Wthin our mind this child form is with us all the time. It is part of what we are. And he or she, is the one to bring us to the source of our being. To handle its messages. This is its true function after adolescence.
In this place we can also sense its absence in all directions, everywhere and in everywhen. We cannot disregard its mental form when we sense it without severe punishment from its objection to our ways, and a constant feeling of it being a disturbance to our normal patterns of behavior when we are not paying attention to its activity.
In its externalised form our senses constantly bring repulsive evidence of how the relation to it works in the world. Don´t take my word for it, words are always insufficient to experience. They can never describe the absolute immediacy of this relationship.
But true to this pre-formed beingness, I am deeply convinced that it is by a loss of this relationship we have come to shape the present day world around us.
Etikett: monetära systemet
about the cyclical economy
If our banks create access to money in a way that drives investors and entrepreneurs, and if this money is simultaneously invested outside the real demand in a market economy, then an economy has been created which is due to an artificial demand and to artificial price increases as a result of where this money is first put into the economy.
We thus get economic cycles that do not always depend on, or reflect, where the market economy pricing and demand are of their own power.
Instead, it will reflect where the banks think they can best serve their interests.
When reality then catches up with these bloated economic conditions, we get a recession with less money in circulation, but with the debt remaining that is the cost of the money that was created and driven the artificial economic upturn in the economy.
In this way, companies and individuals pay jointly for the banks’ speculation.
Banks should work with asset management and lend money. But why do they get to create money in that process?
Democracy and how to go about it.
Maybe it is our parliament, and our gouvernment itself who need some adjustment.
What we see right now is that one part is missing in that equation. When considering the present situation, it is obvious something in our gouverning is not there, the parliament do not really answer to no one. The people they are responsible for is not really there, so they don’t have any real counterpart.
Just think about that for a moment.
Because right now they just answer to themselves. And this is not good democracy.
Who is taking care of our wealth. Were is our leadership of wealth. Who is taking care of our water. Our nature. Who is looking after our common good. Obviously, wealth is very much dependent on how new money first should be spent into the economy. But there is no true counterpart in parliament for that.
Our leaders badly need this. They should have to answer before the leader of wealth to be able to make good decisions for the people.
Right now, our parliament here in Sweden, as in many other countries, are divided among themselves, and arguing full time about who should be its leader. How parliament should be led, and in what direction. And with our media fully occupied by reporting on this disagreement, good decisions going out the window.
And this is currently built into the system by the absence of a real working counterpart.
For that to change, we need them to answer to someone on the basis of a working democracy, and that should be accomplished through a leadership of wealth.
With such a counterpart, our parliament then have to change its priorities to be only of concern to the wealth and wellbeing of its people.
We should even consider having a pre election on candidates where only women can vote. And after that we can all vote on the outcome of their election.
Our ambassador on Island suffered heavy criticism for it, but he is not too far from the truth, intuitively thinking democracy is being ”dismantled” by its current constitution in Sweden.
By thinking about it anew, we may actually adjust our parliament closer to its original vision, and maybe, we can then make our parlament the true working heart of democracy we want it to be.
Authority Experiment
This testperson is our views, our beliefs, -isms and political ideologies.
What if they are our leaders and the person submitted to the electric shocks are us.
Conformity Experiment
We are that testperson, and the others are our beliefs, our views, -isms and political ideologies.
About leadership today
Being directed by, and unaware of the patterns of behaviour that flow from the organizing structure of a certain collective itself, rather than the individuality of its members,
is getting us very close to how people have come to appreciate the political, financial and corporate leadership of today.
Artificial states of the market
If our banks are allowed to create the money supply and use this in a way that drives investors and entrepreneurs, and if this money at the same time is spent into the economy outside the real demand in a market economy, it is going to create an economic state of the market that depends on artificial demand, and thus an artificial price will then follow where this money is first spent into the economy. The housing market is one example.
We will have economic cycles that do not always depend on were the market economy pricing and demand truly is by its own means, and it will not be based on its own regulating mechanisms.
It will instead reflect were the banks believe that their interest on capital management is best served, and this will run an artificial economic upturn in those parts of the economy. But in the end, reality catches up with these artificially inflated economic upturns and we get a recession with less money in circulation instead, because of the banks now reduced ability to lend, but with the cost of the money created as debt by the private sector to the banks, remaining in the economy.
In this way, businesses and individuals are together paying for our banks speculation on the financial markets using our gouvernments main asset having the right to create and spend new money into the economy for its own purposes.
Should not money be spent into our economy to be used for the society as a whole first, and for our common good as a priority, and as payment for real goods and services in the real economy?
This is actually the case when the gouvernment spend money into the economy to be used in the private sector by individuals and business, it constitutes our total asset of paper and coin money, and this supply is regulated by taxes.
We do not want inflation, do we?
So what about bankmoney ..
We are being led by imbeciles – by Bill Mitchell
”I was reading John Maynard Keynes recently – circa 1928 – that is, 8 years before the publication of the General Theory with his Treatise on Money intervening. He was railing against the principles and practice of ”sound finance”, which he noted had deliberately caused billions of pounds in lost income for the British economy. He urged the Treasury and the Bank of England to abandon their conservative (austerity) approach to the economy and, instead, embark on wide-scale fiscal stimulus to create jobs and prosperity. He concluded that with thousands of workers idling away in mass unemployment that it was “utterly imbecile to say that we cannot afford” to stimulate employment via large-scale public works – building infrastructure etc. He considered the policy makers who opposed such options were caught up in “the delirium of mental confusion”.
The stark reality is that 88 years later, he could have written exactly the same article and would have been ‘right on the money’. We are being led (euphemism) by imbeciles.”
Full article at Bill Mitchells – billy blog here »
Vad är verklig förändring?
på vilket sätt förändrar vi något egentligen?
Det är inte genom att förhandla bort våra nationella och lokala rättigheter, eller rätten till våra egna resurser med mycket långtgående handelsavtal som vi skapar någon verklig förändring.
Vi gör det inte heller med en neo-liberal ekonomisk teoris självskadebeteende. Åtstramningar och utförsäljningar gynnar inte vår gemensamma ekonomi.
Inte heller gynnar det våra inhemska företag på något sätt.
Vi får heller inte vårt välstånd att växa generellt med detta, det är faktiskt tvärtom.
Staten sparar inte pengar för bättre tider genom åtstramningar. För att kunna spara pengar måste någon först skapa pengar som spenderas in i ekonomin.
Vart ska pengarna annars komma ifrån?
Säljer vi ut våra inhemska resurser blir vi ju beroende av andra när dom inte längre finns kvar.
Se vad som händer med Grekland, Finland, Spanien, Portugal, Irland när man överger kontrollen över den egna valutan.
Vad kommer inte dom att tvingas sälja ut för att få nya pengar?
Detta förhållandet gäller om vi ersätter vår egen valuta med någon annans, t.ex euron, eller om det är våra banker som får ge ut och bestämma hur våra pengar först ska användas.
Alla nya pengar kommer först att som nu användas på det sätt som gynnar våra bankers kapitalförvaltning bäst.
Nationalekonomiskt handlar det nu om en brist på pengar som skapats av en ekonomisk teori utan verklighetsförankring, och därför också om dess nuvarande långsiktiga politiska verkan som privilegierar långivare och kapital över arbetskraft.
Ett förhållande som naturligtvis inte är bra för våra inhemska företag, eftersom företagen och dess arbetskraft ju också är konsumenter av det som produceras i den lokala ekonomin.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld, och pengar kan just nu bara tillföras ekonomin genom att hushållen och företagen lånar dem.
Så länge vi också föreställer oss att det är våra globala exportföretag som är ”mäklare” av alla pengar som finns tillgängliga för oss, så gynnar vi bara dom globala exportföretagen eftersom dom på ett indirekt sätt får styra en omvandling av självförsörjande lokala marknader till beroende konsumenter av globala försörjningskedjor.
Detta i sin tur åstadkommer stora svårigheter för våra lokala ekonomier, och för dom inhemska företagen, för vår landsbygd och för våra mindre städer.
Skulle inte vi bättre gynnas av att skicka våra pengar till andra nationer och bidra till vår faktiska levnadsstandard genom att få varor i gengäld, hellre än att lägga till deras verkliga standard och erhålla andras pengar tillbaka i gengäld?
Det dom kan göra med våra pengar dom fått i utbyte, är ju att antingen köpa mera varor och tjänster, eller spara dom för att göra detta vid ett senare tillfälle.
Det enda sättet för våra regeringar att ändra på detta i vårt nuvarande finansiella system är att skapa förutsättningar för alla att antingen kunna ta på sig mer skuld, eller att återta den konstitutionella kontrollen över penningmängden.
Vi skulle faktisk kunna använda vår välfärd och våra outnyttjade inhemska resurser så, att när nya pengar spenderas in i ekonomin, istället för att först hamna på våra finansmarknader, först spenderas på våra allmänna och gemensamma behov.
Varför tillåta att våra banker får finansiera sin egen likviditet genom att skapa och kontrollera tillgången på pengar?
Ett första steg att ändra på detta är genom att först se till att våra banker inte får skapa insättningar på konton ur tomma intet när dom ger ut lån.
Om att tvinga fram politiska förändringar
Ett scenario för att med finansiella medel ta kontrollen över demokratier.
Det här är också ganska precis tillvägagångssättet för hur skuldsättningen går till i eurozonen och orsaken till hur skuldsättningen i utvecklingsländerna har gått till historiskt.
Genom att låna i en annan valuta, eller att ersätta den egna valutan helt med någon annans(eller med digitala pengar från våra banker), tvingas länder att sälja ut och skuldsätta sig för att nya pengar ska tillföras ekonomierna av auktoriteten bakom valutan. Annars kommer inga nya pengar att utfärdas och nationen går omkull.
På det här sättet tvingas sedan länderna att undan för undan öka sitt beroende och skapa ytterligare förutsättningar för att kunna skuldsätta sig mer och mer.
Det är alltså en mall för att på ett ekonomiskt sätt kunna ta över en nation från dess befolkning.
Genom att tvinga dem att sälja ut sina tillgångar, dess råvaror och dess gemensamma statliga resurser och företag så tvingar man på detta sätt fram utförsäljningar och privatiseringar, för att ersätta den inhemska produktionen eller dom inhemska lokala företagen med globala företag, och på detta sätt ökar man också samtidigt behovet av att i fortsättningen kunna låna upp nya pengar att sätta in i ekonomin för att den ska tillföras nya betalningsmedel. Dom stora exportföretagen och deras ägare har en betydande roll i det här eftersom det är dom som uteslutande gynnas av detta förfarande.
Man tar helt enkelt kontrollen över en demokrati från dess folkvalda och från dess befolkning för att tvinga fram politiska förändringar som inte är i deras eget intresse och som dom kanske heller inte vill gå med på. Annars utfärdas inga nya pengar.
Vi ser samma scenario hända i Europa med Finland, Portugal, Grekland, Spanien, och Irland, som med länder tidigare i Afrika och Latinamerika.
Om en nation fortfarande äger och ger ut sin egen valuta är det här scenariot frivilligt och mycket självdestruktivt.
Whose economy are we talking about
We have given the banks the rights to shape our minds on the economy.
Despite the fact that we know that the people who run the banks are primarily concerned with increasing the profitability of the banks.
By unwittingly not knowing what we are doing, we then take key decisions on their behalf. We base our opinions, and how to wiew the economy on how the banks make up their wiews. We simply accept their truth. And we accept self injuries, privatising common assets and austerity plans by their advisory.
This is dangerous.
We are giving away our resources and our ability to decide and control our own policy. By doing this we are just supporting the conditions to further push up debt, house prices, inflate speculative financial bubbles, and starve small businesses of investment.
When our government talks about the economy, about their financial policies and funding, it is all to obvious that the decisions they are making about our economy are shaped by the interests of our banks.
They are not shaped by the interest of our common good.
How to Capture the minds of a Continent
Europe has become a ruled by neo-liberal economists and ideas who play with models that have no relation to the real world and when they are applied to the real world, they fail badly.
It is no less than a nightmare.
Austerity politics in Europe is not simply a short-term conflict between the surplus countries like Germany in the center and the deficit countries like Greece, Finland, Portugal, Spain and Ireland on the periphery.
Deficit countries is a balance effect in the eurozone, and at least one country must incur deficits for every other nation that runs a surplus. It is an unknown fact for these contries that this is simply a logical consequence of a macroeconomic balance sheet with sectoral balances, which applies to all nations, monetary sovereign or not.
But here it i used to inflict terrible hardship on people, and it is done in sovereign countries too.
For sovereign nations like Sweden this is an almost incomprehensible self inflicted injury.
Austerity is not how to bring new money into the economy, its about scarsity and more of a long-term political agenda that privileges lenders over debtors and capital over labor.
What this is doing is to create great difficulties for the local domestic markets, our domestic companies and our small cities in rural areas. All which are being replaced by global supply chains. And global corporations. Promoting export is being thought of as the “brokers” of all the money that’s available to us.
Its all about governments looking after themselves and allowing their citizens to go down the drain. Domestic companies will not invest when the domestic sales environments are weak, and investments are weak because companies do not see any substantial changes in monetary policy.
Right now, money in the current system is debt, and the only way that we can bring new money into the economy and to provide companies with cash is to borrow it from our banks.
We do not need austerity to create savings which we then can use to make investments to create wealth and restore our welfare.
This is household thinking. Households do not create any new money. Therefore we cannot actually save or make cutbacks if we also want to invest.
The money must first be spent into the economy before they can be saved!
And contrary to common belief, corporate economy itself is NOT the “broker” of the money that’s available to be used in the world.
The only way for our governments to deal with this in our current financial system, is either to create the conditions for everyone to be able to take on more debt, or to reclaim its constitutional control over the money supply including digital money or deposits.
The importance of the latter is that all new money is first spent for the interests of society as a whole, and first used for our common purposes.
This is why austerity is such a nightmare. Its an ideological choice, not an inevitability.
Sovereign Money Initiative
The Swiss population will be the first in the world to vote on their banking and monetary system, thanks to the tireless efforts of a pro-Sovereign Money campaign.
“In a nutshell, the proposal extends the Swiss Federation’s existing exclusive right to create coins and notes, to also include deposits.
With the full power of new money creation exclusively in the hands of the Swiss National Bank, the commercial banks would no longer have the power to create money through lending. The Swiss National Bank’s primary role becomes the management of the money supply relative to the productive economy, while the decision concerning how new money is introduced debt free into the economy would reside with the government”.
Heres a link to their website »
And here is Reuters report on it »
Glöm allt som står i läroböckerna, det är nämligen fel.
Cervenka: Därför är världens ekonomi så bräcklig
Ständigt aktuell artikel av Cervenka och det mest grundläggande vi behöver veta om våra pengar för förståelsen av Nationalekonomi.
”Adair Turner konstaterar att både i vanliga läroböcker men också i avancerad makroekonomisk litteratur brukar banker beskrivas som mellanhänder, som lånar ut pengar som andra satt in. Tyvärr är detta en mycket dålig beskrivning, enligt Adair Turner. I själva verket skapar bankerna pengar i samma sekund som de beviljar nya lån. Därmed uppstår också ny köpkraft. Detta sker Ex nihilo, ur tomma intet.”
”Till vad används alla dessa krediter? En annan myt som förekommer i läroböcker är enligt Adair Turner att banker i första hand ger lån till investeringar. Men i moderna ekonomier går allt mindre till satsningar i vad som skulle kunna kallas den produktiva ekonomin som att bygga vägar eller fabriker. I Storbritannien är andelen mindre än femton procent. Desto mer av de lånen används istället till att köpa redan existerande tillgångar som fastigheter, alltså spekulation, eller till att tidigarelägga konsumtion. Att det ökar sannolikheten för bubblor säger sig självt.”
Till Artikeln i SvD »
Det är konstigt hur vi ser på ekonomi
Så länge vår regering och riksdag inte kontrollerar penningmängden så påverkar den heller inte vårt välstånd eller vår sysselsättning i någon större utsträckning.
Ingen regering har någon finansiell kraft i sina beslut utan dess konstitutionella rätt att ge ut och styra hur våra pengar först ska användas.
Vi får vänja oss vid att våra banker, eftersom de tillåts kontrollera och ge ut nästan hela penningmängden, kommer att fortsätta finansiera sin egen likviditet och spekulera i en finansiell sektor som ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.
Så länge vi samtidigt också föreställer oss att det är dom globala exportföretagen och deras ekonomi i sig, som är mäklare av de pengar som finns tillgängliga för att användas i ekonomin, och att dom på ett indirekt sätt får styra en omvandling av självförsörjande lokala ekonomier till beroende konsumenter av globala försörjningskedjor, så skapar vi svåra förhållanden för de inhemska företagen, för den gemensamma inhemska ekonomin, och för människorna i dom glest befolkade områdena i vårt land.
Vi kommer därför fortsatt att ha en liten gemensam penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna. Vi kommer att fortsätta skylla detta på varandra, på våra olikheter, på idéer och politiska ideologier, och ingenting kommer därför att förändras.
How to commit to real change
real change can only be achieved by a fundamental reform of our monetary system.
Members of the Icelandic Parliament have submitted a motion to review Iceland’s monetary system and look at alternative monetary systems.
The resolution comes six months after the release of a report commissioned by the Prime Minister of Iceland entitled Monetary Reform – A better monetary system for Iceland that outlined the need for a fundamental reform of Iceland’s monetary system.
This report emphasises the limits of the current monetary system and sets out the merits of a Sovereign Money system, as advocated by Positive Money.
Read more here »
The ideology of money scarcity
the transformation of self-sufficient local economies into the unwitting and dependent consumers of global supply chains is bad macroeconomic policy.
”..the primary beneficiary of the ideology of money scarcity, however, is the modern corporation -especially the multi-national corporation which has as its business model the transformation of self-sufficient local economies into the unwitting and dependent consumers of global supply chains from which the corporations greatly profit. The ideology of money scarcity assists this business model in numerous ways. The most powerful assist derives from the perception that the corporate economy itself is the “broker” of the money that’s available to be used in the world. This perception is projected and reinforced by the global stock and financial markets which seem to be the exclusive decision-makers about who gets to spend money, and for what purpose—even to the point of establishing and reinforcing the belief that sovereign governments themselves must borrow their money from the corporate economy’s “financial industry.”
Thus the multi-national corporations are positioned perfectly to manipulate and guide the political decisions that support their business model, and their bottom line.”
We seem to have forgot the simple fact that a sovereign government like the one here in Sweden, is the monopoly issuer of the currency, and it is by mishandling this, our sovereign rights to our currency that creates the difficult conditions for the domestic companies, our common domestic economy, and for the people in the thinly populated areas of our country.
More at New economic perspectives »
Neo-liberal myths constrain our understanding of poverty
Budget-makers need not cower before the bond-market vigilantes. In fact, they need not bother with bond markets at all.
1. A sovereign government is never revenue constrained because it is the monopoly issuer of the currency.
2. Tax revenue is not used to fund government spending. Governments tax for a number of reasons, which include creating a demand for its currency buy forcing the non-government sector to offer goods and services for sale in order to get access to that currency so that it can relinquish its tax obligations.
3. A sovereign government can always meet any of its liabilities which are denominated in its own currency.
4. A sovereign government does not have to issue debt in order to spend. In fact, governments just borrow back prior deficit spending. A government can always deficit spend without matching that net spending with debt-issi
5. A sovereign government is clearly able to spend freely to restore employment. It can always purchase any idle resources that are for sale in the currency that the government issues.
6. The government via its central bank sets the interest rate and can control interest rates along any segment of the maturity curve should it desire to do so. Bond markets do not have power over a sovereign government.
7. A corollary is that foreigners can never fund government spending. China investors do not issue the Swedish krona!
Read full article at Bill Mitchells Blog »
Bostadspriserna drivs upp av alla nya pengar som bankerna skapar
det är den verkliga ekonomin som behöver mer pengar inte den finansiella.
Så länge våra bostadsmarknader drivs av en kreditgivning där våra banker får skapa nya pengar som leder till att allt högre priser skapas på bostäder, så kommer människor att behöva en allt högre och högre skuldsättning för sitt boende. Och eftersom bolån utgör nästan 80 procent av hushållens skuld är en sådan kredittillväxt ohållbar.
Det är viktigt att komma ihåg att pengarna vi lånar inte kommer från andras insättningar. Det är nya pengar som bankerna tillåts skapa när dom ger ut lån.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld, så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse hushållen och företagen med nya pengar är om vi lånar dem från våra banker.
Våra banker skapar nya pengar på ett konto genom att helt enkelt använda en dator och ändra siffrorna på det kontot som ska ändras. Det är förvillande likt, men inte samma sak som att trycka nya pengar eftersom dom här pengarna skapas digitalt.
Till Artikel i SVD här »
Svenska systersiten till Positive Money, Positiva pengar » har skrivit mer om detta.
En grundläggande ekonomisk skillnad
om fler få lön, och om tillgången på nya pengar ökar, ökar inte den inhemska efterfrågan och tillväxten då?
En intressant sak som helt gått vår mainstream media förbi är det faktum att man med den nyliberala ekonomiska teorin här i Sverige har skapat nya differenser mellan reallönernas tillväxt och produktivitetstillväxten. Jag syftar alltså inte på det politiska spelet utan på den makroekonomiska funktionaliteten hos en teori.
Våra politiska beslutsfattare har genomfört ett grundläggande ekonomiskt skifte i vilket man har skapat ett nytt förhållandet mellan arbete och kapital. De har på detta sätt låtit våra finansmarknader få en allt större andel av nationalinkomsten och låtit bygga in en omsättning av kapital som pumpar in mer och mer pengar i de avreglerade finansmarknaderna istället för att de hamnar in i den gemensamma ekonomin.
Det här i sin tur leder till att våra företag och hushåll kommer att pressas hårt för att uppnå likviditet eftersom staten samtidigt ska bygga budgetöverskott. Budgetöverskott bidrar också till att minska tillgången på pengar.
Den ekonomiska styrningen och den ekonomiska teorin har mer eller mindre medvetet sett till att vi fallit offer för att skapa så mycket skuld som möjligt för så många människor som möjligt, för att därigenom säkerställa att företagens vinster växer och att produktionen säljs. Det här gynnar framför allt dom stora globala exportföretagen, inte dom inhemska.
Den minskade lönedelen av ekonomin har på det här sättet blivit en del av företagens vinstmarginal.
En lön som ju i sin tur omsätter den inhemska produktionen genom att den betalar för att förbruka den.
Ju mindre pengar som finns för att betala för den inhemska produktionen, ju mindre kommer vi att sälja av den och ju mer kommer detta att öka beroendet av globala exportföretag på bekostnad av våra inhemska företag.
Vi har hamnat i en ond cirkel. Så länge vi fortsätter att skuldsätta oss så kommer nya pengar att skapas i ekonomin. Om vi sparar, skapar överskott eller gör åtstramningar så minskar pengarna. Vi får en ekonomisk recession och hela ekonomin kommer att gå kräftgång och kön till arbetsförmedlingarna växer.
Vi kan faktiskt inte göra någonting åt detta med avregleringar eller åtstramningar. Det gör faktiskt bara saken värre eftersom nästan hela vår penningmängd(96%) tillåts vara privatiserad.
En ytterligare reflektion att göra här, är att det är precis tillvägagångssättet för hur skuldsättningen av utvecklingsländerna har gått till.
Genom att låna i en annan valuta eller ersätta den egna helt med en annan, tvingas länder sälja ut och skuldsätta sig för att nya pengar ska tillföras ekonomierna av auktoriteten bakom valutan. Annars kommer inga nya pengar att utfärdas och nationen kan gå omkull. På det här sättet tvingas länder att öka sitt beroende för att skapa ytterligare förutsättningar att kunna skuldsätta sig än mer.
Det här skulle alltså kunna vara mallen för att på ett ekonomiskt sätt ta över en nation. Genom att tvinga dem att sälja tillgångar, råvaror eller resurser, eller att tvinga fram privatiseringar, och att ersätta den inhemska produktionen eller dom inhemska lokala företagen med någon annans globala företag. Eller helt enkelt för att ta kontrollen över en demokrati från dess folkvalda och dess befolkning och tvinga fram politiska förändringar dom kanske inte vill gå med på.
Vi ser samma scenario hända i Europa med Finland, Portugal, Grekland, Spanien, och Irland, som med länder i Afrika och Latinamerika.
När Staten har överskott har någon annan sektor underskott
Statens överskott går inte att jämföra med ett överskott för en hushållsekonomi. Hushållen ger inte ut pengar.
Det offentliga underskottet är ju lika med det icke-offentliga överskottet.
Alltså själva källan till dom finansiella nettotillgångarna i den icke-statliga sektorn.
Det är helt enkelt en logisk konsekvens av den makroekonomiska balansräkningen med sektorbalanser vilken är tillämplig på alla nationer och alla tidsperioder.
”Det är alltså önskvärt att ha det största och mest effektiva spenderandet av vår regering utan att detta skapar prisinflation. Detta i sin tur begränsas bara av att det finns verkliga och hållbara resurser i utbyte mot pengarna som spenderas.”
I Augusti minskade tillgångarna i den privata sektorn med 21,1 miljarder. Våra företag och hushåll hade alltså 21,1 miljarder mindre att spendera i den inhemska ekonomin i Augusti eftersom exporten också har överskott.
”De totala inkomsterna i statens budget för augusti blev 80,2 miljarder kronor, medan de totala utgifterna uppgick till 59,0 miljarder kronor. Därmed blev saldot i statens budget för månaden ett överskott på 21,1 miljarder kronor. Det är 9,4 miljarder kronor högre än samma månad föregående år.”
Till Ekonomistyrningsverkets hemsida »
Hittills i år är överskottet i statens budget 38,1 miljarder kronor, 6,2 miljarder mer än förra året …
People have no idea about how money is created
survey results from a master’s thesis.
A survey has been carried out as part of a master’s thesis at the University of Zurich about the level of knowledge in the general population about the financial system. The results are astonishing.
Read more at Positive Money »
Budgetperspektiv
Ingenstans i åsiktsfloran om budgeten verkar det handla om vad pengarna en regering spenderar faktiskt gör med penningmängden i ekonomin.
Hur skapas den? Vem kontrollerar den? Hur stor är den? Vem bestämmer hur den först ska användas?
Pengar spenderade på ett funktionellt sätt får hela ekonomin att växa så länge det finns outnyttjad arbetskraft och outnyttjade resurser tillgängliga att utfärda pengar för. En ekonomi växer i takt med att penningmängden ökar i nivå med växande befintliga resurser.
Diskussionen borde handla om vår totala penningmängd, hur den bäst ska kunna nyttjas och vad som är effektivast möjliga sätt för våra gemensamma ändamål att använda den på.
När staten spenderar hamnar pengarna som tillgångar på privata konton hos företag och hushåll i den privata sektorn bland annat i form av lön, och köp av material och tjänster. Det är pengarna vi använder som betalningsmedel.
Om den delen verkligen förändrades så att den blev större skulle det få den samlade ekonomin att börja växa för att komma i nivå med outputen i den.
Det kan vi inte åstadkomma med skatter.
Nu är det Finlands tur
Finlands sak är vår.
Nu är det Finlands tur att fundera på om vi ska fortsätta att tillåta att våra finansmarknader ska få diktera vår ekonomiska politik via våra affärsbanker, eller om vi faktiskt vill kunna styra över den själva för att kunna tillgodose våra allmänna och gemensamma politiska mål.
Det är alltså Finlands tur att tvingas till samma självdestruktiva åtstramningar som Grekland tvingades till.
Det är ingen skillnad mellan ett medlemskap i eurozonen, eller som vi gjort i Sverige, att överlåta vår konstitutionella rätt att skapa pengar och därigenom också kontrollen över penningmängden till våra privata banker. Vi har ju under dessa förhållanden ändå övergett riksdagens och regeringens rätt att i verkligheten kunna styra över finanspolitiken och därigenom också att bestämma hur pengar först ska användas, till någon annan.
”It will be as if each EMU member country were to attempt to operate fiscal policy in a foreign currency; deficit spending will require borrowing in that foreign currency according to the dictates of private markets.”
– L. Randall Wray in his 1998 book, Understanding Modern Money
Det är viktigt att notera att tanken bakom dessa åtstramningar är föreställningen att det kommer en dag då våra regeringar kommer att ”få slut på pengar”. Att en nation kommer att gå omkull om den inte skär ner på dom offentliga utgifterna och säljer ut sina tillgångar.
Men under nuvarande förhållanden kommer det här bara leda till att en Nation ökar sitt beroende, att ett land tvingas att skapa ytterligare förutsättningar att skuldsätta sig än mer.
En nation kan visst gå omkull, helt sant, men inte alla nationer.
En nation kan faktiskt bara bli oförmögen att betala sina utgifter om valutan som används ges ut av någon annan, svarar mot en myntfot(t.ex. guldet.), eller om landets skulder är i någon annans valuta än den egna.
Finland delar den här minsta gemensamma finanspolitiska nämnaren med många andra länder. Inte bara i västeuropa. Utan även med alla de länder som vi vanligtvis kallar ”utvecklingsländer”.
Vi kan ha hur många åsikter som helst om detta, men vad vi egentligen borde diskutera är grundläggande fakta.
En förändring kan faktiskt bara ske om vi först gör en grundläggande förändring av vårt monetära system.
Ekonomin behöver pengar, inte åtstramningar
Det sägs ofta att vi med vår välfärd lever över våra tillgångar. Att vi blivit beroende av skuld. Att vårt underskott gör att vi måste dra ner på våra utgifter.
Det är inte möjligt i den nuvarande ekonomin.
Anledningen till att vi skuldsätter oss är inte för att vi har lånat vårdslöst av någon annans insättningar.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld. 96% av alla pengar skapas när våra banker ger ut lån.
Så det enda sättet som vi kan tillföra pengar till ekonomin och förse företagen med pengar är om vi lånar dem från våra banker.
Det här är alltså själva motsatsen till vad vi får höra från våra politiker. Att vi måste skapa besparingar, alltså överskott med vilka vi sedan kan göra investeringar i välfärden.
Här har våra politiker och ekonomer alldeles blandat ihop det med hur en hushållsekonomi fungerar. (Hushållen skapar inte eller ger ut nya pengar.)
Vi kan alltså inte spara eller göra åtstramningar om vi också vill investera. Pengarna måste först spenderas in i ekonomin innan dom kan sparas!
I verkligheten har pengar alltså inte skapats om inte skulden skapats före dom, och det är det här missförståndet som skapat den nuvarande situationen med våra spartankar och åtstramningar.
Så länge vi fortsätter att skuldsätta oss så kommer nya pengar att skapas i ekonomin. Om vi sparar eller gör åtstramningar så minskar pengarna. Vi får då en recession. En ekonomisk tillbakagång med mindre pengar.
Det enda sättet för våra regeringar att kunna hantera detta i vårt nuvarande finansiella system, är att antingen skapa förutsättningar för alla att kunna skuldsätta sig mer, eller att återta sin konstitutionella kontroll över penningmängden. Betydelsen av det senare skulle innebära att nya pengar först skulle komma att spenderas och användas för våra gemensamma ändamål.
2013 gav staten ut 85 miljarder ca 4% av den totala penningmängden. Samma år, 2013 gav våra banker ut 1700 miljarder. Dessa pengar är skuld.
Majoriteten av dom pengarna hamnar sedan på våra bostadsmarknader och i den finansiella sektorn.
Det är alltså inte konstigt att ekonomin i den privata sektorn upplever en recession.
Om våra pengar
Den monetära basen, alltså allmänhetens tillgångar hos Riksbanken är en balansräkning som motsvarar hur mycket pengar som Riksbanken givit ut.
2013 var det ca 85 miljarder. Det är detta våra politiker kallar vårt ”underskott”.
Dom här pengarna ökar genom att Riksbanken köper tillgångar i statspapper. (Man kan köpa utländsk valuta också men då undergräver man vår monetära suveränitet).
Staten ”hamnar i skuld hos sig själv” då Riksbanken betalar för dessa statspapper med nya pengar som ökar den monetära basen. Pengarna spenderas sedan in i ekonomin när staten köper varor och tjänster av hushållen och våra företag.
Pengarna blir en allmän tillgång då de spenderas in av staten. De kommer att motsvara hushållens och företagens samlade tillgångar på betalningsmedel.
Vill Riksbanken minska tillgången på pengar så säljer den tillgångar mot monetär bas som tas tillbaka och pengarna försvinner från Riksbankens balansräkning eftersom dom representerar en fordring på sig själv.
Det statliga ”underskottet” minskas med den motsvarande summan.
Staten gör också detta på ett dynamiskt sätt med skatteintäkter.
Bankernas andel av den monetära basen var 2013 ca 1700 miljarder tillsammans med ca 10 miljarder i reserver. Det är den del av den monetära basen som våra banker tillåts skapa och kontrollera för den finansiella sektorn genom skuld.
Det är alltså våra samlade tillgångar hos Riksbanken som våra politiker missvisande använder för att försöka övertala oss gå med på att göra åtstramningar och minska vårt allmänna välstånd, eller skära ned på vår välfärd. Detta har ingenting med bankernas och den finansiella sektorns andel av den monetära basen att göra.
Det är istället vårt ”underskott” som är så stort att vi måste stycka upp och sälja ut våra gemensamma tillgångar för att allt ska bli bättre.
Man använder här doktriner och ideologisk retorik istället för fakta om ekonomi för att få oss att gå med på saker vi inte tycker är bra.
Att sedan påstå att man genom att stycka upp den offentliga sektorn och sälja ut delar av den, eller genom att genomföra åtstramningar i den privata sektorn för att skapa nya jobb, det är i det här sammanhanget rent nonsens.
Varför?
det finns ju alternativ till hur krisen med en alltför stor finanssektor ska lösas
Varför höll man en folkomröstning i Grekland överhuvudtaget när man efteråt inte hörsammade folkets röst alls och till och med accepterade hårdare villkor i deras ställe efteråt?
Den grekiska regeringen gick alltså emot både vad dom gick till val på och den folkomröstning som den utlyste när man lät frågan gå vidare till folket för att fatta beslut.
Ändå valde regeringen att gå emot dem.
Varför?
Det handlade alltså aldrig om politiskt vidsynthet och att lyssna på sitt folk som islänningarna gjorde.
Alltså välja vilka delar av finanssektorn som måste regleras, begränsas eller tillåtas gå under för att den åter ska fungera som det är tänkt.
Islänningarna valde det senare.
Skuldavskrivningar hade varit ett alternativ till detta.
Ett märkligt påstående
hur kan våra politiker fatta beslut som litar på makroekonomiska modeller som utesluter banker och skulder.
I dom nyliberala makroekonomiska modellerna är den höga skuldsättningen inte intressant att titta på, ”eftersom det bakom varje skuld finns en långivare, så dom tar därför ut varandra”. Bankernas och finanssektorns inflytande på realekonomin är därför inte intressant ur ett nationalekonomiskt perspektiv.
På detta sätt föreställer man sig att finanssektorn inte påverkar ekonomin i den privata sektorn. Alltså hushållen och företagen.
Bankerna står för 96% av penningmängden och bestämmer också var dessa nya pengar först ska användas. Det är pengar som skapas genom skuld. Det är samma pengar som blåser upp finanssektorn.
Hur kan de ta ut varandra om bostadskostnaderna blir så höga att de påverkar köpkraften så mycket att den minskar?
Eller om små och medelstora företag tvingas skära ned eftersom den minskade köpkraften minskar på den efterfrågan dom är beroende av.
Hur kan de ta ut varandra då?
Det är inte svårt att se hur dynamiken i en alltför stor finansiell sektor påverkar ekonomin som helhet eftersom den tillåts att skapa pengar till sig själv genom våra banker.
Deras uppgift är att tjäna sina egna intressen. Inte hur vi vill skapa vårt välstånd eller utforma vår välfärd.
Funktionella finanser?
vad kan vi mena med verklig förändring.
Så länge vår regering och riksdag inte kontrollerar penningmängden så kan den heller inte påverka vårt välstånd eller vår sysselsättning i någon större utsträckning.
Ingen regering har någon finansiell kraft i sina beslut utan dess konstitutionella rätt att ge ut och styra hur våra pengar först ska användas.
Vi får som nu vänja oss vid att våra banker finansierar sin egen likviditet med större delen av penningmängden för att kunna fortsätta spekulera i en finansiell sektor som ökar 3 gånger snabbare än ekonomin i övrigt.
Vi kommer fortsatt att ha en liten gemensam penningmängd, låga löner, låg konsumtion och långa köer på arbetsförmedlingarna. Vi kommer att fortsätta skylla det på varandra, på våra partiåsikter, slåss om det, och munhuggas och ingenting kommer i förlängningen av detta att förändras.
Eller kanske ska vi överlåta någonting mer så att allt ska bli bra igen? EU,
Gå med i eurozonen? NATO? Acceptera TTIP, ISDS?
Vad mer?
Lösningen finns inte någon annanstans.
Vi har den helt i egna händer.
Modern Money Theory
Part 1 of an interview with Randy Wray for attactv in Spain. Randy is explaining Modern Money Theory.
Om företag, banker och likviditet
Alla företag i alla branscher har fullt kapitaltäckningskrav för sin verksamhet utom våra affärsbanker. Dom behöver bara täcka upp en liten reserv för sig själva, resten får täckas upp på alla andras bekostnad.
Det här får dom alltså göra oavsett vilka risker dom tar.
Dessutom tillåts att dom skapa nya pengar när dom gör det.
Nationalekonomi i fågelperspektiv
För att sätta vår samhällsekonomi i perspektiv ser vi den som ett ekvation där:
[balansen i den privata sektorn] + [balansen i den offentliga sektorn] + [balansen i utrikeshandeln] = 0.
Det här innebär att summan av alla pengar som staten skapar och spenderar in i ekonomin skall gå jämt upp på öret.
Ett underskott i en sektor skapar ett överskott i en annan.
Man kan säga att ett underskott i en sektor motsvarar sparandet i en annan. Och att skulder i en sektor motsvarar tillgångar i en annan.
Allt spenderande och allt sparande kommer någonstans ifrån och allt sparande och allt spenderande går sedan någon annanstans.
Storleken på den totala penningmängden bestäms av hur mycket staten spenderar och begränsas av hur mycket vi betalar i skatt.
Om ”insidan” av en sektor, t.ex. den offentliga har ett underskott, så innebär detta en tillgång på dess ”utsida” i en annan sektor, t.ex den privata med företag och hushåll.
För att pengar ska tillkomma i ekonomin överhuvudtaget måste staten först spendera dem och spendera dem i nivå med dom befintliga resurserna för att inte inflation ska uppstå. Skatten begränsar alltså penningmängden och därigenom inflationen och har ingenting med budgetunderskottet att göra.
När våra affärsbanker tillåts skapa pengar och spendera dem på det sätt som är gynnsammast för dem oaktat ekonomin som helhet, så kommer detta att skapa en obalans i den gemensamma ekonomin, eftersom ”bankpengarna” skapar egna skulder och tillgångar på ”insidan” av den privata sektorn, utanför dom andra. Detta skapar också tillfälliga överskott på enskilda marknader helt oberoende av balansen i ekonomin som helhet. Det i sin tur skapar sedan bubblor av inflation på t.ex våra bostads och finansmarknader utan att staten och riksbanken kan påverka den, låga räntor och minusräntor till trots.
Det är faktiskt tvärtom så, att dom gynnas av låga upplåningsräntor vilka gör det lättare för dom att låna ut och driva på inflationen ytterligare inom enskilda områden på insidan av den sektor dom verkar i.
Eftersom det bara är staten som får skapa pengar innebär det här också att det alltid måste finnas ett underskott som motsvarar vad det är tänkt att staten ska tillhandahålla. Budgetunderskottet måste per definition alltid vara en tillgång i den privata sektorn, och för att det ska finnas några pengar överhuvudtaget att handla för måste staten alltså spendera dom på något först.
Det kan inte vara meningen som nu att statens huvudsyfte ska vara att skapa nya pengar som spenderas enbart för att garantera bankernas fortsatta konvertering av ”bankpengar” till verkliga pengar, istället för att spendera in dom i den gemensamma ekonomin där dom kommer den offentliga servicen, företagen och hushållen till nytta direkt?
Varför tillåter vi att bankerna ensamt får äventyra inte bara balansen inom den privata sektorn, utan även från ”insidan” av den utöva påverkan på balansen i hela den samlade ekonomin oberoende av sektor?
Eftersom vi äger vår egen valuta och har ensamrätt att ge ut den, och eftersom vi kan styra hur den först ska spenderas så är det närmast obegripligt hur vi idag hanterar den svenska penningmängden.
Det monetära verktyget
Vårt monetära system med fiat pengar är statens verktyg för att genomföra verkliga politiska och ekonomiska mål.
Det är inte en källa som i sig avgör vilka dom målen skall vara.
Storleken på staten,(vad den konsumerar och alltså hur mycket nya pengar som spenderas in i ekonomin, inte vad den kostar) är ett beslut som handlar om vad vi vill att den skall tillhandahålla.
Att avgöra storleken på den är ett proportionellt övervägande mot hur mycket resurser den ”tar” från den privata sektorn i form av resurser, bl.a arbetskraft.
Det är inte ett finansiellt övervägande.
Pengar på olika sätt
När våra affärsbanker får skapa merparten av våra pengar gör räntan att det aldrig kommer att finnas tillräckligt med pengar i omlopp för at betala skulden för pengarna.
Någon måste per definition alltid bli utan pengar.
När merparten av våra pengar är svenska fiat pengar utfärdade av staten, tar skatten pengar ur omlopp och skapar utrymme för staten att spendera in mer pengar för oss att handla varor och tjänster för, samtidigt som inflationen hålls under kontoll.
Så länge det inte råder full sysselsättning och att det inte heller under dom omständigheterna skapas mer pengar än det finns varor och tjänster att handla för, finns det ingen gräns för hur mycket pengar staten kan spendera in i ekonomin.
Staten spenderar pengarna för att köpa tjänster vi alla behöver. Skola, försvar, sjukvård, pensioner m.m.
Ett intressant dilemma med pensionerna är inte att våra pensionärer blir fler, utan att att det måste produceras tillräckligt med resurser i form av varor och tjänster i ekonomin för dom att spendera pengarna på.
Det gamla synsättet och det riktiga
Förenklat, tror dom flesta av oss att det är såhär det ser ut, och det är också i stora drag utifrån detta som våra politiska och ekonomiska beslut fattas.
Om det blå flödet är pengar så ser den uppmärksamme att det verkar som om alla våra pengar skapas i den privata sektorn och att staten stadigt dränerar den på pengar och belastar medborgarna i form av upplåning och skatt. Trots att vi vet att pengar bara får skapas av staten.
Det är det här intrycket vi helt felaktigt tror är sant och riktigt.
PS är den privata sektorn och FG är staten.
I verkligheten ser det dock ut som nedan. Det första diagrammet är upp och nervänt.
Våra svenska fiat kronor skapas av staten och spenderas in i ekonomin. Och det är något som egentligen borde få både marknadsekonomin och välfärden att växa så länge det finns outnyttjade resurser i dom.
(Undantaget just nu är att våra banker får ta större risker än dom har verkliga pengar att backa upp med då dom får skapa digitala pengar som i sin tur garanteras, backas upp av, och konverteras av av staten till verkliga pengar som endast staten får skapa.
Man kan säga att vi på det här sättet garanterar bankernas iögonfallande bonusar och kreativt skapade förmögenheter på bekostnad av den gemensamma ekonomin.)
Vi har låtit invagga oss i föreställningen att allt statligt spenderande sker med hjälp av upplånade pengar och uppbärande av skatt. Och att skatten är kopplad till offentliga utgifter. Inte till inflationen.
Vi har alltså lyckats inbilla oss att tro att staten måste låna pengar och hamna i offentlig skuld även om det faktiskt bara är staten som får skapa pengar..
Illustrerad nationalekonomi
Varje suverän nation som inte ger sina medborgare och dess ekonomi alla fördelar som finns för dem på grund av den inneboende förmågan att utfärda och hantera sin egen fiat valuta bör eftertryckligt ifrågasättas av sin befolkning.
Visuellt och beskrivande om den praktiska verkligheten.
Diagram och fiat pengar »
Tid att tänka om?
Frågan som inställer sig är när vi ska lämna gamla makroekonomiska teorier och tankegångar som fortfarande sitter fast i lämningar från guldstandarden för att använda nyare mer dynamiska ramverk som verkligen tar fasta på att våra pengar är fiatpengar.
Till exempel Modern Monetary Theory.
Vi behöver en tillämpad teori som bättre beskriver de procedurer och konsekvenser som förekommer i användandet av en regeringsskapad suverän valuta som kronan.
Utan tvivel måste något nytt prövas då den nuvarande uppenbart inte klarar uppgiften utan förödande konsekvenser.
Här kommer det naturligtvis att drivas en hård opinionsbildning för att ge upp vår egen valuta och vårt självbestämmande för en gemensam valuta och euron istället.
Våra affärsbanker och kapitalförvaltare är inte intresserade av ett nytt ramverk som kan äventyra deras nuvarande intressen.
Historic debate in UK Parliament on Money Creation
Den kanske enskilt viktigaste samtidsfrågan tas för första gången på 170 år upp i en parlamentsdebatt i England.
Ett växande antal människor börjar förstå hur det hänger ihop och vad vi måste göra åt det.
I Sverige har vi ännu inte behandlat det grundläggande problemet med samma tydlighet i den officiella debatten.
Konjunktursvängningar
Om våra banker skapar tillgången på pengar på ett sätt som driver investerare och entreprenörer, och om dessa pengar samtidigt sätts in utanför den verkliga efterfrågan i en marknadsekonomi, då har man skapat en ekonomisk konjunktur som beror på en konstgjord efterfrågan och på konstgjorda prisstegringar som följer av var dessa pengar först sätts in i samhällsekonomin.
Vi får alltså konjunkturer som inte alltid beror på, eller återger var den marknadsekonomiska prissättningen och efterfrågan är av sin egen kraft.
Den kommer istället att återge var bankerna anser att dom kan tjäna sina intressen bäst.
När verkligheten sedan hinner ikapp dessa uppblåsta konjunkturer så får vi en recession med mindre pengar i omlopp, men med skulden kvar som är kostnaden för pengarna som skapades och drev den konstgjorda konjunkturuppgången i ekonomin.
På det här sättet betalar företag och privatpersoner gemensamt för bankernas spekulation.
Banker ska syssla med kapitalförvaltning och låna ut pengar.
Men varför får dom skapa pengar i den processen?
Borde inte vår regering istället ta tillvara vår konstitutionella rätt att skapa pengar.
Om Skuld
Om det inte fanns skulder i vårt nuvarande finansiella system skulle det inte finnas några pengar.
Bubblor och Konjunkturer
Prisbubblor uppstår när banker skapar nya pengar genom utlåning som de får största avkastningen på, t.ex. bostäder. För att upprätthålla levnadsstandarden när man står inför en ökning av kostnaden för t.ex. hyra, måste vi antingen arbeta mer för att kunna betala de högre priserna, höja våra löner eller låna mer för att kompensera för skillnaden. Men mycket lite av dom här nya pengarna bidrar till samhällsekonomin. Tillgången på pengar ökar inte. Och då inte heller efterfrågan på varor och tjänster eller ny arbetskraft. Tvärtom så minskar tillgången på pengar. Mer pengar går hela tiden åt för att betala för dom nya. Och fler och fler människor konkurrerar om allt mindre pengar. Efterfrågan på varor och tjänster sjunker i takt med att tillgången på pengar sjunker. Vi får konjunktursvängningar och bubblor som styrs av var nya pengar först sätts in i den gemensamma ekonomin.
Vi måste börja ställa oss grundläggande frågor som:
Varför får våra banker skapa pengar?
Och, varför ska vanliga människor och företag subventionera våra banker?
Om t.ex. Riksbanken skapade alla våra pengar, alltså även de pengar som nu skapas digitalt av våra banker så skulle vi skattebetalare betala betydligt mindre i skatt.
Vem äger alla våra pengar?
I vems intresse driver Riksbanken och Riksgälden sin verksamhet, i vårt gemensamma intresse eller enbart privata bankintressen?
Så länge våra banker får skapa pengar är vi garanterade återkommande ekonomiska bubblor som spricker och sedan följs av hög arbetslöshet. Vi får leva med åtstramningar i vårdsektorn, en infrastruktur i förfall, nerdragningar inom skolan, och högre skatter samt skenande bostadskostnader.
Det är vanliga människor som får betala för detta så länge bankerna inte behandlas som ett företag bland andra och får gå omkull som vilket annat företag som helst.
Sveriges penningmängd har effektivt privatiserats genom att bankerna kringgått 1897 års lagstiftning. Det innebär i praktiken att den fysiska valutan som utfärdas av staten(vi gemensamt)/(Riksbanken) nästan helt och hållet har ersatts av en digital valuta som utfärdas av våra banker då våra banker får stå för 96% av den totala penningmängden. Pengar som till stor del först filtreras genom bostads och finansmarknader, vilket leder till att mycket lite av dem hamnar i den gemensamma ekonomin och skapar samhällsnytta. De skapar också väldiga rikedomar på våra finansmarknader, och via fasta värden(t.ex. fastighetsmarknader) som inte räknas till BNP, så tillgodoser detta främst bankernas intressen. Finansmarknaderna kommer också då alltmer att ersätta företagens produktivitet i betydelse och de blir allt viktigare för företagens finansiella bestånd och utveckling.
Bankerna kan inte längre styras av Riksbanken med reporäntan. Dom får faktiskt styra konjunkturen med sin utlåning och sedan äga den med skuld.
Vem bestämmer över samhällsekonomin och våra pengar då?
Konjunkturer
I en konjunktur, oavsett om den slutar i en finanskris, en recession eller en ”normal” lågkonjunktur, så finns det hela tiden ett samband mellan tillväxten av krediter ( i förhållande till BNP ) under uppgången , och hur djup den efterföljande kollapsen i BNP blir.
— Alan M. Taylor, 2012 —
Krisen försvann aldrig
I en skulddriven ekonomi är vi hela tiden beroende av att privata banker öser ut mer och mer lån. Vi har en ekonomisk modell som inte bara kräver hög skuldsättning för att skapa tillväxt, utan att vi också ständigt ökar skuldsättningen.
”Sverige, som brukar utmålas som det nya Schweiz, är i denna gren långt ifrån klassens ljus. Den totala skuldsättningen är 293 procent av BNP enligt ICMB, högre än i eurozonen, USA och Storbritannien, naturligtvis på grund av de svenska hushållens icke obetydliga lånetörst även om statens finanser ser bättre ut.”
Herman Daily
Varför ska det offentliga betala ränta till privata banker för att få tillgång till ett betalningsmedel som staten kan tillhandahålla till ingen eller ringa kostnad?”
— Herman Daily —
Ett hållbart finansiellt system?
– om statens respektive banksektorns roll för pengar och skuldsättning –
Den brittiska organisationen Positive Money (www.positivemoney.
org) driver flera frågor som är relaterade till Chicagoplanen. Namnet Positive Money kommer från att pengar som skapas av staten eller en riksbank inte är baserade på en skuld. Rörelsen menar att nuvarande finansiella system har resulterat i alltför hög privat skuldsättning, skenande bostadspriser, ökad ojämlikhet, hög arbetslöshet och banker som subventioneras med skattebetalarnas pengar. Problem som alla har en gemensam nämnare i just pengar. Men även lösningen står att finna i pengar – om vi tillåter staten att skapa skuldfria pengar kommer det att ha en positiv effekt på ekonomin och samhället i stort. Den svenska systerorganisationen Positiva Pengar uttrycker det som att ”pengar ska fungera som en positiv drivkraft i samhället.”
Strategi och Framtidsministern Kristina Persson
Sveriges Strategi och Framtidsminister om vårt monetära system.
”Vi måste börja ställa oss grundläggande frågor som ”borde bankerna få fortsätta skapa pengar?”
Om Positive Money
”I am grateful to Positive Money, they have done some very very interesting work, and I think it’s admirable and important that we have this debate on the future of the monetary and financial system.”
— Martin Wolf —
Pengar är skuld
Vi kan bara betala av våra skulder med hjälp av pengar som skapas när någon annan skaffar sig en skuld. I en skulddriven ekonomi är det är skulden i ekonomin som får den att fungera och fortsätta växa. För pengar blir till genom skuld. Och omvänt så slutar dom existera när den har betalats.