på vilket sätt förändrar vi något egentligen?
Det är inte genom att förhandla bort våra nationella och lokala rättigheter, eller rätten till våra egna resurser med mycket långtgående handelsavtal som vi skapar någon verklig förändring.
Vi gör det inte heller med en neo-liberal ekonomisk teoris självskadebeteende. Åtstramningar och utförsäljningar gynnar inte vår gemensamma ekonomi.
Inte heller gynnar det våra inhemska företag på något sätt.
Vi får heller inte vårt välstånd att växa generellt med detta, det är faktiskt tvärtom.
Staten sparar inte pengar för bättre tider genom åtstramningar. För att kunna spara pengar måste någon först skapa pengar som spenderas in i ekonomin.
Vart ska pengarna annars komma ifrån?
Säljer vi ut våra inhemska resurser blir vi ju beroende av andra när dom inte längre finns kvar.
Se vad som händer med Grekland, Finland, Spanien, Portugal, Irland när man överger kontrollen över den egna valutan.
Vad kommer inte dom att tvingas sälja ut för att få nya pengar?
Detta förhållandet gäller om vi ersätter vår egen valuta med någon annans, t.ex euron, eller om det är våra banker som får ge ut och bestämma hur våra pengar först ska användas.
Alla nya pengar kommer först att som nu användas på det sätt som gynnar våra bankers kapitalförvaltning bäst.
Nationalekonomiskt handlar det nu om en brist på pengar som skapats av en ekonomisk teori utan verklighetsförankring, och därför också om dess nuvarande långsiktiga politiska verkan som privilegierar långivare och kapital över arbetskraft.
Ett förhållande som naturligtvis inte är bra för våra inhemska företag, eftersom företagen och dess arbetskraft ju också är konsumenter av det som produceras i den lokala ekonomin.
Pengar i det nuvarande systemet är skuld, och pengar kan just nu bara tillföras ekonomin genom att hushållen och företagen lånar dem.
Så länge vi också föreställer oss att det är våra globala exportföretag som är ”mäklare” av alla pengar som finns tillgängliga för oss, så gynnar vi bara dom globala exportföretagen eftersom dom på ett indirekt sätt får styra en omvandling av självförsörjande lokala marknader till beroende konsumenter av globala försörjningskedjor.
Detta i sin tur åstadkommer stora svårigheter för våra lokala ekonomier, och för dom inhemska företagen, för vår landsbygd och för våra mindre städer.
Skulle inte vi bättre gynnas av att skicka våra pengar till andra nationer och bidra till vår faktiska levnadsstandard genom att få varor i gengäld, hellre än att lägga till deras verkliga standard och erhålla andras pengar tillbaka i gengäld?
Det dom kan göra med våra pengar dom fått i utbyte, är ju att antingen köpa mera varor och tjänster, eller spara dom för att göra detta vid ett senare tillfälle.
Det enda sättet för våra regeringar att ändra på detta i vårt nuvarande finansiella system är att skapa förutsättningar för alla att antingen kunna ta på sig mer skuld, eller att återta den konstitutionella kontrollen över penningmängden.
Vi skulle faktisk kunna använda vår välfärd och våra outnyttjade inhemska resurser så, att när nya pengar spenderas in i ekonomin, istället för att först hamna på våra finansmarknader, först spenderas på våra allmänna och gemensamma behov.
Varför tillåta att våra banker får finansiera sin egen likviditet genom att skapa och kontrollera tillgången på pengar?
Ett första steg att ändra på detta är genom att först se till att våra banker inte får skapa insättningar på konton ur tomma intet när dom ger ut lån.
