Wthin our mind this child form is with us all the time. It is part of what we are. And he or she, is the one to bring us to the source of our being. To handle its messages. This is its true function after adolescence.
In this place we can also sense its absence in all directions, everywhere and in everywhen. We cannot disregard its mental form when we sense it without severe punishment from its objection to our ways, and a constant feeling of it being a disturbance to our normal patterns of behavior when we are not paying attention to its activity.
In its externalised form our senses constantly bring repulsive evidence of how the relation to it works in the world. Don´t take my word for it, words are always insufficient to experience. They can never describe the absolute immediacy of this relationship.
But true to this pre-formed beingness, I am deeply convinced that it is by a loss of this relationship we have come to shape the present day world around us.
Etikett: penning reform
about the cyclical economy
If our banks create access to money in a way that drives investors and entrepreneurs, and if this money is simultaneously invested outside the real demand in a market economy, then an economy has been created which is due to an artificial demand and to artificial price increases as a result of where this money is first put into the economy.
We thus get economic cycles that do not always depend on, or reflect, where the market economy pricing and demand are of their own power.
Instead, it will reflect where the banks think they can best serve their interests.
When reality then catches up with these bloated economic conditions, we get a recession with less money in circulation, but with the debt remaining that is the cost of the money that was created and driven the artificial economic upturn in the economy.
In this way, companies and individuals pay jointly for the banks’ speculation.
Banks should work with asset management and lend money. But why do they get to create money in that process?
About leadership today
Being directed by, and unaware of the patterns of behaviour that flow from the organizing structure of a certain collective itself, rather than the individuality of its members,
is getting us very close to how people have come to appreciate the political, financial and corporate leadership of today.
Why defending an economic theory?
If we choose to accept an economy that privileges lenders over debtors and capital over labor, we also choose to live with the fact that our companies also focus more on profits made by capital assets managed by the banks over labor. We get an economy were our companies focus on expanding their activity on financial markets, their financial products and cutbacks on workers in shrinking markets caused by this. This is going to reduce the money supply in the real economy since people with jobs and other companies also constitutes their customerbase.
If our local companies on our domestic markets and small cities suffers, they should start looking at this damaging economic thinking. We really have to start think about who is controlling the money supply, and who decides how all new money first is going to be spent into our economy, and were it is going to be spent first.
movements is a public opinion
We have the perception that it is the corporate economy itself that is the “broker” of the money that’s available to be used in the world. And it is projected and reinforced by the global stock and financial markets which in themselves seems to believe that they are the exclusive decision-makers about who gets to spend money, and for what purpose, even up to the point of establishing and reinforcing the belief that sovereign governments themselves must borrow their money from the corporate economy’s ”financial industry”.
We seem to have forgot the simple fact that a sovereign government like the one here in Sweden, is the monopoly issuer of the currency, and it is by mishandling this, our sovereign rights to our currency that creates the difficult conditions for our domestic companies, our common domestic economy, and for the people in the thinly populated areas of our country.
We are being led by imbeciles – by Bill Mitchell
”I was reading John Maynard Keynes recently – circa 1928 – that is, 8 years before the publication of the General Theory with his Treatise on Money intervening. He was railing against the principles and practice of ”sound finance”, which he noted had deliberately caused billions of pounds in lost income for the British economy. He urged the Treasury and the Bank of England to abandon their conservative (austerity) approach to the economy and, instead, embark on wide-scale fiscal stimulus to create jobs and prosperity. He concluded that with thousands of workers idling away in mass unemployment that it was “utterly imbecile to say that we cannot afford” to stimulate employment via large-scale public works – building infrastructure etc. He considered the policy makers who opposed such options were caught up in “the delirium of mental confusion”.
The stark reality is that 88 years later, he could have written exactly the same article and would have been ‘right on the money’. We are being led (euphemism) by imbeciles.”
Full article at Bill Mitchells – billy blog here »
Vad är verklig förändring?
på vilket sätt förändrar vi något egentligen?
Det är inte genom att förhandla bort våra nationella och lokala rättigheter, eller rätten till våra egna resurser med mycket långtgående handelsavtal som vi skapar någon verklig förändring.
Vi gör det inte heller med en neo-liberal ekonomisk teoris självskadebeteende. Åtstramningar och utförsäljningar gynnar inte vår gemensamma ekonomi.
Inte heller gynnar det våra inhemska företag på något sätt.
Vi får heller inte vårt välstånd att växa generellt med detta, det är faktiskt tvärtom.
Staten sparar inte pengar för bättre tider genom åtstramningar. För att kunna spara pengar måste någon först skapa pengar som spenderas in i ekonomin.
Vart ska pengarna annars komma ifrån?
Säljer vi ut våra inhemska resurser blir vi ju beroende av andra när dom inte längre finns kvar.
Se vad som händer med Grekland, Finland, Spanien, Portugal, Irland när man överger kontrollen över den egna valutan.
Vad kommer inte dom att tvingas sälja ut för att få nya pengar?
Detta förhållandet gäller om vi ersätter vår egen valuta med någon annans, t.ex euron, eller om det är våra banker som får ge ut och bestämma hur våra pengar först ska användas.
Alla nya pengar kommer först att som nu användas på det sätt som gynnar våra bankers kapitalförvaltning bäst.
Nationalekonomiskt handlar det nu om en brist på pengar som skapats av en ekonomisk teori utan verklighetsförankring, och därför också om dess nuvarande långsiktiga politiska verkan som privilegierar långivare och kapital över arbetskraft.
Ett förhållande som naturligtvis inte är bra för våra inhemska företag, eftersom företagen och dess arbetskraft ju också är konsumenter av det som produceras i den lokala ekonomin.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld, och pengar kan just nu bara tillföras ekonomin genom att hushållen och företagen lånar dem.
Så länge vi också föreställer oss att det är våra globala exportföretag som är ”mäklare” av alla pengar som finns tillgängliga för oss, så gynnar vi bara dom globala exportföretagen eftersom dom på ett indirekt sätt får styra en omvandling av självförsörjande lokala marknader till beroende konsumenter av globala försörjningskedjor.
Detta i sin tur åstadkommer stora svårigheter för våra lokala ekonomier, och för dom inhemska företagen, för vår landsbygd och för våra mindre städer.
Skulle inte vi bättre gynnas av att skicka våra pengar till andra nationer och bidra till vår faktiska levnadsstandard genom att få varor i gengäld, hellre än att lägga till deras verkliga standard och erhålla andras pengar tillbaka i gengäld?
Det dom kan göra med våra pengar dom fått i utbyte, är ju att antingen köpa mera varor och tjänster, eller spara dom för att göra detta vid ett senare tillfälle.
Det enda sättet för våra regeringar att ändra på detta i vårt nuvarande finansiella system är att skapa förutsättningar för alla att antingen kunna ta på sig mer skuld, eller att återta den konstitutionella kontrollen över penningmängden.
Vi skulle faktisk kunna använda vår välfärd och våra outnyttjade inhemska resurser så, att när nya pengar spenderas in i ekonomin, istället för att först hamna på våra finansmarknader, först spenderas på våra allmänna och gemensamma behov.
Varför tillåta att våra banker får finansiera sin egen likviditet genom att skapa och kontrollera tillgången på pengar?
Ett första steg att ändra på detta är genom att först se till att våra banker inte får skapa insättningar på konton ur tomma intet när dom ger ut lån.
Om att tvinga fram politiska förändringar
Ett scenario för att med finansiella medel ta kontrollen över demokratier.
Det här är också ganska precis tillvägagångssättet för hur skuldsättningen går till i eurozonen och orsaken till hur skuldsättningen i utvecklingsländerna har gått till historiskt.
Genom att låna i en annan valuta, eller att ersätta den egna valutan helt med någon annans(eller med digitala pengar från våra banker), tvingas länder att sälja ut och skuldsätta sig för att nya pengar ska tillföras ekonomierna av auktoriteten bakom valutan. Annars kommer inga nya pengar att utfärdas och nationen går omkull.
På det här sättet tvingas sedan länderna att undan för undan öka sitt beroende och skapa ytterligare förutsättningar för att kunna skuldsätta sig mer och mer.
Det är alltså en mall för att på ett ekonomiskt sätt kunna ta över en nation från dess befolkning.
Genom att tvinga dem att sälja ut sina tillgångar, dess råvaror och dess gemensamma statliga resurser och företag så tvingar man på detta sätt fram utförsäljningar och privatiseringar, för att ersätta den inhemska produktionen eller dom inhemska lokala företagen med globala företag, och på detta sätt ökar man också samtidigt behovet av att i fortsättningen kunna låna upp nya pengar att sätta in i ekonomin för att den ska tillföras nya betalningsmedel. Dom stora exportföretagen och deras ägare har en betydande roll i det här eftersom det är dom som uteslutande gynnas av detta förfarande.
Man tar helt enkelt kontrollen över en demokrati från dess folkvalda och från dess befolkning för att tvinga fram politiska förändringar som inte är i deras eget intresse och som dom kanske heller inte vill gå med på. Annars utfärdas inga nya pengar.
Vi ser samma scenario hända i Europa med Finland, Portugal, Grekland, Spanien, och Irland, som med länder tidigare i Afrika och Latinamerika.
Om en nation fortfarande äger och ger ut sin egen valuta är det här scenariot frivilligt och mycket självdestruktivt.
A questionable programme
Right now, 60 billion Euros are being created by the European Central Bank every month through its programme of Quantitative Easing (QE).
This money is flooding financial markets, inflating share and bond prices. This does little or next to nothing to help ordinary people and businesses.
Did you know that if the European bank gave this money directly to the people instead of flooding the financial markets, every citizen in the Eurozone would get 3,271 EUR to be used in the real economy.
This money would then be much better spent directly on our domestic markets and local businesses, creating jobs and economic growth.
Whose economy are we talking about
We have given the banks the rights to shape our minds on the economy.
Despite the fact that we know that the people who run the banks are primarily concerned with increasing the profitability of the banks.
By unwittingly not knowing what we are doing, we then take key decisions on their behalf. We base our opinions, and how to wiew the economy on how the banks make up their wiews. We simply accept their truth. And we accept self injuries, privatising common assets and austerity plans by their advisory.
This is dangerous.
We are giving away our resources and our ability to decide and control our own policy. By doing this we are just supporting the conditions to further push up debt, house prices, inflate speculative financial bubbles, and starve small businesses of investment.
When our government talks about the economy, about their financial policies and funding, it is all to obvious that the decisions they are making about our economy are shaped by the interests of our banks.
They are not shaped by the interest of our common good.
How to Capture the minds of a Continent
Europe has become a ruled by neo-liberal economists and ideas who play with models that have no relation to the real world and when they are applied to the real world, they fail badly.
It is no less than a nightmare.
Austerity politics in Europe is not simply a short-term conflict between the surplus countries like Germany in the center and the deficit countries like Greece, Finland, Portugal, Spain and Ireland on the periphery.
Deficit countries is a balance effect in the eurozone, and at least one country must incur deficits for every other nation that runs a surplus. It is an unknown fact for these contries that this is simply a logical consequence of a macroeconomic balance sheet with sectoral balances, which applies to all nations, monetary sovereign or not.
But here it i used to inflict terrible hardship on people, and it is done in sovereign countries too.
For sovereign nations like Sweden this is an almost incomprehensible self inflicted injury.
Austerity is not how to bring new money into the economy, its about scarsity and more of a long-term political agenda that privileges lenders over debtors and capital over labor.
What this is doing is to create great difficulties for the local domestic markets, our domestic companies and our small cities in rural areas. All which are being replaced by global supply chains. And global corporations. Promoting export is being thought of as the “brokers” of all the money that’s available to us.
Its all about governments looking after themselves and allowing their citizens to go down the drain. Domestic companies will not invest when the domestic sales environments are weak, and investments are weak because companies do not see any substantial changes in monetary policy.
Right now, money in the current system is debt, and the only way that we can bring new money into the economy and to provide companies with cash is to borrow it from our banks.
We do not need austerity to create savings which we then can use to make investments to create wealth and restore our welfare.
This is household thinking. Households do not create any new money. Therefore we cannot actually save or make cutbacks if we also want to invest.
The money must first be spent into the economy before they can be saved!
And contrary to common belief, corporate economy itself is NOT the “broker” of the money that’s available to be used in the world.
The only way for our governments to deal with this in our current financial system, is either to create the conditions for everyone to be able to take on more debt, or to reclaim its constitutional control over the money supply including digital money or deposits.
The importance of the latter is that all new money is first spent for the interests of society as a whole, and first used for our common purposes.
This is why austerity is such a nightmare. Its an ideological choice, not an inevitability.
Sovereign Money Initiative
The Swiss population will be the first in the world to vote on their banking and monetary system, thanks to the tireless efforts of a pro-Sovereign Money campaign.
“In a nutshell, the proposal extends the Swiss Federation’s existing exclusive right to create coins and notes, to also include deposits.
With the full power of new money creation exclusively in the hands of the Swiss National Bank, the commercial banks would no longer have the power to create money through lending. The Swiss National Bank’s primary role becomes the management of the money supply relative to the productive economy, while the decision concerning how new money is introduced debt free into the economy would reside with the government”.
Heres a link to their website »
And here is Reuters report on it »
Glöm allt som står i läroböckerna, det är nämligen fel.
Cervenka: Därför är världens ekonomi så bräcklig
Ständigt aktuell artikel av Cervenka och det mest grundläggande vi behöver veta om våra pengar för förståelsen av Nationalekonomi.
”Adair Turner konstaterar att både i vanliga läroböcker men också i avancerad makroekonomisk litteratur brukar banker beskrivas som mellanhänder, som lånar ut pengar som andra satt in. Tyvärr är detta en mycket dålig beskrivning, enligt Adair Turner. I själva verket skapar bankerna pengar i samma sekund som de beviljar nya lån. Därmed uppstår också ny köpkraft. Detta sker Ex nihilo, ur tomma intet.”
”Till vad används alla dessa krediter? En annan myt som förekommer i läroböcker är enligt Adair Turner att banker i första hand ger lån till investeringar. Men i moderna ekonomier går allt mindre till satsningar i vad som skulle kunna kallas den produktiva ekonomin som att bygga vägar eller fabriker. I Storbritannien är andelen mindre än femton procent. Desto mer av de lånen används istället till att köpa redan existerande tillgångar som fastigheter, alltså spekulation, eller till att tidigarelägga konsumtion. Att det ökar sannolikheten för bubblor säger sig självt.”
Till Artikeln i SvD »
Det är konstigt hur vi ser på ekonomi
Så länge vår regering och riksdag inte kontrollerar penningmängden så påverkar den heller inte vårt välstånd eller vår sysselsättning i någon större utsträckning.
Ingen regering har någon finansiell kraft i sina beslut utan dess konstitutionella rätt att ge ut och styra hur våra pengar först ska användas.
Vi får vänja oss vid att våra banker, eftersom de tillåts kontrollera och ge ut nästan hela penningmängden, kommer att fortsätta finansiera sin egen likviditet och spekulera i en finansiell sektor som ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.
Så länge vi samtidigt också föreställer oss att det är dom globala exportföretagen och deras ekonomi i sig, som är mäklare av de pengar som finns tillgängliga för att användas i ekonomin, och att dom på ett indirekt sätt får styra en omvandling av självförsörjande lokala ekonomier till beroende konsumenter av globala försörjningskedjor, så skapar vi svåra förhållanden för de inhemska företagen, för den gemensamma inhemska ekonomin, och för människorna i dom glest befolkade områdena i vårt land.
Vi kommer därför fortsatt att ha en liten gemensam penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna. Vi kommer att fortsätta skylla detta på varandra, på våra olikheter, på idéer och politiska ideologier, och ingenting kommer därför att förändras.
How to commit to real change
real change can only be achieved by a fundamental reform of our monetary system.
Members of the Icelandic Parliament have submitted a motion to review Iceland’s monetary system and look at alternative monetary systems.
The resolution comes six months after the release of a report commissioned by the Prime Minister of Iceland entitled Monetary Reform – A better monetary system for Iceland that outlined the need for a fundamental reform of Iceland’s monetary system.
This report emphasises the limits of the current monetary system and sets out the merits of a Sovereign Money system, as advocated by Positive Money.
Read more here »
The ideology of money scarcity
the transformation of self-sufficient local economies into the unwitting and dependent consumers of global supply chains is bad macroeconomic policy.
”..the primary beneficiary of the ideology of money scarcity, however, is the modern corporation -especially the multi-national corporation which has as its business model the transformation of self-sufficient local economies into the unwitting and dependent consumers of global supply chains from which the corporations greatly profit. The ideology of money scarcity assists this business model in numerous ways. The most powerful assist derives from the perception that the corporate economy itself is the “broker” of the money that’s available to be used in the world. This perception is projected and reinforced by the global stock and financial markets which seem to be the exclusive decision-makers about who gets to spend money, and for what purpose—even to the point of establishing and reinforcing the belief that sovereign governments themselves must borrow their money from the corporate economy’s “financial industry.”
Thus the multi-national corporations are positioned perfectly to manipulate and guide the political decisions that support their business model, and their bottom line.”
We seem to have forgot the simple fact that a sovereign government like the one here in Sweden, is the monopoly issuer of the currency, and it is by mishandling this, our sovereign rights to our currency that creates the difficult conditions for the domestic companies, our common domestic economy, and for the people in the thinly populated areas of our country.
More at New economic perspectives »
Neo-liberal myths constrain our understanding of poverty
Budget-makers need not cower before the bond-market vigilantes. In fact, they need not bother with bond markets at all.
1. A sovereign government is never revenue constrained because it is the monopoly issuer of the currency.
2. Tax revenue is not used to fund government spending. Governments tax for a number of reasons, which include creating a demand for its currency buy forcing the non-government sector to offer goods and services for sale in order to get access to that currency so that it can relinquish its tax obligations.
3. A sovereign government can always meet any of its liabilities which are denominated in its own currency.
4. A sovereign government does not have to issue debt in order to spend. In fact, governments just borrow back prior deficit spending. A government can always deficit spend without matching that net spending with debt-issi
5. A sovereign government is clearly able to spend freely to restore employment. It can always purchase any idle resources that are for sale in the currency that the government issues.
6. The government via its central bank sets the interest rate and can control interest rates along any segment of the maturity curve should it desire to do so. Bond markets do not have power over a sovereign government.
7. A corollary is that foreigners can never fund government spending. China investors do not issue the Swedish krona!
Read full article at Bill Mitchells Blog »
Bostadspriserna drivs upp av alla nya pengar som bankerna skapar
det är den verkliga ekonomin som behöver mer pengar inte den finansiella.
Så länge våra bostadsmarknader drivs av en kreditgivning där våra banker får skapa nya pengar som leder till att allt högre priser skapas på bostäder, så kommer människor att behöva en allt högre och högre skuldsättning för sitt boende. Och eftersom bolån utgör nästan 80 procent av hushållens skuld är en sådan kredittillväxt ohållbar.
Det är viktigt att komma ihåg att pengarna vi lånar inte kommer från andras insättningar. Det är nya pengar som bankerna tillåts skapa när dom ger ut lån.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld, så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse hushållen och företagen med nya pengar är om vi lånar dem från våra banker.
Våra banker skapar nya pengar på ett konto genom att helt enkelt använda en dator och ändra siffrorna på det kontot som ska ändras. Det är förvillande likt, men inte samma sak som att trycka nya pengar eftersom dom här pengarna skapas digitalt.
Till Artikel i SVD här »
Svenska systersiten till Positive Money, Positiva pengar » har skrivit mer om detta.
En grundläggande ekonomisk skillnad
om fler få lön, och om tillgången på nya pengar ökar, ökar inte den inhemska efterfrågan och tillväxten då?
En intressant sak som helt gått vår mainstream media förbi är det faktum att man med den nyliberala ekonomiska teorin här i Sverige har skapat nya differenser mellan reallönernas tillväxt och produktivitetstillväxten. Jag syftar alltså inte på det politiska spelet utan på den makroekonomiska funktionaliteten hos en teori.
Våra politiska beslutsfattare har genomfört ett grundläggande ekonomiskt skifte i vilket man har skapat ett nytt förhållandet mellan arbete och kapital. De har på detta sätt låtit våra finansmarknader få en allt större andel av nationalinkomsten och låtit bygga in en omsättning av kapital som pumpar in mer och mer pengar i de avreglerade finansmarknaderna istället för att de hamnar in i den gemensamma ekonomin.
Det här i sin tur leder till att våra företag och hushåll kommer att pressas hårt för att uppnå likviditet eftersom staten samtidigt ska bygga budgetöverskott. Budgetöverskott bidrar också till att minska tillgången på pengar.
Den ekonomiska styrningen och den ekonomiska teorin har mer eller mindre medvetet sett till att vi fallit offer för att skapa så mycket skuld som möjligt för så många människor som möjligt, för att därigenom säkerställa att företagens vinster växer och att produktionen säljs. Det här gynnar framför allt dom stora globala exportföretagen, inte dom inhemska.
Den minskade lönedelen av ekonomin har på det här sättet blivit en del av företagens vinstmarginal.
En lön som ju i sin tur omsätter den inhemska produktionen genom att den betalar för att förbruka den.
Ju mindre pengar som finns för att betala för den inhemska produktionen, ju mindre kommer vi att sälja av den och ju mer kommer detta att öka beroendet av globala exportföretag på bekostnad av våra inhemska företag.
Vi har hamnat i en ond cirkel. Så länge vi fortsätter att skuldsätta oss så kommer nya pengar att skapas i ekonomin. Om vi sparar, skapar överskott eller gör åtstramningar så minskar pengarna. Vi får en ekonomisk recession och hela ekonomin kommer att gå kräftgång och kön till arbetsförmedlingarna växer.
Vi kan faktiskt inte göra någonting åt detta med avregleringar eller åtstramningar. Det gör faktiskt bara saken värre eftersom nästan hela vår penningmängd(96%) tillåts vara privatiserad.
En ytterligare reflektion att göra här, är att det är precis tillvägagångssättet för hur skuldsättningen av utvecklingsländerna har gått till.
Genom att låna i en annan valuta eller ersätta den egna helt med en annan, tvingas länder sälja ut och skuldsätta sig för att nya pengar ska tillföras ekonomierna av auktoriteten bakom valutan. Annars kommer inga nya pengar att utfärdas och nationen kan gå omkull. På det här sättet tvingas länder att öka sitt beroende för att skapa ytterligare förutsättningar att kunna skuldsätta sig än mer.
Det här skulle alltså kunna vara mallen för att på ett ekonomiskt sätt ta över en nation. Genom att tvinga dem att sälja tillgångar, råvaror eller resurser, eller att tvinga fram privatiseringar, och att ersätta den inhemska produktionen eller dom inhemska lokala företagen med någon annans globala företag. Eller helt enkelt för att ta kontrollen över en demokrati från dess folkvalda och dess befolkning och tvinga fram politiska förändringar dom kanske inte vill gå med på.
Vi ser samma scenario hända i Europa med Finland, Portugal, Grekland, Spanien, och Irland, som med länder i Afrika och Latinamerika.
När Staten har överskott har någon annan sektor underskott
Statens överskott går inte att jämföra med ett överskott för en hushållsekonomi. Hushållen ger inte ut pengar.
Det offentliga underskottet är ju lika med det icke-offentliga överskottet.
Alltså själva källan till dom finansiella nettotillgångarna i den icke-statliga sektorn.
Det är helt enkelt en logisk konsekvens av den makroekonomiska balansräkningen med sektorbalanser vilken är tillämplig på alla nationer och alla tidsperioder.
”Det är alltså önskvärt att ha det största och mest effektiva spenderandet av vår regering utan att detta skapar prisinflation. Detta i sin tur begränsas bara av att det finns verkliga och hållbara resurser i utbyte mot pengarna som spenderas.”
I Augusti minskade tillgångarna i den privata sektorn med 21,1 miljarder. Våra företag och hushåll hade alltså 21,1 miljarder mindre att spendera i den inhemska ekonomin i Augusti eftersom exporten också har överskott.
”De totala inkomsterna i statens budget för augusti blev 80,2 miljarder kronor, medan de totala utgifterna uppgick till 59,0 miljarder kronor. Därmed blev saldot i statens budget för månaden ett överskott på 21,1 miljarder kronor. Det är 9,4 miljarder kronor högre än samma månad föregående år.”
Till Ekonomistyrningsverkets hemsida »
Hittills i år är överskottet i statens budget 38,1 miljarder kronor, 6,2 miljarder mer än förra året …
Kvantitativ lättnad på rätt sätt
Det är uppenbart att den monetära policyn inte fungerar. Den åstadkommer heller inte de effekter man hoppats på.
Tryck mer pengar. Det finns lägen då det är skadligt att budgetera stramt, och vi är där nu. Penningpolitiken klarar bevisligen inte att på egen hand bekämpa lågkonjunkturen eller ens någorlunda uppnå inflationsmålet.
”Om staten ökar mängden kronor i ekonomin sjunker så småningom penningvärdet och inflationsmålet kan uppnås. Produktionen kommer snabbt att höjas, eftersom en del av de extra kronorna kommer att spenderas direkt. Lediga resurser tas i anspråk. Arbetslösheten kommer att sjunka snabbare än annars vore fallet. Även när priserna stiger, kommer en högre efterfrågan att hålla i sig, åtminstone så länge räntorna inte höjs i motsvarande mån.”
People have no idea about how money is created
survey results from a master’s thesis.
A survey has been carried out as part of a master’s thesis at the University of Zurich about the level of knowledge in the general population about the financial system. The results are astonishing.
Read more at Positive Money »
Budgetperspektiv
Ingenstans i åsiktsfloran om budgeten verkar det handla om vad pengarna en regering spenderar faktiskt gör med penningmängden i ekonomin.
Hur skapas den? Vem kontrollerar den? Hur stor är den? Vem bestämmer hur den först ska användas?
Pengar spenderade på ett funktionellt sätt får hela ekonomin att växa så länge det finns outnyttjad arbetskraft och outnyttjade resurser tillgängliga att utfärda pengar för. En ekonomi växer i takt med att penningmängden ökar i nivå med växande befintliga resurser.
Diskussionen borde handla om vår totala penningmängd, hur den bäst ska kunna nyttjas och vad som är effektivast möjliga sätt för våra gemensamma ändamål att använda den på.
När staten spenderar hamnar pengarna som tillgångar på privata konton hos företag och hushåll i den privata sektorn bland annat i form av lön, och köp av material och tjänster. Det är pengarna vi använder som betalningsmedel.
Om den delen verkligen förändrades så att den blev större skulle det få den samlade ekonomin att börja växa för att komma i nivå med outputen i den.
Det kan vi inte åstadkomma med skatter.
Nu är det Finlands tur
Finlands sak är vår.
Nu är det Finlands tur att fundera på om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi faktiskt vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.
Det är alltså Finlands tur att tvingas till samma självdestruktiva åtstramningar som Grekland tvingades till.
Det är ingen skillnad mellan ett medlemskap i eurozonen, eller som vi gjort i Sverige, att överlåta vår konstitutionella rätt att skapa pengar och därigenom också kontrollen över penningmängden till våra privata banker. Vi har ju under dessa förhållanden ändå övergett riksdagens och regeringens rätt att i verkligheten kunna styra över finanspolitiken och därigenom också att bestämma hur pengar först ska användas, till någon annan.
”It will be as if each EMU member country were to attempt to operate fiscal policy in a foreign currency; deficit spending will require borrowing in that foreign currency according to the dictates of private markets.”
– L. Randall Wray in his 1998 book, Understanding Modern Money
Det är viktigt att notera att tanken bakom dessa åtstramningar är föreställningen att det kommer en dag då våra regeringar kommer att ”få slut på pengar”. Att en nation kommer att gå omkull om den inte skär ner på dom offentliga utgifterna och säljer ut sina tillgångar.
Men under nuvarande förhållanden kommer det här bara leda till att en Nation ökar sitt beroende, att ett land tvingas att skapa ytterligare förutsättningar att skuldsätta sig än mer.
En nation kan visst gå omkull, helt sant, men inte alla nationer.
En nation kan faktiskt bara bli oförmögen att betala sina utgifter om valutan som används ges ut av någon annan, svarar mot en myntfot(t.ex. guldet.), eller om landets skulder är i någon annans valuta än den egna.
Finland delar den här minsta gemensamma finanspolitiska nämnaren med många andra länder. Inte bara i västeuropa. Utan även med alla de länder som vi vanligtvis kallar ”utvecklingsländer”.
Vi kan ha hur många åsikter som helst om detta, men vad vi egentligen borde diskutera är grundläggande fakta.
En förändring kan faktiskt bara ske om vi först gör en grundläggande förändring av vårt monetära system.
Det måste bli ett slut på daltandet med bankerna
av Andreas Cervenka – SVD Näringsliv »
Men Björn Wahlroos har rätt när det gäller Sveriges Riksdag. Ur bankernas perspektiv är de regeringar som sammansätts ur riksdagen verkligen finansiella idioter. Våra regeringar kommer och går, den politiska orienteringen skiftar, men vårt monetära system består. Här sker inte någon verklig förändring.
Jo förresten, våra banker får fortsätta skapa pengar för sin egen kapitalförvaltnings skull. Vilket bl.a gör att våra inhemska banker kan växa sig större än Sveriges BNP, och genom att dom kontrollerar penningmängden så bestämmer dom också hur alla pengar först ska användas. Det är ingen tillfällighet att den finansiella sektorn växer 3ggr snabbare än ekonomin i övrigt, trots att staten har konstitutionell ensamrätt på utgivningen av svenska pengar.
Folket i en hel nation ägnar sig här åt att diskutera åsikter istället för grundläggande fakta.
Det är därför vi på ett självdestruktivt sätt skär ner och gör åtstramningar.
Ekonomin behöver pengar, inte åtstramningar
Det sägs ofta att vi med vår välfärd lever över våra tillgångar. Att vi blivit beroende av skuld. Att vårt underskott gör att vi måste dra ner på våra utgifter.
Det är inte möjligt i den nuvarande ekonomin.
Anledningen till att vi skuldsätter oss är inte för att vi har lånat vårdslöst av någon annans insättningar.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld. 96% av alla pengar skapas när våra banker ger ut lån.
Så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse företagen med pengar är om vi lånar dem från våra banker.
Det här är alltså själva motsatsen till vad vi får höra från våra politiker. Att vi måste skapa besparingar, alltså överskott med vilka vi sedan kan göra investeringar i välfärden.
Här har våra politiker och ekonomer alldeles blandat ihop det med hur en hushållsekonomi fungerar. (Hushållen skapar inte eller ger ut nya pengar.)
Vi kan alltså inte spara eller göra åtstramningar om vi också vill investera. Pengarna måste först spenderas in i ekonomin innan dom kan sparas!
I verkligheten har pengar alltså inte skapats om inte skulden skapats före dom, och det är det här missförståndet som skapat den nuvarande situationen med våra spartankar och åtstramningar.
Så länge vi fortsätter att skuldsätta oss så kommer nya pengar att skapas i ekonomin. Om vi sparar eller gör åtstramningar så minskar pengarna. Vi får då en recession. En ekonomisk tillbakagång med mindre pengar.
Det enda sättet för våra regeringar att kunna hantera detta i vårt nuvarande finansiella system, är att antingen skapa förutsättningar för alla att kunna skuldsätta sig mer, eller att återta sin konstitutionella kontroll över penningmängden. Betydelsen av det senare skulle innebära att nya pengar först skulle komma att spenderas och användas för våra gemensamma ändamål.
2013 gav staten ut 85 miljarder ca 4% av den totala penningmängden. Samma år, 2013 gav våra banker ut 1700 miljarder. Dessa pengar är skuld.
Majoriteten av dom pengarna hamnar sedan på våra bostadsmarknader och i den finansiella sektorn.
Det är alltså inte konstigt att ekonomin i den privata sektorn upplever en recession.
Why austerity is not a good alternative
governments can go broke, but not all governments
Iceland suffered the worst banking crisis in history; all three of its biggest banks failed, its total debt jumped to 800% of GDP – far worse than what any European country faces today, relative to the size of its economy. And under pressure from public protests, its president put how to deal with the crisis to a vote. Some 93% of the population voted against paying for the bankers’ recklessness with large cuts to their health and social-protection systems.”
And what happened?
Under Iceland’s universal healthcare system, ”no one lost access to care. In fact more money went into the system.
Iceland now is booming; unemployment fell back to below 5% and GDP growth is above 4% – far exceeding any of other European countries that suffered major recessions.”
It is important to note that the neo-liberal thinking behind austerity plans envision that one day Governments will go broke unless we cut government spending.
Well, governments can go broke, but not all governments.
That thinking only applies to governments whose monetary systems are commodity-based, such as those on the gold standard, which most has left behind long ago.
It is also the case with governments using fiat money if that official fiat currency is issued by another authority, such as the eurozone, or if they owe debts in a fiat currency issued by another governmental authority.
The Worst Tours
A nation and its cities destroyed by austerity. There is no exaggeration here.
I invite people to see for themselves. An extraordinary outcome of an out of control recession cult ideology reinforced by neo-liberal Groupthink ruining the prosperity of a people.
I had quite a day yesterday as I went on a field trip around Porto organised by the – The Worst Tours ».
Read the whole article here »
Om Åtstramningar när ekonomin har för lite pengar
Det enda skälet till att vi tolererar de självdestruktiva åtstramningar som sker i Sverige och Europa nu under skenet av finanspolitiskt ansvar är att tillräckligt många ännu inte insett vad detta verkligen är för något.
I verkligheten har våra privata banker givits rätten att för eget vinstsyfte skapa våra pengar på bekostnad av våra regeringar, och de människor de representerar.
ECB and fiscal policy
why deliberately crashing the Greek financial system if not to command policy?
If nations in the eurozone want to maintain the independence of their democratic governments and the accountability of their governments to the people, the first thing they must do is to make their central banks and their banking system responsible to the elected parliaments of their countries.
The EU, ECB and IMF has openly showed itself as a set of institutions bullying the nations of the Eurozone for the political purpose of enforcing neoliberal austerity more than as being an institution acting to maintain financial and banking system stability in Europe.
By cutting off liquidity from the Greek banks and to deliberately crash the Greek financial system to command policy in Greece was a violation of sovereign democracies, and by the ECB to do its utmost to maintain the stability of the financial and banking system in the eurozone.
Is this not just another way to try to bypass the individual EU or eurozone member nations, and the voters’ desire for an economic policy that benefits society, to replace it with one better suited for the banks, the ECB and the financial sector?
Right now, they are causing exactly the kind of mistrust and suffering that lead to the horrors of world war two.
Om den monetära unionen
och den logiska konsekvensen av den makroekonomiska balansräkningen
Det är intressant att man i den monetära unionen har ett krav på att underskotten inte får överstiga 3% per år.
Inom unionen betyder det här att dom stora exportländerna med stora exportöverskott kan tillåta sig att ha budgetöverskott år efter år, precis som alla nationer inom unionen kan, om enskilda medlemsländer säljer mer varor till andra medlemsländer än vad de köper av dom.
Det här innebär samtidigt att minst ett land måste dra på sig underskott för varje annan nation som driver ett överskott.
Det är helt enkelt en logisk konsekvens av den makroekonomiska balansräkningen med sektorbalanser vilken är tillämplig på alla nationer och alla tidsperioder.
Starka producentländer kommer att driva överskott gentemot andra länder som har svårare att exportera sina varor och tjänster. Samtidigt ska dessa medlemsländer följa det strikta 3% kravet.
Hur går det här ihop?
Det gör det inte.
Men kanske går det om man kan införa en slags turordningslista där länderna emellan får turas om att driva överskott och underskott, samtidigt som man då inte heller påtvingar länderna en ekonomisk politik med åtstramningar under dom åren som man tvingas till underskott.
Länderna som driver överskotten är ju dessutom också så moraliskt övertygade om den hushållsekonomiska tanken att dom inte kan föreställa sig att det är möjligt för någon nation att nå full sysselsättning med ett underskott, samtidigt som man också har ett BNP som ökar. Ett tillkortakommande som är mycket försvårande.
Så vad gör ECB och dom starka exportländerna i den monetära unionen då?
Jo, dom driver hårda sparprogram och utförsäljningar mot medborgare i medlemsländerna med underskott, samtidigt som bankerna får stora lättnader som tillser att dom hamnar i balans igen, trots att dom hamnat där dom är på grund av osäkra finansiella produkter där dom tjänar pengar på förhållandet med överskottsländer och underskottsländer.
Om den offentliga sektorns spenderande
När staten och den offentliga sektorn spenderar hamnar pengarna som tillgångar på privata konton hos företagen och hushållen i den privata sektorn bland annat i form av lön, köp av material och tjänster istället för att de till större del hamnar i finanssektorn och på våra finansmarknader.
Vår regering, istället för våra finansmarknader kan alltså bestämma hur våra pengar först ska användas. Det är en konstitutionell rättighet.
Trots detta så får våra banker ge ut 96% av alla pengar.
Det här är en stor anledning till att finanssektorn växer 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.
Pengar och Skatt
När staten skapar nya pengar så får den ett underskott som motsvarar pengarna som givits ut och spenderats in i ekonomin.
Tillgången på pengar, alltså de pengar som staten spenderat, är hushållens och företagens betalningsmedel och ”sparade” tillgångar i ekonomin. Dessa tillgångar balanseras av att vi betalar skatt. Genom skatten får vi då ett kontinuerligt flöde i realekonomin utan skuld, vilket begränsar inflationen.
97% Owned
is it the privatised, debt-based monetary system that gives the banks the power to create money which causes the problems?
”When money drives almost all activity on the planet, it’s essential that we understand it. Yet simple questions often get overlooked – questions like: where does money come from? Who creates it? Who decides how it gets used? And what does that mean for the millions of ordinary people who suffer when money and finance breaks down?”
Reversed thinking
In 2013 the state created money in Sweden was 85 billion crowns. This is what our politicians call our ”deficit”. This money will become an asset to the households and firms in the private sector to buy things when they are spent into the economy by the state.
In the same year bank created money amounted to 1700 billion plus 10 billion in reserves. This money is created by debt.
What if we had full reserve banking as an alternative to fractional reserve banking, in which banks instead were required to keep the full amount of each depositor’s funds in cash, ready for immediate withdrawal on demand. And by then function as the asset managers they are meant to be in the first place.
Think of what we could do with 1710 billion crowns for the benefit and progress of society.
This thought is very appealing. Unfortunally only Island seem to have the political courage to consider it as a practical reality.
Vad allt handlar om egentligen
Till slut handlar den pågående och utdragna finanskrisen om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.
Minusränta varför då?
det finns väl ett mer logiskt sätt att öka tillväxten på.
Med minusränta är det meningen att Riksbanken vill få in mer pengar i ekonomin.
Vår gemensamma ekonomi har alltså för lite pengar och på detta sätt vill alltså Riksbanken att bankerna skall sluta spara pengar hos dem och se till att pengarna spenderas istället.
Detta skall i sin tur sedan bidra till att öka tillväxten.
Samtidigt oroas man både i Sverige och i övriga EU över att den privata skuldsättningen är för hög. Denna i sin tur drivs på av att våra banker får skapa och kontrollera nästan hela penningmängden och hur de nya pengarna först ska användas.
Att hushållen fortsätter att skuldsätta sig mer kan bland annat förklaras med en avreglerad finansmarknad och helt andra skatte- och subventionssystem än tidigare. Detta i sin tur innebär att hushållen numera klarar av en högre skuldkvot än tidigare för att kunna upprätthålla en levnadsstandard som de annars inte skulle kunnat ha i den nuvarande ekonomin.
Men viktigast är att vår riksdag och regering överlåtit statens konstitutionella rätt att skapa nya pengar till våra banker.
Varför köper inte Riksbanken statspapper och ökar penningmängden för hushållen och den privata sektorn genom att staten spenderar in dem på outnyttjade resurser?
Genom att nya pengar skapas och spenderas på befintliga resurser, (t.ex personalbrist på våra sjukhus, äldrevården och våra skolor, underhåll av infrastruktur, försvaret mm, mm.), så finns det inte någon risk för inflation. Om risken för inflation trots allt skulle uppstå är det ju bara att sälja tillgångar(t.ex statspapper) mot valuta och pengarna försvinner ur Riksbankens balansräkning. De upphör att existera.
Inflation uppstår vanligtvis när penningmängden ökar snabbare än utbudet av varor och tjänster (t.ex bostadspriserna på grund av våra banker.), eller av att varor och tjänster minskar snabbare än penningmängden (t.ex sjuksköterskor eller lärare på grund av åtstramningar.).
Det märkliga är att det med Riksbankens åtgärd alltså är meningen att vi skall skuldsätta oss mer, sälja ut mer, och acceptera åtstramningar för att våra banker ska kunna låna ut mer, istället för att dom nya pengarna spenderas in i ekonomin för våra gemensamma ändamål.
Offentligt spenderande av nya pengar skulle öka tillväxten direkt och penningmängden skulle ökas utan skuld samtidigt som skulderna betalades av.
Detta skulle också undan för undan minska på den allmänna skuldsättningen.
Om våra pengar
Den monetära basen, alltså allmänhetens tillgångar hos Riksbanken är en balansräkning som motsvarar hur mycket pengar som Riksbanken givit ut.
2013 var det ca 85 miljarder. Det är detta våra politiker kallar vårt ”underskott”.
Dom här pengarna ökar genom att Riksbanken köper tillgångar i statspapper. (Man kan köpa utländsk valuta också men då undergräver man vår monetära suveränitet).
Staten ”hamnar i skuld hos sig själv” då Riksbanken betalar för dessa statspapper med nya pengar som ökar den monetära basen. Pengarna spenderas sedan in i ekonomin när staten köper varor och tjänster av hushållen och våra företag.
Pengarna blir en allmän tillgång då de spenderas in av staten. De kommer att motsvara hushållens och företagens samlade tillgångar på betalningsmedel.
Vill Riksbanken minska tillgången på pengar så säljer den tillgångar mot monetär bas som tas tillbaka och pengarna försvinner från Riksbankens balansräkning eftersom dom representerar en fordring på sig själv.
Det statliga ”underskottet” minskas med den motsvarande summan.
Staten gör också detta på ett dynamiskt sätt med skatteintäkter.
Bankernas andel av den monetära basen var 2013 ca 1700 miljarder tillsammans med ca 10 miljarder i reserver. Det är den del av den monetära basen som våra banker tillåts skapa och kontrollera för den finansiella sektorn genom skuld.
Det är alltså våra samlade tillgångar hos Riksbanken som våra politiker missvisande använder för att försöka övertala oss gå med på att göra åtstramningar och minska vårt allmänna välstånd, eller skära ned på vår välfärd. Detta har ingenting med bankernas och den finansiella sektorns andel av den monetära basen att göra.
Det är istället vårt ”underskott” som är så stort att vi måste stycka upp och sälja ut våra gemensamma tillgångar för att allt ska bli bättre.
Man använder här doktriner och ideologisk retorik istället för fakta om ekonomi för att få oss att gå med på saker vi inte tycker är bra.
Att sedan påstå att man genom att stycka upp den offentliga sektorn och sälja ut delar av den, eller genom att genomföra åtstramningar i den privata sektorn för att skapa nya jobb, det är i det här sammanhanget rent nonsens.
Om rätten att skapa pengar
”När vi förlitar oss på våra banker för att skapa större delen av vår penningmängd, så är det enda sättet att få in mer pengar i ekonomin – att den privata sektorn, alltså hushållen och företagen, skuldsätter sig än mer.”
Mer och mer pengar kommer sedan att gå åt till att betala för dom nya pengarna. Detta kommer att blåsa upp den finansiella sektorn ytterligare.
Den finansiella sektorn är viktig. Men våra banker ska inte få utöva statens konstitutionella rätt att skapa pengar i den.
Varför?
det finns ju alternativ till hur krisen med en alltför stor finanssektor ska lösas
Varför höll man en folkomröstning i Grekland överhuvudtaget när man efteråt inte hörsammade folkets röst alls och till och med accepterade hårdare villkor i deras ställe efteråt?
Den grekiska regeringen gick alltså emot både vad dom gick till val på och den folkomröstning som den utlyste när man lät frågan gå vidare till folket för att fatta beslut.
Ändå valde regeringen att gå emot dem.
Varför?
Det handlade alltså aldrig om politiskt vidsynthet och att lyssna på sitt folk som islänningarna gjorde.
Alltså välja vilka delar av finanssektorn som måste regleras, begränsas eller tillåtas gå under för att den åter ska fungera som det är tänkt.
Islänningarna valde det senare.
Skuldavskrivningar hade varit ett alternativ till detta.
Ett märkligt påstående
hur kan våra politiker fatta beslut som litar på makroekonomiska modeller som utesluter banker och skulder.
I dom nyliberala makroekonomiska modellerna är den höga skuldsättningen inte intressant att titta på, ”eftersom det bakom varje skuld finns en långivare, så dom tar därför ut varandra”. Bankernas och finanssektorns inflytande på realekonomin är därför inte intressant ur ett nationalekonomiskt perspektiv.
På detta sätt föreställer man sig att finanssektorn inte påverkar ekonomin i den privata sektorn. Alltså hushållen och företagen.
Bankerna står för 96% av penningmängden och bestämmer också var dessa nya pengar först ska användas. Det är pengar som skapas genom skuld. Det är samma pengar som blåser upp finanssektorn.
Hur kan de ta ut varandra om bostadskostnaderna blir så höga att de påverkar köpkraften så mycket att den minskar?
Eller om små och medelstora företag tvingas skära ned eftersom den minskade köpkraften minskar på den efterfrågan dom är beroende av.
Hur kan de ta ut varandra då?
Det är inte svårt att se hur dynamiken i en alltför stor finansiell sektor påverkar ekonomin som helhet eftersom den tillåts att skapa pengar till sig själv genom våra banker.
Deras uppgift är att tjäna sina egna intressen. Inte hur vi vill skapa vårt välstånd eller utforma vår välfärd.
Inequality For All – Documentary
What really is happening in our societies. An economic model gone wrong.
Den här finns på svenska hos Netflix också.
https://www.youtube.com/watch?v=0NdDupITDv8
Debt and money
Put the new money into the real economy rather than financial markets and property bubbles.
”There’s an economic taboo against creating money and actually spending it into the economy. It’s OK to do things like Quantitative Easing where you’re pumping all this money into the financial markets, pushing up house prices, making the wealthy wealthier. It’s a complete taboo to actually spend that money on something that benefits the society.”
– Ben Dyson Positive Money
When we rely on banks to create most of our money, then the only way of getting more money into the economy – is for the private sector to go further into debt.
Åtstramningar är ingen bra policy
en defekt policy eller skadlig doktrin är inte att hjälpa till.
Vad som är tillräckligt mycket offentlig sektor har inget direkt samband med skatten eller statliga lån eftersom dom bara är finansiella verktyg för en viss policy.
Det är ju inte verktygen som avgör om regeringen ska spendera eller inte.
Dom statliga finanserna säger faktiskt ingenting om hur stor vi vill att den ska vara.
Den frågan är i själva verket helt oberoende av dess finanser.
De krav på Grekland som IMF ställer om reformer för privatiseringar verkar mer handla om att tvinga Grekland att införa och leva efter en ekonomisk doktrin än att verkligen hjälpa till.
Greklands ekonomi är helt kontrollerad och styrd av bankernas intressen och spekulation.
Hur kan man lägga en egen statsbudget med någon annans pengar? Dom äger ju varken sin egen valuta eller har någon kontroll över utgivningen av penningmängden.
Vi betalar ett högt pris för att överge vår konstitutionella rätt att skapa och ge ut pengar och åtstramningar är helt enkelt inte medlet när tillgången på pengar i ekonomin är för liten.
Funktionella finanser?
vad kan vi mena med verklig förändring.
Så länge vår regering och riksdag inte kontrollerar penningmängden så kan den heller inte påverka vårt välstånd eller vår sysselsättning i någon större utsträckning.
Ingen regering har någon finansiell kraft i sina beslut utan dess konstitutionella rätt att ge ut och styra hur våra pengar först ska användas.
Vi får som nu vänja oss vid att våra banker finansierar sin egen likviditet med större delen av penningmängden för att kunna fortsätta spekulera i en finansiell sektor som ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.
Vi kommer fortsatt att ha en liten gemensam penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna. Vi kommer att fortsätta skylla det på varandra, på våra partiåsikter, slåss om det, och munhuggas och ingenting kommer i förlängningen av detta att förändras.
Eller kanske ska vi överlåta någonting mer så att allt ska bli bra igen? EU,
Gå med i eurozonen? NATO? Acceptera TTIP, ISDS?
Vad mer?
Lösningen finns inte någon annanstans.
Vi har den helt i egna händer.
Vad händer i Spanien?
istället för en finansiell reform går Spanien från att vara en demokrati till en polisstat med övriga medlemsländers tysta samtycke.
Vid sidan av händelseutvecklingen i Grekland tar Spanien istället itu med kraven på att förändra det finansiella systemet genom att anta lagar som gör att landet blir en diktatur.
Dom så kallade munkavlelagarna träder i kraft trots protester från Spaniens befolkning, hela den politiska oppositionen, Amnesty International och FN.
Det är till exempel olagligt från och med nu att samlas framför en offentlig byggnad eller att fritt delta i en oanmäld sammankomst på en allmän plats. Du får heller inte använda fotografier och videoupptagningar som inte först godkänts av polisen.
Polisens egen godtyckliga tolkning av ”respekt, samarbete och lydnad” kommer från och med nu att vara tillräckligt för att bötesbelägga en medborgare utan domstolsprocess.
I brottsbalken har artikeln om de medborgeliga rättigheterna rakt upp och ner ersatts av en beskrivning av den påföljd som gäller för ”störande av ordning på offentligt plats”.
En hel nation inom EU fråntas rätten till att fritt kritisera sin regering och påverka politiska beslut.
Den övriga unionens och medias reaktion på detta?
Ingenting. Det är helt tyst.
Grekland har en jättechans imorgon.
den Grekiska staten behöver inte vara beroende av kreditmarknaderna för att kunna fungera
Grekland har imorgon en jättechans att ta kontrollen över, och kunna forma sin egen framtid förutsatt att man med en egen valuta också denominerar skulderna i den.
Monetärt suveräna regeringar har ett mycket större och flexiblare politiskt utrymme.
Regeringar av det här slaget kan inte bara kan utfärda sin egen valuta och betala statsskulder i sin egen denominerade valuta, utan de begränsningar på budgettransaktioner som man själva skapat kan också dynamiskt anpassas mot förändringar genom att man själv kan ändra på dessa regler.
Därför blir den här typen av regeringar inte heller ekonomiskt begränsade på det sätt som icke suveräna regeringar är, och dom kan då helt fokusera på viktiga frågor som full sysselsättning och prisstabilitet.
Det finns aldrig någon risk för en suverän nation som ger ut sin egen fritt flytande valuta om skulderna är denominerade i den egna valutan.
I denna mening är staten inte heller beroende av kreditmarknaderna för att kunna fungera.
Under ett sådant finansiellt system skulle makten att skapa pengar tas bort från banksektorn och överföras till ett offentligt organ, som t.ex. Bank of Greece. Bank of Greece skulle då vara ensamt ansvarigt för att skapa nya pengar och kunna överföra dom till regeringen som sedan skulle kunna använda dem för dom offentliga utgifterna.
Nationer som gett upp sin suveränitet genom att uppgå i valutaområden( t.ex. eurozonen ); eller genom att dollarisera sina valutor, är uppenbarligen inte i kontroll av, eller styr sin egen valuta och står därför inför samma begränsningar som länder led av under eran med guldstandarden.
Greeks should find the nerve to outlaw fractional reserve banking
ogrundade föreställningar och propaganda skapar myter om Grekland.
”Greece must avoid replacing one myth with another – that returning to the drachma will be a panacea. If and when the drachma returns it will not be the notes and coins issued by the State free of debt which will be the problem, it will be the new drachma denominated debt issued by the privately controlled international banking system which will hobble Greece to its present masters.”
Read article on Positive Money »
BellaCaledonia article Greek Myths »
Tillväxt betyder inte åtstramningar
vems välstånd gynnas egentligen av alla åtstramningar?
Thomas Piketty har påvisat det. Både OECD och IMF har dragit samma slutsats.
Den del av penningmängden som våra affärsbanker har tillåtits kontrollera genom lån ökar 3 ggr snabbare än aktiviteten i den verkliga ekonomin, och det är det som bromsar tillväxten.
Det betyder i sin tur att vi med statens del av penningmängden, det som vi kallar vårt underskott, betalar för bankernas utlåning istället för att spendera dom på våra gemensamma resurser.
Vi subventionerar alltså våra affärsbankers spekulation och kapitalförvaltning med statliga medel.
Det är ganska enkelt att se dynamiken i detta.
96% av alla pengar skapas genom skuld av våra banker. Om vi skulle betala av alla skulder så försvinner också den delen penningmängden. Med ett undantag, skulden för pengarna kommer att finnas kvar att betala på grund av räntan när alla lån är betalda och pengarna försvunnit ur ekonomin.
När staten spenderar in pengar direkt i ekonomin genom sitt underskott bidrar det till, och ökar hushållens och företagens tillgångar i den privata sektorn. Vi får mer pengar att handla för och storleken på ekonomin växer för att komma i nivå med befintliga resurser.
Dessa pengar, 4% av penningmängden, är icke räntebärande skuld. Vi betalar tillbaka dem genom statlig inkomstskatt.
Alltså, vi använder oss av det statliga underskottet, av pengar som staten ger ut, för att kunna betala på den räntebärande och lånade delen av den samlade penningmängden eftersom mycket lite av dom pengarna till slut hamnar i den gemensamma ekonomin då de först filtreras genom våra bostads och finansmarknader.
Varifrån skulle pengarna till detta annars komma ifrån?
Ändå hävdar många av våra folkvalda politiker envist att det handlar om att välfärden blivit för kostsam, vår offentliga service för stor och att vi måste göra eftergifter i vårt välstånd för att det ska bli bra igen.
Samtidigt överstiger avkastningen på kapital ekonomins tillväxttakt över tid och detta leder till en ökad ojämlikhet med så stora skillnader att det påverkar tillväxten negativt.
Faktum är att dom statliga finanserna inte säger någonting om hur stor vi vill att den offentliga sektorn ska vara.
Den frågan är i själva verket helt oberoende av dess finanser.
Så vad pratar man om i Almedalen egentligen?
Om att skapa verklig förändring
hur kan vi utveckla vårt välstånd utan åtstramningar?
All ekonomisk utveckling kräver ett fortlöpande statligt underskott.
Staten finansierar sitt spenderande genom att den ger ut pengar. Detta sker inte genom skatteintäkter.
Med skatten ser regeringen sedan till att upprätthålla efterfrågan på de pengar som enbart staten har rätt att ge ut.
Våra svenska kronor och ören är alltså helt enkelt icke räntebärande statlig skuld som ges ut i form av det vi kallar pengar och är det betalningsmedel vi använder.
Det vi kallar ett budgetunderskott är alltså hushållens och våra företags samlade tillgångar på pengar, och är den statligt utgivna delen av våra pengar. Den delen är ca 4% av den totala mängden.
Våra banker tillåts sedan att ge ut och kontrollera resten, ca 96% av den samlade penningmängden. Bankerna får alltså skapa innehav dom inte har, ur ingenting på konton när dom lånar ut pengar.
Om vi verkligen vill åstadkomma någon förändring så är det detta vi måste ändra på. Det gör vi inte med politisk eller ideologisk retorik. Utan genom att ta tillbaka kontrollen över utgivningen av våra pengar och hur de först ska användas.
Varför ska våra affärsbanker få bestämma det?
Så vad gör alla i Almedalen egentligen…