Ngurra – sense of place

Our sense of personal identity is derived from this one context, the idea of place.

Not from combinations of collective identities: sex, race, social class, vocation, nationality, or religion.
It is existence itself, the present moment physicalized as place.
Of just being aware here and now.

Ngurra is a word that contains both physical and metaphysical connotations.
A sense of place.
We call on it and it calls to us.

It spreads over our whole life.

Thus the aboriginal ngurra describes both the physical place where they return to share food, dance and sleep, and the metaphysical act of ”dreaming” their country into existence.

The question of identity, of who I am, is resolved in the Aboriginal consciousness by knowing the full implications of where I am.

Vår härledda natur

Vi lever i en värld och i en natur som existerar av sig själv, i sig själv och helt oberoende av om vi människor befinner oss i den eller inte. Den fanns där innan vi var i den och kommer att finnas kvar där långt efter det att vi har försvunnit ur den.

Var och en av oss lever också i vår individuella värld vars natur finns där oberoende om vi kan uppfatta den hos oss själva, hos andra, eller inte alls.
Den fanns där innan vi kom till den, och den kommer också att finnas kvar där hos någon annan av oss långt efter det som vi uppfattar som oss själva inte längre finns kvar här för att kunna förnimma den.

Vi kommer därför bara att kunna hitta meningsfulla samband mellan oss själva och andra genom en delad medverkan i vad som till sin natur måste vara härlett. Vi har inget annat sätt att kunna nå fram till den, eller till varandra.

Det är bara där, och på detta sätt som vi kan dela det som för alltid är åtskilt och unikt. Eller så kan vi ta allt för givet och som barn välja att leva i en ”magisk” värld.

Hur kan vi någonsin göra annat?

Hur relaterar vi till varandra och till våra ideér?

Vi är nästan i stånd till vad som helst för att få ett erkännande och bli bekräftade av andra i våra yttre roller. Vi låter också detta helt styra vårt beteende där.
Vi anpassar till och med vår moral efter detta.
Men vi har också en inre personlighet som skapar relationer till vårt inre och som styr vårt beteende i förhållande till oss själva.

Det är nog bara där, i detta något mitt emellan dom, som det är möjligt för oss att kunna hitta något som liknar äkta relationer.

Vad letar vi efter?

Vi är så vana att anpassa oss till det i andra som dom vill tycka om hos sig själva när vi söker efter bekräftelse, vårt livs berättigande, ja själva vår existens mening, att när vi söker efter detta något i vårt inre så börjar det hos andra.

Vi letar efter vad av oss som vi kan hitta i andra, och hur det skiljer sig åt från vad vi vill vara.

Men det är ju inte vad vad som skiljer människor åt som gör oss till vad vi är.
Vad som är unikt i oss själva har förmodligen funnits med i oss ifrån allra första början.

Om Erfarenhet

Erfarenheten och våra uppfattningar påverkar varandra ömsesidigt.
Vi härleder inte bara våra föreställningar ur våra erfarenheter i enlighet med fantasin om empirism,
våra föreställningar formar ju också själva erfarenhetens natur.

– James Hillman

Så hur mycket av våra uppfattningar tillåter vi att bildas ur oss själva?

We are being led by imbeciles – by Bill Mitchell

”I was reading John Maynard Keynes recently – circa 1928 – that is, 8 years before the publication of the General Theory with his Treatise on Money intervening. He was railing against the principles and practice of ”sound finance”, which he noted had deliberately caused billions of pounds in lost income for the British economy. He urged the Treasury and the Bank of England to abandon their conservative (austerity) approach to the economy and, instead, embark on wide-scale fiscal stimulus to create jobs and prosperity. He concluded that with thousands of workers idling away in mass unemployment that it was “utterly imbecile to say that we cannot afford” to stimulate employment via large-scale public works – building infrastructure etc. He considered the policy makers who opposed such options were caught up in “the delirium of mental confusion”.
The stark reality is that 88 years later, he could have written exactly the same article and would have been ‘right on the money’. We are being led (euphemism) by imbeciles.”

Full article at Bill Mitchells – billy blog here »

Information sedd genom Lamarckism

Den Lamarckianska evolutionstanken att förändringar av den inlärda informationen som existerar i miljön genom vanor, också kan skapa nya egenskaper i den befintliga populationen, är ett annat sätt att helt enkelt säga att informationsprocessen också kan gå betydligt fortare än den gör från en generation till en annan. Här överförs den istället genom att man i den aktuella miljön tillgodogör sig ny information genom att kopiera den och sedan tillämpar den direkt inom populationen.

Att använda Darwin på information

”The right information in the right place changes life”.

Evolution i det här sammanhanget är den process individer genomgår då ny information förändrar mellan olika generationer vilka successivt följer på varandra. Darwins evolutionsteori beskriver då hur processer av information kan förändra egenskaper i en hel population från en generation till en annan.

Naturligt urval innebär då att individer med förmågan att tillgodogöra sig informationsprocessen i den aktuella miljön genom att lära sig att använda den, tenderar att vara dom som kommer att sprida informationen vidare till kommande generationer.

Så långt är allting gott.

Naturligt urval kan på detta sätt verka både konserverande och förändrande.

I en stabil miljö då urvalet av information har fått verka tillräckligt länge utan att ny information tillkommit i den, kommer individernas evolution att uppnå ett jämviktsläge.

Det naturliga urvalet av informationsflödet kommer under dessa förhållanden att verka genom att individerna väljer bort den information som skiljer sig från genomsnittet, och populationen kommer att förbli oförändrad.

Det är en träffande slutsats av Darwin.

Vem ska få äga vår karaktär?

vi påverkas på ett sätt av våra medier som gör att vår karaktär blir allmän egendom.

Det kan skilja ganska mycket mellan en person och en annan intellektuellt, kunskapsmässigt och förmåga till att kunna dra slutsatser ur rationella argument istället för retoriska.

Men när det gäller vår karaktär är skillnaderna mycket mindre.
Det är med vår karaktär vi delar den allmänna opinionen med andra.
Hög blir låg och olikheter jämnas ut. Det är här den allmänna opinionen får sitt utlopp.

Vi drar i den allmänna opinionen retoriska slutsatser och agerar anonymt i skydd av flertalet för att rättfärdiga våra åsikter och våra handlingar.

Vår karaktär kommer på detta sätt att bli allmän egendom.

Medieanalys

Jag får alltid intrycket av att media idag hamnat i en allt tydligare samexistens med partipolitiken och ekonomin hos våra största exportföretag.

Detta intryck förstärks ytterligare när nyhetskällan allt oftare består av enkla opinionsundersökningar där man driver populära åsikter i än den ena, än den andra politiska riktningen då opinionen också styr mediernas ekonomi.

Den statliga ekonomin kommer på det här sättet att beskrivas uteslutande ur våra globala exportföretags perspektiv utan förankring i makroekonomin som i sin tur styrs på ett fundamentalt sätt av hur vårt monetära system är beskaffat. Dessa företag har till skillnad mot staten inte någon rätt att ge ut några nya pengar och inte heller någon konstitutionell rättighet att styra över penningmängden.

Det går därför inte alls att ur nyhetskällornas uppblåsta kallprat och opinionsundersökningar dra några allmängiltiga slutsatser om de processer som styr den gemensamma ekonomin för de människor i vilkas intresse vår media tror sig föra sin talan.

Flertalet kommer på det här sättet att förlita sig på att en viss åsikt är den rätta åsikten. Och dom kommer att äga åsikter som då av nödvändighet följer ur ett visst allmänt accepterat åsiktssammanhang, utan att veta varifrån den ursprungligen kommer, eller på vilka antaganden den egentligen grundar sig.
Inte heller hur de i verkligheten relaterar till nationalekonomin.

Nyhetsförmedlingen befinner sig i en upprepning som inte längre ger en saklig återgivning till folk i allmänhet. Den kommer istället att spegla det politiska spelet, och våra globala exportföretags ekonomiska intressen i en symbios med gemensamma föreställningar om den verklighet man tror sig kunna beskriva inifrån denna.
Undantagen är få, och den uppenbara följden av det här är att man på detta sätt bara försöker stimulera våra känslor på en omedveten nivå så att vi ska reagera på ett av andra överlagt och förutbestämt sätt.
Våra medier och våra beslutsfattare hamnar på det här sättet bara i en sluten inbördes nytta av upprepat gemensamt innehåll.

Om informationskonsumtion

nyheter är en produkt av information som skapats i ett bestämt syfte och säljs i en förpackning med en tilltalande rubrik. Hur förpackningen uppfattas säljer också bättre än själva innehållet.

Känslorna nyheter förmedlar fungerar i bästa fall som kortslutningar som förhindrar att vi gör genomtänkta och rationella överväganden när det gäller vår egen situation. Det är därför dom alltid syftar till att rasera våra rationella försvar så att vi fattar direkta beslut utan eftertanke och gärna under känslomässig osäkerhet.
Innehållet som nyhetsprodukten förser oss med försöker därför alltid stimulera våra känslor på en omedveten nivå så att vi ska reagera med automatiska beteendemönster, och kollektivt istället för individuellt.
Det är därför dom är så effektiva när människor är i kris, är osäkra, följer opinionsundersökningar, trender eller befinner sig i chock.

Vi går med på saker, tycker eller agerar på ett sätt vi inte skulle acceptera under andra förhållanden.

Att vi sedan har en benägenhet att vilja stå fast vid åsikter för att vinna erkännande från vår omgivning, och vara konsekventa trots att skälen till våra åsikter är tvivelaktiga, det är något man räknar med.

Omedvetet utsätter vi sedan både oss själva och andra för stora påfrestningar både personligt, ekonomiskt och politiskt hellre än att vi förändrar de övertygelser som är skapade åt oss mot dom som skapas av oss.

Halmdockans logik

Halmdockan består i att opponenten i ett meningsutbyte försöker avleda diskussionen från den aktuella sakfrågan till att gälla något annat för att på detta sätt försöka skapa en falsk föreställning av den andres åsikter och argument, och sedan argumentera mot den felaktiga föreställning som då skapats.
Det här är dess taktiska avsikt.
Den förvanskade uppfattning som nu yxats till av kärnfrågan får den att framstå som tvivelaktig och därefter blir den lättare att bemöta.
De verkliga argumenten viftas därefter bort. Opponenten i diskussionen tvingas då att lägga all sin energi på att förklara vad han egentligen menar, och hamnar därmed också i ett defensivt läge oberoende hur fullständiga eller övertygande argumenten faktiskt är.

Halmdockors syfte är alltid att avleda en debatts fokus så att den inte behöver bemöta själva kärnfrågan.

Hur ser expertbakgrunden egentligen ut i den aktuella frågeställningen? Vem tjänar på ett tvivel?

I media idag sår man ofta obetänksamt detta tvivel då man på detta sätt tror sig kunna skapa anseende och journalistisk trovärdighet. Tvivel åtföljs alltid av sin på förhand bestämda åsiktsriktning. Är vi omedvetna om detta så svarar vi med automatiska beteenden och detta är något man också måste räkna med, eftersom man på detta sätt försöker förhindra genomtänkta och goda åsikter genom manipulation med halmdockan.

En bra film som belyser hur denna används i praktiken av bland annat tobaksbolag, oljebolag, tankesmedjor, journalister, partiorganisationer och politiker, är Merchants of Doubt som finns att streama på netflix.
Hemsidan till boken som dokumentären är baserad på hittar du här »

mod

Om hat

Jag kan inte se främlingsfientlighet, flyktinghat, rasism eller någon form av fundamentalism, religiös eller politisk, på annat sätt än ett motstånd mot att upptäcka att världen måste vara en förändrad plats efter barndomen.

Den är en mycket större, rikare, djupare och mer komplicerad värld än vad den var i vår barndoms oskuldsfulla lyckorike.

Den världen kommer alltid att leva kvar inom oss. På gott och ont. Men vi måste tillåta oss att förändras. Vi kan välja att följa vilka dogmer, ideologier, -ismer eller religiösa åskådningar som helst. Vi kan vara hur mycket politiskt höger eller vänster som helst. Det enda det kommer att åstadkomma med våra ursprungliga känslor av oskuld är att skapa övergivenhet och fientlighet.

Att sedan skylla förändringen vi går igenom på andra, och med hat, det är bara ett sätt att fly tillbaka. Det är inte andras fel att den världen har förändrats eller försvunnit ur sikte.

Det här drabbar oss alla och kallas för att växa upp.

Dealings with high voltage

about our need to hole out.

Since all our feelings are interior and matters to us individually. They should be observed.
If our feelings have impact, it means that there is a war going on inside us. Others may have set it off, but what is set off, is my own business only.

Anything that can burn inside me should burn. Only what is left fireproof is worth keeping in me.

If my feelings are hurt they are better off hurt because all affect is inside of me and they need to be understood as that, and dealt with in an inside way by myself only.

If it is to much for me, i need someone else’s help to hold it for me so that i can come to understand what it is. I really need to hole out for periods now and then.

It is the only way for me to find out what i am transferring over to others, and letting them carry on my behalf. I just dont feel good at all about others doing this for me.

I think its a learningprocess about reading life instead of books.

A simple Question

If the only way to get endorsement and recognition from others is to adapt in ourselves to what others want us to appreciate in them. How are we going to appreciate and learn who we are with an ability like that?

What kind of personality do we create with a training such as this?

The other mother

it is a world that has been pulled over your eyes to blind you from the truth.

One can follow up on whatever religious view, dogmas, ideologies or -isms available at hand.
Or we can just give it all up and get shitfaced.
In the end, all this will do is to bring us back to our original state of innocence, rejection or hatred, and we will be back in the arms where we started off in the first place.

”There is a difference between knowing the path and walking the path.”

Verkligheten och våra medier

Dagens politiska och ekonomiska mainstream-journalister ägnar merparten av sin tid åt ”det politiska spelet”.

”Det hjälper inte att ha rörliga bildnyheter, bloggar och podcasts om intrycket är att de tillhör samma gamla etablissemang: politiker och medier i symbios. Som sådana där Mats Knutson-kommentarer i public service. Nöjd och uppblåst i stilig slips talar han om det politiska spelet medan verkligheten för länge sedan sprungit förbi honom; den är inte längre något spel, den är en tragedi.”

Särskilt påtagligt är detta när det gäller Nationalekonomi. Med väldigt få undantag har våra medier inte en aning om grundläggande fakta. Man berör dom inte ens. Det politiska spelet är viktigare än hur en makroekonomi verkligen fungerar.

Till Artikel i ETC »

Intressant grepp av Grenoble att ta bort all reklam i det offentliga rummet och ersätta hålen efter reklampelarna med träd. Och att majoriteten av invånarna är nöjda med att staden blivit vackrare än den varit tidigare.
Dom har fått tillbaka sin stad!

First it was São Paulo, then Chennai. Then Grenoble, Tehran, Paris and now even New York have spawned movements to replace or ban outdoor advertising.

Mer om detta hos The Guardian »

Budgetperspektiv

Ingenstans i åsiktsfloran om budgeten verkar det handla om vad pengarna en regering spenderar faktiskt gör med penningmängden i ekonomin.

Hur skapas den? Vem kontrollerar den? Hur stor är den? Vem bestämmer hur den först ska användas?

Pengar spenderade på ett funktionellt sätt får hela ekonomin att växa så länge det finns outnyttjad arbetskraft och outnyttjade resurser tillgängliga att utfärda pengar för. En ekonomi växer i takt med att penningmängden ökar i nivå med växande befintliga resurser.

Diskussionen borde handla om vår totala penningmängd, hur den bäst ska kunna nyttjas och vad som är effektivast möjliga sätt för våra gemensamma ändamål att använda den på.

När staten spenderar hamnar pengarna som tillgångar på privata konton hos företag och hushåll i den privata sektorn bland annat i form av lön, och köp av material och tjänster. Det är pengarna vi använder som betalningsmedel.

Om den delen verkligen förändrades så att den blev större skulle det få den samlade ekonomin att börja växa för att komma i nivå med outputen i den.

Det kan vi inte åstadkomma med skatter.

Höstbudgeten och skatter i ett historiskt perspektiv

sagt av Thomas Pikkety om beskattning.

”Mellan 1930 och 1980 var genomsnittsbeskattningen för dom högst betalda i USA 82%. Vilket till och med var högre än i Sverige, Frankrike och Tyskland.

– Vilka lärdomar kan vi dra av detta då?

För det första förstörde det inte den amerikanska kapitalismen eller demokratin. Den fanns kvar i slutet av perioden.

Den andra slutsatsen handlar om tillväxttakt, produktivitet och innovation.
Det är intressant därför att den amerikanska tillväxten under 1950, -60 och -70 talen faktiskt var högre än de varit sedan 1980 talet.

Red Herring logical fallacy

logic

a logical fallacy attempting to redirect the argument to another issue that to which the person doing the redirecting can better respond.

The red herring is as much a debate tactic as it is a logical fallacy. It is a fallacy of distraction, and is committed when a listener attempts to divert an arguer from his argument by introducing another topic. This can be one of the most frustrating, and effective, fallacies to observe.
The fallacy gets its name from fox hunting, specifically from the practice of using smoked herrings, which are red, to distract hounds from the scent of their quarry. Just as a hound may be prevented from catching a fox by distracting it with a red herring, so an arguer may be prevented from proving his point by distracting him with a tangential issue.

Examples

X: -It is morally wrong to cheat on your partner, why would you do something like that?
Y: -What is morality?
X: -It’s a code of conduct shared among people.
Y: -But who determines this code?…

X: How could the universe be only 6000 years old, when by the speed of light we can now mesure the distance to astronomical objects more than 13 billion light years away by the fact of their light that has now reached us?
Y: 6000 years is not a firm number. The universe can be as old as about 10,000 years.
X: How do you figure?…

Om våra pengar

Den monetära basen, alltså allmänhetens tillgångar hos Riksbanken är en balansräkning som motsvarar hur mycket pengar som Riksbanken givit ut.
2013 var det ca 85 miljarder. Det är detta våra politiker kallar vårt ”underskott”.

Dom här pengarna ökar genom att Riksbanken köper tillgångar i statspapper. (Man kan köpa utländsk valuta också men då undergräver man vår monetära suveränitet).
Staten ”hamnar i skuld hos sig själv” då Riksbanken betalar för dessa statspapper med nya pengar som ökar den monetära basen. Pengarna spenderas sedan in i ekonomin när staten köper varor och tjänster av hushållen och våra företag.
Pengarna blir en allmän tillgång då de spenderas in av staten. De kommer att motsvara hushållens och företagens samlade tillgångar på betalningsmedel.

Vill Riksbanken minska tillgången på pengar så säljer den tillgångar mot monetär bas som tas tillbaka och pengarna försvinner från Riksbankens balansräkning eftersom dom representerar en fordring på sig själv.
Det statliga ”underskottet” minskas med den motsvarande summan.
Staten gör också detta på ett dynamiskt sätt med skatteintäkter.

Bankernas andel av den monetära basen var 2013 ca 1700 miljarder tillsammans med ca 10 miljarder i reserver. Det är den del av den monetära basen som våra banker tillåts skapa och kontrollera för den finansiella sektorn genom skuld.

Det är alltså våra samlade tillgångar hos Riksbanken som våra politiker missvisande använder för att försöka övertala oss gå med på att göra åtstramningar och minska vårt allmänna välstånd, eller skära ned på vår välfärd. Detta har ingenting med bankernas och den finansiella sektorns andel av den monetära basen att göra.
Det är istället vårt ”underskott” som är så stort att vi måste stycka upp och sälja ut våra gemensamma tillgångar för att allt ska bli bättre.

Man använder här doktriner och ideologisk retorik istället för fakta om ekonomi för att få oss att gå med på saker vi inte tycker är bra.

Att sedan påstå att man genom att stycka upp den offentliga sektorn och sälja ut delar av den, eller genom att genomföra åtstramningar i den privata sektorn för att skapa nya jobb, det är i det här sammanhanget rent nonsens.

Funktionella finanser?

vad kan vi mena med verklig förändring.

Så länge vår regering och riksdag inte kontrollerar penningmängden så kan den heller inte påverka vårt välstånd eller vår sysselsättning i någon större utsträckning.

Ingen regering har någon finansiell kraft i sina beslut utan dess konstitutionella rätt att ge ut och styra hur våra pengar först ska användas.

Vi får som nu vänja oss vid att våra banker finansierar sin egen likviditet med större delen av penningmängden för att kunna fortsätta spekulera i en finansiell sektor som ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.

Vi kommer fortsatt att ha en liten gemensam penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna. Vi kommer att fortsätta skylla det på varandra, på våra partiåsikter, slåss om det, och munhuggas och ingenting kommer i förlängningen av detta att förändras.

Eller kanske ska vi överlåta någonting mer så att allt ska bli bra igen? EU,
Gå med i eurozonen? NATO? Acceptera TTIP, ISDS?

Vad mer?

Lösningen finns inte någon annanstans.
Vi har den helt i egna händer.

Tillväxt betyder inte åtstramningar

vems välstånd gynnas egentligen av alla åtstramningar?

Thomas Piketty har påvisat det. Både OECD och IMF har dragit samma slutsats.
Den del av penningmängden som våra affärsbanker har tillåtits kontrollera genom lån ökar 3 ggr snabbare än aktiviteten i den verkliga ekonomin, och det är det som bromsar tillväxten.

Det betyder i sin tur att vi med statens del av penningmängden, det som vi kallar vårt underskott, betalar för bankernas utlåning istället för att spendera dom på våra gemensamma resurser.
Vi subventionerar alltså våra affärsbankers spekulation och kapitalförvaltning med statliga medel.

Det är ganska enkelt att se dynamiken i detta.

96% av alla pengar skapas genom skuld av våra banker. Om vi skulle betala av alla skulder så försvinner också den delen penningmängden. Med ett undantag, skulden för pengarna kommer att finnas kvar att betala på grund av räntan när alla lån är betalda och pengarna försvunnit ur ekonomin.

När staten spenderar in pengar direkt i ekonomin genom sitt underskott bidrar det till, och ökar hushållens och företagens tillgångar i den privata sektorn. Vi får mer pengar att handla för och storleken på ekonomin växer för att komma i nivå med befintliga resurser.
Dessa pengar, 4% av penningmängden, är icke räntebärande skuld. Vi betalar tillbaka dem genom statlig inkomstskatt.

Alltså, vi använder oss av det statliga underskottet, av pengar som staten ger ut, för att kunna betala på den räntebärande och lånade delen av den samlade penningmängden eftersom mycket lite av dom pengarna till slut hamnar i den gemensamma ekonomin då de först filtreras genom våra bostads och finansmarknader.

Varifrån skulle pengarna till detta annars komma ifrån?

Ändå hävdar många av våra folkvalda politiker envist att det handlar om att välfärden blivit för kostsam, vår offentliga service för stor och att vi måste göra eftergifter i vårt välstånd för att det ska bli bra igen.

Samtidigt överstiger avkastningen på kapital ekonomins tillväxttakt över tid och detta leder till en ökad ojämlikhet med så stora skillnader att det påverkar tillväxten negativt.

Faktum är att dom statliga finanserna inte säger någonting om hur stor vi vill att den offentliga sektorn ska vara.
Den frågan är i själva verket helt oberoende av dess finanser.

Så vad pratar man om i Almedalen egentligen?

Om boken The Psychology of Persuasion

vårt omdöme är svagast när vi imiterar för att anpassa oss socialt till olika grupper och sammanhang.

Det intressanta med Robert Cialdini´s utmärkta bok The Psychology of Persuasion är dess detaljstudie av vad som händer när vi omedvetet hamnar i de beteendemönster vi lärt oss att anpassa oss till genom att imitera när vi växer upp.

Han ger många exempel på den beroendeställning vi avsiktligt försätts i för att vi ska känna oss osäkra i olika situationer. Vilket gör att vi lätt faller offer för dess utnyttjande av människor, företag och politiska organisationer som vill att vi ska tycka och tänka på deras villkor genom att försöka utlösa våra automatiska beteendeen.

Vi tycker att vi lever i en demokrati. Eller tycker vi verkligen det?
När vi röstar, är vår åsikt verkligen vår egen?
Vad får oss att rösta på det vi röstar på egentligen?

Desinformation skapar osäkerhet. Kan vi lita på våra experter?

Vad är nyheter?
Vad vill vi veta egentligen?

Temat i boken är gruppsykologi och utgör en naturlig fortsättning på t.ex Gustave Le Bon´s The Crowd: A Study of the Popular Mind eller Edward Bernays Propaganda.
Den finns också på svenska. I översättningheter den: Påverkan

Den allmänna opinionen och beteendet

Informationen vi får styr våra instinkter.

Den allmänna opinionens osäkerhet leder till att den reagerar instinktivt och sätter tillfälligt författade meningar framför långsiktiga gemensamma mål.

Genom att påverka och förstärka opinionens beteendemönster kontrolleras vi av den när vi konsumerar informationen vi får från massmedia och i social media.

Vi får den information vi behöver när vårt beteende ska bestämmas.
Sedan följer vi den utan eftertanke. Vi kommer att reagera på den direkt och instinktivt.

Våra önskemål, åsikter och handlingar följer nu fogligt efter.

Om Åsikter och opinion

Känslor fungerar som kortslutningar för rationella överväganden. Det är därför propaganda alltid försöker rasera våra rationella försvar för att vi istället ska fatta direkta beslut under tyngden av känslomässig osäkerhet.
Propagandan försöker alltid stimulera våra känslor på en omedveten nivå så att vi ska reagera med automatiska beteendemönster.
Det är därför den är så effektiv när människor är i kris, är osäkra eller befinner sig i chock.

Vi går med på saker vi inte skulle acceptera under andra förhållanden.

Att vi sedan har en benägenhet att vilja stå fast vid åsikter och vara konsekventa trots att skälen till dem är tvivelaktiga, är något man räknar med.

Omedvetet utsätter vi sedan både oss själva och andra för stora begränsningar både ekonomiskt och politiskt hellre än att vi förändrar de övertygelser som är skapade för oss, mot dom som skapats av oss.

Om att skörda opinionen

opinion

Opinionen är det sociala verktyget för att kunna skörda allmänhetens undermedvetna beteende och energi. Det åstadkoms genom att människor ställs inför en verklig situation som framkallar stark affekt.
Avsikten med detta är att vi i vårt laddade känslotillstånd ska överge vårt förnuft och dess rationella överväganden och fatta direkta beslut utan eftertanke.
Oavsett medium.

Som okritiska informationskonsumenter faller vi nu offer för skapandet av tillrättalagda åsikter och sanningar som skapats åt oss. Åsikter och omdömen som inte är ämnade för individuell prövning.
Det är på det här sättet som den allmänna opinionens övertygelser skapas i ett bestämt syfte.

Utan att den enskilde individen närmare reflekterar över detta, så styrs sedan våra tankevanor av att vi äger åsikter som förefaller oberoende av individen.
Våra åsikter kommer att styras av ett omdöme som verkar ha tillkommit av sig självt, och som fungerar i sig självt. Det verkar nästan som om vårt omdöme saknar anknytning till det personliga livet.

Vi formuleras av någon annan i en bestämd riktning och till en enhetlig opinion utan att vi vet om det.

Vi är inte alls beroende av exporten

Det är tvärtom så, att när vi köper importvaror och tjänster så finansierar det en utländsk önskan att äga tillgångar i form av sparande på svenska konton och i svenska kronor.

Det finns inget utländskt kapital här.
Att vi skulle vara beroende av utländskt kapital är faktiskt rent nonsens.

Det utländska sparandet är istället beroende av vår inhemska process att skapa krediter för att finansiera sparandet i svenska kronor.

Vad kan dom då göra med dom här pengarna?

Antingen kan dom fortsätta spara, eller så kan dom köpa finansiella tillgångar eller köpa verkliga varor och tjänster här som bidrar till vår gemensamma ekonomi.

Varför skulle någon ha anledning att vilja få oss att tro på annat? 😉

I själva verket finns det ingen obalans. Det existerar inte.

Hur tänker vi?

Opinionsbildning och propaganda riktar sig alltid mot våra försvar av rationella argument för att få opinionen att bli känslomässig och oövertänkt.
Det är i det tillståndet som den allmänna opinionen har lättast att fatta förhastade och irrationella beslut som gör att den blir lättast att styra.

Avsikten är alltid att framkalla likformighet i tanke och handling.

Om åsikter och konsumtionsbeteende

Propaganda är det huvudsakliga verktyget när den allmänna opinionen ska administreras och likriktas.

Politiska partier, våra företag och banker skyddar sig mot demokratin med hjälp av åsikter som skapas av propaganda, samtidigt som vi genom vårt ouppmärksamma konsumtionsbeteende av information bibehåller vår fogliga lycka.

Det här är ett sätt som gör att det går att kontrollera hur den allmänna opinionen ska tänka.

Att veta vad man tycker

Opinioner är laddade budskap som tillverkats åt oss av någon eller några som använder våra medier för att kommunicera en förutbestämd övertygelse i vårt sätt att reagera på dem.

Avsikten är att producera en emotionell snarare än en rationell respons.

På det här sättet är det lättast att äga vad vi tycker om något när vi konsumerar informationen från vår omgivning.

Om förändring av idéer

image

 

Med kunskap lär vi oss hur man hittills gått tillväga för att försöka beskriva och pröva olika sakförhållanden och deras samband genom förklaringsmodeller.

En tillämpad teori(politisk eller ekonomisk), är för oss ett avgränsat sätt att göra antaganden genom vilka vi praktiskt testar och utvecklar användbarheten i denna förståelse om sammanhangen i verkligheten.

Vi bestämmer inte hur dom sammanhangen skall se ut.

Om Opinionsbildning

När vi talar om en opinion menar vi oftast och utan eftertanke en mental attityd.
En inställning där det har ganska liten betydelse i vilka antaganden som opinionens attityd har sin grund.
Styrkan i attityden som driver opinionen är heller inte proportionell mot styrkan i de antaganden den vilar på.

Kanske upplever vi detta starkast när vi kategoriserar och skapar syndabockar för att sedan gemensamt äga en viss allmän inställning hellre än att vi uppmärksammar personliga hänsyn och respekterar villkoren för den enskilde.

Det är helt naturligt att vi alltid frågar oss av vilken anledning vem eller vilka vill kunna äga vad vi tycker om något när vi konsumerar informationen från vår omgivning.

Det rätta budgetunderskottet

Det rätta budgetunderskottet är det som tar oss dit vi vill vara i förhållande till ekonomins output och sysselsättningen.
På samma sätt gäller detta också storleken på staten och vad vi vill att den ska tillhandahålla.

Det har ingenting alls att göra med själva storleken på budgetunderskottet.

Så hur betalar vi för allt?

Staten både har och inte har pengar att betala för allmän sjukvård, skola, migration mm.
Men för att vi ska få några pengar i våra händer så måste staten först spendera dem.

Staten behöver alltså inte beskatta eller låna för att ändra på sina konton när dom spenderar pengar på vår gemensamma välfärd eller på migrationen.
Ett sånt påstående är faktiskt rent nonsens.
Vad den gör är att ändra på siffrorna som tillhör ett visst bankkonto medan Riksbanken/riksgälden håller ställningen.
Det är på det här sättet nya pengar spenderas in i ekonomin.

Om vi tittar på en hockeymatch så oroar vi oss inte varifrån siffrorna kommer, eller för att siffrorna på tavlan för ställningen i matchen skall ”ta slut”.
Vi frågar oss inte heller var alla siffror ”sparas” för samtliga hockeymatcher, eller om dom skall räcka till alla matcher om någon match skulle använda för många.

På samma sätt handlar det för staten om att ändra siffrorna på bankkonton.
Våra banker som sköter utbetalningarna har konton hos Riksbanken precis som vi har konton hos våra banker.

Här verkar ingen få ihop det rätt. Varken våra politiker eller våra mediaekonomer.
Svaret är att alltså att staten betalar genom att att ändra siffrorna på ett konto.

Det innebär också att staten om den är oaktsam, kan skapa inflation precis som våra banker gjort på våra bostads och finansmarknader, och det är något som måste undvikas.

Vi kan ha en ekonomi som den vi nu befinner oss i med för lite pengar spenderade in i den. När omsättningen är för liten leder det till prissänkningar och uppsägningar eftersom det finns för lite pengar i förhållande till outputen i ekonomin. Eller så kan vi ha en ekonomi som har för mycket pengar att omsätta vilket i sin tur leder till prisökningar eftersom tillgången på pengar är för stor i delar av den.

Men pengarna kan aldrig ta slut.
Och så länge det finns resurser att spendera in nya pengar i finns det ingen anledning att spara.

Själva föreställningen om att spara för framtiden faller ju på sin egen orimlighet.
Istället för att ändra siffrorna på ett konto väntar vi på att någon ska bygga en tidsmaskin som ska hämta pengar från framtiden så att vi kan spendera dom i nuet.

Kan det verkligen vara det vi avser med ett sådant påstående?

Det monetära verktyget

Vårt monetära system med fiat pengar är statens verktyg för att genomföra verkliga politiska och ekonomiska mål.
Det är inte en källa som i sig avgör vilka dom målen skall vara.

Storleken på staten,(vad den konsumerar och alltså hur mycket nya pengar som spenderas in i ekonomin, inte vad den kostar) är ett beslut som handlar om vad vi vill att den skall tillhandahålla.
Att avgöra storleken på den är ett proportionellt övervägande mot hur mycket resurser den ”tar” från den privata sektorn i form av resurser, bl.a arbetskraft.

Det är inte ett finansiellt övervägande.

Nya pengar, inflation och Välfärd

Traditionellt sett betyder inflation att Riksbanken försöker jämföra penningmängden mot utbudet av varor och tjänster i ekonomin.
Men alla nya pengar som skapas får ju sitt värde av de pengar som redan finns i omlopp.

Betydelsefullt är att värdet på alla pengar styrs av hur mycket pengar det redan finns, och sedan hur mycket det finns mot ett visst utbud. Godtyckligt vilket.
Men det verkligt avgörande ligger i var alla nya pengar sätts in i den gemensamma ekonomin, och hur dom skapas.

För det är ju tillgången till pengar som styr efterfrågan.

4% av den totala penningmängden ges ut av riksbanken i form av sedlar och mynt.
96% av den totala mängden pengar skapas digitalt av våra banker genom lån.
Alltså genom skuld.

Om vi slutar betala för våra existerande pengar genom att sluta låna nya minskar tillgången på pengar och vår förmåga att ha en efterfrågan. Men Kostnaden för alla nya pengar kommer att kvarstå i vår samlade skuld.
Många tror att vi måste betala för detta med vår välfärd.

Det behöver inte vara så.
Varför ska vi betala för tillkomsten av nya pengar när vi kan skapa dom själva och sätta in dom direkt i samhällsekonomin där dom bäst behövs, utan skuld?

Och tvärtom mot vad en del verkar föreställa sig, så spelar det heller ingen roll för tillgången på pengar om vi ändrar våra immigrationsregler.
Genom detta grepp skapas inga nya pengar.