Den penningskapande processen kanske skulle kunna liknas vid ett matrisspel.
Ett nollsummespel där varje spelare besitter endast ett ändligt antal rena strategier.
Här skapar vi fiat pengar(svenska kronor) för en spelare(medborgarna) vilket blir ett ”underskott” för den andra(staten/riksbanken) och omvänt så betalas skatt av spelaren(medborgarna) som innebär ett tillskott för den andre(staten/riksbanken).
Den omvända processen skapar balans genom att pengarna upphör att existera när medborgarna betalar skatt.
v = max a∈A min b∈B H(a,b) = min b∈B max a∈A H(a,b)
För ett matrisspel och för vissa typer av oändliga tvåpersoners nollsummespel ska minimax principen gälla om blandade strategier används.
H(a,b∗) ≤ H(a∗,b∗) ≤ H(a∗,b)
För alla a∈A, b∈B, där a* och b* är strategierna.
Principen minimax skulle uttrycka den intuitiva uppfattningen om stabilitet eftersom det inte är lönsamt för någon spelare att avvika från sin optimala strategi,
a* (respektive b *).
Minimax principen garanterar båda parterna(spelarna) i processen en vinst eller förlust av inte mindre och inte mer än värdet av spelet.
Processen vi ser när staten skapar och spenderar nya pengar i ekonomin skulle alltså kunna liknas vid ett nollsummespel där inflationen balanseras av skatten.
T.ex.
Modern Monetary Theory visar detta med förhållandet:
(G – T) = (S – I) – NX där G är offentliga utgifter, T skatter, S är besparingar, I är investeringar och NX är nettoexporten.