Till slut handlar den pågående och utdragna finanskrisen om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.
Kategori: Välfärd
Minusränta varför då?
det finns väl ett mer logiskt sätt att öka tillväxten på.
Med minusränta är det meningen att Riksbanken vill få in mer pengar i ekonomin.
Vår gemensamma ekonomi har alltså för lite pengar och på detta sätt vill alltså Riksbanken att bankerna skall sluta spara pengar hos dem och se till att pengarna spenderas istället.
Detta skall i sin tur sedan bidra till att öka tillväxten.
Samtidigt oroas man både i Sverige och i övriga EU över att den privata skuldsättningen är för hög. Denna i sin tur drivs på av att våra banker får skapa och kontrollera nästan hela penningmängden och hur de nya pengarna först ska användas.
Att hushållen fortsätter att skuldsätta sig mer kan bland annat förklaras med en avreglerad finansmarknad och helt andra skatte- och subventionssystem än tidigare. Detta i sin tur innebär att hushållen numera klarar av en högre skuldkvot än tidigare för att kunna upprätthålla en levnadsstandard som de annars inte skulle kunnat ha i den nuvarande ekonomin.
Men viktigast är att vår riksdag och regering överlåtit statens konstitutionella rätt att skapa nya pengar till våra banker.
Varför köper inte Riksbanken statspapper och ökar penningmängden för hushållen och den privata sektorn genom att staten spenderar in dem på outnyttjade resurser?
Genom att nya pengar skapas och spenderas på befintliga resurser, (t.ex personalbrist på våra sjukhus, äldrevården och våra skolor, underhåll av infrastruktur, försvaret mm, mm.), så finns det inte någon risk för inflation. Om risken för inflation trots allt skulle uppstå är det ju bara att sälja tillgångar(t.ex statspapper) mot valuta och pengarna försvinner ur Riksbankens balansräkning. De upphör att existera.
Inflation uppstår vanligtvis när penningmängden ökar snabbare än utbudet av varor och tjänster (t.ex bostadspriserna på grund av våra banker.), eller av att varor och tjänster minskar snabbare än penningmängden (t.ex sjuksköterskor eller lärare på grund av åtstramningar.).
Det märkliga är att det med Riksbankens åtgärd alltså är meningen att vi skall skuldsätta oss mer, sälja ut mer, och acceptera åtstramningar för att våra banker ska kunna låna ut mer, istället för att dom nya pengarna spenderas in i ekonomin för våra gemensamma ändamål.
Offentligt spenderande av nya pengar skulle öka tillväxten direkt och penningmängden skulle ökas utan skuld samtidigt som skulderna betalades av.
Detta skulle också undan för undan minska på den allmänna skuldsättningen.
Om våra pengar
Den monetära basen, alltså allmänhetens tillgångar hos Riksbanken är en balansräkning som motsvarar hur mycket pengar som Riksbanken givit ut.
2013 var det ca 85 miljarder. Det är detta våra politiker kallar vårt ”underskott”.
Dom här pengarna ökar genom att Riksbanken köper tillgångar i statspapper. (Man kan köpa utländsk valuta också men då undergräver man vår monetära suveränitet).
Staten ”hamnar i skuld hos sig själv” då Riksbanken betalar för dessa statspapper med nya pengar som ökar den monetära basen. Pengarna spenderas sedan in i ekonomin när staten köper varor och tjänster av hushållen och våra företag.
Pengarna blir en allmän tillgång då de spenderas in av staten. De kommer att motsvara hushållens och företagens samlade tillgångar på betalningsmedel.
Vill Riksbanken minska tillgången på pengar så säljer den tillgångar mot monetär bas som tas tillbaka och pengarna försvinner från Riksbankens balansräkning eftersom dom representerar en fordring på sig själv.
Det statliga ”underskottet” minskas med den motsvarande summan.
Staten gör också detta på ett dynamiskt sätt med skatteintäkter.
Bankernas andel av den monetära basen var 2013 ca 1700 miljarder tillsammans med ca 10 miljarder i reserver. Det är den del av den monetära basen som våra banker tillåts skapa och kontrollera för den finansiella sektorn genom skuld.
Det är alltså våra samlade tillgångar hos Riksbanken som våra politiker missvisande använder för att försöka övertala oss gå med på att göra åtstramningar och minska vårt allmänna välstånd, eller skära ned på vår välfärd. Detta har ingenting med bankernas och den finansiella sektorns andel av den monetära basen att göra.
Det är istället vårt ”underskott” som är så stort att vi måste stycka upp och sälja ut våra gemensamma tillgångar för att allt ska bli bättre.
Man använder här doktriner och ideologisk retorik istället för fakta om ekonomi för att få oss att gå med på saker vi inte tycker är bra.
Att sedan påstå att man genom att stycka upp den offentliga sektorn och sälja ut delar av den, eller genom att genomföra åtstramningar i den privata sektorn för att skapa nya jobb, det är i det här sammanhanget rent nonsens.
Varför?
det finns ju alternativ till hur krisen med en alltför stor finanssektor ska lösas
Varför höll man en folkomröstning i Grekland överhuvudtaget när man efteråt inte hörsammade folkets röst alls och till och med accepterade hårdare villkor i deras ställe efteråt?
Den grekiska regeringen gick alltså emot både vad dom gick till val på och den folkomröstning som den utlyste när man lät frågan gå vidare till folket för att fatta beslut.
Ändå valde regeringen att gå emot dem.
Varför?
Det handlade alltså aldrig om politiskt vidsynthet och att lyssna på sitt folk som islänningarna gjorde.
Alltså välja vilka delar av finanssektorn som måste regleras, begränsas eller tillåtas gå under för att den åter ska fungera som det är tänkt.
Islänningarna valde det senare.
Skuldavskrivningar hade varit ett alternativ till detta.
Inequality For All – Documentary
What really is happening in our societies. An economic model gone wrong.
Den här finns på svenska hos Netflix också.
https://www.youtube.com/watch?v=0NdDupITDv8
Debt and money
Put the new money into the real economy rather than financial markets and property bubbles.
”There’s an economic taboo against creating money and actually spending it into the economy. It’s OK to do things like Quantitative Easing where you’re pumping all this money into the financial markets, pushing up house prices, making the wealthy wealthier. It’s a complete taboo to actually spend that money on something that benefits the society.”
– Ben Dyson Positive Money
When we rely on banks to create most of our money, then the only way of getting more money into the economy – is for the private sector to go further into debt.
Åtstramningar är ingen bra policy
en defekt policy eller skadlig doktrin är inte att hjälpa till.
Vad som är tillräckligt mycket offentlig sektor har inget direkt samband med skatten eller statliga lån eftersom dom bara är finansiella verktyg för en viss policy.
Det är ju inte verktygen som avgör om regeringen ska spendera eller inte.
Dom statliga finanserna säger faktiskt ingenting om hur stor vi vill att den ska vara.
Den frågan är i själva verket helt oberoende av dess finanser.
De krav på Grekland som IMF ställer om reformer för privatiseringar verkar mer handla om att tvinga Grekland att införa och leva efter en ekonomisk doktrin än att verkligen hjälpa till.
Greklands ekonomi är helt kontrollerad och styrd av bankernas intressen och spekulation.
Hur kan man lägga en egen statsbudget med någon annans pengar? Dom äger ju varken sin egen valuta eller har någon kontroll över utgivningen av penningmängden.
Vi betalar ett högt pris för att överge vår konstitutionella rätt att skapa och ge ut pengar och åtstramningar är helt enkelt inte medlet när tillgången på pengar i ekonomin är för liten.
Funktionella finanser?
vad kan vi mena med verklig förändring.
Så länge vår regering och riksdag inte kontrollerar penningmängden så kan den heller inte påverka vårt välstånd eller vår sysselsättning i någon större utsträckning.
Ingen regering har någon finansiell kraft i sina beslut utan dess konstitutionella rätt att ge ut och styra hur våra pengar först ska användas.
Vi får som nu vänja oss vid att våra banker finansierar sin egen likviditet med större delen av penningmängden för att kunna fortsätta spekulera i en finansiell sektor som ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.
Vi kommer fortsatt att ha en liten gemensam penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna. Vi kommer att fortsätta skylla det på varandra, på våra partiåsikter, slåss om det, och munhuggas och ingenting kommer i förlängningen av detta att förändras.
Eller kanske ska vi överlåta någonting mer så att allt ska bli bra igen? EU,
Gå med i eurozonen? NATO? Acceptera TTIP, ISDS?
Vad mer?
Lösningen finns inte någon annanstans.
Vi har den helt i egna händer.
Modern Money Theory
Part 1 of an interview with Randy Wray for attactv in Spain. Randy is explaining Modern Money Theory.
Vad menar Carl Bildt?
Carl Bildt skriver på twitter: -Well, a clear majority in Greece doesn’t want the help that other Euro countries have offered. Their choice. But tragic.
Det finns inget tragiskt med att lyssna på vad folket man representerar önskar innan det fattas viktiga beslut i deras ställe. Det kallas demokrati.
Övriga Europa borde prova det innan de inför åtstramningar, nedskärningar och begränsningar för alla dom människor som besluten kommer att beröra direkt i deras vardag. I den meningen är medborgarnas vilja absolut.
Det handlar inte om att Grekland inte vill ha hjälp, utan hur den hjälpen skall ges.
Theodor Kallifatides uttryckte det på ett folkligt sätt såhär:
”Det här är en omröstning om det grekiska folket ska svälta med värdighet eller utan värdighet”.
Vi vet ju alltför väl vad som hände i Tyskland när den möjligheten inte gavs till dem. Men sedan fick stora skuldavskrivningar när man efteråt förstod hur viktigt detta var.
Island är ett annat föredöme för hur Europeiska demokratier bör agera i viktiga frågor.
Kanske borde Carl Bildt lyssna på vad President Ólafur Ragnar Grímsson har att säga:
Grekland har en jättechans imorgon.
den Grekiska staten behöver inte vara beroende av kreditmarknaderna för att kunna fungera
Grekland har imorgon en jättechans att ta kontrollen över, och kunna forma sin egen framtid förutsatt att man med en egen valuta också denominerar skulderna i den.
Monetärt suveräna regeringar har ett mycket större och flexiblare politiskt utrymme.
Regeringar av det här slaget kan inte bara kan utfärda sin egen valuta och betala statsskulder i sin egen denominerade valuta, utan de begränsningar på budgettransaktioner som man själva skapat kan också dynamiskt anpassas mot förändringar genom att man själv kan ändra på dessa regler.
Därför blir den här typen av regeringar inte heller ekonomiskt begränsade på det sätt som icke suveräna regeringar är, och dom kan då helt fokusera på viktiga frågor som full sysselsättning och prisstabilitet.
Det finns aldrig någon risk för en suverän nation som ger ut sin egen fritt flytande valuta om skulderna är denominerade i den egna valutan.
I denna mening är staten inte heller beroende av kreditmarknaderna för att kunna fungera.
Under ett sådant finansiellt system skulle makten att skapa pengar tas bort från banksektorn och överföras till ett offentligt organ, som t.ex. Bank of Greece. Bank of Greece skulle då vara ensamt ansvarigt för att skapa nya pengar och kunna överföra dom till regeringen som sedan skulle kunna använda dem för dom offentliga utgifterna.
Nationer som gett upp sin suveränitet genom att uppgå i valutaområden( t.ex. eurozonen ); eller genom att dollarisera sina valutor, är uppenbarligen inte i kontroll av, eller styr sin egen valuta och står därför inför samma begränsningar som länder led av under eran med guldstandarden.
Greeks should find the nerve to outlaw fractional reserve banking
ogrundade föreställningar och propaganda skapar myter om Grekland.
”Greece must avoid replacing one myth with another – that returning to the drachma will be a panacea. If and when the drachma returns it will not be the notes and coins issued by the State free of debt which will be the problem, it will be the new drachma denominated debt issued by the privately controlled international banking system which will hobble Greece to its present masters.”
Read article on Positive Money »
BellaCaledonia article Greek Myths »
Tillväxt betyder inte åtstramningar
vems välstånd gynnas egentligen av alla åtstramningar?
Thomas Piketty har påvisat det. Både OECD och IMF har dragit samma slutsats.
Den del av penningmängden som våra affärsbanker har tillåtits kontrollera genom lån ökar 3 ggr snabbare än aktiviteten i den verkliga ekonomin, och det är det som bromsar tillväxten.
Det betyder i sin tur att vi med statens del av penningmängden, det som vi kallar vårt underskott, betalar för bankernas utlåning istället för att spendera dom på våra gemensamma resurser.
Vi subventionerar alltså våra affärsbankers spekulation och kapitalförvaltning med statliga medel.
Det är ganska enkelt att se dynamiken i detta.
96% av alla pengar skapas genom skuld av våra banker. Om vi skulle betala av alla skulder så försvinner också den delen penningmängden. Med ett undantag, skulden för pengarna kommer att finnas kvar att betala på grund av räntan när alla lån är betalda och pengarna försvunnit ur ekonomin.
När staten spenderar in pengar direkt i ekonomin genom sitt underskott bidrar det till, och ökar hushållens och företagens tillgångar i den privata sektorn. Vi får mer pengar att handla för och storleken på ekonomin växer för att komma i nivå med befintliga resurser.
Dessa pengar, 4% av penningmängden, är icke räntebärande skuld. Vi betalar tillbaka dem genom statlig inkomstskatt.
Alltså, vi använder oss av det statliga underskottet, av pengar som staten ger ut, för att kunna betala på den räntebärande och lånade delen av den samlade penningmängden eftersom mycket lite av dom pengarna till slut hamnar i den gemensamma ekonomin då de först filtreras genom våra bostads och finansmarknader.
Varifrån skulle pengarna till detta annars komma ifrån?
Ändå hävdar många av våra folkvalda politiker envist att det handlar om att välfärden blivit för kostsam, vår offentliga service för stor och att vi måste göra eftergifter i vårt välstånd för att det ska bli bra igen.
Samtidigt överstiger avkastningen på kapital ekonomins tillväxttakt över tid och detta leder till en ökad ojämlikhet med så stora skillnader att det påverkar tillväxten negativt.
Faktum är att dom statliga finanserna inte säger någonting om hur stor vi vill att den offentliga sektorn ska vara.
Den frågan är i själva verket helt oberoende av dess finanser.
Så vad pratar man om i Almedalen egentligen?
En äldre befolkning är inget problem
SEB oroar sig under Almedalsveckan för att en åldrande befolkning kommer att skapa välfärdsproblem. Det är naturligtvis helt befängt men det får nog många att fondspara eller teckna pensionsförsäkringar hos dem.
Den verkliga utmaningen med pensionerna är inte att våra pensionärer blir fler, utan att den övriga befolkningen måste kunna producera tillräckligt med resurser i form av varor och tjänster i ekonomin för våra pensionärer att kunna spendera pengarna på.
Om att skapa verklig förändring
hur kan vi utveckla vårt välstånd utan åtstramningar?
All ekonomisk utveckling kräver ett fortlöpande statligt underskott.
Staten finansierar sitt spenderande genom att den ger ut pengar. Detta sker inte genom skatteintäkter.
Med skatten ser regeringen sedan till att upprätthålla efterfrågan på de pengar som enbart staten har rätt att ge ut.
Våra svenska kronor och ören är alltså helt enkelt icke räntebärande statlig skuld som ges ut i form av det vi kallar pengar och är det betalningsmedel vi använder.
Det vi kallar ett budgetunderskott är alltså hushållens och våra företags samlade tillgångar på pengar, och är den statligt utgivna delen av våra pengar. Den delen är ca 4% av den totala mängden.
Våra banker tillåts sedan att ge ut och kontrollera resten, ca 96% av den samlade penningmängden. Bankerna får alltså skapa innehav dom inte har, ur ingenting på konton när dom lånar ut pengar.
Om vi verkligen vill åstadkomma någon förändring så är det detta vi måste ändra på. Det gör vi inte med politisk eller ideologisk retorik. Utan genom att ta tillbaka kontrollen över utgivningen av våra pengar och hur de först ska användas.
Varför ska våra affärsbanker få bestämma det?
Så vad gör alla i Almedalen egentligen…
Så här lämnar man eurozonen
Efter att ett parlamentet eller en riksdag har tagit ställning skickar regeringen in dokumenten till sina traktatkontrahenter, de övriga EU-länderna, där man ensidigt deklarerar att man lämnar eurosamarbetet. Och så inför man sin egen valuta igen.
Svårare än så är det inte.
The “Grexit” might be just around the corner
Greece In a Sovereign Money system?
Ultimately, Greece could have a much brighter future ahead, with money creation under democratic control.
In a Sovereign Money system, the power to create money would be removed from the banking sector and transferred to a public body, such as the Bank of Greece. The Bank of Greece would be solely responsible for creating new money, which would then be transferred to the government, who could use it for public spending, tax cuts, or direct transfers to citizens. Current account customers would hold the electronic money issued by the Bank of Greece, rather than holding the liabilities of the private banks.
Read more here »
Varför har vi gett bort penningmängden?
vår gemensamma ekonomi har inte med vilka inre eller yttre egenskaper som skiljer oss åt att göra.
Kunskapen om problemen det innebär med att överlåta och privatisera penningmängden går långt tillbaka i tiden. Varför har vi gett bort vår konstitutionella rätt till penningmängden med ensamrätten att kunna skapa nya pengar, och samtidigt då också rätten att bestämma hur dom först ska användas?
Ändå var det precis vad som hände i Sverige den 21 november 1985. Ett beslut fattades då som bland annat innebar att bankerna fick låna ut obegränsat med pengar utan att Sveriges riksbank lade hinder i vägen. Ett beslut som gav bankerna och dess ägare kontrollen över den svenska penningmängden.
Så här sa t.ex Thomas Jefferson, USA´s tredje president.
”If the American people ever allow private banks to control the issue of their currency, first by inflation, then by deflation, the banks and corporations that will grow up around them will deprive the people of all property until their children wake up homeless on the continent their Fathers conquered…I believe that banking institutions are more dangerous to our liberties than standing armies… The issuing power should be taken from the banks and restored to the people, to whom it properly belongs.”
Istället för att ägna vår tid åt vad som skiljer människor åt och vilket ursprung vi har, borde vi lägga vår tid och energi att ändra på det finansiella system som är grunden till att problemen uppstår.
Cut out all the ravings of vested interests
The fact is that when the crisis hit these governments had no trouble getting cash.
It is always good to work with first principles as they will rarely lead you astray. They cut out all the humbug in the media, the statements by politicians and the ideological ravings of vested interests.
Sweden – sovereign issuer, freely convertible currency, some foreign currency debt.
”So those sovereign-issuing nations(among them Sweden) with no or negligible debt denominated in foreign currency have no default risk on their public debt associated with factors such as size of deficit, outstanding debt stocks etc. Their government’s can always meet their liabilities and would only default as an insane act of politics.
There are no financial risks associated with their debt.
I haven’t done a complete analysis of the proportions of debt that are denominated in foreign currency for the other currency-issuing nations. My feeling is (from old data) that the proportion varies but is small.
At any rate, these nations can always meet their domestic obligations (including servicing debt denominated in their own currency which is held by foreigners) but in some weird situation might find it hard to service their foreign-denominated debt. Highly unlikely but there is a smidgen of risk.”
For the non-sovereign in currency nations – all of which are ‘happily’ ensconced in the failed Eurozone, they all face public debt default risk. The risk varies but they all are exposed to it.
– Bill Mitchell
IMF och Att äga sin egen valuta
The IMF struts around the world bullying nations and partnering with other institutions to wreak havoc on the prosperity of citizens.
För vi vet ju att det ligger till såhär:
”A sovereign government is not revenue-constrained which means that fiscal space cannot be defined in financial terms.
The capacity of the sovereign government to mobilise resources depends only on the real resources available to the nation.
A currency-issuing government can always meet the liabilities it issues in its own currency.
Nations that have ceded their sovereignty by entering currency zones (such as the Eurozone); by dollarising their currencies; by running currency boards; and similar arrangements clearly are not sovereign and face the same constraints that a country suffered during the gold standard era.”
– Bill Mitchell
Modern money illustrated
The “Unsolvable” Riddle of our National Budget.
We do NOT want a “balanced” budget—or, even worse, a budget “surplus”! What we want (as long as price inflation is under control) is the largest and most effective “National Spending Achievement” we can envision.
The “achievements” we can realize are limited ONLY by the real, sustainable resources (labor, materials, energy, technology) which are actually available in exchange for the Sovereign Spending.
As long as price inflation is under control, whatever Dollars are necessary can be allocated to the “National Spending Achievement.”
Modern money illustrated Del 1
Modern money illustrated Del 2
”as a collective society, working and cooperating together, we have all the financial resources necessary to pay ourselves to accomplish virtually anything we are capable of. This, in the end, is the astonishing “truth” that will solve the “unsolvable” dilemma of our National Budget.”
Välfärden är en tillgång
den gynnar oss när vi spenderar på den.
Genom att staten spenderar in pengar för oss gemensamt kommer vi att gynnas genom att dom används på varor och tjänster inom välfärden.
Det är pengar som sedan kommer att sättas in på konton i den icke-statliga sektorn när vi betalar för dom. (Löner, material, mediciner mm.)
Vi kommer därför alltid att råd med välfärden så länge det handlar om att använda pengarna på verkliga och outnyttjade resurser, utan att detta skapar inflation.
Om den finansiella ekonomins tillväxttakt och storlek
Ojämlikhet i det 21:a århundradet.
Det är ett problem om dom finansiella tillgångarna ökar snabbare än storleken på ekonomin växer. Något som bland annat Positive Money pekar på.
Pikkety talar om hur det tidigare löstes med en progressiv förmögenhetsbeskattning.
”Mellan 1930 och 1980 var genomsnittsbeskattningen för dom högst betalda i USA 82%. Vilket till och med var högre än i Sverige, Frankrike och Tyskland.
– Vilka lärdomar kan vi dra av detta?
För det första förstörde det inte den amerikanska kapitalismen eller demokratin. Den fanns kvar i slutet av perioden.
Den andra slutsatsen handlar om tillväxttakt, produktivitet och innovation.
Det är intressant därför att den amerikanska tillväxten under 1950, -60 och -70 talen faktiskt var högre än de varit sedan 1980 talet.”
Vad säger detta om den nu gällande ekonomiska doktrinen?
Budgetunderskott och sektorbalanser
Regeringens utmaning är inte om vi ”har råd” att spendera på det sätt som lovats väljarna, utan om vi kommer att vara tillräckligt produktiva som nation att vi tillåter vår regering att fullgöra sina vallöften utan att dom orsakar inflation.
Det offentliga underskottet är ju lika med det icke-offentliga överskottet.
Alltså själva källan till dom finansiella nettotillgångarna i den icke-statliga sektorn.
För ett land med relativt stora och ihållande handelsöverskott gäller samtidigt också att det kommer att lämna den inhemska privata sektorn med stora ohållbara underskott.
”Det är alltså önskvärt att ha det största och mest effektiva spenderandet av vår regering utan att detta skapar prisinflation. Detta i sin tur begränsas bara av att det finns verkliga och hållbara resurser i utbyte mot pengarna som spenderas.”
Monetary Sovereignty and Affordability
Varför ska vi gå med på det här?
Eftersom ”underskottet” är statens del av den utgivna penningmängden och ”statsskulden” är ekonomins samlade sparande på konton hos riksgälden, så är frågan egentligen varför vi ska gå med på saker vi inte vill gå med på bara för att det här används mot oss på ett vilseledande och hotfullt sätt.
Ska vi verkligen minska vår välfärd och begränsa vårt välstånd enbart på grund av en liten del av dom utgivna pengarna i penningmängden och innehavet på sparkonton?
Den rätta budgeten
Vi vill inte ha en balanserad budget. Eller ännu värre, ett budgetöverskott.
Vad vi vill ha är det största och mest effektiva spenderandet av vår regering utan att det skapar prisinflation.
Det i sin tur begränsas bara av att det finns verkliga och hållbara resurser i utbyte mot pengarna som spenderas.
Tre typer av budgetar
En balanserad budget innebär inga nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.
Ett budgetöverskott innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.
Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengar in i ekonomin. Det innebär generellt ett finansiellt välstånd och ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar för att komma i nivå med resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.
Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse i realekonomin.
Penningmängden och inflationen
Inflation är när staten eller våra banker orsakar högre priser genom att skapa för mycket pengar. Antingen skapas pengarna genom att staten spenderar in underskottet i ekonomin utan befintliga resurser, eller så skapar våra affärsbanker för mycket pengar där utbudet redan är begränsat.
Om utbudet nu redan är begränsat så ökas bara priserna med den ökade tillgången på pengar.
Det är det vi ser på våra bostadsmarknader.
På våra finansmarknader ser vi detta genom en ständigt ökad omsättning trots en minskad konsumtion, låga löner och hög arbetslöshet.
Pengarna i realekonomin minskar samtidigt som behovet av en ökad penningmängd hela tiden växer i takt med att antalet människor i ekonomin ökar. Varför är samtalsämnet då en balanserad budget?
Och varför är då andelen av den totala mängden pengar som staten spenderat in i den inhemska ekonomin bara 4% och andelen som våra affärsbanker tillåtits skapa genom skuld 96%?
EU Decides Not to Target Investments to Help Nations It Forced into Great Depressions
”On its face, the Juncker plan, therefore, is a disgrace. It expands the troika’s shameful corporate welfare policy while refusing to aid the 100 million EU citizens in Spain, Greece, and Italy (roughly one-third of the EU’s total population) who live in nations unnecessarily forced into Great Depression levels of unemployment by the troika’s insistence of inflicting austerity on economies already suffering from inadequate demand. It is also designed to be a stealth privatization program. Private companies will end up with majority ownership of vital infrastructure such as roads, tunnels, and bridges.”
Regeringen behöver inte ”skatteinkomster” för att kunna spendera
Det är bara staten som har rätt att ge ut svenska kronor.
Vår regering behöver inte ”låna” i sin egen valuta för att kunna spendera. I själva verket kan den ju inte låna pengar som den inte själv först redan har spenderat!
Den svenska regeringen behöver alltså inte sälja obligationer för att kunna spendera eller betala sina utgifter. Den ju faktiskt inte sälja några obligationer om den inte först har gett ut de pengar och reserver som våra banker behöver för att kunna köpa obligationerna.
Precis som skatter bara kan betalas efter det att staten först spenderat in pengar i ekonomin, så behöver den aldrig sälja obligationer före den betalar sina utgifter.
Det här betyder att regeringen inte alls behöver ”skatteinkomster” för att kunna spendera.
We can keystroke our way to full employment.
”Like any banker, the Fed, or the Bank of England “keystrokes” money into existence. Central bank money takes the form of reserves or notes, created to make payments for customers (banks or the national treasury) or to make purchases for its own account (treasury securities or mortgage backed securities).
Bank and central bank money creation is limited by rules of thumb, underwriting standards, capital ratios and other imposed constraints. After abandoning the gold standard, there are no physical limits to money creation. We cannot run out of keystroke entries on bank balance sheets.”
Vårbudgeten
Både regeringen och oppositionen utgår från att vi har en begränsad mängd pengar som alltid är densamma och på något sätt alltid är konstant, samtidigt som dom också föreställer sig en ständigt växande ekonomi.
Förvirrande för dom, och förvirrande för väljarna. Hur går det ihop?
Regeringen vill med vårbudgeten spendera in pengar i ekonomin genom mer pengar till utbildning, till järnvägen, omsorgen, och naturvården. Köpkraften ska också stärkas för dom som tjänar minst eller står utanför arbetslivet.
Det verkligt intressanta är att man genom balanskravet på budgeten föreställer sig att kunna spendera genom ”skatteintäkter” och på det sättet förhindra att underskottet ska öka. Men om skattekonton regleras ned och nollställs vid inbetalning hur kan pengar som inte finns vara en intäkt?
Om den totala penningmängden i själva verket alltså regleras med inbetalningen av skatt, hur ska man kunna finansiera en önskan att spendera för att öka vår välfärd när man samtidigt också minskar den?
Oppositionen å andra sidan vill skapa jobb genom att sänka skatten.
Men på grund av fixeringen på en balanserad budget och ”en finansiering krona för krona” så tar man inte hänsyn till underskottets betydelse för ekonomin som helhet. Inga nya pengar kommer att spenderas in i en ständigt växande ekonomi på grund av ”underskottet”.
Man föreställer sig här att underskottet är kopplat till en alltför omfattande offentlig service och en alldeles för vidlyftig välfärd. Inte till den utgivna penningmängden.
Bristen på pengar ska man lösa genom att sälja ut statliga resurser. Sedan tänker man sig att marknaden på något sätt får reglera och klara sig själv.
Tyvärr påverkar det här inte alls den totala tillgången på pengar. Staten ökar penningmängden genom att spendera in nya pengar i den. Det är alltså statens ”underskott” som är hushållens och företagens betalningsmedel och den privata sektorns sammanlagda tillgångar på pengar. Pengar som skapar efterfrågan på varor och tjänster.
Hur tänker man sig att staten ska spendera in nya pengar in i ekonomin om den inte ska ha några resurser att spendera in dem på?
Staten står för 4% av den samlade penningmängden, resten tillåts våra banker skapa på våra bostads och finansmarknader och tillhandahålls av våra banker genom skuld.
Det i sin tur skapar ett budgetöverskottsliknande tillstånd i ekonomin.
Samtidigt är den övergripande tanken alltså att ekonomin ska vara i ”balans”.
Nationalekonomiskt betyder det att tillgången på pengar i ekonomin ska lämnas oförändrad.
Trots en liten penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna.
Och trots riksbankens försök med att införa minusränta under budgetförhållanden som är vilseledande på grund av att våra banker får skapa nya pengar när dom lånar ut.
Eftersom både skatten och outputen i ekonomin nu är alldeles för hög i förhållande till den totala penningmängden måste vi alltså antingen både sänka skatten och produktionen eller öka tillgången på de pengar som staten skapar när den spenderar.
Ekonomin har alltså tillgång till för lite pengar i förhållande till våra resurser.
Den betyder att den inhemska ekonomin saknar medel för de varor och tjänster som produceras.
Arbetslösheten som uppstår kommer när den privata sektorn vill tjäna på arbetskraften och det inte är tillräckligt att dom spenderar allt av vad dom tjänar.
Vad som följer av detta är en krympande ekonomi och en minskad sysselsättning.
Ska vi då välja att satsa pengar på exporten?
Att producera varor och tjänster för någon annan gör oss ingen ekonomisk nytta alls. Det är en kostnad. Det är genom att låta någon annan göra det för oss som den nyttan ökas.
Vi kan istället välja mellan tre typer av budgetar tillsammans med en ökning av statligt skapade pengar och en minskning av de pengar bankerna skapar genom skuld och som garanteras av staten.
Tre typer av budgetar:
En balanserad budget innebär inga nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.
Ett budgetöverskott innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.
Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengar in i ekonomin. Det innebär generellt sett ett finansiellt välstånd och en ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar och försöker att komma i nivå med resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.
Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse för ekonomin generellt.
Den makroekonomiska terminologin har alltså ingenting att göra med ett hushållsekonomiskt tankesätt. Hushållen skapar inte pengar.
Budgetunderskottet är faktiskt den samlade tillgången på pengar för hushållen och företagen i den privata, icke statliga sektorn.
Verklig förändring kommer bara att ske när regeringen tar tillbaka sin konstitutionella rätt att skapa och kontrollera vår inhemska valuta samtidigt som statsskulden denomineras i den egna valutan.
Vi konkurrerar inte med staten eller vår egen regering
Svenska folket befinner sig inte i någon slags desperat konkurrens med vår egen regering om att förvärva och spendera ur en begränsad eller ändlig mängd svenska kronor.
Det är en hushållsekonomisk tanke som inte har något med nationalekonomi att göra. Hushållen skapar inte och ger ut sina egna pengar.
Det är tvärtom så att vi befinner oss i den positionen att vi själva genom staten kan utfärda och spendera nya kronor efter behov, för att kunna köpa varor eller tjänster från medborgarna och företagen i den privata sektorn, alltså varor och tjänster som vi vill ska komma alla tillgodo.
På det här sättet skapas sedan både våra tillgångar och vårt sparande av pengar genom statligt spenderande i den gemensamma ekonomin så länge som det är i nivå med faktiska och hållbara resurser, t.ex i outnyttjad arbetskraft, outnyttjat material eller av outnyttjad produktion och teknik. Nya pengar tillförs till penningmängden.
Överskottsmålet blir i det här sammanhanget rent vansinne eftersom den totala mängden verkliga pengar är alldeles för liten.
Varför minska den ytterligare?
Det finns en direkt relation mellan vårt budgetunderskott och mängden pengar riksbanken ger ut.
Underskottet == mängden av riksbanken utgivna pengar.
Budgetunderskottet är faktiskt måttet på hur mycket pengar staten gett ut i den privata sektorn. Alltså för våra företag och hushåll.
För närvarande är detta ca 4% av den totala penningmängden.
Resten av penningmängden är pengar som våra banker ger ut när dom utfärdar lån, och är alltså till skillnad mot statligt utgivna pengar skapade genom skuld.
Med 96% av penningmängden är det inte konstigt att våra banker tar på sig större risker än dom har pengar att spekulera för eftersom staten alltid garanterar konverteringen av ”bankpengar” till verkliga pengar på begäran.
Nackdelen med detta är att mycket lite av dom här pengarna till slut hamnar i den verkliga ekonomin som tillgängliga betalningsmedel för varor och tjänster.
Våra banker ska tjäna pengar på kapitalförvaltning, men varför har dom tillåtits skapa pengar för att själva kunna spekulera på den?
På grund av detta har vi istället större anledning att tro att vi konkurrerar med våra banker om mängden pengar vi har tillgängliga i hela ekonomin för handeln med varor och tjänster än vi har att att tro på detta när det gäller staten och vår regering.
Då vi använder genvägar till kunskap med våra attityder i form av politik och i våra ideologier, kan det ibland faktiskt bara verka försvårande för våra möjligheter att klart kunna se och uppfatta hur sammanhangen och förutsättningarna ser ut i den gemensamma ekonomin.
Det handlar om vårt välstånd. Inte vilken åsikt klär oss bäst.
What are Economists Saying About Iceland’s Sovereign Money Proposal?
”A study recently commissioned by the Icelandic prime minister, Sigmundur Gunnlaugsson, and written by Frosti Sigurjonsson, displays an accurate analysis of how banks create money and endorses Sovereign Money proposals. But what are people saying about the report?
Of course there are criticisms of the report and some of the usual misunderstandings, but most people think it’s a proposal that merits serious consideration.”
Iceland: Fundamental reform of the monetary system must be considered
Frosti Sigurjonsson, Member of the Parliament of Iceland and Chairman of the Committee for Economic Affairs and Trade, today published a report outlining the need for a fundamental reform of Iceland’s monetary system.
The report describes how commercial banks in Iceland created far more money than was needed for economic growth. The Central Bank failed to bring the money supply under control using conventional means.
The report considers various reform proposals and concludes that the Sovereign Money proposal could provide a sound basis for effective reform in Iceland.
Till positive money´s artikel »
Iceland looks at ending boom and bust with radical money plan.
Artikel i The Telegraph »
Om företag, banker och likviditet
Alla företag i alla branscher har fullt kapitaltäckningskrav för sin verksamhet utom våra affärsbanker. Dom behöver bara täcka upp en liten reserv för sig själva, resten får täckas upp på alla andras bekostnad.
Det här får dom alltså göra oavsett vilka risker dom tar.
Dessutom tillåts att dom skapa nya pengar när dom gör det.
Investeringar och välstånd
För att den sammanlagda produktionen ska kunna säljas så måste dom totala utgifterna vara lika med dom totala intäkterna som genereras i produktionen.
Oavsett om den genererade inkomsten från produktionen spenderas eller inte.
Annars får vi ju ett överskott av varor och tjänster.
Kort sagt, om staten spenderar in för lite pengar i ekonomin, samtidigt som företagen vill tjäna pengar på arbetskraften genom att inte spendera vad den tjänar, så blir resultatet alltid en minskad ekonomi och en minskad sysselsättning då våra inhemska varor och tjänster inte blir sålda.
Och eftersom lönen alltid är en kostnad på utbudssidan men samtidigt också en inkomst på efterfrågesidan, så blir en minskning av lönerna också alltid en minskning av outputen.
Så med en felaktig finanspolitik som minskar den totala penningmängden då staten inte spenderar in tillräckligt med nya pengar genom rätt underskott i förhållande till våra inhemska befintliga resurser, så driver detta istället den sammanlagda skuldsättningen genom vårt behov av pengar för att hålla igång ekonomin, och för att kunna upprätthålla vårt välstånd.
Det ger samma resultat som svenskt näringsliv presenterar.
Outputen i ekonomin är för stor i förhållande till storleken på penningmängden.
Det finns alltså för lite pengar i den verkliga ekonomin i förhållande till våra resurser.
I och med detta så förefaller det som om problemet ligger i exporthinder istället för att det är att den inhemska tillgången på pengar i den privata sektorn som är för liten.
(Och en tro på att vi löser detta med TTIP avtalet och ISDS klausuler.)
Vårt offentliga underskott motsvarar hur mycket pengar som staten har utfärdat när den spenderat och är alltså ett tillskott för den inhemska ekonomin.
Den är dom tillgångarna som måste öka.
En ekonomisk paradox
Den ”riktiga” ekonomin behöver pengar för att fungera, och eftersom nästan alla pengar just nu bara skapas genom skuld måste också hela den privata sektorn betala ränta till bankerna för att kunna fungera.
Ju mer den privata skuldsättningen i ekonomin ökar från våra företag,
från tillverkningsindustrin, privatpersoner, våra affärer mm,
desto mer pengar ”töms” ut ur den verkliga ekonomin och in i finanssektorn,
och ju mer pengar som töms ut ur den gemensamma ekonomin, ju mer pengar måste vi låna för att hålla igång vår ekonomi och upprätthålla vårt välstånd.
Paradoxen här är att när vi betalar tillbaka våra skulder så försvinner pengarna ur cirkulation också. Vi måste alltså låna mer.
BoomBustClick
BoomBustClick is a global project to change our unstable economic system.
”The big idea began with the unlikely combination of Monty Python’s Terry Jones, and Theo Kocken, Professor of Risk Management at the VU University in Amsterdam. Frustrated by the lack of information available to the public, they decided to write a documentary to explain the global economic system, and look at how things could change.”
Om Ändamål och hållbarhet
Verkligt finanspolitiskt ansvar är när finanspolitiken uppnår uppsatta allmänna ändamål samtidigt som man bibehåller eller ökar den finanspolitiska hållbarheten genom att man inte undergräver förmågan hos en regering att kunna fortsätta att spendera för att nå dem.
Det kostar ju faktiskt ingenting för staten att spendera pengar dom ger ut själva.
Och är det verkligen hållbart att låta våra affärsbanker stå för huvuddelen av vår penningmängd när denna bara skapas genom skuld?
Bra sammanfattning från positive money
If we want to deal with the big social, economic and environmental challenges that we’re facing today, we should start by fixing money.
Watch this short video to find out how »
MMT om budgetunderskott
( G-T ) = ( S-I ) – NX
Om G är dom offentliga utgifterna, T är skatter och S är sparande. I är investeringar och NX är nettoexporten.
MMT drar slutsatsen av detta att det endast är möjligt för den privata sektorn att ackumulera ett överskott om regeringen driver ett budgetunderskott.
Vårt välstånd består alltså av allt vi producerar och behåller själv, plus allt vi importerar men minus allt vi exporterar.
Offentliga utgifter
Offentliga utgifter har ingen direkt relation till hur mycket vi betalar i skatt.
Det som har betydelse är att det finns resurser tillgängliga i utbyte mot pengarna när dom ges ut.
Vårt offentliga underskott motsvarar hur mycket pengar som staten har utfärdat när den spenderat, och är alltså ett tillskott för den inhemska ekonomin.
Resten har våra banker tillåtits att skapa genom skuld.
Det är här vi hittar svaret på dom stora inkomstförskjutningarna vi ser, tillsammans med den oerhörda tillgången på pengar för spekulation som finns på våra bostads och finansmarknader.
Vi får alltså en liten penningmängd, låga löner, låg konsumtion, och nya omsättningsrekord på börsen.
Det beror på att väldigt lite av pengarna som skapas av våra banker kommer till någon nytta i den verkliga ekonomin.
Hur tänker vi här?
Hur ser vår mest grundläggande uppfattning ut om Sveriges ekonomi egentligen?
Den politiska föreställningen är att välståndet under vilken given tidpunkt som helst är en begränsad privat och individuellt ägd resurs av medborgarna, och att allt spenderande av regeringen måste finansieras genom att alla betalar skatt.
I och med detta säger man också att en allt för stor gemensam service för medborgarna genom staten kommer att spendera mer pengar än medborgarna klarar av, eller är villiga att betala, och på grund av detta bör vi dra slutsatsen att det är en brist på finansiellt politiskt ansvar som gör att staten måste låna pengar för att klara av sina utgifter.
Vad är det som får oss att tro på detta när vi i själva verket äger vår egen valuta.
Det är nu inte företagen som skapar våra pengar, det är staten. Och den inhemska efterfrågan styrs av tillgången på pengar.
Vår regering har ensamrätt att ge ut våra pengar och begränsar också mängden av dem. Penningmängdens storlek begränsas genom skatten.
(När vi betalar skatten upphör dom pengarna att existera.)
Nationalekonomiskt tjänar inte medborgarna och vår gemensamma ekonomi på att ha en liten penningmängd, låga löner och låg konsumtion.
Det gynnar bara det finansiella välståndet för våra största exportföretag och dess ägare. Inte företagen och människorna på vår egen inhemska marknad i den privata sektorn.
Borde vi inte först bestämma vad staten ska tillhandahålla och ha en penningmängd som i sin helhet också ser till den offentliga nyttan eftersom statligt spenderande skapar tillgångar i den privata sektorn.
Det är väl inte exportföretagen som ska bestämma över hur det här ska se ut ..
Vi är inte alls beroende av exporten
Det är tvärtom så, att när vi köper importvaror och tjänster så finansierar det en utländsk önskan att äga tillgångar i form av sparande på svenska konton och i svenska kronor.
Det finns inget utländskt kapital här.
Att vi skulle vara beroende av utländskt kapital är faktiskt rent nonsens.
Det utländska sparandet är istället beroende av vår inhemska process att skapa krediter för att finansiera sparandet i svenska kronor.
Vad kan dom då göra med dom här pengarna?
Antingen kan dom fortsätta spara, eller så kan dom köpa finansiella tillgångar eller köpa verkliga varor och tjänster här som bidrar till vår gemensamma ekonomi.
Varför skulle någon ha anledning att vilja få oss att tro på annat? 😉
I själva verket finns det ingen obalans. Det existerar inte.
Export och import
Vår handelsbalans handlar inte om att vi är beroende av vår export.
Genom nettoexporten skaffar sig Svenska företag och investerare finansiella tillgångar utomlands.
Frågan vi bör ställa oss är hur viktigt det här är för oss egentligen?
Är det verkligen så viktigt nationalekonomiskt att vi måste hålla tillbaka vår egen löneutveckling och sänka vår egen inhemska konsumtion bara för att dom ska kunna exportera?
Nationalekonomiskt är ju importen faktiskt en tillgång och exporten istället en kostnad.
Hur kan den vara något annat?
Att producera varor och tjänster som exporteras för någon annan gör oss ingen ekonomisk nytta alls.
Genom att låta någon annan göra det för oss ökar den nyttan.
Med en annan finansiell politik borde vi istället se till att den inhemska köpkraften är stor nog både för vår egen produktion, och för vad andra vill sälja till oss via importen.
Pengar och efterfrågan
Om hela ekonomin genomför en lönesänkning, eller om penningmängden är för liten på ett sätt som totalt sett bidrar till att öka ojämnlikheten och underförstått då att om lönen är en kostnad på utbudssidan så är den också en inkomst på efterfrågesidan, då är en minskning av lönerna alltid en minskning av outputen.
Det här kommer alltså att minska efterfrågan eftersom den sammanlagda efterfrågan alltid äger ett ömsesidigt beroende till den sammanlagda outputen i ekonomin.
Efterfrågan styrs sedan av hur stor tillgången på pengar är.
Om outnyttjade resurser
Arbetslösa eller outnyttjade ickestatliga resurser kan utnyttjas via offentliga utgifter vilket kommer att skapa en överföring av verkliga varor och tjänster från den ickestatliga till den offentliga sektorn.
Detta i sin tur skapar finansiella tillgångar i den privata sektorn.
Statliga utgifter och dess ändamål
En regering använder sina utgifter för att flytta privat verksamhet till den offentliga sektorn för att fullfölja sina politiska socioekonomiska mål.
Fler pensionärer är inget problem
Problemet med pensionerna är inte att våra pensionärer blir fler, utan att det måste kunna produceras tillräckligt med resurser i form av varor och tjänster i ekonomin för dom att kunna spendera pengarna på.
Det är befängt att anta att siffrorna på våra pensionskonton kan ta slut bara för att antalet människor i arbete är mindre än antalet pensionärer. Det är helt tokigt men vissa resonemang baseras på detta.
Det har heller ingenting att göra med staten/Riksbankens förmåga att kunna skapa och spendera nya pengar.
Problemet är snarare en brist på resurser och att outputen i ekonomin minskar för mycket i förhållande till storleken på penningmängden.