Om handelsöverskott

Ett handelsunderskott är inte alls något negativt.

wordle

Ett lands handelsbalans (bytesbalans) är skillnaden mellan värdet av exporten av varor och tjänster, och värdet av importen av varor och tjänster.
Handelsbalansen kan också uttryckas som skillnaden mellan ett helt lands offentliga och privata sparande och dess investeringar. Exporten är de investeringar och kostnader det totalt sett innebär att tillverka och sälja varor och tjänster till andra länder.
Ett handelsunderskott innebär därför alltid att det utländska sparandet i svensk valuta ökas.

Om dom nu inte längre vill spara så spenderar dom pengarna här. Vad kan dom annars göra?
Men varför fokuserar vi så mycket på exporten?
Ett handelsunderskott är inte alls något negativt med rätt finanspolitik.

Ett handelsunderskott ökar till och med vår levnadsstandard så länge vi ser till att vi äger köpkraft att handla vad andra länder vill sälja till oss samtidigt som vi köper de varor och tjänster vi själva producerar.
Förutsättningarna för detta är att staten då också spenderar in tillräckligt med pengar i ekonomin i förhållande till våra resurser.
Då kommer det alltid att finnas jobb och utrymme att anställa.

Den politiska uppfattningen om export och ”handelsbalans” verkar inte riktigt överensstämma med den makroekonomiska verkligheten.

Charges against Icelandic banks for money counterfeiting

”This kind of money creation is clearly in opposition to the sole right of the Central Bank of Iceland to issue bank notes and coins or any equivalent currency to be circulated as legal tender. Therefore it is inevitable to consider the electronic money creation of banks to effectively constitute money counterfeiting as defined by Article 150 of the General Penal Code No. 19/1940.”

I Sverige fick Riksbanken 1904 ensamrätt att ge ut sedlar (beslutet fattades 1897). Först i och med detta beslut kunde Riksbanken få en penningpolitisk betydelse i modern mening, eftersom monopol på sedelutgivningsrätten är en förutsättning för kontroll av de penningpolitiska medlen.
Varför får våra banker kontrollera 96% av dom då?

Länk till Artikeln »

När avkastningen på kapital är större än ekonomins tillväxttakt

Inkomsten av kapital kan sträcka sig över flera livscykler och över flera generationer.

Thomas Pikketys data om inkomst- och förmögenhetsfördelningen ger för handen att avkastningen på kapital överstiger ekonomins tillväxttakt över tid.
Detta leder till en ökad ojämlikhet med så stora skillnader att det påverkar tillväxten negativt.

r (avkastningen på Kapital ) > g ( ekonomins tillväxttakt ).

Den intressanta frågan här är om en ökning av den totala mängden inkomst på arbete ökar ekonomins tillväxttakt mer, eftersom den påverkar den direkt i motsats till ökningen på avkastningen av kapital som har en tendens att påverka tillväxttakten marginellt eller t.o.m negativt om den ökar för mycket.

Svaret är att stora aggregerade inkomster av kapital har en negativ påverkan på tillväxttakten eftersom den spenderas över perioder som är större än enbart en livscykel, och det betyder att den inte verkar på tillväxttakten i samma utsträckning som inkomsten av arbete gör.

Här finns det också ett grundläggande samband med att våra affärsbanker tillåts kontrollera och skapa 96% av penningmängden och därigenom också bestämmer var pengar först ska sättas in i ekonomin.

 

 

Välfärden är en tillgång

den gynnar oss när vi spenderar på den.

Genom att staten spenderar in pengar för oss gemensamt kommer vi att gynnas genom att dom används på varor och tjänster inom välfärden.
Det är pengar som sedan kommer att sättas in på konton i den icke-statliga sektorn när vi betalar för dom. (Löner, material, mediciner mm.)

Vi kommer därför alltid att råd med välfärden så länge det handlar om att använda pengarna på verkliga och outnyttjade resurser, utan att detta skapar inflation.

Three Sector Balances

Vad innebär det egentligen när vi gör åtstramningar?

Det endast är möjligt för den privata sektorn att ackumulera ett överskott om regeringen driver ett budgetunderskott.

Vårt välstånd består av allt vi producerar och behåller själv, plus allt vi importerar, men minus allt vi exporterar.

 

Om den finansiella ekonomins tillväxttakt och storlek

Ojämlikhet i det 21:a århundradet.

Det är ett problem om dom finansiella tillgångarna ökar snabbare än storleken på ekonomin växer. Något som bland annat Positive Money pekar på.

Pikkety talar om hur det tidigare löstes med en progressiv förmögenhetsbeskattning.

Mellan 1930 och 1980 var genomsnittsbeskattningen för dom högst betalda i USA 82%. Vilket till och med var högre än i Sverige, Frankrike och Tyskland.

– Vilka lärdomar kan vi dra av detta?

För det första förstörde det inte den amerikanska kapitalismen eller demokratin. Den fanns kvar i slutet av perioden.

Den andra slutsatsen handlar om tillväxttakt, produktivitet och innovation.
Det är intressant därför att den amerikanska tillväxten under 1950, -60 och -70 talen faktiskt var högre än de varit sedan 1980 talet.

Vad säger detta om den nu gällande ekonomiska doktrinen?

Vad ska staten tillhandahålla?

vi spenderar sedan utifrån det.

economy

Dom statliga finanserna säger faktiskt ingenting om hur stor vi vill att den ska vara.
Den frågan är i själva verket helt oberoende av dess finanser.

Vad som är tillräckligt mycket offentlig sektor har inget direkt samband med skatten eller statliga lån eftersom dom bara är finansiella verktyg för en viss policy.

Det är inte verktygen som avgör om regeringen ska spendera eller inte då dom inte utgör medlen för det faktiska spenderandet.

Det viktigaste är att bestämma vad staten ska tillhandahålla och att spendera utifrån detta.

Sedan kommer dom finansiella nettotillgångarna i den icke-statliga sektorn att bestämmas av underskottets storlek.

Budgetunderskott och sektorbalanser

Regeringens utmaning är inte om vi ”har råd” att spendera på det sätt som lovats väljarna, utan om vi kommer att vara tillräckligt produktiva som nation att vi tillåter vår regering att fullgöra sina vallöften utan att dom orsakar inflation.

Det offentliga underskottet är ju lika med det icke-offentliga överskottet.
Alltså själva källan till dom finansiella nettotillgångarna i den icke-statliga sektorn.

För ett land med relativt stora och ihållande handelsöverskott gäller samtidigt också att det kommer att lämna den inhemska privata sektorn med stora ohållbara underskott.

Det är alltså önskvärt att ha det största och mest effektiva spenderandet av vår regering utan att detta skapar prisinflation. Detta i sin tur begränsas bara av att det finns verkliga och hållbara resurser i utbyte mot pengarna som spenderas.

Om färdigpackade pressmeddelanden

Genom att massmedia mestadels belyser triviala aspekter i sina artiklar och därigenom ignorerar viktiga fakta så blir den allmänna uppfattningen om händelser också triviala.

På det sättet blir också de objektiva analyser som ges av ”experter” i verkligheten bara ett eko av det som redan utgivits i form av färdigpackade pressmeddelanden.

Undanhållandet av information är ett sätt att med människors osäkerhet som medel styra och motivera ett visst förutbestämt behov.

Om Thomas Piketty

Modern Monetary Theory förklarar den bakomliggande orsaken till Thomas Piketty’s data och Positive Money beskriver vad vi kan göra åt det.

Ett exempel på det är att staten med ”underskottet” ökar tillgången på pengar och investeringarna i den privata sektorn genom att spendera in nya pengar på verkliga och hållbara resurser som infrastruktur, skola och sjukvård. Men även också på andra samhällskritiska funktioner.
Detta i sin tur bidrar till att skapa sysselsättning och det ökar också välståndet generellt.

Budgetbalansering är inte funktionellt. Det hjälper inte till att nå våra gemensamma offentliga mål.
Det är det korrekta underskottet som åstadkommer detta.

Det finns utsikter att Riksbankens penningpolitik kan komma att förändras.

”Riksbanken och Stefan Ingves har envist klamrat sig fast vid inflationsmålet som är skälet till den historiskt låga styrräntan. Nu ska Riksrevisionen inleda en förstudie som kan ställa inflationsmålet på ända, och i förlängningen förändra hela penningpolitiken.”

Samtidigt pågår en annan granskning av Riksbankens penningpolitik, som Finansutskottet har sett till att dra igång. Det är Mervyn King, före detta chef för Bank of England, och Marvin Goodfriend, tidigare rådgivare vid amerikanska Federal Reserve, som har utsetts till att göra en extern utvärdering av penningpolitiken. Denna utredning är förvisso helt separat, men frågeställningarna är ju delvis detsamma.”

Att Mervyn King är med i utvärderingen av den svenska penningpolitiken är glädjande.

Till Artikeln i SVD »

Varför ska vi gå med på det här?

Eftersom ”underskottet” är statens del av den utgivna penningmängden och ”statsskulden” är ekonomins samlade sparande på konton hos riksgälden, så är frågan egentligen varför vi ska gå med på saker vi inte vill gå med på bara för att det här används mot oss på ett vilseledande och hotfullt sätt.

Ska vi verkligen minska vår välfärd och begränsa vårt välstånd enbart på grund av en liten del av dom utgivna pengarna i penningmängden och innehavet på sparkonton?

Den rätta budgeten

Vi vill inte ha en balanserad budget. Eller ännu värre, ett budgetöverskott.
Vad vi vill ha är det största och mest effektiva spenderandet av vår regering utan att det skapar prisinflation.

Det i sin tur begränsas bara av att det finns verkliga och hållbara resurser i utbyte mot pengarna som spenderas.

 

Tre typer av budgetar

En balanserad budget innebär inga nya tillskott på medel i ekonomin.
Budgetåret ser ut på samma sätt i slutet som i början. Ingen förändring har skett.
Det finns bara en anledning att ha en sådan begränsning av välståndet, det är om inflationen hotar ekonomin eftersom det tas ut för lite skatt ur den.

Ett budgetöverskott innebär att staten lyckats spendera mindre pengar till den privata sektorn än den tagit ut i skatt. Det här betyder att den privata sektorn nu har ett underskott av betalningsmedel.
Budgetåret slutar med att det faktiskt finns mindre pengar i den privata sektorn än det fanns i börjar av året.
Det innebär att hushållen och företagen måste låna eller använda sina besparingar för att upprätthålla sin konsumtion av varor och tjänster. Alltså för att kunna bibehålla den befintliga nivån på omsättning och levnadsstandard.
Om överskottet behålls för länge så måste hela den privata sektorn minska sina förväntningar och sin ekonomiska aktivitet och vi får en recession med bl.a arbetslöshet som följd, eller så försöker den kompensera sig genom att sätta sig i skuld.
Här tar man lån som då kanske inte går att betala tillbaka och det i sin tur kan skapa en bankkris.

Med ett budgetunderskott har staten tagit ut mindre skatt än den har spenderat pengar in i ekonomin. Det innebär generellt ett finansiellt välstånd och ökad sysselsättning eftersom tillgången på pengar ökar för att komma i nivå med resurserna.
Sparandet som ökar investerandet ökar. Till exempel med köp av statspapper som flyttar pengar fram och tillbaka mellan den privata sektorn och räntebärande kontoinnehav hos riksbanken/riksgälden.
Det är alltså detta vi missvisande kallar för ett ”underskott” eftersom det har en motsatt betydelse i realekonomin.

Var finns pengarna

http://www.dreamstime.com/royalty-free-stock-image-study-pebbles-beach-texture-interest-sand-background-image46861916

Genom en begränsad penningmängd ökar värdet på pengarna. Detta bidrar till att värdet på pengarna ökar samtidigt som värdet på vinsterna ökar, och då ökar vinsten på den finansiella andelen av dom totala inkomsterna.

Inkomsten på arbete för gemensamma ändamål kommer på det här sättet att värderas mindre än finansiella inkomster.

Detta märks tydligast i synen på hur vi behandlar inkomstutjämningar som bland annat ska öka köpkraften för låg och medelinkomsttagare tillsammans med dom som tjänar minst eller har behov av stöd för att klara sig.

Stöd och bidrag är ett sätt för staten att sätta in pengar i ekonomin där dom behövs mest. Nya pengar spenderas ju direkt in i ekonomin.

Den inkomstförskjutning vi ser nu överför bara pengar från den privata sektorn till den finansiella genom att våra affärsbanker får skapa och kontrollera var huvuddelen av alla pengar först ska sättas in. Det är pengar som vi bättre skulle kunna använda för vår gemensamma nytta.
Varför ska våra företag och hushåll subventionera våra banker?

På det här sättet minskar vi samtidigt på viktig gemensam service till förmån för ökade finansiella inkomster. Inkomster som på ett iögonfallande sätt bara kommer att delas av en liten procent av befolkningen.

Penningmängden och inflationen

Inflation är när staten eller våra banker orsakar högre priser genom att skapa för mycket pengar. Antingen skapas pengarna genom att staten spenderar in underskottet i ekonomin utan befintliga resurser, eller så skapar våra affärsbanker för mycket pengar där utbudet redan är begränsat.
Om utbudet nu redan är begränsat så ökas bara priserna med den ökade tillgången på pengar.
Det är det vi ser på våra bostadsmarknader.

På våra finansmarknader ser vi detta genom en ständigt ökad omsättning trots en minskad konsumtion, låga löner och hög arbetslöshet.

Pengarna i realekonomin minskar samtidigt som behovet av en ökad penningmängd hela tiden växer i takt med att antalet människor i ekonomin ökar. Varför är samtalsämnet då en balanserad budget?

Och varför är då andelen av den totala mängden pengar som staten spenderat in i den inhemska ekonomin bara 4% och andelen som våra affärsbanker tillåtits skapa genom skuld 96%?

Varför diskuterar vi bokföringsfrågor

De utmaningar som vi står inför är inte extrema på något sätt. Det som står mellan oss och ett ökat välstånd är vårt missförstånd av pengar och hur vi fokuserar på bokföringsfrågor istället för på frågor som har verklig ekonomisk effekt.

Vi begränsar bara handlingsutrymmet med en överdriven fokusering på underskottet.

Den neoliberala ekonomiska teorin med ”sparande” och balanserande, spär dessutom bara på behovet av att öka underskottet än mer.

Underförstått då att det vi avser med underskottet motsvarar den av staten utgivna delen av den totala penningmängden..

Statspapper är ett politiskt val och inte alls någon nödvändighet

Vår regering erbjuder att betala ränta på statspapper som ett instrument för banker, företag, hushåll och andra att tjäna ränta på kapitalförvaltning.
Detta är ett politiskt val och inte alls en nödvändighet.

Regeringen behöver inte sälja obligationer för att skaffa medel för sina utgifters skull.

Det är faktiskt så att vi/staten inte kan sälja några obligationer alls om vi inte först har spenderat in pengarna i ekonomin och skapat förutsättningarna för de reserver som bankerna behöver för att sedan kunna köpa obligationerna.

Försäljning av statsobligationer är något helt annat än upplåning

Banker köper statspapper genom att erbjuda de reserver de redan innehar på konton hos riksgälden. Riksgälden debiterar sedan uppköpen av bankernas insättningar och krediter med statspapper.

Det är därför en försäljning av statsobligationer är något helt annat än ”statliga lån”.

Det vi kallar ”upplåning” liknar mer en överföring av insättningar från ett transaktionskonto till ett sparkonto för att bankerna vill ha en bättre ränta på sina reserver.
När upplägget förfaller förs dom tillbaka igen tillsammans med räntan eller så läggs dom upp på en ny tid.

Det här anses med all rätt som en god säkerhet av bankerna eftersom statens främsta tillgång är att ge ut och skapa nya pengar.
Vår regering kan därför inte ”få slut på pengar”.

Statspapper är alltså i själva verket inget annat än ett räntebärande sparkonto.

EU Decides Not to Target Investments to Help Nations It Forced into Great Depressions

”On its face, the Juncker plan, therefore, is a disgrace. It expands the troika’s shameful corporate welfare policy while refusing to aid the 100 million EU citizens in Spain, Greece, and Italy (roughly one-third of the EU’s total population) who live in nations unnecessarily forced into Great Depression levels of unemployment by the troika’s insistence of inflicting austerity on economies already suffering from inadequate demand. It is also designed to be a stealth privatization program. Private companies will end up with majority ownership of vital infrastructure such as roads, tunnels, and bridges.”

Till artikeln »

Om företag, banker och likviditet

Alla företag i alla branscher har fullt kapitaltäckningskrav för sin verksamhet utom våra affärsbanker. Dom behöver bara täcka upp en liten reserv för sig själva, resten får täckas upp på alla andras bekostnad.
Det här får dom alltså göra oavsett vilka risker dom tar.

Dessutom tillåts att dom skapa nya pengar när dom gör det.