about the cyclical economy

If our banks create access to money in a way that drives investors and entrepreneurs, and if this money is simultaneously invested outside the real demand in a market economy, then an economy has been created which is due to an artificial demand and to artificial price increases as a result of where this money is first put into the economy.
We thus get economic cycles that do not always depend on, or reflect, where the market economy pricing and demand are of their own power.
Instead, it will reflect where the banks think they can best serve their interests.
When reality then catches up with these bloated economic conditions, we get a recession with less money in circulation, but with the debt remaining that is the cost of the money that was created and driven the artificial economic upturn in the economy.
In this way, companies and individuals pay jointly for the banks’ speculation.

Banks should work with asset management and lend money. But why do they get to create money in that process?

The world we live in

We all have a unique and individual expression of our being embedded in our dna. And some part of it is also inherited from a cultural conditioning behaving as a connection to a cultural past. When it unfolds in our spontaneous expression of being it will have its own pre-established way of presenting itself as imagination.
Its in our blood. And it is really not in the physical world. The struggle we have with this are within ourselves.
It also constitutes an individual form of danger when we by a collective, by corporations or governments, without a connection to our being allow ourselves to live out all kinds of interior worlds of imaginative self interest onto other people. We will then become a danger both to people, and to the world.
What we are doing to each other then, to this otherness, is trying to mirror and replace the within in other people, with that of our own, and then try to morally justify our actions by the submission of other people. As if a loud voice or forcefulness was an argument in itself.
And if they do not agree to this. We bring our war to them.
This will now become our world.

About leadership today

Being directed by, and unaware of the patterns of behaviour that flow from the organizing structure of a certain collective itself, rather than the individuality of its members,
is getting us very close to how people have come to appreciate the political, financial and corporate leadership of today.

To become public property

It can differ quite a lot between one person and another intellectually, in terms of knowledge and skills, and to be able to draw conclusions from rational arguments rather than rhetorical.

But in terms of our character, the differences are much smaller.
It is with our character we share our public opinion with others. It is were it gets its outlet.
All our differences are smoothed out.

We act anonymously on public opinion with rhetorical conclusions in the protection of the majority to justify our views and our actions.

We will then become public property.

Whats all this talk about a budget?

A balanced budget means no new injection of money into the economy.
The financial year looks the same at the end as it looked at the beginning.
No change has occurred.
There is only one reason to have such a limitation of wealth, that is if inflation threatens the economy as our gouvernment has charged too little tax out of it.

A budget surplus means that the government has managed to spend less money in to the private sector than they have taken out in tax.
This means that the private sector now has a deficit of money in it.
The financial year ends with the fact that there is less money in the private sector than there was in the start of the year.
This means that households and firms has to borrow or use their savings to maintain their consumption of goods and services in order to maintain the existing level of revenues and living standards.
This is also occurs when our banks are aloud to control the money supply.
If the surpluses are retained for a long time the whole of the private sector has to reduce their expectations and their economic activity, and we get a recession with unemployment as a consequence, or it has to try to compensate by putting itself into (more) debt. Which was the case leading up to the bank crisis in 2008.
A follow up to this happens when loans cannot be repaid, which later turned out to accelerate and spread the banking crisis.

With a budget deficit the state has charged less tax out of the economy than it has spent into what we use in the economy. There is a general financial prosperity and employment increase because the supply of money increases to come in line with the existing resources.

The macroeconomic terminology thus have an opposite impact on the real economy than household thinking because households and firms use the money. Gouvernments have the constitutional right to create and spend them for us to be able use them in the economy.

A budget then has nothing to do with ideology, an -ism or any doctrin. But it has all to do with who controls the money supply.

We are being led by imbeciles – by Bill Mitchell

”I was reading John Maynard Keynes recently – circa 1928 – that is, 8 years before the publication of the General Theory with his Treatise on Money intervening. He was railing against the principles and practice of ”sound finance”, which he noted had deliberately caused billions of pounds in lost income for the British economy. He urged the Treasury and the Bank of England to abandon their conservative (austerity) approach to the economy and, instead, embark on wide-scale fiscal stimulus to create jobs and prosperity. He concluded that with thousands of workers idling away in mass unemployment that it was “utterly imbecile to say that we cannot afford” to stimulate employment via large-scale public works – building infrastructure etc. He considered the policy makers who opposed such options were caught up in “the delirium of mental confusion”.
The stark reality is that 88 years later, he could have written exactly the same article and would have been ‘right on the money’. We are being led (euphemism) by imbeciles.”

Full article at Bill Mitchells – billy blog here »

Vad är verklig förändring?

på vilket sätt förändrar vi något egentligen?

Det är inte genom att förhandla bort våra nationella och lokala rättigheter, eller rätten till våra egna resurser med mycket långtgående handelsavtal som vi skapar någon verklig förändring.
Vi gör det inte heller med en neo-liberal ekonomisk teoris självskadebeteende. Åtstramningar och utförsäljningar gynnar inte vår gemensamma ekonomi.
Inte heller gynnar det våra inhemska företag på något sätt.

Vi får heller inte vårt välstånd att växa generellt med detta, det är faktiskt tvärtom.

Staten sparar inte pengar för bättre tider genom åtstramningar. För att kunna spara pengar måste någon först skapa pengar som spenderas in i ekonomin.
Vart ska pengarna annars komma ifrån?
Säljer vi ut våra inhemska resurser blir vi ju beroende av andra när dom inte längre finns kvar.
Se vad som händer med Grekland, Finland, Spanien, Portugal, Irland när man överger kontrollen över den egna valutan.
Vad kommer inte dom att tvingas sälja ut för att få nya pengar?
Detta förhållandet gäller om vi ersätter vår egen valuta med någon annans, t.ex euron, eller om det är våra banker som får ge ut och bestämma hur våra pengar först ska användas.
Alla nya pengar kommer först att som nu användas på det sätt som gynnar våra bankers kapitalförvaltning bäst.

Nationalekonomiskt handlar det nu om en brist på pengar som skapats av en ekonomisk teori utan verklighetsförankring, och därför också om dess nuvarande långsiktiga politiska verkan som privilegierar långivare och kapital över arbetskraft.
Ett förhållande som naturligtvis inte är bra för våra inhemska företag, eftersom företagen och dess arbetskraft ju också är konsumenter av det som produceras i den lokala ekonomin.

Pengar i det nuvarande systemet är skuld, och pengar kan just nu bara tillföras ekonomin genom att hushållen och företagen lånar dem.

Så länge vi också föreställer oss att det är våra globala exportföretag som är ”mäklare” av alla pengar som finns tillgängliga för oss, så gynnar vi bara dom globala exportföretagen eftersom dom på ett indirekt sätt får styra en omvandling av självförsörjande lokala marknader till beroende konsumenter av globala försörjningskedjor.

Detta i sin tur åstadkommer stora svårigheter för våra lokala ekonomier, och för dom inhemska företagen, för vår landsbygd och för våra mindre städer.

Skulle inte vi bättre gynnas av att skicka våra pengar till andra nationer och bidra till vår faktiska levnadsstandard genom att få varor i gengäld, hellre än att lägga till deras verkliga standard och erhålla andras pengar tillbaka i gengäld?
Det dom kan göra med våra pengar dom fått i utbyte, är ju att antingen köpa mera varor och tjänster, eller spara dom för att göra detta vid ett senare tillfälle.

Det enda sättet för våra regeringar att ändra på detta i vårt nuvarande finansiella system är att skapa förutsättningar för alla att antingen kunna ta på sig mer skuld, eller att återta den konstitutionella kontrollen över penningmängden.

Vi skulle faktisk kunna använda vår välfärd och våra outnyttjade inhemska resurser så, att när nya pengar spenderas in i ekonomin, istället för att först hamna på våra finansmarknader, först spenderas på våra allmänna och gemensamma behov.

Varför tillåta att våra banker får finansiera sin egen likviditet genom att skapa och kontrollera tillgången på pengar?
Ett första steg att ändra på detta är genom att först se till att våra banker inte får skapa insättningar på konton ur tomma intet när dom ger ut lån.

Om att tvinga fram politiska förändringar

Ett scenario för att med finansiella medel ta kontrollen över demokratier.

Det här är också ganska precis tillvägagångssättet för hur skuldsättningen går till i eurozonen och orsaken till hur skuldsättningen i utvecklingsländerna har gått till historiskt.

Genom att låna i en annan valuta, eller att ersätta den egna valutan helt med någon annans(eller med digitala pengar från våra banker), tvingas länder att sälja ut och skuldsätta sig för att nya pengar ska tillföras ekonomierna av auktoriteten bakom valutan. Annars kommer inga nya pengar att utfärdas och nationen går omkull.
På det här sättet tvingas sedan länderna att undan för undan öka sitt beroende och skapa ytterligare förutsättningar för att kunna skuldsätta sig mer och mer.

Det är alltså en mall för att på ett ekonomiskt sätt kunna ta över en nation från dess befolkning.

Genom att tvinga dem att sälja ut sina tillgångar, dess råvaror och dess gemensamma statliga resurser och företag så tvingar man på detta sätt fram utförsäljningar och privatiseringar, för att ersätta den inhemska produktionen eller dom inhemska lokala företagen med globala företag, och på detta sätt ökar man också samtidigt behovet av att i fortsättningen kunna låna upp nya pengar att sätta in i ekonomin för att den ska tillföras nya betalningsmedel. Dom stora exportföretagen och deras ägare har en betydande roll i det här eftersom det är dom som uteslutande gynnas av detta förfarande.
Man tar helt enkelt kontrollen över en demokrati från dess folkvalda och från dess befolkning för att tvinga fram politiska förändringar som inte är i deras eget intresse och som dom kanske heller inte vill gå med på. Annars utfärdas inga nya pengar.

Vi ser samma scenario hända i Europa med Finland, Portugal, Grekland, Spanien, och Irland, som med länder tidigare i Afrika och Latinamerika.

Om en nation fortfarande äger och ger ut sin egen valuta är det här scenariot frivilligt och mycket självdestruktivt.

Nu är det Finlands tur

Finlands sak är vår.

Nu är det Finlands tur att fundera på om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi faktiskt vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.

Det är alltså Finlands tur att tvingas till samma självdestruktiva åtstramningar som Grekland tvingades till.

Det är ingen skillnad mellan ett medlemskap i eurozonen, eller som vi gjort i Sverige, att överlåta vår konstitutionella rätt att skapa pengar och därigenom också kontrollen över penningmängden till våra privata banker. Vi har ju under dessa förhållanden ändå övergett riksdagens och regeringens rätt att i verkligheten kunna styra över finanspolitiken och därigenom också att bestämma hur pengar först ska användas, till någon annan.

”It will be as if each EMU member country were to attempt to operate fiscal policy in a foreign currency; deficit spending will require borrowing in that foreign currency according to the dictates of private markets.”
– L. Randall Wray in his 1998 book, Understanding Modern Money

Det är viktigt att notera att tanken bakom dessa åtstramningar är föreställningen att det kommer en dag då våra regeringar kommer att ”få slut på pengar”. Att en nation kommer att gå omkull om den inte skär ner på dom offentliga utgifterna och säljer ut sina tillgångar.

Men under nuvarande förhållanden kommer det här bara leda till att en Nation ökar sitt beroende, att ett land tvingas att skapa ytterligare förutsättningar att skuldsätta sig än mer.

En nation kan visst gå omkull, helt sant, men inte alla nationer.

En nation kan faktiskt bara bli oförmögen att betala sina utgifter om valutan som används ges ut av någon annan, svarar mot en myntfot(t.ex. guldet.), eller om landets skulder är i någon annans valuta än den egna.

Finland delar den här minsta gemensamma finanspolitiska nämnaren med många andra länder. Inte bara i västeuropa. Utan även med alla de länder som vi vanligtvis kallar ”utvecklingsländer”.

Vi kan ha hur många åsikter som helst om detta, men vad vi egentligen borde diskutera är grundläggande fakta.

En förändring kan faktiskt bara ske om vi först gör en grundläggande förändring av vårt monetära system.

Till Artikel i SVD »

Om Åtstramningar när ekonomin har för lite pengar

Det enda skälet till att vi tolererar de självdestruktiva åtstramningar som sker i Sverige och Europa nu under skenet av finanspolitiskt ansvar är att tillräckligt många ännu inte insett vad detta verkligen är för något.

I verkligheten har våra privata banker givits rätten att för eget vinstsyfte skapa våra pengar på bekostnad av våra regeringar, och de människor de representerar.

ECB and fiscal policy

why deliberately crashing the Greek financial system if not to command policy?

If nations in the eurozone want to maintain the independence of their democratic governments and the accountability of their governments to the people, the first thing they must do is to make their central banks and their banking system responsible to the elected parliaments of their countries.

The EU, ECB and IMF has openly showed itself as a set of institutions bullying the nations of the Eurozone for the political purpose of enforcing neoliberal austerity more than as being an institution acting to maintain financial and banking system stability in Europe.

By cutting off liquidity from the Greek banks and to deliberately crash the Greek financial system to command policy in Greece was a violation of sovereign democracies, and by the ECB to do its utmost to maintain the stability of the financial and banking system in the eurozone.

Is this not just another way to try to bypass the individual EU or eurozone member nations, and the voters’ desire for an economic policy that benefits society, to replace it with one better suited for the banks, the ECB and the financial sector?

Right now, they are causing exactly the kind of mistrust and suffering that lead to the horrors of world war two.

Om den monetära unionen

och den logiska konsekvensen av den makroekonomiska balansräkningen

Det är intressant att man i den monetära unionen har ett krav på att underskotten inte får överstiga 3% per år.

Inom unionen betyder det här att dom stora exportländerna med stora exportöverskott kan tillåta sig att ha budgetöverskott år efter år, precis som alla nationer inom unionen kan, om enskilda medlemsländer säljer mer varor till andra medlemsländer än vad de köper av dom.

Det här innebär samtidigt att minst ett land måste dra på sig underskott för varje annan nation som driver ett överskott.

Det är helt enkelt en logisk konsekvens av den makroekonomiska balansräkningen med sektorbalanser vilken är tillämplig på alla nationer och alla tidsperioder.

Starka producentländer kommer att driva överskott gentemot andra länder som har svårare att exportera sina varor och tjänster. Samtidigt ska dessa medlemsländer följa det strikta 3% kravet.

Hur går det här ihop?

Det gör det inte.

Men kanske går det om man kan införa en slags turordningslista där länderna emellan får turas om att driva överskott och underskott, samtidigt som man då inte heller påtvingar länderna en ekonomisk politik med åtstramningar under dom åren som man tvingas till underskott.

Länderna som driver överskotten är ju dessutom också så moraliskt övertygade om den hushållsekonomiska tanken att dom inte kan föreställa sig att det är möjligt för någon nation att nå full sysselsättning med ett underskott, samtidigt som man också har ett BNP som ökar. Ett tillkortakommande som är mycket försvårande.

Så vad gör ECB och dom starka exportländerna i den monetära unionen då?

Jo, dom driver hårda sparprogram och utförsäljningar mot medborgare i medlemsländerna med underskott, samtidigt som bankerna får stora lättnader som tillser att dom hamnar i balans igen, trots att dom hamnat där dom är på grund av osäkra finansiella produkter där dom tjänar pengar på förhållandet med överskottsländer och underskottsländer.

Sovereignty-thieves and Democracy-killers

The “theft of democracy” contradicts the basic commitment of the EU to advance democracy.

The Eurozone is an instrument of the globalization process that is setting financial elites over all nations of the world, including the democracies. The situation in Greece exposes the true nature of the Eurozone institutions as a naked fact, beyond spinning, for all to see. They are popular sovereignty-thieves and democracy-killers, with the power necessary to shut democratic governments down.

Get Kindle E-book here »

More at neweconomicperspectives »

Vad allt handlar om egentligen

Till slut handlar den pågående och utdragna finanskrisen om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.

Varför?

det finns ju alternativ till hur krisen med en alltför stor finanssektor ska lösas

Varför höll man en folkomröstning i Grekland överhuvudtaget när man efteråt inte hörsammade folkets röst alls och till och med accepterade hårdare villkor i deras ställe efteråt?

Den grekiska regeringen gick alltså emot både vad dom gick till val på och den folkomröstning som den utlyste när man lät frågan gå vidare till folket för att fatta beslut.

Ändå valde regeringen att gå emot dem.

Varför?

Det handlade alltså aldrig om politiskt vidsynthet och att lyssna på sitt folk som islänningarna gjorde.
Alltså välja vilka delar av finanssektorn som måste regleras, begränsas eller tillåtas gå under för att den åter ska fungera som det är tänkt.

Islänningarna valde det senare.

Skuldavskrivningar hade varit ett alternativ till detta.

Vem ska få fatta besluten i vårat ställe?

om en regering inte längre har kontroll över penningmängden, för vem fattas då besluten hur pengarna först ska användas?

En nyckelroll för en centralbank är att tillhandahålla likviditet till sina banker.
ECB har som svar på att grekerna genomfört en demokratiskt folkomröstning om huruvida IMF, EU och ECB ska få bestämma hur en nation vill utforma sin politik och sitt självbestämmande dragit tillbaka stödet av likviditet till dom grekiska bankerna.

ECB har alltså medvetet vägrat att uppfylla sin skyldighet att tillföra likviditet.

Centralbankerna i Sverige och andra länder har tillfört enorma belopp till bankerna för att förhindra att krisen för dem skulle fördjupas, medan ECB av andra skäl istället bara ytterligare förvärrat en situation som egentligen skulle ha bidragit till att hjälpa Grekland.

IMF, EU och ECB används alltså på det här sättet indirekt för att kunna påverka enskilda länders politik i den riktning som bäst stämmer överens med bankernas intressen.

Ett lands politik och självbestämmande bestäms alltså ytterst av vilka som äger kontrollen över penningmängden.

Vad menar Carl Bildt?

Carl Bildt skriver på twitter: -Well, a clear majority in Greece doesn’t want the help that other Euro countries have offered. Their choice. But tragic.

Det finns inget tragiskt med att lyssna på vad folket man representerar önskar innan det fattas viktiga beslut i deras ställe. Det kallas demokrati.
Övriga Europa borde prova det innan de inför åtstramningar, nedskärningar och begränsningar för alla dom människor som besluten kommer att beröra direkt i deras vardag. I den meningen är medborgarnas vilja absolut.
Det handlar inte om att Grekland inte vill ha hjälp, utan hur den hjälpen skall ges.

Theodor Kallifatides uttryckte det på ett folkligt sätt såhär:
”Det här är en omröstning om det grekiska folket ska svälta med värdighet eller utan värdighet”.
Vi vet ju alltför väl vad som hände i Tyskland när den möjligheten inte gavs till dem. Men sedan fick stora skuldavskrivningar när man efteråt förstod hur viktigt detta var.

Island är ett annat föredöme för hur Europeiska demokratier bör agera i viktiga frågor.

Kanske borde Carl Bildt lyssna på vad President Ólafur Ragnar Grímsson har att säga:

Vad händer i Spanien?

istället för en finansiell reform går Spanien från att vara en demokrati till en polisstat med övriga medlemsländers tysta samtycke.

taggtrad

Vid sidan av händelseutvecklingen i Grekland tar Spanien istället itu med kraven på att förändra det finansiella systemet genom att anta lagar som gör att landet blir en diktatur.

Dom så kallade munkavlelagarna träder i kraft trots protester från Spaniens befolkning, hela den politiska oppositionen, Amnesty International och FN.

Det är till exempel olagligt från och med nu att samlas framför en offentlig byggnad eller att fritt delta i en oanmäld sammankomst på en allmän plats. Du får heller inte använda fotografier och videoupptagningar som inte först godkänts av polisen.

Polisens egen godtyckliga tolkning av ”respekt, samarbete och lydnad” kommer från och med nu att vara tillräckligt för att bötesbelägga en medborgare utan domstolsprocess.

I brottsbalken har artikeln om de medborgeliga rättigheterna rakt upp och ner ersatts av en beskrivning av den påföljd som gäller för ”störande av ordning på offentligt plats”.

En hel nation inom EU fråntas rätten till att fritt kritisera sin regering och påverka politiska beslut.
Den övriga unionens och medias reaktion på detta?

Ingenting. Det är helt tyst.

Greece has only one viable path – exit

leaving the union would not be catastrophic and politicians just reinforces the public fear of exit.

”Either the Greek government has to abandon its electoral mandate and capitulate and become just another ‘left-wing’ government overseeing the punishing austerity inflicted by the neo-liberal ideologues or it has to show leadership and take the nation out of the dysfunctional Eurozone and pursue its own path to more prosperous, if uncertain, times. Part of that leadership has to be to educate the public as to what the options are in a balanced rather than hysterical way. I have heard Syriza politicians claim that leaving the union would be catastrophic, which is not only false but just reinforces the public fear of exit.”

Read More at Bill Mitchells blog »

Om boken The Psychology of Persuasion

vårt omdöme är svagast när vi imiterar för att anpassa oss socialt till olika grupper och sammanhang.

Det intressanta med Robert Cialdini´s utmärkta bok The Psychology of Persuasion är dess detaljstudie av vad som händer när vi omedvetet hamnar i de beteendemönster vi lärt oss att anpassa oss till genom att imitera när vi växer upp.

Han ger många exempel på den beroendeställning vi avsiktligt försätts i för att vi ska känna oss osäkra i olika situationer. Vilket gör att vi lätt faller offer för dess utnyttjande av människor, företag och politiska organisationer som vill att vi ska tycka och tänka på deras villkor genom att försöka utlösa våra automatiska beteendeen.

Vi tycker att vi lever i en demokrati. Eller tycker vi verkligen det?
När vi röstar, är vår åsikt verkligen vår egen?
Vad får oss att rösta på det vi röstar på egentligen?

Desinformation skapar osäkerhet. Kan vi lita på våra experter?

Vad är nyheter?
Vad vill vi veta egentligen?

Temat i boken är gruppsykologi och utgör en naturlig fortsättning på t.ex Gustave Le Bon´s The Crowd: A Study of the Popular Mind eller Edward Bernays Propaganda.
Den finns också på svenska. I översättningheter den: Påverkan

Cut out all the ravings of vested interests

The fact is that when the crisis hit these governments had no trouble getting cash.

It is always good to work with first principles as they will rarely lead you astray. They cut out all the humbug in the media, the statements by politicians and the ideological ravings of vested interests.

Sweden – sovereign issuer, freely convertible currency, some foreign currency debt.

”So those sovereign-issuing nations(among them Sweden) with no or negligible debt denominated in foreign currency have no default risk on their public debt associated with factors such as size of deficit, outstanding debt stocks etc. Their government’s can always meet their liabilities and would only default as an insane act of politics.

There are no financial risks associated with their debt.

I haven’t done a complete analysis of the proportions of debt that are denominated in foreign currency for the other currency-issuing nations. My feeling is (from old data) that the proportion varies but is small.

At any rate, these nations can always meet their domestic obligations (including servicing debt denominated in their own currency which is held by foreigners) but in some weird situation might find it hard to service their foreign-denominated debt. Highly unlikely but there is a smidgen of risk.”

For the non-sovereign in currency nations – all of which are ‘happily’ ensconced in the failed Eurozone, they all face public debt default risk. The risk varies but they all are exposed to it.

– Bill Mitchell

Läs mer »

EU TTIP och ISDS

Förhandlingar pågår just nu i EU om TTIP(Transatlantic Trade and Investment Partnership), ett handelsavtal som tillkommer som en följd av det ekonomiska läget och ska vara ett försök att få igång ekonomin inom EU. Här försöker man använda den nuvarande skulddrivna ekonomins problem för att begränsa enskilda länders förmåga till självstyre. Avtalet handlar om kostnader(i form av stämningar på avtalsbrott) på enskilda länders skattebetalare för att förhindra dem att fatta egna beslut genom att avtala bort rättigheter som strider mot företagens vinstsyften. Oron för det nya avtalet finns i så kallade ISDS-klausuler (Investor State Dispute Settlement) som innebär att företag kan kräva kompensation av stater för utebliven vinst. Till exempel Vattenfalls kontroversiella stämning av Tyskland för att landet valt att i folkhälsans namn fasa ut kärnkraften. Klausulen har även använts av tobaksbolag som stämt länder som skyddar folkhälsan. Ska EU verkligen få förhandla bort vår och andra enskilda länders rätt att själva bestämma över våra naturresurser, vår folkhälsa, vår välfärd och hur den skall utformas. Det är inget ”handelshinder” att värna om miljön. Att värna om innehållet i maten. Hur vår sjukvård bedrivs. Vad mediciner innehåller. Att företagen faktiskt ska ha ett ansvar för vad de producerar. Att dom investerar klokt och med hänsyn till kunder och variationer i omsättningen.

Avtalet har ingen som helst betydelse på efterfrågan hos företagen, deras vilja att nyanställa. Att skapa jobb. Det är inte företagen som skapar jobb utan tillgången på pengar.

Frågan är istället hur, och vilka, som ska skapa och styra tillgången på pengar, och vad skall vi ska göra åt detta nu.

Från The Economist.
”Om du ville övertyga allmänheten om att internationella handelsavtal är ett sätt att låta multinationella företag bli rika på bekostnad av vanliga människor, då är receptet – ISDS”.

Artikeln från the Economist: Till artikeln ->

”Multinationals have exploited woolly definitions of expropriation to claim compensation for changes in government policy that happen to have harmed their business. Following the Fukushima disaster in Japan in 2011, for instance, the German government decided to shut down its nuclear power industry. Soon after, Vattenfall, a Swedish utility that operates two nuclear plants in Germany, demanded compensation of €3.7 billion ($4.7 billion), under the ISDS clause of a treaty on energy investments.”

”This claim is still in arbitration. And it is just one of a growing number of such cases.”

I Sverige är det ännu väldigt tyst om TTIP och ISDS och dess återverkningar på vår grundläggande parlamentariska beslutsförmåga. Det här handlar faktiskt ytterst om oss själva, om vi vill kunna fatta våra egna beslut.
Mer om TTIP här >>