Being directed by, and unaware of the patterns of behaviour that flow from the organizing structure of a certain collective itself, rather than the individuality of its members,
is getting us very close to how people have come to appreciate the political, financial and corporate leadership of today.
Etikett: occupy wallstreet
The economic drumbeat regularity
The critical—and crippling—misunderstanding about money is embodied in a narrative that is echoed daily, hourly, weekly, yearly with drumbeat regularity, in the national media and spin-chambers.
The narrative will sound very familiar—it goes like this:
The financial wealth of a nation is, at any given time, a finite resource privately and individually held by the citizens; any and all government spending must, therefore, be funded by the collection of taxes. An “out-of-control,” “big government” spends more money than the citizens are willing (or able) to pay in taxes—and this lack of “fiscal responsibility” requires the government to borrow money from the financial markets to make up the difference. This borrowing places the “out-of-control” government in direct competition for the money resources with the business-financial class of citizens. Since all citizens are ultimately dependent upon the business-financial class to create jobs and pay wages, this competition for money resources by “big government” diminishes the overall prosperity of the citizens—a diminishing that is compounded by the burden of tax payments, and further compounded by the government’s debt which represents future tax burdens.
But any economist who makes this claim, either explicit or implicit, that a nation which issues and manages a sovereign fiat currency must either borrow or collect taxes in order to have currency to spend, should have his or her diploma revoked.
And any political leader in a sovereign nation which issues and manages its own fiat currency who claims the national government doesn’t have the “money” to pay for goods or services which are, in fact, available within the national borders—and which would greatly benefit the citizens—should be tarred and feathered and drummed out of office as an ignorant charlatan.
Also, any banker or financial leader who suggests that a sovereign nation which issues and manages its own fiat currency is dependent upon the bond market to “finance” its sovereign spending should be investigated and prosecuted for the financial frauds they are more than likely in the act of perpetrating.
And any journalist who makes his or her living counseling the public about economic matters, who fails to take the time to understand and explain to his or her audience how sovereign fiat currencies actually function, should be summarily stripped of their journalistic credentials and pushed out the door of the newsroom.
In other words, sovereign spending of money happens first and taxes are collected afterwards and the reason the taxes are collected at all is not so the government can spend further, but to ensure that the citizens will continue to want to sell goods and services in exchange for the money the government issues.
Second, sovereign spending which pays the citizens to create real goods and services is not the same as “printing” money in the sense of the alarm-bell description proclaimed by the drumbeat. As long as unused labor and unused resources are actually available, issuing money to marshal that labor and those resources to achieve collective goods will not create inflation but, instead, will expand the overall economy.
Read all of it @: New Economic Perspectives
Artificial states of the market
If our banks are allowed to create the money supply and use this in a way that drives investors and entrepreneurs, and if this money at the same time is spent into the economy outside the real demand in a market economy, it is going to create an economic state of the market that depends on artificial demand, and thus an artificial price will then follow where this money is first spent into the economy. The housing market is one example.
We will have economic cycles that do not always depend on were the market economy pricing and demand truly is by its own means, and it will not be based on its own regulating mechanisms.
It will instead reflect were the banks believe that their interest on capital management is best served, and this will run an artificial economic upturn in those parts of the economy. But in the end, reality catches up with these artificially inflated economic upturns and we get a recession with less money in circulation instead, because of the banks now reduced ability to lend, but with the cost of the money created as debt by the private sector to the banks, remaining in the economy.
In this way, businesses and individuals are together paying for our banks speculation on the financial markets using our gouvernments main asset having the right to create and spend new money into the economy for its own purposes.
Should not money be spent into our economy to be used for the society as a whole first, and for our common good as a priority, and as payment for real goods and services in the real economy?
This is actually the case when the gouvernment spend money into the economy to be used in the private sector by individuals and business, it constitutes our total asset of paper and coin money, and this supply is regulated by taxes.
We do not want inflation, do we?
So what about bankmoney ..
To become public property
It can differ quite a lot between one person and another intellectually, in terms of knowledge and skills, and to be able to draw conclusions from rational arguments rather than rhetorical.
But in terms of our character, the differences are much smaller.
It is with our character we share our public opinion with others. It is were it gets its outlet.
All our differences are smoothed out.
We act anonymously on public opinion with rhetorical conclusions in the protection of the majority to justify our views and our actions.
We will then become public property.
Its not about the media, its about you and me.
The feeling tone news media deliver to us is designed to function as a short circuit, to prevent us from making thought through rational considerations when it comes to our own situation. That’s why they always seems to aim to destroy our rational defences, so that we come to conclusions immediately, without reflection and in emotional distress by rhetorics instead of solid well made arguments.
Media always try to stimulate our feelings on an unconscious level,
to make people respond with automatic behaviours, and collectively instead of individually.
That is why they are so effective when we are made uncertain, in crisis, follow opinion polls, an ideology, an -ism, trends or is in shock.
We agree on things, think or act in a way we would not accept if we were given time to consider it properly.
The fact that we have a tendency to stand by the opinion in order to belong and to get recognition from our surroundings, to be consistent although the reasons for our opinions may be questionable.
That fear is something that is expected.
Unconsciously we then inflict terrible hardship on each other rather than change the beliefs we have that are created for us, to those that is created by us.
Why defending an economic theory?
If we choose to accept an economy that privileges lenders over debtors and capital over labor, we also choose to live with the fact that our companies also focus more on profits made by capital assets managed by the banks over labor. We get an economy were our companies focus on expanding their activity on financial markets, their financial products and cutbacks on workers in shrinking markets caused by this. This is going to reduce the money supply in the real economy since people with jobs and other companies also constitutes their customerbase.
If our local companies on our domestic markets and small cities suffers, they should start looking at this damaging economic thinking. We really have to start think about who is controlling the money supply, and who decides how all new money first is going to be spent into our economy, and were it is going to be spent first.
We are being led by imbeciles – by Bill Mitchell
”I was reading John Maynard Keynes recently – circa 1928 – that is, 8 years before the publication of the General Theory with his Treatise on Money intervening. He was railing against the principles and practice of ”sound finance”, which he noted had deliberately caused billions of pounds in lost income for the British economy. He urged the Treasury and the Bank of England to abandon their conservative (austerity) approach to the economy and, instead, embark on wide-scale fiscal stimulus to create jobs and prosperity. He concluded that with thousands of workers idling away in mass unemployment that it was “utterly imbecile to say that we cannot afford” to stimulate employment via large-scale public works – building infrastructure etc. He considered the policy makers who opposed such options were caught up in “the delirium of mental confusion”.
The stark reality is that 88 years later, he could have written exactly the same article and would have been ‘right on the money’. We are being led (euphemism) by imbeciles.”
Full article at Bill Mitchells – billy blog here »
Vad är verklig förändring?
på vilket sätt förändrar vi något egentligen?
Det är inte genom att förhandla bort våra nationella och lokala rättigheter, eller rätten till våra egna resurser med mycket långtgående handelsavtal som vi skapar någon verklig förändring.
Vi gör det inte heller med en neo-liberal ekonomisk teoris självskadebeteende. Åtstramningar och utförsäljningar gynnar inte vår gemensamma ekonomi.
Inte heller gynnar det våra inhemska företag på något sätt.
Vi får heller inte vårt välstånd att växa generellt med detta, det är faktiskt tvärtom.
Staten sparar inte pengar för bättre tider genom åtstramningar. För att kunna spara pengar måste någon först skapa pengar som spenderas in i ekonomin.
Vart ska pengarna annars komma ifrån?
Säljer vi ut våra inhemska resurser blir vi ju beroende av andra när dom inte längre finns kvar.
Se vad som händer med Grekland, Finland, Spanien, Portugal, Irland när man överger kontrollen över den egna valutan.
Vad kommer inte dom att tvingas sälja ut för att få nya pengar?
Detta förhållandet gäller om vi ersätter vår egen valuta med någon annans, t.ex euron, eller om det är våra banker som får ge ut och bestämma hur våra pengar först ska användas.
Alla nya pengar kommer först att som nu användas på det sätt som gynnar våra bankers kapitalförvaltning bäst.
Nationalekonomiskt handlar det nu om en brist på pengar som skapats av en ekonomisk teori utan verklighetsförankring, och därför också om dess nuvarande långsiktiga politiska verkan som privilegierar långivare och kapital över arbetskraft.
Ett förhållande som naturligtvis inte är bra för våra inhemska företag, eftersom företagen och dess arbetskraft ju också är konsumenter av det som produceras i den lokala ekonomin.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld, och pengar kan just nu bara tillföras ekonomin genom att hushållen och företagen lånar dem.
Så länge vi också föreställer oss att det är våra globala exportföretag som är ”mäklare” av alla pengar som finns tillgängliga för oss, så gynnar vi bara dom globala exportföretagen eftersom dom på ett indirekt sätt får styra en omvandling av självförsörjande lokala marknader till beroende konsumenter av globala försörjningskedjor.
Detta i sin tur åstadkommer stora svårigheter för våra lokala ekonomier, och för dom inhemska företagen, för vår landsbygd och för våra mindre städer.
Skulle inte vi bättre gynnas av att skicka våra pengar till andra nationer och bidra till vår faktiska levnadsstandard genom att få varor i gengäld, hellre än att lägga till deras verkliga standard och erhålla andras pengar tillbaka i gengäld?
Det dom kan göra med våra pengar dom fått i utbyte, är ju att antingen köpa mera varor och tjänster, eller spara dom för att göra detta vid ett senare tillfälle.
Det enda sättet för våra regeringar att ändra på detta i vårt nuvarande finansiella system är att skapa förutsättningar för alla att antingen kunna ta på sig mer skuld, eller att återta den konstitutionella kontrollen över penningmängden.
Vi skulle faktisk kunna använda vår välfärd och våra outnyttjade inhemska resurser så, att när nya pengar spenderas in i ekonomin, istället för att först hamna på våra finansmarknader, först spenderas på våra allmänna och gemensamma behov.
Varför tillåta att våra banker får finansiera sin egen likviditet genom att skapa och kontrollera tillgången på pengar?
Ett första steg att ändra på detta är genom att först se till att våra banker inte får skapa insättningar på konton ur tomma intet när dom ger ut lån.
Om att tvinga fram politiska förändringar
Ett scenario för att med finansiella medel ta kontrollen över demokratier.
Det här är också ganska precis tillvägagångssättet för hur skuldsättningen går till i eurozonen och orsaken till hur skuldsättningen i utvecklingsländerna har gått till historiskt.
Genom att låna i en annan valuta, eller att ersätta den egna valutan helt med någon annans(eller med digitala pengar från våra banker), tvingas länder att sälja ut och skuldsätta sig för att nya pengar ska tillföras ekonomierna av auktoriteten bakom valutan. Annars kommer inga nya pengar att utfärdas och nationen går omkull.
På det här sättet tvingas sedan länderna att undan för undan öka sitt beroende och skapa ytterligare förutsättningar för att kunna skuldsätta sig mer och mer.
Det är alltså en mall för att på ett ekonomiskt sätt kunna ta över en nation från dess befolkning.
Genom att tvinga dem att sälja ut sina tillgångar, dess råvaror och dess gemensamma statliga resurser och företag så tvingar man på detta sätt fram utförsäljningar och privatiseringar, för att ersätta den inhemska produktionen eller dom inhemska lokala företagen med globala företag, och på detta sätt ökar man också samtidigt behovet av att i fortsättningen kunna låna upp nya pengar att sätta in i ekonomin för att den ska tillföras nya betalningsmedel. Dom stora exportföretagen och deras ägare har en betydande roll i det här eftersom det är dom som uteslutande gynnas av detta förfarande.
Man tar helt enkelt kontrollen över en demokrati från dess folkvalda och från dess befolkning för att tvinga fram politiska förändringar som inte är i deras eget intresse och som dom kanske heller inte vill gå med på. Annars utfärdas inga nya pengar.
Vi ser samma scenario hända i Europa med Finland, Portugal, Grekland, Spanien, och Irland, som med länder tidigare i Afrika och Latinamerika.
Om en nation fortfarande äger och ger ut sin egen valuta är det här scenariot frivilligt och mycket självdestruktivt.
Whose economy are we talking about
We have given the banks the rights to shape our minds on the economy.
Despite the fact that we know that the people who run the banks are primarily concerned with increasing the profitability of the banks.
By unwittingly not knowing what we are doing, we then take key decisions on their behalf. We base our opinions, and how to wiew the economy on how the banks make up their wiews. We simply accept their truth. And we accept self injuries, privatising common assets and austerity plans by their advisory.
This is dangerous.
We are giving away our resources and our ability to decide and control our own policy. By doing this we are just supporting the conditions to further push up debt, house prices, inflate speculative financial bubbles, and starve small businesses of investment.
When our government talks about the economy, about their financial policies and funding, it is all to obvious that the decisions they are making about our economy are shaped by the interests of our banks.
They are not shaped by the interest of our common good.
How to Capture the minds of a Continent
Europe has become a ruled by neo-liberal economists and ideas who play with models that have no relation to the real world and when they are applied to the real world, they fail badly.
It is no less than a nightmare.
Austerity politics in Europe is not simply a short-term conflict between the surplus countries like Germany in the center and the deficit countries like Greece, Finland, Portugal, Spain and Ireland on the periphery.
Deficit countries is a balance effect in the eurozone, and at least one country must incur deficits for every other nation that runs a surplus. It is an unknown fact for these contries that this is simply a logical consequence of a macroeconomic balance sheet with sectoral balances, which applies to all nations, monetary sovereign or not.
But here it i used to inflict terrible hardship on people, and it is done in sovereign countries too.
For sovereign nations like Sweden this is an almost incomprehensible self inflicted injury.
Austerity is not how to bring new money into the economy, its about scarsity and more of a long-term political agenda that privileges lenders over debtors and capital over labor.
What this is doing is to create great difficulties for the local domestic markets, our domestic companies and our small cities in rural areas. All which are being replaced by global supply chains. And global corporations. Promoting export is being thought of as the “brokers” of all the money that’s available to us.
Its all about governments looking after themselves and allowing their citizens to go down the drain. Domestic companies will not invest when the domestic sales environments are weak, and investments are weak because companies do not see any substantial changes in monetary policy.
Right now, money in the current system is debt, and the only way that we can bring new money into the economy and to provide companies with cash is to borrow it from our banks.
We do not need austerity to create savings which we then can use to make investments to create wealth and restore our welfare.
This is household thinking. Households do not create any new money. Therefore we cannot actually save or make cutbacks if we also want to invest.
The money must first be spent into the economy before they can be saved!
And contrary to common belief, corporate economy itself is NOT the “broker” of the money that’s available to be used in the world.
The only way for our governments to deal with this in our current financial system, is either to create the conditions for everyone to be able to take on more debt, or to reclaim its constitutional control over the money supply including digital money or deposits.
The importance of the latter is that all new money is first spent for the interests of society as a whole, and first used for our common purposes.
This is why austerity is such a nightmare. Its an ideological choice, not an inevitability.
Det är konstigt hur vi ser på ekonomi
Så länge vår regering och riksdag inte kontrollerar penningmängden så påverkar den heller inte vårt välstånd eller vår sysselsättning i någon större utsträckning.
Ingen regering har någon finansiell kraft i sina beslut utan dess konstitutionella rätt att ge ut och styra hur våra pengar först ska användas.
Vi får vänja oss vid att våra banker, eftersom de tillåts kontrollera och ge ut nästan hela penningmängden, kommer att fortsätta finansiera sin egen likviditet och spekulera i en finansiell sektor som ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.
Så länge vi samtidigt också föreställer oss att det är dom globala exportföretagen och deras ekonomi i sig, som är mäklare av de pengar som finns tillgängliga för att användas i ekonomin, och att dom på ett indirekt sätt får styra en omvandling av självförsörjande lokala ekonomier till beroende konsumenter av globala försörjningskedjor, så skapar vi svåra förhållanden för de inhemska företagen, för den gemensamma inhemska ekonomin, och för människorna i dom glest befolkade områdena i vårt land.
Vi kommer därför fortsatt att ha en liten gemensam penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna. Vi kommer att fortsätta skylla detta på varandra, på våra olikheter, på idéer och politiska ideologier, och ingenting kommer därför att förändras.
The ideology of money scarcity
the transformation of self-sufficient local economies into the unwitting and dependent consumers of global supply chains is bad macroeconomic policy.
”..the primary beneficiary of the ideology of money scarcity, however, is the modern corporation -especially the multi-national corporation which has as its business model the transformation of self-sufficient local economies into the unwitting and dependent consumers of global supply chains from which the corporations greatly profit. The ideology of money scarcity assists this business model in numerous ways. The most powerful assist derives from the perception that the corporate economy itself is the “broker” of the money that’s available to be used in the world. This perception is projected and reinforced by the global stock and financial markets which seem to be the exclusive decision-makers about who gets to spend money, and for what purpose—even to the point of establishing and reinforcing the belief that sovereign governments themselves must borrow their money from the corporate economy’s “financial industry.”
Thus the multi-national corporations are positioned perfectly to manipulate and guide the political decisions that support their business model, and their bottom line.”
We seem to have forgot the simple fact that a sovereign government like the one here in Sweden, is the monopoly issuer of the currency, and it is by mishandling this, our sovereign rights to our currency that creates the difficult conditions for the domestic companies, our common domestic economy, and for the people in the thinly populated areas of our country.
More at New economic perspectives »
Neo-liberal myths constrain our understanding of poverty
Budget-makers need not cower before the bond-market vigilantes. In fact, they need not bother with bond markets at all.
1. A sovereign government is never revenue constrained because it is the monopoly issuer of the currency.
2. Tax revenue is not used to fund government spending. Governments tax for a number of reasons, which include creating a demand for its currency buy forcing the non-government sector to offer goods and services for sale in order to get access to that currency so that it can relinquish its tax obligations.
3. A sovereign government can always meet any of its liabilities which are denominated in its own currency.
4. A sovereign government does not have to issue debt in order to spend. In fact, governments just borrow back prior deficit spending. A government can always deficit spend without matching that net spending with debt-issi
5. A sovereign government is clearly able to spend freely to restore employment. It can always purchase any idle resources that are for sale in the currency that the government issues.
6. The government via its central bank sets the interest rate and can control interest rates along any segment of the maturity curve should it desire to do so. Bond markets do not have power over a sovereign government.
7. A corollary is that foreigners can never fund government spending. China investors do not issue the Swedish krona!
Read full article at Bill Mitchells Blog »
En grundläggande ekonomisk skillnad
om fler få lön, och om tillgången på nya pengar ökar, ökar inte den inhemska efterfrågan och tillväxten då?
En intressant sak som helt gått vår mainstream media förbi är det faktum att man med den nyliberala ekonomiska teorin här i Sverige har skapat nya differenser mellan reallönernas tillväxt och produktivitetstillväxten. Jag syftar alltså inte på det politiska spelet utan på den makroekonomiska funktionaliteten hos en teori.
Våra politiska beslutsfattare har genomfört ett grundläggande ekonomiskt skifte i vilket man har skapat ett nytt förhållandet mellan arbete och kapital. De har på detta sätt låtit våra finansmarknader få en allt större andel av nationalinkomsten och låtit bygga in en omsättning av kapital som pumpar in mer och mer pengar i de avreglerade finansmarknaderna istället för att de hamnar in i den gemensamma ekonomin.
Det här i sin tur leder till att våra företag och hushåll kommer att pressas hårt för att uppnå likviditet eftersom staten samtidigt ska bygga budgetöverskott. Budgetöverskott bidrar också till att minska tillgången på pengar.
Den ekonomiska styrningen och den ekonomiska teorin har mer eller mindre medvetet sett till att vi fallit offer för att skapa så mycket skuld som möjligt för så många människor som möjligt, för att därigenom säkerställa att företagens vinster växer och att produktionen säljs. Det här gynnar framför allt dom stora globala exportföretagen, inte dom inhemska.
Den minskade lönedelen av ekonomin har på det här sättet blivit en del av företagens vinstmarginal.
En lön som ju i sin tur omsätter den inhemska produktionen genom att den betalar för att förbruka den.
Ju mindre pengar som finns för att betala för den inhemska produktionen, ju mindre kommer vi att sälja av den och ju mer kommer detta att öka beroendet av globala exportföretag på bekostnad av våra inhemska företag.
Vi har hamnat i en ond cirkel. Så länge vi fortsätter att skuldsätta oss så kommer nya pengar att skapas i ekonomin. Om vi sparar, skapar överskott eller gör åtstramningar så minskar pengarna. Vi får en ekonomisk recession och hela ekonomin kommer att gå kräftgång och kön till arbetsförmedlingarna växer.
Vi kan faktiskt inte göra någonting åt detta med avregleringar eller åtstramningar. Det gör faktiskt bara saken värre eftersom nästan hela vår penningmängd(96%) tillåts vara privatiserad.
En ytterligare reflektion att göra här, är att det är precis tillvägagångssättet för hur skuldsättningen av utvecklingsländerna har gått till.
Genom att låna i en annan valuta eller ersätta den egna helt med en annan, tvingas länder sälja ut och skuldsätta sig för att nya pengar ska tillföras ekonomierna av auktoriteten bakom valutan. Annars kommer inga nya pengar att utfärdas och nationen kan gå omkull. På det här sättet tvingas länder att öka sitt beroende för att skapa ytterligare förutsättningar att kunna skuldsätta sig än mer.
Det här skulle alltså kunna vara mallen för att på ett ekonomiskt sätt ta över en nation. Genom att tvinga dem att sälja tillgångar, råvaror eller resurser, eller att tvinga fram privatiseringar, och att ersätta den inhemska produktionen eller dom inhemska lokala företagen med någon annans globala företag. Eller helt enkelt för att ta kontrollen över en demokrati från dess folkvalda och dess befolkning och tvinga fram politiska förändringar dom kanske inte vill gå med på.
Vi ser samma scenario hända i Europa med Finland, Portugal, Grekland, Spanien, och Irland, som med länder i Afrika och Latinamerika.
När Staten har överskott har någon annan sektor underskott
Statens överskott går inte att jämföra med ett överskott för en hushållsekonomi. Hushållen ger inte ut pengar.
Det offentliga underskottet är ju lika med det icke-offentliga överskottet.
Alltså själva källan till dom finansiella nettotillgångarna i den icke-statliga sektorn.
Det är helt enkelt en logisk konsekvens av den makroekonomiska balansräkningen med sektorbalanser vilken är tillämplig på alla nationer och alla tidsperioder.
”Det är alltså önskvärt att ha det största och mest effektiva spenderandet av vår regering utan att detta skapar prisinflation. Detta i sin tur begränsas bara av att det finns verkliga och hållbara resurser i utbyte mot pengarna som spenderas.”
I Augusti minskade tillgångarna i den privata sektorn med 21,1 miljarder. Våra företag och hushåll hade alltså 21,1 miljarder mindre att spendera i den inhemska ekonomin i Augusti eftersom exporten också har överskott.
”De totala inkomsterna i statens budget för augusti blev 80,2 miljarder kronor, medan de totala utgifterna uppgick till 59,0 miljarder kronor. Därmed blev saldot i statens budget för månaden ett överskott på 21,1 miljarder kronor. Det är 9,4 miljarder kronor högre än samma månad föregående år.”
Till Ekonomistyrningsverkets hemsida »
Hittills i år är överskottet i statens budget 38,1 miljarder kronor, 6,2 miljarder mer än förra året …
Nu är det Finlands tur
Finlands sak är vår.
Nu är det Finlands tur att fundera på om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi faktiskt vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.
Det är alltså Finlands tur att tvingas till samma självdestruktiva åtstramningar som Grekland tvingades till.
Det är ingen skillnad mellan ett medlemskap i eurozonen, eller som vi gjort i Sverige, att överlåta vår konstitutionella rätt att skapa pengar och därigenom också kontrollen över penningmängden till våra privata banker. Vi har ju under dessa förhållanden ändå övergett riksdagens och regeringens rätt att i verkligheten kunna styra över finanspolitiken och därigenom också att bestämma hur pengar först ska användas, till någon annan.
”It will be as if each EMU member country were to attempt to operate fiscal policy in a foreign currency; deficit spending will require borrowing in that foreign currency according to the dictates of private markets.”
– L. Randall Wray in his 1998 book, Understanding Modern Money
Det är viktigt att notera att tanken bakom dessa åtstramningar är föreställningen att det kommer en dag då våra regeringar kommer att ”få slut på pengar”. Att en nation kommer att gå omkull om den inte skär ner på dom offentliga utgifterna och säljer ut sina tillgångar.
Men under nuvarande förhållanden kommer det här bara leda till att en Nation ökar sitt beroende, att ett land tvingas att skapa ytterligare förutsättningar att skuldsätta sig än mer.
En nation kan visst gå omkull, helt sant, men inte alla nationer.
En nation kan faktiskt bara bli oförmögen att betala sina utgifter om valutan som används ges ut av någon annan, svarar mot en myntfot(t.ex. guldet.), eller om landets skulder är i någon annans valuta än den egna.
Finland delar den här minsta gemensamma finanspolitiska nämnaren med många andra länder. Inte bara i västeuropa. Utan även med alla de länder som vi vanligtvis kallar ”utvecklingsländer”.
Vi kan ha hur många åsikter som helst om detta, men vad vi egentligen borde diskutera är grundläggande fakta.
En förändring kan faktiskt bara ske om vi först gör en grundläggande förändring av vårt monetära system.
Det måste bli ett slut på daltandet med bankerna
av Andreas Cervenka – SVD Näringsliv »
Men Björn Wahlroos har rätt när det gäller Sveriges Riksdag. Ur bankernas perspektiv är de regeringar som sammansätts ur riksdagen verkligen finansiella idioter. Våra regeringar kommer och går, den politiska orienteringen skiftar, men vårt monetära system består. Här sker inte någon verklig förändring.
Jo förresten, våra banker får fortsätta skapa pengar för sin egen kapitalförvaltnings skull. Vilket bl.a gör att våra inhemska banker kan växa sig större än Sveriges BNP, och genom att dom kontrollerar penningmängden så bestämmer dom också hur alla pengar först ska användas. Det är ingen tillfällighet att den finansiella sektorn växer 3ggr snabbare än ekonomin i övrigt, trots att staten har konstitutionell ensamrätt på utgivningen av svenska pengar.
Folket i en hel nation ägnar sig här åt att diskutera åsikter istället för grundläggande fakta.
Det är därför vi på ett självdestruktivt sätt skär ner och gör åtstramningar.
Ekonomin behöver pengar, inte åtstramningar
Det sägs ofta att vi med vår välfärd lever över våra tillgångar. Att vi blivit beroende av skuld. Att vårt underskott gör att vi måste dra ner på våra utgifter.
Det är inte möjligt i den nuvarande ekonomin.
Anledningen till att vi skuldsätter oss är inte för att vi har lånat vårdslöst av någon annans insättningar.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld. 96% av alla pengar skapas när våra banker ger ut lån.
Så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse företagen med pengar är om vi lånar dem från våra banker.
Det här är alltså själva motsatsen till vad vi får höra från våra politiker. Att vi måste skapa besparingar, alltså överskott med vilka vi sedan kan göra investeringar i välfärden.
Här har våra politiker och ekonomer alldeles blandat ihop det med hur en hushållsekonomi fungerar. (Hushållen skapar inte eller ger ut nya pengar.)
Vi kan alltså inte spara eller göra åtstramningar om vi också vill investera. Pengarna måste först spenderas in i ekonomin innan dom kan sparas!
I verkligheten har pengar alltså inte skapats om inte skulden skapats före dom, och det är det här missförståndet som skapat den nuvarande situationen med våra spartankar och åtstramningar.
Så länge vi fortsätter att skuldsätta oss så kommer nya pengar att skapas i ekonomin. Om vi sparar eller gör åtstramningar så minskar pengarna. Vi får då en recession. En ekonomisk tillbakagång med mindre pengar.
Det enda sättet för våra regeringar att kunna hantera detta i vårt nuvarande finansiella system, är att antingen skapa förutsättningar för alla att kunna skuldsätta sig mer, eller att återta sin konstitutionella kontroll över penningmängden. Betydelsen av det senare skulle innebära att nya pengar först skulle komma att spenderas och användas för våra gemensamma ändamål.
2013 gav staten ut 85 miljarder ca 4% av den totala penningmängden. Samma år, 2013 gav våra banker ut 1700 miljarder. Dessa pengar är skuld.
Majoriteten av dom pengarna hamnar sedan på våra bostadsmarknader och i den finansiella sektorn.
Det är alltså inte konstigt att ekonomin i den privata sektorn upplever en recession.
The Worst Tours
A nation and its cities destroyed by austerity. There is no exaggeration here.
I invite people to see for themselves. An extraordinary outcome of an out of control recession cult ideology reinforced by neo-liberal Groupthink ruining the prosperity of a people.
I had quite a day yesterday as I went on a field trip around Porto organised by the – The Worst Tours ».
Read the whole article here »
Om Åtstramningar när ekonomin har för lite pengar
Det enda skälet till att vi tolererar de självdestruktiva åtstramningar som sker i Sverige och Europa nu under skenet av finanspolitiskt ansvar är att tillräckligt många ännu inte insett vad detta verkligen är för något.
I verkligheten har våra privata banker givits rätten att för eget vinstsyfte skapa våra pengar på bekostnad av våra regeringar, och de människor de representerar.
Om den monetära unionen
och den logiska konsekvensen av den makroekonomiska balansräkningen
Det är intressant att man i den monetära unionen har ett krav på att underskotten inte får överstiga 3% per år.
Inom unionen betyder det här att dom stora exportländerna med stora exportöverskott kan tillåta sig att ha budgetöverskott år efter år, precis som alla nationer inom unionen kan, om enskilda medlemsländer säljer mer varor till andra medlemsländer än vad de köper av dom.
Det här innebär samtidigt att minst ett land måste dra på sig underskott för varje annan nation som driver ett överskott.
Det är helt enkelt en logisk konsekvens av den makroekonomiska balansräkningen med sektorbalanser vilken är tillämplig på alla nationer och alla tidsperioder.
Starka producentländer kommer att driva överskott gentemot andra länder som har svårare att exportera sina varor och tjänster. Samtidigt ska dessa medlemsländer följa det strikta 3% kravet.
Hur går det här ihop?
Det gör det inte.
Men kanske går det om man kan införa en slags turordningslista där länderna emellan får turas om att driva överskott och underskott, samtidigt som man då inte heller påtvingar länderna en ekonomisk politik med åtstramningar under dom åren som man tvingas till underskott.
Länderna som driver överskotten är ju dessutom också så moraliskt övertygade om den hushållsekonomiska tanken att dom inte kan föreställa sig att det är möjligt för någon nation att nå full sysselsättning med ett underskott, samtidigt som man också har ett BNP som ökar. Ett tillkortakommande som är mycket försvårande.
Så vad gör ECB och dom starka exportländerna i den monetära unionen då?
Jo, dom driver hårda sparprogram och utförsäljningar mot medborgare i medlemsländerna med underskott, samtidigt som bankerna får stora lättnader som tillser att dom hamnar i balans igen, trots att dom hamnat där dom är på grund av osäkra finansiella produkter där dom tjänar pengar på förhållandet med överskottsländer och underskottsländer.
97% Owned
is it the privatised, debt-based monetary system that gives the banks the power to create money which causes the problems?
”When money drives almost all activity on the planet, it’s essential that we understand it. Yet simple questions often get overlooked – questions like: where does money come from? Who creates it? Who decides how it gets used? And what does that mean for the millions of ordinary people who suffer when money and finance breaks down?”
Vad allt handlar om egentligen
Till slut handlar den pågående och utdragna finanskrisen om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.
Om våra pengar
Den monetära basen, alltså allmänhetens tillgångar hos Riksbanken är en balansräkning som motsvarar hur mycket pengar som Riksbanken givit ut.
2013 var det ca 85 miljarder. Det är detta våra politiker kallar vårt ”underskott”.
Dom här pengarna ökar genom att Riksbanken köper tillgångar i statspapper. (Man kan köpa utländsk valuta också men då undergräver man vår monetära suveränitet).
Staten ”hamnar i skuld hos sig själv” då Riksbanken betalar för dessa statspapper med nya pengar som ökar den monetära basen. Pengarna spenderas sedan in i ekonomin när staten köper varor och tjänster av hushållen och våra företag.
Pengarna blir en allmän tillgång då de spenderas in av staten. De kommer att motsvara hushållens och företagens samlade tillgångar på betalningsmedel.
Vill Riksbanken minska tillgången på pengar så säljer den tillgångar mot monetär bas som tas tillbaka och pengarna försvinner från Riksbankens balansräkning eftersom dom representerar en fordring på sig själv.
Det statliga ”underskottet” minskas med den motsvarande summan.
Staten gör också detta på ett dynamiskt sätt med skatteintäkter.
Bankernas andel av den monetära basen var 2013 ca 1700 miljarder tillsammans med ca 10 miljarder i reserver. Det är den del av den monetära basen som våra banker tillåts skapa och kontrollera för den finansiella sektorn genom skuld.
Det är alltså våra samlade tillgångar hos Riksbanken som våra politiker missvisande använder för att försöka övertala oss gå med på att göra åtstramningar och minska vårt allmänna välstånd, eller skära ned på vår välfärd. Detta har ingenting med bankernas och den finansiella sektorns andel av den monetära basen att göra.
Det är istället vårt ”underskott” som är så stort att vi måste stycka upp och sälja ut våra gemensamma tillgångar för att allt ska bli bättre.
Man använder här doktriner och ideologisk retorik istället för fakta om ekonomi för att få oss att gå med på saker vi inte tycker är bra.
Att sedan påstå att man genom att stycka upp den offentliga sektorn och sälja ut delar av den, eller genom att genomföra åtstramningar i den privata sektorn för att skapa nya jobb, det är i det här sammanhanget rent nonsens.
Om åtstramningar i den privata sektorn
Att göra åtstramningar i den privata sektorn när den finansiella sektorn är för stor och växer 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt, motverkar bara sitt syfte och är helt enkelt idiotiskt både ekonomiskt och politiskt.
Det måste vara alldeles uppenbart att åtgärderna sätts in i helt fel sektor.
Inequality For All – Documentary
What really is happening in our societies. An economic model gone wrong.
Den här finns på svenska hos Netflix också.
https://www.youtube.com/watch?v=0NdDupITDv8
Åtstramningar är ingen bra policy
en defekt policy eller skadlig doktrin är inte att hjälpa till.
Vad som är tillräckligt mycket offentlig sektor har inget direkt samband med skatten eller statliga lån eftersom dom bara är finansiella verktyg för en viss policy.
Det är ju inte verktygen som avgör om regeringen ska spendera eller inte.
Dom statliga finanserna säger faktiskt ingenting om hur stor vi vill att den ska vara.
Den frågan är i själva verket helt oberoende av dess finanser.
De krav på Grekland som IMF ställer om reformer för privatiseringar verkar mer handla om att tvinga Grekland att införa och leva efter en ekonomisk doktrin än att verkligen hjälpa till.
Greklands ekonomi är helt kontrollerad och styrd av bankernas intressen och spekulation.
Hur kan man lägga en egen statsbudget med någon annans pengar? Dom äger ju varken sin egen valuta eller har någon kontroll över utgivningen av penningmängden.
Vi betalar ett högt pris för att överge vår konstitutionella rätt att skapa och ge ut pengar och åtstramningar är helt enkelt inte medlet när tillgången på pengar i ekonomin är för liten.
Vem ska få fatta besluten i vårat ställe?
om en regering inte längre har kontroll över penningmängden, för vem fattas då besluten hur pengarna först ska användas?
En nyckelroll för en centralbank är att tillhandahålla likviditet till sina banker.
ECB har som svar på att grekerna genomfört en demokratiskt folkomröstning om huruvida IMF, EU och ECB ska få bestämma hur en nation vill utforma sin politik och sitt självbestämmande dragit tillbaka stödet av likviditet till dom grekiska bankerna.
ECB har alltså medvetet vägrat att uppfylla sin skyldighet att tillföra likviditet.
Centralbankerna i Sverige och andra länder har tillfört enorma belopp till bankerna för att förhindra att krisen för dem skulle fördjupas, medan ECB av andra skäl istället bara ytterligare förvärrat en situation som egentligen skulle ha bidragit till att hjälpa Grekland.
IMF, EU och ECB används alltså på det här sättet indirekt för att kunna påverka enskilda länders politik i den riktning som bäst stämmer överens med bankernas intressen.
Ett lands politik och självbestämmande bestäms alltså ytterst av vilka som äger kontrollen över penningmängden.
Om boken The Psychology of Persuasion
vårt omdöme är svagast när vi imiterar för att anpassa oss socialt till olika grupper och sammanhang.
Det intressanta med Robert Cialdini´s utmärkta bok The Psychology of Persuasion är dess detaljstudie av vad som händer när vi omedvetet hamnar i de beteendemönster vi lärt oss att anpassa oss till genom att imitera när vi växer upp.
Han ger många exempel på den beroendeställning vi avsiktligt försätts i för att vi ska känna oss osäkra i olika situationer. Vilket gör att vi lätt faller offer för dess utnyttjande av människor, företag och politiska organisationer som vill att vi ska tycka och tänka på deras villkor genom att försöka utlösa våra automatiska beteendeen.
Vi tycker att vi lever i en demokrati. Eller tycker vi verkligen det?
När vi röstar, är vår åsikt verkligen vår egen?
Vad får oss att rösta på det vi röstar på egentligen?
Desinformation skapar osäkerhet. Kan vi lita på våra experter?
Vad är nyheter?
Vad vill vi veta egentligen?
Temat i boken är gruppsykologi och utgör en naturlig fortsättning på t.ex Gustave Le Bon´s The Crowd: A Study of the Popular Mind eller Edward Bernays Propaganda.
Den finns också på svenska. I översättningheter den: Påverkan
Om företag, banker och likviditet
Alla företag i alla branscher har fullt kapitaltäckningskrav för sin verksamhet utom våra affärsbanker. Dom behöver bara täcka upp en liten reserv för sig själva, resten får täckas upp på alla andras bekostnad.
Det här får dom alltså göra oavsett vilka risker dom tar.
Dessutom tillåts att dom skapa nya pengar när dom gör det.
En ekonomisk paradox
Den ”riktiga” ekonomin behöver pengar för att fungera, och eftersom nästan alla pengar just nu bara skapas genom skuld måste också hela den privata sektorn betala ränta till bankerna för att kunna fungera.
Ju mer den privata skuldsättningen i ekonomin ökar från våra företag,
från tillverkningsindustrin, privatpersoner, våra affärer mm,
desto mer pengar ”töms” ut ur den verkliga ekonomin och in i finanssektorn,
och ju mer pengar som töms ut ur den gemensamma ekonomin, ju mer pengar måste vi låna för att hålla igång vår ekonomi och upprätthålla vårt välstånd.
Paradoxen här är att när vi betalar tillbaka våra skulder så försvinner pengarna ur cirkulation också. Vi måste alltså låna mer.
Från uncut till Occupy Wallstreet.