnar bara det finansiella välståndet för våra största exportföretag och dess ägare. Inte företagen och människorna på vår egen inhemska marknad i den privata sektorn.
Borde vi inte först bestämma vad staten ska tillhandahålla och ha en penningmängd som i sin helhet också ser till den offentliga nyttan eftersom statligt spenderande skapar tillgångar i den privata sektorn.
Det är väl inte exportföretagen som ska bestämma över hur det här ska se ut ..
Det är tvärtom så, att när vi köper importvaror och tjänster så finansierar det en utländsk önskan att äga tillgångar i form av sparande på svenska konton och i svenska kronor.
Det finns inget utländskt kapital här.
Att vi skulle vara beroende av utländskt kapital är faktiskt rent nonsens.
Det utländska sparandet är istället beroende av vår inhemska process att skapa krediter för att finansiera sparandet i svenska kronor.
Vad kan dom då göra med dom här pengarna?
Antingen kan dom fortsätta spara, eller så kan dom köpa finansiella tillgångar eller köpa verkliga varor och tjänster här som bidrar till vår gemensamma ekonomi.
Varför skulle någon ha anledning att vilja få oss att tro på annat? 😉
I själva verket finns det ingen obalans. Det existerar inte.
Det är helt felaktigt att jämföra vår nationalekonomi med hushållens ekonomi.
En sådan tanke har ingen tillämpning på dagens verklighet med fiat valuta.
Att prata om finansiering ”krona för krona” är faktiskt rent nonsens, och att använda denna analogi är att lura människor att gå med på saker som dom inte vill göra.
En stat som utfärdar sin egen valuta är inte som ett hushåll eller ett företag.
Vår handelsbalans handlar inte om att vi är beroende av vår export.
Genom nettoexporten skaffar sig Svenska företag och investerare finansiella tillgångar utomlands.
Frågan vi bör ställa oss är hur viktigt det här är för oss egentligen?
Är det verkligen så viktigt nationalekonomiskt att vi måste hålla tillbaka vår egen löneutveckling och sänka vår egen inhemska konsumtion bara för att dom ska kunna exportera?
Nationalekonomiskt är ju importen faktiskt en tillgång och exporten istället en kostnad.
Hur kan den vara något annat?
Att producera varor och tjänster som exporteras för någon annan gör oss ingen ekonomisk nytta alls.
Genom att låta någon annan göra det för oss ökar den nyttan.
Med en annan finansiell politik borde vi istället se till att den inhemska köpkraften är stor nog både för vår egen produktion, och för vad andra vill sälja till oss via importen.
Propaganda är det huvudsakliga verktyget när den allmänna opinionen ska administreras och likriktas.
Politiska partier, våra företag och banker skyddar sig mot demokratin med hjälp av åsikter som skapas av propaganda, samtidigt som vi genom vårt ouppmärksamma konsumtionsbeteende av information bibehåller vår fogliga lycka.
Det här är ett sätt som gör att det går att kontrollera hur den allmänna opinionen ska tänka.
Opinioner är laddade budskap som tillverkats åt oss av någon eller några som använder våra medier för att kommunicera en förutbestämd övertygelse i vårt sätt att reagera på dem.
Avsikten är att producera en emotionell snarare än en rationell respons.
På det här sättet är det lättast att äga vad vi tycker om något när vi konsumerar informationen från vår omgivning.
Den traditionella uppfattningen består huvudsakligen i att den statliga beskattningen ger intäkter som den sedan behöver för att spendera.
I själva verket är sanningen den omvända.
De offentliga utgifterna skapar intäkter till den ickestatliga sektorn.
När vi talar om en opinion menar vi oftast och utan eftertanke en mental attityd.
En inställning där det har ganska liten betydelse i vilka antaganden som opinionens attityd har sin grund.
Styrkan i attityden som driver opinionen är heller inte proportionell mot styrkan i de antaganden den vilar på.
Kanske upplever vi detta starkast när vi kategoriserar och skapar syndabockar för att sedan gemensamt äga en viss allmän inställning hellre än att vi uppmärksammar personliga hänsyn och respekterar villkoren för den enskilde.
Det är helt naturligt att vi alltid frågar oss av vilken anledning vem eller vilka vill kunna äga vad vi tycker om något när vi konsumerar informationen från vår omgivning.
För att sätta vår samhällsekonomi i perspektiv ser vi den som ett ekvation där:
[balansen i den privata sektorn] + [balansen i den offentliga sektorn] + [balansen i utrikeshandeln] = 0.
Det här innebär att summan av alla pengar som staten skapar och spenderar in i ekonomin skall gå jämt upp på öret.
Ett underskott i en sektor skapar ett överskott i en annan.
Man kan säga att ett underskott i en sektor motsvarar sparandet i en annan. Och att skulder i en sektor motsvarar tillgångar i en annan.
Allt spenderande och allt sparande kommer någonstans ifrån och allt sparande och allt spenderande går sedan någon annanstans.
Storleken på den totala penningmängden bestäms av hur mycket staten spenderar och begränsas av hur mycket vi betalar i skatt.
Om ”insidan” av en sektor, t.ex. den offentliga har ett underskott, så innebär detta en tillgång på dess ”utsida” i en annan sektor, t.ex den privata med företag och hushåll.
För att pengar ska tillkomma i ekonomin överhuvudtaget måste staten först spendera dem och spendera dem i nivå med dom befintliga resurserna för att inte inflation ska uppstå. Skatten begränsar alltså penningmängden och därigenom inflationen och har ingenting med budgetunderskottet att göra.
När våra affärsbanker tillåts skapa pengar och spendera dem på det sätt som är gynnsammast för dem oaktat ekonomin som helhet, så kommer detta att skapa en obalans i den gemensamma ekonomin, eftersom ”bankpengarna” skapar egna skulder och tillgångar på ”insidan” av den privata sektorn, utanför dom andra. Detta skapar också tillfälliga överskott på enskilda marknader helt oberoende av balansen i ekonomin som helhet. Det i sin tur skapar sedan bubblor av inflation på t.ex våra bostads och finansmarknader utan att staten och riksbanken kan påverka den, låga räntor och minusräntor till trots.
Det är faktiskt tvärtom så, att dom gynnas av låga upplåningsräntor vilka gör det lättare för dom att låna ut och driva på inflationen ytterligare inom enskilda områden på insidan av den sektor dom verkar i.
Eftersom det bara är staten som får skapa pengar innebär det här också att det alltid måste finnas ett underskott som motsvarar vad det är tänkt att staten ska tillhandahålla. Budgetunderskottet måste per definition alltid vara en tillgång i den privata sektorn, och för att det ska finnas några pengar överhuvudtaget att handla för måste staten alltså spendera dom på något först.
Det kan inte vara meningen som nu att statens huvudsyfte ska vara att skapa nya pengar som spenderas enbart för att garantera bankernas fortsatta konvertering av ”bankpengar” till verkliga pengar, istället för att spendera in dom i den gemensamma ekonomin där dom kommer den offentliga servicen, företagen och hushållen till nytta direkt?
Varför tillåter vi att bankerna ensamt får äventyra inte bara balansen inom den privata sektorn, utan även från ”insidan” av den utöva påverkan på balansen i hela den samlade ekonomin oberoende av sektor?
Eftersom vi äger vår egen valuta och har ensamrätt att ge ut den, och eftersom vi kan styra hur den först ska spenderas så är det närmast obegripligt hur vi idag hanterar den svenska penningmängden.
Staten både har och inte har pengar att betala för allmän sjukvård, skola, migration mm.
Men för att vi ska få några pengar i våra händer så måste staten först spendera dem.
Staten behöver alltså inte beskatta eller låna för att ändra på sina konton när dom spenderar pengar på vår gemensamma välfärd eller på migrationen.
Ett sånt påstående är faktiskt rent nonsens.
Vad den gör är att ändra på siffrorna som tillhör ett visst bankkonto medan Riksbanken/riksgälden håller ställningen.
Det är på det här sättet nya pengar spenderas in i ekonomin.
Om vi tittar på en hockeymatch så oroar vi oss inte varifrån siffrorna kommer, eller för att siffrorna på tavlan för ställningen i matchen skall ”ta slut”.
Vi frågar oss inte heller var alla siffror ”sparas” för samtliga hockeymatcher, eller om dom skall räcka till alla matcher om någon match skulle använda för många.
På samma sätt handlar det för staten om att ändra siffrorna på bankkonton.
Våra banker som sköter utbetalningarna har konton hos Riksbanken precis som vi har konton hos våra banker.
Här verkar ingen få ihop det rätt. Varken våra politiker eller våra mediaekonomer.
Svaret är att alltså att staten betalar genom att att ändra siffrorna på ett konto.
Det innebär också att staten om den är oaktsam, kan skapa inflation precis som våra banker gjort på våra bostads och finansmarknader, och det är något som måste undvikas.
Vi kan ha en ekonomi som den vi nu befinner oss i med för lite pengar spenderade in i den. När omsättningen är för liten leder det till prissänkningar och uppsägningar eftersom det finns för lite pengar i förhållande till outputen i ekonomin. Eller så kan vi ha en ekonomi som har för mycket pengar att omsätta vilket i sin tur leder till prisökningar eftersom tillgången på pengar är för stor i delar av den.
Men pengarna kan aldrig ta slut.
Och så länge det finns resurser att spendera in nya pengar i finns det ingen anledning att spara.
Själva föreställningen om att spara för framtiden faller ju på sin egen orimlighet.
Istället för att ändra siffrorna på ett konto väntar vi på att någon ska bygga en tidsmaskin som ska hämta pengar från framtiden så att vi kan spendera dom i nuet.
Kan det verkligen vara det vi avser med ett sådant påstående?
När våra affärsbanker får skapa merparten av våra pengar gör räntan att det aldrig kommer att finnas tillräckligt med pengar i omlopp för at betala skulden för pengarna.
Någon måste per definition alltid bli utan pengar.
När merparten av våra pengar är svenska fiat pengar utfärdade av staten, tar skatten pengar ur omlopp och skapar utrymme för staten att spendera in mer pengar för oss att handla varor och tjänster för, samtidigt som inflationen hålls under kontoll.
Så länge det inte råder full sysselsättning och att det inte heller under dom omständigheterna skapas mer pengar än det finns varor och tjänster att handla för, finns det ingen gräns för hur mycket pengar staten kan spendera in i ekonomin.
Staten spenderar pengarna för att köpa tjänster vi alla behöver. Skola, försvar, sjukvård, pensioner m.m.
Ett intressant dilemma med pensionerna är inte att våra pensionärer blir fler, utan att att det måste produceras tillräckligt med resurser i form av varor och tjänster i ekonomin för dom att spendera pengarna på.
Det är ironiskt att vi genom att dra ner på våra offentliga medel inbillar oss att vi ”sparar” på våra utgifter i framtiden.
Vad vi faktiskt åstadkommer är bara att vi håller tillbaka ekonomin och minskar antalet arbetstillfällen.
Regeringen måste ju spendera först innan den kan beskatta och vi kan få betalningsmedel.
Var annars kan pengarna komma ifrån?
Vi får våra föreställningar från olika källor omkring oss.
Bland annat genom de uppfattningar vi får genom våra erfarenheter av världen, våra minnen, och från övertygelser andra ger oss.
All den här informationen skapar premisser för våra och andras antaganden om världen omkring oss. Ibland får vi dem i form av data från noggranna och verifierade experiment och ibland från mer personliga och mer godtyckliga intryck av omvärlden.
Gemensamt för dem alla är att det är rationellt att anta att vår tilltro till de antaganden vi gör är proportionella i styrka mot styrkan i premisserna vi använder för våra slutsatser. Vi vill alltså kunna göra trygga individuella överväganden i motsats till en opinion som drivs och motiveras av andra skäl, och som ofta är mer retoriska i sin styrka än dom är rationella.
Med retorisk styrka menas att vi bedömer presentation och uppförande, själva framställandet som viktigare än sakskälen i informationen.
Men att tro på något är ju en mental attityd som följer av den rationella styrkan i en slutsats som vi lägger oss till med.
Vi vill ju inte gärna förlita oss på något där den är liten.
I motsats till opinionen är vi därför individuellt noggrannare med på vilka antaganden vår tro på något vilar.
Vi frågar oss därför alltid mer eller mindre medvetet vid varje tillfälle, hur tillförlitligt ett påstående är för tilltron till det i vår omedelbara inre process.
En opinon drivs av sina motiv och vill övertyga oss med sin idé, inte med trovärdigheten i dom enskilda argumenten.
Här tar opinionen gärna stöd från annat håll för att framstå som mer pålitligt och för att öka sin trovärdighet, även om detta stöd är ovidkommande för det aktuella sammanhanget och inte heller bidrar med någon ny information.
(”Forskning visar att vår tandkräm är bättre än jämförande tandkrämer”.
”En annan kommun som inte berörs av beslutet intygar att detta skulle vara bra för ”hela regionen” om detta genomförs i den aktuella kommunen”. o.s.v)
Det finns en god anledning att vara uppmärksam på hur vi drar våra slutsatser, och på hur övertygande premisserna är i förhållande till den samlade informationen.
På 1950-talet genomgick jordbruket sin industriella revolution.
Nu står vi i början av jordbrukets ekologiska revolution. Nödvändigheten av detta klargörs bland annat av FN:s ”Trade and Environment Report 2013”.
”Att ekologiskt jordbruk hotar livsmedelsförsörjningen och att det är vägen till världssvält är nonsens och bygger på vinklade beräkningar.”
Den kanske enskilt viktigaste samtidsfrågan tas för första gången på 170 år upp i en parlamentsdebatt i England.
Ett växande antal människor börjar förstå hur det hänger ihop och vad vi måste göra åt det.
I Sverige har vi ännu inte behandlat det grundläggande problemet med samma tydlighet i den officiella debatten.
Det finns en mycket verklig begränsning i hur mycket vi kan använda eller äta. Högre levnadsstandarder och högre löner till trots, vi kan inte äta mer än vi kan äta. Bruka mer än vi kan bruka.
Det stora hindret för att kunna ändra människors vanor är tröghet. Alla samhällen begränsas av sin tröghet.
Den allmänna opinionen, våra beslutsfattare och media verkar inom ett gemensamt toleransområde. Med en tydlig referensram om vad som ska vara tillåtet att diskutera. Här handlar det t.ex. om räntan ska sänkas med 0.5% eller 0.25%. Inte om vi ska tillåta att våra banker får fortsätta att skapa pengar ur ingenting överhuvudtaget.
Det finns ett slags hygglig gemenskap om vad som ska vara acceptabelt och inte. Hur mycket skatt ska vi betala? Hur hög ska brytpunkten vara? Hur många procent? Vi pratar inte om hur skulden vi betalar kommit till. Varifrån kommer pengarna? Är det inte pengar som vi skulle kunnat skapa själva via t.ex riksbanken och sätta in i ekonomin direkt där dom behövs mest, utan att vanliga människor ska behöva betala för dom via statlig inkomstskatt. Behöver vi betala skatt överhuvudtaget?
Om merparten av våra pengar skapas direkt in i samhällsekonomin, ökar inte det efterfrågan hos företagen direkt då? Varför subventionerar vanliga människor våra banker? Kan vi ha en skuldfri välfärd?
Den allmänna opinionen har en förmåga att avstanna i fruktlösa diskussioner som inte leder till någon verklig förändring eftersom den inte ställer frågorna som tar den dit.
Det är inte kostnaderna som är problemet. Utan skulden.
För skulden kommer alltid att vara större än det finns pengar i omlopp.