Random syllables of sanity from my subterranean barometric life
articles
”it is a world that has been pulled over your eyes to blind you from the truth.”
One can follow up on whatever religious view, dogmas, ideologies or -isms available at hand.
Or we can just give it all up and get shitfaced.
In the end, all this will do is to bring us back to our original state of innocence, rejection or hatred, and we will be back in the arms where we started off in the first place.
”There is a difference between knowing the path and walking the path.”
”One interesting solution, then, would be to maintain the principle of a government-backed currency, but have it issued in an electronic rather than paper form. This would preserve the social convention of a state-issued unit of account and medium of exchange, albeit with currency now held in digital rather than physical wallets.”
– Andrew Haldane, the Bank of England’s chief economist
What is exciting about this is that the Bank of England now appears to be waking up (slowly) to the potential for issuing a digital form of cash. But Haldane’s fixation on the use of interest rates is short-sighted. There are far more interesting uses for digital central bank money – breaking the monopoly of commercial banks over electronic money for a start.
– Full Article at Positive Money »
I cannot help but wonder how far Riksbanken in Sweden has come to realize the true macroeconomic benefits of this to our monetary system, and how much our gouvernment really know about the true importance of this regarding fiscal policy?
Så länge våra bostadsmarknader drivs av en kreditgivning där våra banker får skapa nya pengar som leder till att allt högre priser skapas på bostäder, så kommer människor att behöva en allt högre och högre skuldsättning för sitt boende. Och eftersom bolån utgör nästan 80 procent av hushållens skuld är en sådan kredittillväxt ohållbar.
Det är viktigt att komma ihåg att pengarna vi lånar inte kommer från andras insättningar. Det är nya pengar som bankerna tillåts skapa när dom ger ut lån.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld, så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse hushållen och företagen med nya pengar är om vi lånar dem från våra banker.
Våra banker skapar nya pengar på ett konto genom att helt enkelt använda en dator och ändra siffrorna på det kontot som ska ändras. Det är förvillande likt, men inte samma sak som att trycka nya pengar eftersom dom här pengarna skapas digitalt.
Till Artikel i SVD här »
Svenska systersiten till Positive Money, Positiva pengar » har skrivit mer om detta.
En intressant sak som helt gått vår mainstream media förbi är det faktum att man med den nyliberala ekonomiska teorin här i Sverige har skapat nya differenser mellan reallönernas tillväxt och produktivitetstillväxten. Jag syftar alltså inte på det politiska spelet utan på den makroekonomiska funktionaliteten hos en teori.
Våra politiska beslutsfattare har genomfört ett grundläggande ekonomiskt skifte i vilket man har skapat ett nytt förhållandet mellan arbete och kapital. De har på detta sätt låtit våra finansmarknader få en allt större andel av nationalinkomsten och låtit bygga in en omsättning av kapital som pumpar in mer och mer pengar i de avreglerade finansmarknaderna istället för att de hamnar in i den gemensamma ekonomin.
Det här i sin tur leder till att våra företag och hushåll kommer att pressas hårt för att uppnå likviditet eftersom staten samtidigt ska bygga budgetöverskott. Budgetöverskott bidrar också till att minska tillgången på pengar.
Den ekonomiska styrningen och den ekonomiska teorin har mer eller mindre medvetet sett till att vi fallit offer för att skapa så mycket skuld som möjligt för så många människor som möjligt, för att därigenom säkerställa att företagens vinster växer och att produktionen säljs. Det här gynnar framför allt dom stora globala exportföretagen, inte dom inhemska.
Den minskade lönedelen av ekonomin har på det här sättet blivit en del av företagens vinstmarginal.
En lön som ju i sin tur omsätter den inhemska produktionen genom att den betalar för att förbruka den.
Ju mindre pengar som finns för att betala för den inhemska produktionen, ju mindre kommer vi att sälja av den och ju mer kommer detta att öka beroendet av globala exportföretag på bekostnad av våra inhemska företag.
Vi har hamnat i en ond cirkel. Så länge vi fortsätter att skuldsätta oss så kommer nya pengar att skapas i ekonomin. Om vi sparar, skapar överskott eller gör åtstramningar så minskar pengarna. Vi får en ekonomisk recession och hela ekonomin kommer att gå kräftgång och kön till arbetsförmedlingarna växer.
Vi kan faktiskt inte göra någonting åt detta med avregleringar eller åtstramningar. Det gör faktiskt bara saken värre eftersom nästan hela vår penningmängd(96%) tillåts vara privatiserad.
En ytterligare reflektion att göra här, är att det är precis tillvägagångssättet för hur skuldsättningen av utvecklingsländerna har gått till.
Genom att låna i en annan valuta eller ersätta den egna helt med en annan, tvingas länder sälja ut och skuldsätta sig för att nya pengar ska tillföras ekonomierna av auktoriteten bakom valutan. Annars kommer inga nya pengar att utfärdas och nationen kan gå omkull. På det här sättet tvingas länder att öka sitt beroende för att skapa ytterligare förutsättningar att kunna skuldsätta sig än mer.
Det här skulle alltså kunna vara mallen för att på ett ekonomiskt sätt ta över en nation. Genom att tvinga dem att sälja tillgångar, råvaror eller resurser, eller att tvinga fram privatiseringar, och att ersätta den inhemska produktionen eller dom inhemska lokala företagen med någon annans globala företag. Eller helt enkelt för att ta kontrollen över en demokrati från dess folkvalda och dess befolkning och tvinga fram politiska förändringar dom kanske inte vill gå med på.
Vi ser samma scenario hända i Europa med Finland, Portugal, Grekland, Spanien, och Irland, som med länder i Afrika och Latinamerika.
I thought it was such a cool thing to do that I had to make a post about it separately. A movement to unbrand our cities. To get rid of visual pollution.
”First it was São Paulo, then Chennai. Then Grenoble, Tehran, Paris and now even New York have spawned movements to replace or ban outdoor advertising.”
Take me to the Article » at The Guardian.
Det offentliga underskottet är ju lika med det icke-offentliga överskottet.
Alltså själva källan till dom finansiella nettotillgångarna i den icke-statliga sektorn.
Det är helt enkelt en logisk konsekvens av den makroekonomiska balansräkningen med sektorbalanser vilken är tillämplig på alla nationer och alla tidsperioder.
”Det är alltså önskvärt att ha det största och mest effektiva spenderandet av vår regering utan att detta skapar prisinflation. Detta i sin tur begränsas bara av att det finns verkliga och hållbara resurser i utbyte mot pengarna som spenderas.”
I Augusti minskade tillgångarna i den privata sektorn med 21,1 miljarder. Våra företag och hushåll hade alltså 21,1 miljarder mindre att spendera i den inhemska ekonomin i Augusti eftersom exporten också har överskott.
”De totala inkomsterna i statens budget för augusti blev 80,2 miljarder kronor, medan de totala utgifterna uppgick till 59,0 miljarder kronor. Därmed blev saldot i statens budget för månaden ett överskott på 21,1 miljarder kronor. Det är 9,4 miljarder kronor högre än samma månad föregående år.”
Till Ekonomistyrningsverkets hemsida »
Hittills i år är överskottet i statens budget 38,1 miljarder kronor, 6,2 miljarder mer än förra året …
”Det hjälper inte att ha rörliga bildnyheter, bloggar och podcasts om intrycket är att de tillhör samma gamla etablissemang: politiker och medier i symbios. Som sådana där Mats Knutson-kommentarer i public service. Nöjd och uppblåst i stilig slips talar han om det politiska spelet medan verkligheten för länge sedan sprungit förbi honom; den är inte längre något spel, den är en tragedi.”
Särskilt påtagligt är detta när det gäller Nationalekonomi. Med väldigt få undantag har våra medier inte en aning om grundläggande fakta. Man berör dom inte ens. Det politiska spelet är viktigare än hur en makroekonomi verkligen fungerar.
Till Artikel i ETC »
Intressant grepp av Grenoble att ta bort all reklam i det offentliga rummet och ersätta hålen efter reklampelarna med träd. Och att majoriteten av invånarna är nöjda med att staden blivit vackrare än den varit tidigare.
Dom har fått tillbaka sin stad!
”First it was São Paulo, then Chennai. Then Grenoble, Tehran, Paris and now even New York have spawned movements to replace or ban outdoor advertising.”
Mer om detta hos The Guardian »
Tryck mer pengar. Det finns lägen då det är skadligt att budgetera stramt, och vi är där nu. Penningpolitiken klarar bevisligen inte att på egen hand bekämpa lågkonjunkturen eller ens någorlunda uppnå inflationsmålet.
”Om staten ökar mängden kronor i ekonomin sjunker så småningom penningvärdet och inflationsmålet kan uppnås. Produktionen kommer snabbt att höjas, eftersom en del av de extra kronorna kommer att spenderas direkt. Lediga resurser tas i anspråk. Arbetslösheten kommer att sjunka snabbare än annars vore fallet. Även när priserna stiger, kommer en högre efterfrågan att hålla i sig, åtminstone så länge räntorna inte höjs i motsvarande mån.”
A survey has been carried out as part of a master’s thesis at the University of Zurich about the level of knowledge in the general population about the financial system. The results are astonishing.
Read more at Positive Money »
Ingenstans i åsiktsfloran om budgeten verkar det handla om vad pengarna en regering spenderar faktiskt gör med penningmängden i ekonomin.
Hur skapas den? Vem kontrollerar den? Hur stor är den? Vem bestämmer hur den först ska användas?
Pengar spenderade på ett funktionellt sätt får hela ekonomin att växa så länge det finns outnyttjad arbetskraft och outnyttjade resurser tillgängliga att utfärda pengar för. En ekonomi växer i takt med att penningmängden ökar i nivå med växande befintliga resurser.
Diskussionen borde handla om vår totala penningmängd, hur den bäst ska kunna nyttjas och vad som är effektivast möjliga sätt för våra gemensamma ändamål att använda den på.
När staten spenderar hamnar pengarna som tillgångar på privata konton hos företag och hushåll i den privata sektorn bland annat i form av lön, och köp av material och tjänster. Det är pengarna vi använder som betalningsmedel.
Om den delen verkligen förändrades så att den blev större skulle det få den samlade ekonomin att börja växa för att komma i nivå med outputen i den.
Det kan vi inte åstadkomma med skatter.
”Mellan 1930 och 1980 var genomsnittsbeskattningen för dom högst betalda i USA 82%. Vilket till och med var högre än i Sverige, Frankrike och Tyskland.
– Vilka lärdomar kan vi dra av detta då?
För det första förstörde det inte den amerikanska kapitalismen eller demokratin. Den fanns kvar i slutet av perioden.
Den andra slutsatsen handlar om tillväxttakt, produktivitet och innovation.
Det är intressant därför att den amerikanska tillväxten under 1950, -60 och -70 talen faktiskt var högre än de varit sedan 1980 talet.”
Nu är det Finlands tur att fundera på om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi faktiskt vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.
Det är alltså Finlands tur att tvingas till samma självdestruktiva åtstramningar som Grekland tvingades till.
Det är ingen skillnad mellan ett medlemskap i eurozonen, eller som vi gjort i Sverige, att överlåta vår konstitutionella rätt att skapa pengar och därigenom också kontrollen över penningmängden till våra privata banker. Vi har ju under dessa förhållanden ändå övergett riksdagens och regeringens rätt att i verkligheten kunna styra över finanspolitiken och därigenom också att bestämma hur pengar först ska användas, till någon annan.
”It will be as if each EMU member country were to attempt to operate fiscal policy in a foreign currency; deficit spending will require borrowing in that foreign currency according to the dictates of private markets.”
– L. Randall Wray in his 1998 book, Understanding Modern Money
Det är viktigt att notera att tanken bakom dessa åtstramningar är föreställningen att det kommer en dag då våra regeringar kommer att ”få slut på pengar”. Att en nation kommer att gå omkull om den inte skär ner på dom offentliga utgifterna och säljer ut sina tillgångar.
Men under nuvarande förhållanden kommer det här bara leda till att en Nation ökar sitt beroende, att ett land tvingas att skapa ytterligare förutsättningar att skuldsätta sig än mer.
En nation kan visst gå omkull, helt sant, men inte alla nationer.
En nation kan faktiskt bara bli oförmögen att betala sina utgifter om valutan som används ges ut av någon annan, svarar mot en myntfot(t.ex. guldet.), eller om landets skulder är i någon annans valuta än den egna.
Finland delar den här minsta gemensamma finanspolitiska nämnaren med många andra länder. Inte bara i västeuropa. Utan även med alla de länder som vi vanligtvis kallar ”utvecklingsländer”.
Vi kan ha hur många åsikter som helst om detta, men vad vi egentligen borde diskutera är grundläggande fakta.
En förändring kan faktiskt bara ske om vi först gör en grundläggande förändring av vårt monetära system.
av Andreas Cervenka – SVD Näringsliv »
Men Björn Wahlroos har rätt när det gäller Sveriges Riksdag. Ur bankernas perspektiv är de regeringar som sammansätts ur riksdagen verkligen finansiella idioter. Våra regeringar kommer och går, den politiska orienteringen skiftar, men vårt monetära system består. Här sker inte någon verklig förändring.
Jo förresten, våra banker får fortsätta skapa pengar för sin egen kapitalförvaltnings skull. Vilket bl.a gör att våra inhemska banker kan växa sig större än Sveriges BNP, och genom att dom kontrollerar penningmängden så bestämmer dom också hur alla pengar först ska användas. Det är ingen tillfällighet att den finansiella sektorn växer 3ggr snabbare än ekonomin i övrigt, trots att staten har konstitutionell ensamrätt på utgivningen av svenska pengar.
Folket i en hel nation ägnar sig här åt att diskutera åsikter istället för grundläggande fakta.
Det är därför vi på ett självdestruktivt sätt skär ner och gör åtstramningar.
Det sägs ofta att vi med vår välfärd lever över våra tillgångar. Att vi blivit beroende av skuld. Att vårt underskott gör att vi måste dra ner på våra utgifter.
Det är inte möjligt i den nuvarande ekonomin.
Anledningen till att vi skuldsätter oss är inte för att vi har lånat vårdslöst av någon annans insättningar.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld. 96% av alla pengar skapas när våra banker ger ut lån.
Så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse företagen med pengar är om vi lånar dem från våra banker.
Det här är alltså själva motsatsen till vad vi får höra från våra politiker. Att vi måste skapa besparingar, alltså överskott med vilka vi sedan kan göra investeringar i välfärden.
Här har våra politiker och ekonomer alldeles blandat ihop det med hur en hushållsekonomi fungerar. (Hushållen skapar inte eller ger ut nya pengar.)
Vi kan alltså inte spara eller göra åtstramningar om vi också vill investera. Pengarna måste först spenderas in i ekonomin innan dom kan sparas!
I verkligheten har pengar alltså inte skapats om inte skulden skapats före dom, och det är det här missförståndet som skapat den nuvarande situationen med våra spartankar och åtstramningar.
Så länge vi fortsätter att skuldsätta oss så kommer nya pengar att skapas i ekonomin. Om vi sparar eller gör åtstramningar så minskar pengarna. Vi får då en recession. En ekonomisk tillbakagång med mindre pengar.
Det enda sättet för våra regeringar att kunna hantera detta i vårt nuvarande finansiella system, är att antingen skapa förutsättningar för alla att kunna skuldsätta sig mer, eller att återta sin konstitutionella kontroll över penningmängden. Betydelsen av det senare skulle innebära att nya pengar först skulle komma att spenderas och användas för våra gemensamma ändamål.
2013 gav staten ut 85 miljarder ca 4% av den totala penningmängden. Samma år, 2013 gav våra banker ut 1700 miljarder. Dessa pengar är skuld.
Majoriteten av dom pengarna hamnar sedan på våra bostadsmarknader och i den finansiella sektorn.
Det är alltså inte konstigt att ekonomin i den privata sektorn upplever en recession.
Jag försöker undervisa programledare i TV. Det får bli min uppgift. Jag ägnar mig åt att vara lärare.
– Hans Rosling, aktuellt 2015-09-07 »
”Pengarna (för flyktingmottagningen) tas inte från svenska budgetposter.
Det tar vi från fattiga människor i Afrika. 8 miljarder tas från planerade biståndsprojekt via dom internationella organisationerna.
Det är dom pengarna vi använder. Vi har inte rört den svenska budgeten.
Västra Götaland får mer av biståndspengarna än Mozambique får, och Mozambique är det land som får mest svenskt bistånd.
Ungefär en fjärdedel av biståndet används nu för flyktingmottagandet”.
– Hans Rosling
Man kan inte använda sig av media om man ska förstå världen.
– Hans Rosling
Iceland suffered the worst banking crisis in history; all three of its biggest banks failed, its total debt jumped to 800% of GDP – far worse than what any European country faces today, relative to the size of its economy. And under pressure from public protests, its president put how to deal with the crisis to a vote. Some 93% of the population voted against paying for the bankers’ recklessness with large cuts to their health and social-protection systems.”
And what happened?
Under Iceland’s universal healthcare system, ”no one lost access to care. In fact more money went into the system.
Iceland now is booming; unemployment fell back to below 5% and GDP growth is above 4% – far exceeding any of other European countries that suffered major recessions.”
It is important to note that the neo-liberal thinking behind austerity plans envision that one day Governments will go broke unless we cut government spending.
Well, governments can go broke, but not all governments.
That thinking only applies to governments whose monetary systems are commodity-based, such as those on the gold standard, which most has left behind long ago.
It is also the case with governments using fiat money if that official fiat currency is issued by another authority, such as the eurozone, or if they owe debts in a fiat currency issued by another governmental authority.
A nation and its cities destroyed by austerity. There is no exaggeration here.
I invite people to see for themselves. An extraordinary outcome of an out of control recession cult ideology reinforced by neo-liberal Groupthink ruining the prosperity of a people.
I had quite a day yesterday as I went on a field trip around Porto organised by the – The Worst Tours ».
Read the whole article here »
Det enda skälet till att vi tolererar de självdestruktiva åtstramningar som sker i Sverige och Europa nu under skenet av finanspolitiskt ansvar är att tillräckligt många ännu inte insett vad detta verkligen är för något.
I verkligheten har våra privata banker givits rätten att för eget vinstsyfte skapa våra pengar på bekostnad av våra regeringar, och de människor de representerar.
If nations in the eurozone want to maintain the independence of their democratic governments and the accountability of their governments to the people, the first thing they must do is to make their central banks and their banking system responsible to the elected parliaments of their countries.
The EU, ECB and IMF has openly showed itself as a set of institutions bullying the nations of the Eurozone for the political purpose of enforcing neoliberal austerity more than as being an institution acting to maintain financial and banking system stability in Europe.
By cutting off liquidity from the Greek banks and to deliberately crash the Greek financial system to command policy in Greece was a violation of sovereign democracies, and by the ECB to do its utmost to maintain the stability of the financial and banking system in the eurozone.
Is this not just another way to try to bypass the individual EU or eurozone member nations, and the voters’ desire for an economic policy that benefits society, to replace it with one better suited for the banks, the ECB and the financial sector?
Right now, they are causing exactly the kind of mistrust and suffering that lead to the horrors of world war two.
Det är intressant att man i den monetära unionen har ett krav på att underskotten inte får överstiga 3% per år.
Inom unionen betyder det här att dom stora exportländerna med stora exportöverskott kan tillåta sig att ha budgetöverskott år efter år, precis som alla nationer inom unionen kan, om enskilda medlemsländer säljer mer varor till andra medlemsländer än vad de köper av dom.
Det här innebär samtidigt att minst ett land måste dra på sig underskott för varje annan nation som driver ett överskott.
Det är helt enkelt en logisk konsekvens av den makroekonomiska balansräkningen med sektorbalanser vilken är tillämplig på alla nationer och alla tidsperioder.
Starka producentländer kommer att driva överskott gentemot andra länder som har svårare att exportera sina varor och tjänster. Samtidigt ska dessa medlemsländer följa det strikta 3% kravet.
Hur går det här ihop?
Det gör det inte.
Men kanske går det om man kan införa en slags turordningslista där länderna emellan får turas om att driva överskott och underskott, samtidigt som man då inte heller påtvingar länderna en ekonomisk politik med åtstramningar under dom åren som man tvingas till underskott.
Länderna som driver överskotten är ju dessutom också så moraliskt övertygade om den hushållsekonomiska tanken att dom inte kan föreställa sig att det är möjligt för någon nation att nå full sysselsättning med ett underskott, samtidigt som man också har ett BNP som ökar. Ett tillkortakommande som är mycket försvårande.
Så vad gör ECB och dom starka exportländerna i den monetära unionen då?
Jo, dom driver hårda sparprogram och utförsäljningar mot medborgare i medlemsländerna med underskott, samtidigt som bankerna får stora lättnader som tillser att dom hamnar i balans igen, trots att dom hamnat där dom är på grund av osäkra finansiella produkter där dom tjänar pengar på förhållandet med överskottsländer och underskottsländer.
När staten och den offentliga sektorn spenderar hamnar pengarna som tillgångar på privata konton hos företagen och hushållen i den privata sektorn bland annat i form av lön, köp av material och tjänster istället för att de till större del hamnar i finanssektorn och på våra finansmarknader.
Vår regering, istället för våra finansmarknader kan alltså bestämma hur våra pengar först ska användas. Det är en konstitutionell rättighet.
Trots detta så får våra banker ge ut 96% av alla pengar.
Det här är en stor anledning till att finanssektorn växer 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.
Våra affärsbanker har konton hos Riksbanken precis som vi har konton hos våra banker. Så för att ändra på ett konto så använder man helt enkelt en dator och ändrar siffrorna på kontot som ska ändras. Det är likt, men inte samma sak som att trycka nya pengar eftersom dom här pengarna skapas digitalt.
Det är på det här sättet våra banker räddades. Det gjordes inte med skattemedel.
Vi kan skapa vår välfärd på exakt samma sätt.
”In most budgetary discussions, it is erroneously assumed that the national government has a financial constraint and has to budget like a household.
The analogy neo-liberals draw between household budgets and government budgets is false. Households use the currency and must finance their spending.
However, government issues the currency and must first spend (i.e. credit private bank accounts) before it can tax (i.e. debit bank accounts). The claim that governments must tax or borrow to ‘finance’ its spending is false under a fiat-currency system.”
The Eurozone is an instrument of the globalization process that is setting financial elites over all nations of the world, including the democracies. The situation in Greece exposes the true nature of the Eurozone institutions as a naked fact, beyond spinning, for all to see. They are popular sovereignty-thieves and democracy-killers, with the power necessary to shut democratic governments down.
”The central idea is that government fiscal policy, its spending and taxing, its borrowing and repayment of loans, its issue of new money and its withdrawal of money, shall all be undertaken with an eye only to the results of these actions on the economy and not to any established traditional doctrine about what is sound and what is unsound …
The principle of judging fiscal measures by the way they work or function in the economy we may call functional finance.The first responsibility of the government (since nobody else can undertake the responsibility) is to keep the total rate of spending in the country on goods and services neither greater nor less than that rate which at the current prices would buy all the goods that it is possible to produce.
If total spending is allowed to go above this there will be inflation, and if it is allowed to go below this there will be unemployment.
The government can increase total spending by spending more itself or by reducing taxes so that taxpayers have more money left to spend. It can reduce total spending by spending less itself or by raising taxes so that taxpayers have less money left to spend.
By these means total spending can be kept at the required level, where it will be enough to buy the goods that can be produced by all who want to work, and yet not enough to bring inflation by demanding (at current prices) more than can be produced.”
Read more Bill Mitchells blog »
The incomes and taxes paid by the rich are largely irrelevant to the capacity of a national, currency-issuing government to provide first-class public services and infrastructure.
Read full article at Bill Mitchells blog »
Idag ska regeringen överlägga om höstbudgeten. Men redan innan förhandlingarna inletts så talar man om att det inte finns något utrymme för ofinansierade reformer.
Vad är det för nonsens?
Ekonomin lider brist på pengar. Hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard och för att nya pengar ska kunna spenderas in i ekonomin.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld. Pengar kan bara skapas när banker ger ut lån. Staten står bara för ca 4% av hela penningmängden.
Så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse företagen med pengar är om vi lånar dem från våra banker.
Vi har nu en recession med hög arbetslöshet, vilket innebär att det finns ett stort utrymme för staten att spendera in nya pengar på befintliga och outnyttjade resurser. Vi kan alltså inte spara eller göra åtstramningar om vi också vill investera i befintliga resurser och då också i vårt välstånd.
I verkligheten har pengar alltså inte skapats om inte skulden skapats före dom. Det är det här missförståndet som skapat den nuvarande situationen med våra spartankar och åtstramningar.
Under dom här förutsättningarna pratar man om en balanserad budget som inte innebär några nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ska se ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring ska ske i den gemensamma ekonomin. Allt är tydligen riktigt riktigt bra…
Det finns nu bara en anledning att införa en sådan begränsning av ekonomin och vår gemensamma levnadsstandard, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.
Men vi har ju deflation och ekonomin lider av för lite pengar. Vad menar regeringen?
Är det inte regeringens konstitutionella rätt att ge ut pengar och därigenom också bestämma hur dom först ska användas?
Och varför överlåter regeringen dom verkliga besluten till den finansiella sektorn att kunna styra över finanspolitiken?
The red herring is as much a debate tactic as it is a logical fallacy. It is a fallacy of distraction, and is committed when a listener attempts to divert an arguer from his argument by introducing another topic. This can be one of the most frustrating, and effective, fallacies to observe.
The fallacy gets its name from fox hunting, specifically from the practice of using smoked herrings, which are red, to distract hounds from the scent of their quarry. Just as a hound may be prevented from catching a fox by distracting it with a red herring, so an arguer may be prevented from proving his point by distracting him with a tangential issue.
Examples
X: -It is morally wrong to cheat on your partner, why would you do something like that?
Y: -What is morality?
X: -It’s a code of conduct shared among people.
Y: -But who determines this code?…
X: How could the universe be only 6000 years old, when by the speed of light we can now mesure the distance to astronomical objects more than 13 billion light years away by the fact of their light that has now reached us?
Y: 6000 years is not a firm number. The universe can be as old as about 10,000 years.
X: How do you figure?…
Konjunkturinstitutet ger regeringen rätt i slopandet av överskottsmålet.
Det här är mycket viktigt för vårt generella välstånd därför att:
En balanserad budget innebär inga nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.
Ett budgetöverskott innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.
Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengar in i ekonomin. Det innebär generellt ett finansiellt välstånd och ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar för att komma i nivå med resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.
Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse i realekonomin.
När staten skapar nya pengar så får den ett underskott som motsvarar pengarna som givits ut och spenderats in i ekonomin.
Tillgången på pengar, alltså de pengar som staten spenderat, är hushållens och företagens betalningsmedel och ”sparade” tillgångar i ekonomin. Dessa tillgångar balanseras av att vi betalar skatt. Genom skatten får vi då ett kontinuerligt flöde i realekonomin utan skuld, vilket begränsar inflationen.
Våra affärsbanker har konton hos Riksbanken precis som vi har konton hos våra banker. Så för att ändra på ett konto så använder man helt enkelt en dator och ändrar siffrorna på kontot som ska ändras. Det är likt, men inte samma sak som att trycka nya pengar eftersom dom här pengarna skapas digitalt.
Våra banker skapar på samma sätt insättningar när dom ger ut lån. Pengarna för lånen finns inte från början.
Det är alltså inte någon annans insättning som banken ger ut som nya lån. Det är nya pengar som banken skapar ur ingenting.
Sparandet som är den nya tillgången på kapital hamnar sedan nästan uteslutande i den finansiella sektorn där de används för spekulation på befintligt kapital, på värdepapper eller på fastigheter.
Om en bank får svårigheter i sin kapitalförvaltning på grund av en alltför vårdslös utlåning eller av missriktade spekulationer, så ändrar Riksbanken bara på siffrorna som banken har på kontot hos dem.
Det är alltså av den här anledningen vi måste spara och göra åtstramningar ..
”When money drives almost all activity on the planet, it’s essential that we understand it. Yet simple questions often get overlooked – questions like: where does money come from? Who creates it? Who decides how it gets used? And what does that mean for the millions of ordinary people who suffer when money and finance breaks down?”
The Chicago school of economics is a neoclassical school of economic thought that has had its share of popularity and prize winners, but i wonder if it isn´t the University of Missouri-Kansas City who now teaches modern macroeconomics as it should be read and properly understood.
In 2013 the state created money in Sweden was 85 billion crowns. This is what our politicians call our ”deficit”. This money will become an asset to the households and firms in the private sector to buy things when they are spent into the economy by the state.
In the same year bank created money amounted to 1700 billion plus 10 billion in reserves. This money is created by debt.
What if we had full reserve banking as an alternative to fractional reserve banking, in which banks instead were required to keep the full amount of each depositor’s funds in cash, ready for immediate withdrawal on demand. And by then function as the asset managers they are meant to be in the first place.
Think of what we could do with 1710 billion crowns for the benefit and progress of society.
This thought is very appealing. Unfortunally only Island seem to have the political courage to consider it as a practical reality.
Till slut handlar den pågående och utdragna finanskrisen om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.
Under the EMU, monetary policy is supposed to be divorced from fiscal policy, with a great degree of monetary policy independence in order to focus on the primary objective of price stability.
Fiscal policy, in turn will be tightly constrained by criteria which dictate maximum deficit-to-GDP and debt-to-deficit ratios. Most importantly, as Goodhart recognizes, this will be the world’s first modern experiment on a wide scale that would attempt to break the link between a government and its currency.
It will be as if each EMU member country were to attempt to operate fiscal policy in a foreign currency; deficit spending will require borrowing in that foreign currency according to the dictates of private markets.
Det är egentligen ingen skillnad mellan ett EMU medlemskap och att överlåta vår konstitutionella rätt att skapa pengar till våra banker. Vi överger ju i vilket fall som helst riksdagens och regeringens rätt att verkligen kunna styra finanspolitiken.
Med minusränta är det meningen att Riksbanken vill få in mer pengar i ekonomin.
Vår gemensamma ekonomi har alltså för lite pengar och på detta sätt vill alltså Riksbanken att bankerna skall sluta spara pengar hos dem och se till att pengarna spenderas istället.
Detta skall i sin tur sedan bidra till att öka tillväxten.
Samtidigt oroas man både i Sverige och i övriga EU över att den privata skuldsättningen är för hög. Denna i sin tur drivs på av att våra banker får skapa och kontrollera nästan hela penningmängden och hur de nya pengarna först ska användas.
Att hushållen fortsätter att skuldsätta sig mer kan bland annat förklaras med en avreglerad finansmarknad och helt andra skatte- och subventionssystem än tidigare. Detta i sin tur innebär att hushållen numera klarar av en högre skuldkvot än tidigare för att kunna upprätthålla en levnadsstandard som de annars inte skulle kunnat ha i den nuvarande ekonomin.
Men viktigast är att vår riksdag och regering överlåtit statens konstitutionella rätt att skapa nya pengar till våra banker.
Varför köper inte Riksbanken statspapper och ökar penningmängden för hushållen och den privata sektorn genom att staten spenderar in dem på outnyttjade resurser?
Genom att nya pengar skapas och spenderas på befintliga resurser, (t.ex personalbrist på våra sjukhus, äldrevården och våra skolor, underhåll av infrastruktur, försvaret mm, mm.), så finns det inte någon risk för inflation. Om risken för inflation trots allt skulle uppstå är det ju bara att sälja tillgångar(t.ex statspapper) mot valuta och pengarna försvinner ur Riksbankens balansräkning. De upphör att existera.
Inflation uppstår vanligtvis när penningmängden ökar snabbare än utbudet av varor och tjänster (t.ex bostadspriserna på grund av våra banker.), eller av att varor och tjänster minskar snabbare än penningmängden (t.ex sjuksköterskor eller lärare på grund av åtstramningar.).
Det märkliga är att det med Riksbankens åtgärd alltså är meningen att vi skall skuldsätta oss mer, sälja ut mer, och acceptera åtstramningar för att våra banker ska kunna låna ut mer, istället för att dom nya pengarna spenderas in i ekonomin för våra gemensamma ändamål.
Offentligt spenderande av nya pengar skulle öka tillväxten direkt och penningmängden skulle ökas utan skuld samtidigt som skulderna betalades av.
Detta skulle också undan för undan minska på den allmänna skuldsättningen.
Den monetära basen, alltså allmänhetens tillgångar hos Riksbanken är en balansräkning som motsvarar hur mycket pengar som Riksbanken givit ut.
2013 var det ca 85 miljarder. Det är detta våra politiker kallar vårt ”underskott”.
Dom här pengarna ökar genom att Riksbanken köper tillgångar i statspapper. (Man kan köpa utländsk valuta också men då undergräver man vår monetära suveränitet).
Staten ”hamnar i skuld hos sig själv” då Riksbanken betalar för dessa statspapper med nya pengar som ökar den monetära basen. Pengarna spenderas sedan in i ekonomin när staten köper varor och tjänster av hushållen och våra företag.
Pengarna blir en allmän tillgång då de spenderas in av staten. De kommer att motsvara hushållens och företagens samlade tillgångar på betalningsmedel.
Vill Riksbanken minska tillgången på pengar så säljer den tillgångar mot monetär bas som tas tillbaka och pengarna försvinner från Riksbankens balansräkning eftersom dom representerar en fordring på sig själv.
Det statliga ”underskottet” minskas med den motsvarande summan.
Staten gör också detta på ett dynamiskt sätt med skatteintäkter.
Bankernas andel av den monetära basen var 2013 ca 1700 miljarder tillsammans med ca 10 miljarder i reserver. Det är den del av den monetära basen som våra banker tillåts skapa och kontrollera för den finansiella sektorn genom skuld.
Det är alltså våra samlade tillgångar hos Riksbanken som våra politiker missvisande använder för att försöka övertala oss gå med på att göra åtstramningar och minska vårt allmänna välstånd, eller skära ned på vår välfärd. Detta har ingenting med bankernas och den finansiella sektorns andel av den monetära basen att göra.
Det är istället vårt ”underskott” som är så stort att vi måste stycka upp och sälja ut våra gemensamma tillgångar för att allt ska bli bättre.
Man använder här doktriner och ideologisk retorik istället för fakta om ekonomi för att få oss att gå med på saker vi inte tycker är bra.
Att sedan påstå att man genom att stycka upp den offentliga sektorn och sälja ut delar av den, eller genom att genomföra åtstramningar i den privata sektorn för att skapa nya jobb, det är i det här sammanhanget rent nonsens.
Varför tvinga fram åtstramningar i den offentliga sektorn och låta den finansiella sektorn stycka upp den, när det är den finansiella sektorn som är för stor?
”När vi förlitar oss på våra banker för att skapa större delen av vår penningmängd, så är det enda sättet att få in mer pengar i ekonomin – att den privata sektorn, alltså hushållen och företagen, skuldsätter sig än mer.”
Mer och mer pengar kommer sedan att gå åt till att betala för dom nya pengarna. Detta kommer att blåsa upp den finansiella sektorn ytterligare.
Den finansiella sektorn är viktig. Men våra banker ska inte få utöva statens konstitutionella rätt att skapa pengar i den.
Att göra åtstramningar i den privata sektorn när den finansiella sektorn är för stor och växer 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt, motverkar bara sitt syfte och är helt enkelt idiotiskt både ekonomiskt och politiskt.
Det måste vara alldeles uppenbart att åtgärderna sätts in i helt fel sektor.
Varför höll man en folkomröstning i Grekland överhuvudtaget när man efteråt inte hörsammade folkets röst alls och till och med accepterade hårdare villkor i deras ställe efteråt?
Den grekiska regeringen gick alltså emot både vad dom gick till val på och den folkomröstning som den utlyste när man lät frågan gå vidare till folket för att fatta beslut.
Ändå valde regeringen att gå emot dem.
Varför?
Det handlade alltså aldrig om politiskt vidsynthet och att lyssna på sitt folk som islänningarna gjorde.
Alltså välja vilka delar av finanssektorn som måste regleras, begränsas eller tillåtas gå under för att den åter ska fungera som det är tänkt.
Islänningarna valde det senare.
Skuldavskrivningar hade varit ett alternativ till detta.
I dom nyliberala makroekonomiska modellerna är den höga skuldsättningen inte intressant att titta på, ”eftersom det bakom varje skuld finns en långivare, så dom tar därför ut varandra”. Bankernas och finanssektorns inflytande på realekonomin är därför inte intressant ur ett nationalekonomiskt perspektiv.
På detta sätt föreställer man sig att finanssektorn inte påverkar ekonomin i den privata sektorn. Alltså hushållen och företagen.
Bankerna står för 96% av penningmängden och bestämmer också var dessa nya pengar först ska användas. Det är pengar som skapas genom skuld. Det är samma pengar som blåser upp finanssektorn.
Hur kan de ta ut varandra om bostadskostnaderna blir så höga att de påverkar köpkraften så mycket att den minskar?
Eller om små och medelstora företag tvingas skära ned eftersom den minskade köpkraften minskar på den efterfrågan dom är beroende av.
Hur kan de ta ut varandra då?
Det är inte svårt att se hur dynamiken i en alltför stor finansiell sektor påverkar ekonomin som helhet eftersom den tillåts att skapa pengar till sig själv genom våra banker.
Deras uppgift är att tjäna sina egna intressen. Inte hur vi vill skapa vårt välstånd eller utforma vår välfärd.
Den här finns på svenska hos Netflix också.
https://www.youtube.com/watch?v=0NdDupITDv8
Det är intressant att oppositionen bygger hela sin politiska idé och sin politiska gärning runt en defekt doktrin och en ekonomisk modell som betraktas som direkt felaktig.
En mer relevant politisk frågeställning är alltså hur vi kan minska den finansiella sektorns storlek. Alltså vilka delar av den som måste återregleras, begränsans eller tillåtas gå under för att den åter ska fungera som den intermedient den är tänkt att fungera som.
Island verkar återigen ha gjort rätt från början.
Åtstramningarna ska inte göras i realekonomin, av folket och dom små och medelstora företagen, utan i finanssektorn. Det är finanssektorn som behöver minskas och den gemensamma ekonomin som behöver mer tillgångar för att ekonomin ska börja fungera igen.
Av vilken anledning tror vi att avkastningen på kapital i den finansiella sektorn ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt annars?
”There’s an economic taboo against creating money and actually spending it into the economy. It’s OK to do things like Quantitative Easing where you’re pumping all this money into the financial markets, pushing up house prices, making the wealthy wealthier. It’s a complete taboo to actually spend that money on something that benefits the society.”
– Ben Dyson Positive Money
When we rely on banks to create most of our money, then the only way of getting more money into the economy – is for the private sector to go further into debt.